Ledningen skiter i den psykosociala arbetsmiljön och vad som får personalen att trivas/må bra på jobbet

Facket motarbetar alla former av yrkesstotlhet/engagemang, därför att alla skall hållas nere på samma nivå och gå till jobbet enbart för sin försöjnings skull

Stället är fullt av konflikter, skitsnack och intriger

Vissa anställde tillåts agera som småpåvar och favoriseras av såväl chefer, som (i vissa fall) fackombud

Den sociala normen är att man skall tycka illa om sitt jobb, vara uttråkad och oengagerad (driftiga och engagerade människor som känner arbetsglädje behandlas på samma sätt som "pluggisar" behandlades i skolan)

Stor personalomsättning och det anställs hela tiden folk som aldrig borde ha kommit in i firman (nynazister, missbrukare, halvkriminella, bråkstakar, psykopater eller för all del folk som bara är allmänt oengagerade och har hamnat på fel plats)

Jag svarade nej. Jag jämför främst med mitt eget nuvarande jobb, men kan även dra vissa paralleller till mina gamla och/eller vänners arbetsplatser..

ford skrev:Facket motarbetar alla former av yrkesstotlhet/engagemang, därför att alla skall hållas nere på samma nivå och gå till jobbet enbart för sin försöjnings skull

Tvärt om. Facket jobbar hårt för att behålla yrkesstoltheten.

ford skrev:Stället är fullt av konflikter, skitsnack och intriger

OM det var det så hade jag nog inte märkt det... Men jag upplever generellt att klimatet personalen emellan är varmt och omhändertagande.

ford skrev:Den sociala normen är att man skall tycka illa om sitt jobb, vara uttråkad och oengagerad (driftiga och engagerade människor som känner arbetsglädje behandlas på samma sätt som "pluggisar" behandlades i skolan)

Tvärt om. Normen är att man ska känna väldigt högt engagemang för sitt jobb, att man skall tycka det är roligt och meningsfullt. Ingen smyger med arbetsglädjen, vi glädjs med varandra när det är roligt och vi stöttar varandra när det är tungt.

ford skrev:Stor personalomsättning och det anställs hela tiden folk som aldrig borde ha kommit in i firman (nynazister, missbrukare, halvkriminella, bråkstakar, psykopater eller för all del folk som bara är allmänt oengagerade och har hamnat på fel plats)

Relativt stor personalomsättning, ja. Vilket är en av de få negativa sakerna med mitt jobb. Däremot upplever jag att det alltid är bra och duktig personal som anställs.



Jag har tidigare haft 1-2 jobb som stämmer in väl på din beskrivning, och jag hade ont i magen varje söndag inför arbetsveckan. Arbetsdagarna knäckte mig totalt, och jag kände mig väldigt ensam och förtvivlad. Det ska inte vara så att gå till jobbet.

Nu har jag ett jobb som jag älskar, sedan några år tillbaka. Visst, ingen arbetsplats är perfekt - arbetsbelastningen är extremt hög, likaså är personalomsättningen hög och många är stressade och utarbetade. MEN varenda en trivs på jobbet, känner arbetsglädje och engagemang. Vi stöttar och hjälper varandra så mycket vi kan.

Om din beskrivning i startinlägget är din nuvarande arbetsplats, så kan jag trösta dig med att det finns bättre. Kanske måste du byta yrkeskategori, men det finns i alla fall.

Jag har under gissningsvis 20-talet olika anställningar under mitt liv ingen erfarenhet från dessa som är så negativ som fords beskrivning. På ett enda arbete fanns det diverse suspekta typer (primärt haschrökare) men jag behövde inte beblanda mig med dessa, de höll sig mest i ett uppehållsrum och jobbet i sig innebar inget som gjorde att jag ens behövde vara i detta uppehållsrum (vad jag minns var jag där inne endast två gånger under två månader).

Jag svarade nej.

På några av mina arbetsplatser har chefen (tillika ägaren av företaget) varit väldigt mån om trivseln hos alla anställda (jag haft få anställningar på företag med fler än 10 anställda), någon enstaka chef har jag haft som inte riktigt borde varit chef/ägare.

