Ursäkter för att umgås

Varför vill folk alltid ha en ursäkt för att umgås?
Om man ringer någon man vill vara med, så kommer alltid frågan
 "vad ska vi göra då?" 

Ok, om man inte känner varandra så bra kan jag förstå att det kan bli lite stelt att bara sitta i en soffa och "vara", men med personer som jag är bekväm med vill jag kunna göra just det.
Man ska inte behöva en sekundär aktivitet, inte ens en TV, man ska i princip kunna sitta i ett rum utan möbler och ändå uppskatta den tiden man spenderar tillsammans.

Det kanske är en åldersgrej, jag vet inte..
Inte för att jag är direkt gammal, men det är en klar skillnad på hur detta fungerar idag jämfört när man var liten.
Jag kunde cykla iväg till en kompis, utan att förvarna, knacka på dörren och sen umgicks man, visst man kanske lekte och så, men man behövde ingen förplanerad aktivitet.

Nu är ju alla vuxna och har jobb, så det är inte realistiskt att knacka på och anta att personen är ledig, om ens hemma.
Men det är inte poängen..

Jag vill kunna ringa till en vän, och om h*n har tid så ska man bara kunna träffas, utan att ha någon direkt anledning, förutom den att man vill träffas.
Det förutsätter visserligen att personen i fråga vill träffas, såklart.

Nu för tiden så är det jättevanligt att man skiter i att träffas bara för att man inte kommer på någon anledning, för mig behövs ingen ursäkt, men det känns som att det behövs för alla andra. (i mina kretsar)


Möjligen lite barnslig tankebana, men jag tycker att det är synd att det fungerar såhär nu...

Jag håller med. Det är jobbigt att det ska behövas en "dagordning" för att umgås.

För min egen del är det egentligen bara släkten som jag brukar umgås med utan "ursäkt". D.v.s. att man kan ringa och kolla om någon är hemma och sen bara gå dit, utan att man har bestämt på förhand vad man ska göra tillsammans. (nu bor inte min närmaste släkt i närheten så det är bara när jag befinner mig i staden där de bor som jag kan göra så).

Vet inte om det var enklare när man var liten för att någon annan (föräldrarna) stod för planerandet då? Om man gick hem till en kompis så hände det ju att man inte blev insläppt för att familjen just skulle äta, åka bort eller ha "familjetid". Det är ju svårare när man själv bestämmer att säga till någon som kommer och vill umgås att säga att "nä, nu vill jag vara ifred". Det blir liksom mera oartigt då.

Idiot skrev:Varför vill folk alltid ha en ursäkt för att umgås?
Om man ringer någon man vill vara med, så kommer alltid frågan
"vad ska vi göra då?"

Jag är nog en av dem som frågar det.

Anledningen är att jag föredrar att umgås i samband med en faktisk aktivitet, och inte vill riskera att hamna i en situation där vi ska "sitta och prata" (vilket många verkar tycka är ett trevligt sätt att umgås). Då får jag ångest och vill inte ses.

Jag behöver göra något, typ plocka bär, se på film, åka buss nånstans etc., så jag vet att umgänget kommer erbjuda naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans. (Personligen tycker jag att det alltid finns naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans, men motparten gör tyvärr inte alltid det, utan kan förvänta sig att man orkar delta i ett oavbrutet samtal i över 1-2 timmar.)

Mycket bra trådämne, det här vill jag spinna vidare på framöver!

Gafsan skrev:Det är ju svårare när man själv bestämmer att säga till någon som kommer och vill umgås att säga att "nä, nu vill jag vara ifred".

Det kan vara bra att lära sig lite vita lögner så att man faktiskt kan få vara i fred ibland, men man ska tänka på att om en person kommer ofta och blir avspisad på det sättet så blir det lätt längre mellan gångerna och till slut slutar de komma och man har kanske förlorat en bra vän.

Jag tror det är viktigt att man hushåller med sin energi (det har nog blivit en käpphäst hos mig sen jag gick introduktionskursen på Aspergercenter) så att man faktiskt har energi över när vännerna vill umgås, men man ska ju skippa personer som stjäl mycket mer energi än de ger, det är inte värt att ha sådana vänner.

Tillbaka till trådämnet då.

Jag känner själv inget behov av en agenda för umgänget, jag anser att goda vänner kan vara goda vänner även när man sitter tyst och filosoferar över något, tystnaden är inte så hemsk som många tycks tro och blir det för tufft med tystnaden går det ju att ha en radio på låg volym i bakgrunden så man slipper höra den andres andning (om det nu är det som är påfrestande med tystnaden).

Jag har ju (förutom Asperger) även ADHD så jag vill gärna göra något, om jag besöker en vän har jag ingenting emot att ställa mig och diska om det ser ut att behövas, även andra praktiska saker hjälper jag gärna till med, vilket gör att jag inte känner mig som en börda och känner mig mer välkommen (det är mer för att stilla mitt sinne än vännens, men jag är rätt övertygad om att mina vänner uppskattar det).

Jag brukar säga lite på skämt:

" jag har gärna tråkigt bara jag slipper ha det ensam." För mig behövs det ingen annan färdig plan än tidpunkten man ska träffas. ja ogilllar oplanerade besök tex. Att ringa när man står utanför porten är inte populärt hos mig.Jag vill veta på förmiddagen att på kvällen händer " detta". Då vet jag att jag tex. får besök.

