Det här fenomenet handlar om två saker.

Dels hur professionella ofta beskriver saker och diagnoser utan någon större fantasi - då missar de ofta saker som kreativa autister kan upptäcka.

Dels hur starka samband det finns mellan AS och bipolär, vilket bl a Christopher Gillberg påpekat. Det skulle inte förvåna mig om vi om tjugo har helt andra konstellationer av symptom, i nya diagnoser.

Rutiner beskrivs som en del av diagnosen AS, något man verkar tro att man måste göra, annars mår man inte bra. Men -

Rutiner rekommenderas av professionella som en strategi för att klara av att leva med bipolär sjukdom.

Alltså: Samma sak beskriven ur två olika synvinklar! Kanske inte samma rutiner, men ändå beskrivna med ordet "rutiner". I båda fallen beskrivna som att det är patienten som är problemet!

Praktiskt betyder det bl a att det kan vara svårt att få diagnos, särskilt vid bipolär 2 där det snarare är regel än undantag att vården missar diagnosen. Som en läkare utbrast när jag hävdade att jag förutom AS är bipolär: Du har ju redan en diagnos! I journalen felciterade han min beskrivning av symptomen och viftade bort mina tankar och påpekanden som "övervärdiga idéer" !! I dag har jag fått båda diagnoserna.

Hur fick du bipolärdiagnosen?
Där jag gjorde mina utredningar sa jag till dem att jag trodde att jag hade as och bipolär, men de sa att de inte innefattade bipolär i utredningen. Så jag blev aldrig ens "testad" för det..

Vilket jag tycker är konstigt, för det finns ju starka samband mellan dessa diagnoser.

Oj. Jag förstod efter trettio år att jag var bipolär typ 2. Jag hade varit inne på det tidigare men jag hade ju inga direkta manier! Det var pusselbiten som SKULLE bli över.

Gick till min husläkare som tyckte det var rimligt och remitterade mig inom en vecka. ST-läkare, sa nog korrekt att han "kan i dag inte se något som tyder på bipolär sjukdom" Va? Jag blev uppriktigt paff. Ungefär som när en politiker säger "Det finns ingen anledning" efter att man presenterat massor av anledningar. En fråga om uppfattningsförmåga. Nåväl, han remitterade mig i alla fall "för specialistbedömning inom en sexveckorsperiod". Efter att ha ringt och tjatat i tolv veckor fick jag komma till en komplett idiot! Jag och min husläkare skrattade gott när jag berättade att det kunde ha varit en psykotisk patient som dragit på sig en vit rock...

Därefter sa vården upp all kontakt och Socialstyrelsen kunde "inte se något anmärkningsvärt" i det. Man förklarade aldrig varför jag - bara för att jag påstått att jag är bipolär - inte skulle ha rätt till vård för depression och ångest. Fyra års lidande senare sökte jag på Capio och träffade genast en läkare som ställde diagnosen bipolär sjukdom typ 2, jag fick lamotrigin samma dag.

Så ge inte ge upp! Diagnos eller inte är helt beroende på vilken läkare du träffar!

Intressant tanke.

Jag har diagnosticerad AS, men har alltid känt mig väldigt upp och/eller ner. Som om en inre stark kraft driver mig åt det ena eller andra hållet. Jag har inga manier, men väl något som kan liknas vid hypomani. Är deppig ibland men har ätit antidepressiva sedan 10 år tillbaka så det nedstämda är inte längre ett stort problem, förutom precis efter en uppåtperiod.

Funderar på om jag ska driva det här vidare. Hur många med lättare sväningningar mår bättre med stämningsstabiliserande? Är det någon vits att prova tro.

Man kan tycka att det inte ska vara så jävla svårt att fatta om någon är bipolär, om "symptomen" är där.
För det är ju extrema skillnader.

Egentligen är ju alla bipolära, ibland mår de bra och är pigga och ibland mår de mindre bra och är lite trötta.
Men diagnosen handlar inte om att vara lite extra deppig, eller lite extra uppvarvad..

Jag har väldigt tydliga hypomanier/manier, och lika tydliga depp-perioder.
Och det spelar ingen roll hur bra rutinerna är, för jag har otroligt bra koll på mina rutiner, men det ändrar inte på det faktum att jag från ingenstans kan få överväldigande
"hoppa framför ett tåg-tankar".
Eller dra igång kostsamma projekt i stor omfattning som ofta innefattar inköp som är värda att frågeställa..

Hmm kanske är offtopic haha..

Idiot skrev:Man kan tycka att det inte ska vara så jävla svårt att fatta om någon är bipolär, om "symptomen" är där.
För det är ju extrema skillnader.

Egentligen är ju alla bipolära, ibland mår de bra och är pigga och ibland mår de mindre bra och är lite trötta.
Men diagnosen handlar inte om att vara lite extra deppig, eller lite extra uppvarvad..