Idag står det på corren.se att hälften av alla hatar sitt jobb, av sådana anledningar som du tar upp.

ford skrev:Ledningen skiter i den psykosociala arbetsmiljön och vad som får personalen att trivas/må bra på jobbet

Facket motarbetar alla former av yrkesstotlhet/engagemang, därför att alla skall hållas nere på samma nivå och gå till jobbet enbart för sin försöjnings skull

Stället är fullt av konflikter, skitsnack och intriger

Vissa anställde tillåts agera som småpåvar och favoriseras av såväl chefer, som (i vissa fall) fackombud

Den sociala normen är att man skall tycka illa om sitt jobb, vara uttråkad och oengagerad (driftiga och engagerade människor som känner arbetsglädje behandlas på samma sätt som "pluggisar" behandlades i skolan)

Stor personalomsättning och det anställs hela tiden folk som aldrig borde ha kommit in i firman (nynazister, missbrukare, halvkriminella, bråkstakar, psykopater eller för all del folk som bara är allmänt oengagerade och har hamnat på fel plats)

Det där låter förskräckligt.

När jag ville ändra miljön på en arbetsplats, kriminalvårdsanstalten Uppsala 1976, så aktiverade jag det här med facket. Jag skrev ner ett antal principer som borde gälla på jobbet, sen diskuterade jag det med jobbarkompisarna. Sen återstartade vi sf-facket och drev igenom principerna.

Antingen jobbar man via nåt fack eller via skyddsombudet. Eller skyddskommittén.

Man börjar med att objektivisera konflikter och missförhållanden. Sätter namn på saker. Etablerar normer för hur det bör vara.

LF

Och vad gör man om facket i sig är ett arbetsmiljöproblem och skyddsombudet såväl korkad, naiv, som maktmissbrukande och korrumperad?

-Infiltrerat av de värsta småpåvarna och översittarna på hela firman (vilka håller varandra bakom ryggen via fackklubben).

-Motarbetar all slags yrkesstolthet och alla driftiga och ambitiösa anställda, som vill göra mer än vad som krävs av dom, med motiveringen att det skulle vara "okamratligt" och "fjäsk" att göra ett bra jobb och visa framfötterna.

-Håller folk bakom ryggen när dom missköter sig.

-Tar minsta lilla chans att jävlas med arbetsgivaren om minsta lilla skitsak, när de har rätten på sin sida, samtidigt som de själva inte är så noga med att t.e.x. inte ta långraster, passa tider o.s.v.

-Favoriserar de fackligt aktiva vid konflikter mellan anställda.

-Kort sagt: ett fucking fack, med andra ord...

ford skrev:Och vad gör man om facket i sig är ett arbetsmiljöproblem?

-Infiltrerat av de värsat småpåvarna och översittarna på hela firman (vilka håller varandra bakom ryggen via fackklubben.

-Motarbetar all slags yrkesstolthet och alla driftiga och ambitiösa anställda, som vill göra mer än vad som krävs av dom, med motiveringen att det skulle vara "okamratligt" och "fjäsk" att göra ett bra jobb och visa framfötterna.

-Håller folk bakom ryggen när dom missköter sig.

-Tar minsta lilla chans att jävlas med arbetsgivaren om minsta lilla skitsak, när de har rätten på sin sida, samtidigt som de själva inte är så noga med att t.e.x. inte ta långraster, passa tider o.s.v.

-Favoriserar de fackligt aktiva vid konflikter mellan anställda.

-Kort sagt: ett fucking fack, med andra ord...

Njaa. I det läget börjar man med att formulera nödvändiga krav, på arbetsplatsen och så.

Snackar med jobbarkompisar.

Sen tar man kontakt med den högre fackliga nivån, och presenterar kraven.
Sen väntar man.
Sen frågar man de lokala fackliga företrädarna vad som hänt, senaste halvåret.

Jag bor i Uppsala, jag skulle kunna stödja dig i det här om du bor inom 10 mil.

LF

Jag bor dessvärre i skåne och det finns i princip inga jobbarkompisar att snacka med, för ingen har civilkurage och/eller vågar öppna käften, annat än i fikarummet och man kan inte lita på en jävel, eftersom alla snackar skit, sladdrar och hugger varandra i ryggen.

Det låter som att du har ett skitjobb.

Om yrkesstolthet saknas på din arbetsplats. Låter det inte som att det är särskilt komplicerat. Om du vill ha något slags ansvar får du väll söka dej till en chefsplats. Annars är det rätt drygt om någon på samma nivå som en själv försöker att säga till en hur man ska sköta sitt jobb.

Vet du vad jag hatar?

Det är när man insinuerar en massa skit utan att veta något om vad man snackar om.

Jobbet är mycket utvecklande, varierande och och i högsta grad komplicerat och ansvarsfullt, det ställer krav på allt ifrån kundkontakter, organisationsförmåga, yrkeskunskaper, som praktisk färdighet.

Det gäller den förszta delen av ditt påstående.

Den andra är jag så jävla trött på, eftersom en massa dryga idioter jämnt insinuerar detta pga fördomar mot mig som person att jag knappt orkar ta upp det igen.

JAG PERSONLIGEN HAR ALDRIG BLANDAT MIG I HUR ANDRA HAR SKÖTT SINA JOBB, DÄREMOT RÅDER DET ETT PISSIGT ARBETSKLIMAT DÄR DEN SOM ÄR AMBITIÖS OCH MOTIVERAD UTSÄTTS FÖR GLIRINGAR ENBART DÄRFÖR ATT HAN/HON JOBBAR HÅRT OCH LÄGGER NER HELA SIN SJÄL I DET HAN/HON GÖR!!!

Vill däremot påpeka att det förekommit (och förekommer) självutnämnda sk informella chefer på denna arbetsplats, som trackasserar sina kollegor och blandar sig i deras arbete. Flera av dessa sitter med i fackklubbens styrelse, ok!?

ford skrev:Vet du vad jag hatar?

Det är när man insinuerar en massa skit utan att veta något om vad man snackar om.

Jobbet är mycket utvecklande, varierande och och i högsta grad komplicerat och ansvarsfullt, det ställer krav på allt ifrån kundkontakter, organisationsförmåga, yrkeskunskaper, som praktisk färdighet.

Men om det är som du säger. Varför tycker då dina kollegor och medarbetare att det är ett skitjobb? För annars skulle dom ju känna yrkesstolthet?

Som du beskriver dina medarbetare så tar dom ju in första bästa drägg ifrån gatan. Det låter inte direkt som att det krävs någon yrkeskunskap alls.

Så antingen undervärderar du dina arbetskamrater eller så övervärderar du ditt jobb. I din beskrivning så gör du bägge. Så hur ska jag kunna veta hur det är? Du beskriver det så himla spretigt. Och i det här fallet måste jag ju tro på vad majoriteten utav din arbetsplats känner. Eller det du beskriver. Dom är inte engagerade, känner ingen yrkesstolthet och uppmuntrar inte till att visa framfötterna. Det verkar inte som att majoriteten på din arbetsplats ser någon framtid eller utveckling inom yrket.

Därav kanske jag har lite förutfattade meningar. Så hur kan du ändra på situationen? Skulle det bli bättre om du bytte arbetsplats? Skulle medarbetarna känna större yrkesstolthet eller skulle dom känna samma sak där?

slackern skrev:Som du beskriver dina medarbetare så tar dom ju in första bästa drägg ifrån gatan. Det låter inte direkt som att det krävs någon yrkeskunskap alls.

Yrkeskunskap hindrar inte att folk är drägg. Det ska man ha klart för sig.

Vidare är det alltid ett socialt schackspel att jobba på en större arbetsplats, mitt tips är att inte engagera sig för mycket. Man analyserar läget, ser vilka spelarna är och kör sitt eget race utifrån det.

Sen är det faktiskt så att folk går till jobbet för lönens skull och inte pga ädel arbetsmoral och lutherska föreställningar om lyckan i att få slita i sitt anletes svett.
Det finns ingen som tackar en och fäster medalj på kavajslaget när man slitit ut ryggen eller blivit utbränd.
Det ska man också ha klart för sig.