Jag har väldigt tydliga hypomanier/manier, och lika tydliga depp-perioder.
Och det spelar ingen roll hur bra rutinerna är, för jag har otroligt bra koll på mina rutiner, men det ändrar inte på det faktum att jag från ingenstans kan få överväldigande
"hoppa framför ett tåg-tankar".
Eller dra igång kostsamma projekt i stor omfattning som ofta innefattar inköp som är värda att frågeställa..

Hmm kanske är offtopic haha..

Skulle du kunna ha nån kompis som höll koll på dig och gav lämpligt stöd?

Ibland kanske andra tänker bättre, i mitt intresse?

LF

Idiot skrev:Egentligen är ju alla bipolära, ibland mår de bra och är pigga och ibland mår de mindre bra och är lite trötta.

Jamen för i h-te!
Lite som en sa; "Jag har nog också lite AS för jag tycker om att vara själv ibland"
Jag blir
MORRRR

Nej, det korrekta är att vi alla har dissociativ identitetsstörning. Ibland har vi litet AS, ibland är vi faktiskt ganska NT; ömsom har man OCD och ömsom borderline; nu bippo ner och då bippo upp...

(Ursäkta, kunde inte låta bli...)

ElsaS skrev:

Idiot skrev:Egentligen är ju alla bipolära, ibland mår de bra och är pigga och ibland mår de mindre bra och är lite trötta.

Jamen för i h-te!
Lite som en sa; "Jag har nog också lite AS för jag tycker om att vara själv ibland"
Jag blir
MORRRR

Jag (men jag kan såklart ha fel) tolkade det som att han syftade på ordet bipolär i dess egentliga betydelse, dvs två (motsatta) poler. Och det är ju sant.

Men sen är ju bipolär sjukdom en annan sak vilket jag också uppfattar att han skriver direkt efter:

Idiot skrev:Men diagnosen handlar inte om att vara lite extra deppig, eller lite extra uppvarvad..

Så tolkade jag det också.

Rutiner är ju ett känt sätt att hålla stressen borta vare sig man har diagnos eller inte.

Ett exempel:
På många amerikanska företag finns bara ETT sätt att göra saker och ting. Detta för att skydda både den enskilda individen samt företaget. Allt måste göras i en viss ordning annars går det inte in i datorer mm. Så jättebra tycker jag för gör man rätt så funkar allt och man vet att man fått med allt. Lugnt och stilla....

Lustigt det där med rutiner, jag blir oerhört stressad av rutiner som känns det minsta lilla omotiverade och som jag tvingas göra för att någon jävel sagt att det måste göras på exakt det sättet.

EDIT: Ska påpeka att jag har AS, ADHD och Bipolär typ II diagnostiserade och känner mig oftast väldigt kreativ.

ElsaS skrev:

Idiot skrev:Egentligen är ju alla bipolära, ibland mår de bra och är pigga och ibland mår de mindre bra och är lite trötta.

Jamen för i h-te!
Lite som en sa; "Jag har nog också lite AS för jag tycker om att vara själv ibland"
Jag blir
MORRRR

Du missförstod mig, jag menade att alla går igenom stadier av olika humör och sinnesstämmning.
Jag förstår att du blev upprörd, men jag menade det inte på det viset.

Som ovan nämnde, jag menade ORDET biplolär, INTE diagnosen.

Idiot skrev:Hur fick du bipolärdiagnosen?
Där jag gjorde mina utredningar sa jag till dem att jag trodde att jag hade as och bipolär, men de sa att de inte innefattade bipolär i utredningen. Så jag blev aldrig ens "testad" för det..

Vilket jag tycker är konstigt, för det finns ju starka samband mellan dessa diagnoser.

Bipolaritet är en psykisk sjukdom, inte NPF. En NPF-utredning gäller just bara NPF, och oftast en specifik frågeställning inom det området. Det är inte ovanligt att man bara utreder huruvida AS föreligger, för att frågeställningen inte inkluderat även t.ex. ADHD. Din frågeställning är alltså en fråga för en psykiater, men inte för NPF-utredarna.

Innan jag gick vidare till utredning för NPF screenades jag för bipolaritet i samtal och någon form av formulär (några kanske). Då bedömdes att jag åtminstonde inte var uppenbart bipolär. När min utredning var klar tio månader senare (AS + uppmärksamhetsstörning) sade psykologen att jag hade drag av bipolaritet/möjligen bipolär och att de förmodligen fanns ett behov att medicinera därför i mer svajiga perioder.

Jag är inte ett dugg förvånad. Har alltid misstänkt att jag drar åt det hållet. Sedan om det har ett samband vet jag inte. Jag tycks ju ha lite allt möjligt iallfall..