Så då har man alltså rätt att tvinga ner dom motiverade på sin egen låga nivå och förstöra arbetsglädjen för dom som faktiskt brinner för sitt jobb, har valt yrke efer intresse, tycker det är roligt och som kanske vill utvecklas och ev få möjlighet att avancera (inte genom intriger och skitsnack, utan genom hårt arbete)?

För vissa kanske det to.m. är så att arbetsdagarna blir psykiskt olidliga om de inte tillåts att vara just ambitiösa och motiverade. Känslan av att utvecklas, stimuleras och känna stolthet över det arbete man utfört kan faktiskt vara det som ger vissa människor livskvalitet, och får en att palla med att "tvingas" vara på jobbet 40 h/vecka.

Folk som inte kan unna andra arbetsglädje är faktiskt ett arbetsmiljöproblem i minst lika hög grad, som de som utser sig själva till chefer och skall börja bossa och bestämma över sina kollegor. Inget av delarna är ok, men båda delar förekommer där jag jobbar.

Sån som du, som trycker ner och motarbetar ambitiösa människor är ofta den största orsaken till att de blir utbrända, inte arbetet i sig, så länge det känns positivt och stimulerande.

Vill man inte engagera sig skall man söka sig till ett lager eller en fabrik, där man kan sitta vid ett löpande band, eller köra en truck fram och tillbaka, utan att tvinga folk att tycka att något som dom själva ser som kul och stimulerande skall vara tråkigt.

Nej förresten, diu har rätt. Istället för att engagera mig i något som jag tycker är roligt och stimulerande och där jag lagt både tid, pengar och hårt arbete på att utbidlda mig, så skall jag börja ägmna dagarna åt att sitta av tiden och umgås med folk som jag inte har något gemensamt med (typ hockey, öl, bilar och annat för mig ointressant snack, när det inte pratas skit om kollegor/gnälls på jobbet).

-Ja, det är ju också ett sätt att förgylla sina arbetsdagar, bara man passar in i Krigis jantelag.

ford skrev:Så då har man alltså rätt att tvinga ner dom motiverade på sin egen låga nivå och förstöra arbetsglädjen för dom som faktiskt brinner för sitt jobb, har valt yrke efer intresse, tycker det är roligt och som kanske vill utvecklas och ev få möjlighet att avancera (inte genom intriger och skitsnack, utan genom hårt arbete)?

Nej, det sade jag inte. Det kan mycket väl vara så att du är mer kompetent än andra på ditt jobb och att de ser dig som en konkurrent, ett hot eller nåt. Det har jag själv erfarit ibland. Men som sagt. Det är inte luthersk arbetsmoral som driver människor.

Det mest ironiska är att jag inte ens är mer kompetent än många av mina kollegor, jag bara sliter hårdare, och presterar över genomsnittet enbart därför...

Hursomhelst...

Så länge man inte blandar sig i hur ens kollegor jobbar tycker jag dock att man skall ha rätt att vara hur ambitiös man vill.

Det du kallar "luthersk arbetsmoral" är för övrigt något som jag ofta skulle föredra att kalla för "yrkesstolthet", "brinnande intresse för det man gör", "vilja att utvecklas och avancera (med schyssta medel)", "tävlingsinstinkt" m.m.

Det du måste förstå är att vi alla är olika, en del jobbar bara för lönens skull, medan andra skulle bryta ihop av leda och tristess om de tvingades ha den intställningen. En ambitiös eldsjäl, som inte tillåts leva ut sin "läggning", mår vanligtvis betydligt sämre och löper betydligt större risk att gå i väggen än en driven person, som "bara" jobbar (i andras ögon) lite för mycket.

ford skrev:Det mest ironiska är att jag inte ens är mer kompetent än många av mina kollegor, jag bara sliter hårdare, och presterar över genomsnittet enbart därför...

Hursomhelst...

Så länge man inte blandar sig i hur ens kollegor jobbar tycker jag dock att man skall ha rätt att vara hur ambitiös man vill.

Men det här kanske har att göra med att du är ny och färsk inom yrket? Folk som precis är klar med sin utbildning brukar oftast brinna för det dom arbetar med.

Varför har dom andra gett upp? Varför vill inte dom utvecklas? Är det ett stort företag? Kan du byta avdelning eller något där det kanske är bättre?

Får jag fråga inom vilket område du har din yrkesutbildning inom? Kommer det vara så inom alla arbetsplatser att arbetskompisarna kommer att vara trångsynta? Kanske finns andra firmor där folket är mer ambitiösa?

Folk tappar självklart sugen därför att arbetsplatsen ser ut som den gör, men det kommer också in en massa nötter som både missköter sitt arbete, beter sig illa på arbetsplatsen och saknar intresse för jobbet.

Det vanliga är nämligen att nyanställningar sker genom att man ger fast anställning till folk som kommit in som säsongare/sommarjobbare och när man tar in såna är man uppenbarligen inte särskilt noga med att vare sig utvärdera personliga egenskaper, eller ta referenser. Vanligtvis kommer man in på meriten att man är släkt, eller kompis till någon, eller liknande.

Dessutom har ledningen traditionellt sett antinget höjt/anställt sina favoriter utan att analysera vad dom egentligen går för, eller så har dom bara tittat på kompetens/prestationsförmåga och totalt ignorerat hur personen ifråga har betett sig, samarbetat med kollegorna e.t.c., med nuvarande kaos som resultat.

Den låga ambitionsnivån är dock inte det största problemet (egentligen inget problem alls, annat än för ledningen, om de bara kunde acceptera att andra kan vara ambitiösa), om du läser tråden från början. Det stora problemet är att det är en sjuk arbetsplats.

ford skrev:Den låga ambitionsnivån är dock inte det största problemet (egentligen inget problem alls, annat än för ledningen, om de bara kunde acceptera att andra kan vara ambitiösa), om du läser tråden från början. Det stora problemet är att det är en sjuk arbetsplats.

Jag har läst tråden ifrån början tack.

Om det nu är en sjuk arbetsplats och du inte kommer att utvecklas där. Varför byter du inte arbetsplats? Du har ju onekligen fått erfarenhet inom yrket? Och borde därför kunna konkurrera rätt bra om du söker ett nytt jobb? Du bor dessutom i södra Sverige där det finns rätt gott om arbetstillfällen.

För helt ärligt du verkar inte vara rätt man på rätt plats. Om du kommer till ett nytt ställe så kommer du ju för eller senare bli rätt man på rätt plats. Så om jag vore dej skulle jag söka mej vidare. För som det är nu kommer du bara att bli bitter om du är kvar låter det som.

ford skrev:Det mest ironiska är att jag inte ens är mer kompetent än många av mina kollegor, jag bara sliter hårdare, och presterar över genomsnittet enbart därför...

Hursomhelst...

Så länge man inte blandar sig i hur ens kollegor jobbar tycker jag dock att man skall ha rätt att vara hur ambitiös man vill.

Det du kallar "luthersk arbetsmoral" är för övrigt något som jag ofta skulle föredra att kalla för "yrkesstolthet", "brinnande intresse för det man gör", "vilja att utvecklas och avancera (med schyssta medel)", "tävlingsinstinkt" m.m.

Det du måste förstå är att vi alla är olika, en del jobbar bara för lönens skull, medan andra skulle bryta ihop av leda och tristess om de tvingades ha den intställningen. En ambitiös eldsjäl, som inte tillåts leva ut sin "läggning", mår vanligtvis betydligt sämre och löper betydligt större risk att gå i väggen än en driven person, som "bara" jobbar (i andras ögon) lite för mycket.

Ja det är sant. Gör man det man vill göra och brinner för så kommer ambitionerna med på köpet.

ford skrev:Jag bor dessvärre i skåne och det finns i princip inga jobbarkompisar att snacka med, för ingen har civilkurage och/eller vågar öppna käften, annat än i fikarummet och man kan inte lita på en jävel, eftersom alla snackar skit, sladdrar och hugger varandra i ryggen.

Nej, du missförstår.
Du skall inte snacka med jobbarkompisar för att de skall ställa upp och stödja dig.
Du skall snacka med jobbarkompisar för att känna efter att du är rätt ute, att de håller med, i enrum.

Om de håller med så kör du nästa nivå i facket, eller nästnästa nivå. Om inget hjälper så skriver du en saklig insändare i lokaltidningen om arbetsplatsen, fast då är du körd på arbetsplatsen.

LF

Jag svarade Nej för det är det mest korrekta, som frågan ställts.

Av de 10 arbetsplatser jag hunnit med är det en (1) som har vissa drag av det apokalyptiska elände du beskriver.

Det finns problem på alla, och då menar jag ALLA, arbetsplatser, i olika utsträckning och av mycket skiftande karaktär. Kanske har jag haft tur med de jag passerat för det har varit mestadels bra.

De problem jag nu ändå uppfattat kan sammanfattas med i ett ord, ledningen. Jag säger just sammanfattas för attjag menar att det är där, och ingen annanstans, grunden till problemen ligger.
Det du beskriver, Ford, är symptom på en mycket allvarligt sjuk organisation och varje organisation är inte bättre än den ledning som styr den.

Vid måttliga problem kan en driva frågor och åstadkomma förbättring. Det kräver dock massor energi och tar fokus från det egentliga arbetet. (Detta vet en bra ledning och ser därför till att vara proaktiva i arbetet med att undvika problem.)
Det du beskriver, Ford, förefaller vara en förlorad arbetsplats i den meningen att en enskild medarbetare, eller ens en grupp, kan inte göra så mycket.

Jag vet ju nu inte alls vad du pysslar med eller vad för position du har men om jag kände på det sätt du beskriver skulle jag söka mig någon annanstans. Där du är nu, förstör du dig själv med den frustration du verkar känna.

slackern skrev:

ford skrev:Den låga ambitionsnivån är dock inte det största problemet (egentligen inget problem alls, annat än för ledningen, om de bara kunde acceptera att andra kan vara ambitiösa), om du läser tråden från början. Det stora problemet är att det är en sjuk arbetsplats.

Jag har läst tråden ifrån början tack.

Om det nu är en sjuk arbetsplats och du inte kommer att utvecklas där. Varför byter du inte arbetsplats? Du har ju onekligen fått erfarenhet inom yrket? Och borde därför kunna konkurrera rätt bra om du söker ett nytt jobb? Du bor dessutom i södra Sverige där det finns rätt gott om arbetstillfällen.

För helt ärligt du verkar inte vara rätt man på rätt plats. Om du kommer till ett nytt ställe så kommer du ju för eller senare bli rätt man på rätt plats. Så om jag vore dej skulle jag söka mej vidare. För som det är nu kommer du bara att bli bitter om du är kvar låter det som.

Sjuk arbetsplats?

-Ja


Kommer inte att utvecklas?

-För arbetsgivarens del är det inget problem, kompetensutveckling och möjligheter till befordran är en av de få saker som ligger på denna arbetsplats pluskonto.
Problemet är snarare att om man vill utvecklas (dvs visar framfötterna) får man ta så mycket skit från kollegorna och hamna i så många konflikter att man måste vara oerhört psykiskt stark, för att palla med.



Det här med att byta jobb är visst det lockande, men just nu begriper jag inte hur det skall gå till, med en sjukskrivning grundad på psykiska problem som orsakatas av arbetssituationen i mitt CV.

Dessutom är jag just nu fruktansvärt rädd att det ser likadant ut på nästa ställe jag kommer till, skulle det göra det hade jag antagligen brutit ihop totalt och blivit "game over" från hela arbetslivet, i värsta fall för gott.

Dessvärre mår jag just nu så dåligt att jag inte är i form att börja ett nytt jobb utan att få en mjukstart med lönebidrag och på deltid p.g.a. psykisk ohälsa, orsakad av mitt nuvarande jobb (ångest, depression, förföljelsemani/nästintill sjuklig misstänksamhet, allmän osäkerhet/knäckt självkänsla med tillhörande behov av ständig bekräftelse och inte minst överkänslighet mot konflikter och dålig stämnning), snarare än på grund av asperger.

-Vet inte vad jag skall göra... *uppgiven*



Moderator atoms - detta inlägg har duplicerats.