Likaså är det om jag ska åka på besök själv. att åka iväg på vinst och förlust är inget för mig. Jag vill veta att den jag ska besöka är hemma och väntar på mig. Det är i princip bara min mormor jag känner att man bara kan " kliva in" hos. hon är ju typ alltid hemma numera pga ålder och sjukdom.

Sedan vad man gör under besöket är mindre viktigt. Själva umgänget är det viktiga. Jag sitter gärna och gaggar om något ämne eller snackar skit om vädret. Det duger för mig.

svarabhaktivokal skrev:

Idiot skrev:Varför vill folk alltid ha en ursäkt för att umgås?
Om man ringer någon man vill vara med, så kommer alltid frågan
"vad ska vi göra då?"

Jag är nog en av dem som frågar det.

Anledningen är att jag föredrar att umgås i samband med en faktisk aktivitet, och inte vill riskera att hamna i en situation där vi ska "sitta och prata" (vilket många verkar tycka är ett trevligt sätt att umgås). Då får jag ångest och vill inte ses.

Jag behöver göra något, typ plocka bär, se på film, åka buss nånstans etc., så jag vet att umgänget kommer erbjuda naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans. (Personligen tycker jag att det alltid finns naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans, men motparten gör tyvärr inte alltid det, utan kan förvänta sig att man orkar delta i ett oavbrutet samtal i över 1-2 timmar.)

Jag behöver inte ens prata, det räcker för mig att vara i varandras "aura", nu låter det lite newage-flummigt, men jag menar inte aura bokstavligen hehe.
Att sitta och kolla på TV-shop med någon, utan att prata eller komminucera, kan jag tycka är otroligt givande.

Miche skrev:Mycket bra trådämne, det här vill jag spinna vidare på framöver!
---
Jag har ju (förutom Asperger) även ADHD så jag vill gärna göra något, om jag besöker en vän har jag ingenting emot att ställa mig och diska om det ser ut att behövas, även andra praktiska saker hjälper jag gärna till med, vilket gör att jag inte känner mig som en börda och känner mig mer välkommen (det är mer för att stilla mitt sinne än vännens, men jag är rätt övertygad om att mina vänner uppskattar det).

Precis så där gör jag med! (Delar samma diagnoser)
Jag gör det ofta utan att tänka på det, det bara sker, vid ett tillfälle har jag stått och justerat skåpluckor (de satt löst och lite snett) utan att jag tänkte på det, hemma hos en bekant. Haha, det tyckte han var lite underligt..

Men jag känner mig också bekväm av att göra någonting sådant medans man umgås, och vid brist på det blir det en del ticks istället..

Idiot skrev:Precis så där gör jag med! (Delar samma diagnoser)
Jag gör det ofta utan att tänka på det, det bara sker, vid ett tillfälle har jag stått och justerat skåpluckor (de satt löst och lite snett) utan att jag tänkte på det, hemma hos en bekant. Haha, det tyckte han var lite underligt..

Igenkänning på det Jag har ju inte ADHD men en del drag av det. Tillräckligt för att diska, städa ur folks garderober och klippa deras barns naglar (obs att jag inte gör sånt hos flyktiga bekanta, det hade nog verkat lite konstigt, utan bara hos folk jag känner mycket väl. De verkar uppskatta det).

Har ni tänkt på att det nästan är samma mekanismer på en date? man ska gå på bio, restaurang, promenad, osv. Men inte umgås rakt av.. *skräck*
Det är nog så att många behöver en officiell anledning som skall utföras så man kan hänvisa till den om det blir för direkt. Om än med vita lögner om så behövs.

Idiot skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Idiot skrev:Varför vill folk alltid ha en ursäkt för att umgås?
Om man ringer någon man vill vara med, så kommer alltid frågan
"vad ska vi göra då?"

Jag är nog en av dem som frågar det.

Anledningen är att jag föredrar att umgås i samband med en faktisk aktivitet, och inte vill riskera att hamna i en situation där vi ska "sitta och prata" (vilket många verkar tycka är ett trevligt sätt att umgås). Då får jag ångest och vill inte ses.

Jag behöver göra något, typ plocka bär, se på film, åka buss nånstans etc., så jag vet att umgänget kommer erbjuda naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans. (Personligen tycker jag att det alltid finns naturliga tillfällen att vara tysta tillsammans, men motparten gör tyvärr inte alltid det, utan kan förvänta sig att man orkar delta i ett oavbrutet samtal i över 1-2 timmar.)

Jag behöver inte ens prata, det räcker för mig att vara i varandras "aura", nu låter det lite newage-flummigt, men jag menar inte aura bokstavligen hehe.
Att sitta och kolla på TV-shop med någon, utan att prata eller komminucera, kan jag tycka är otroligt givande.

Ja det tycker jag också, men alla har inte förmågan att umgås så kravlöst tyvärr. Många förväntar sig att man ska sitta öga mot öga och prata, vilket ger mig kalla kårar bara av att tänka på. Därför brukar jag alltid se till att sätta en aktivitet på agendan.

Ju bättre jag känner någon ju mindre agenda krävs. För att kunna umgås kravlöst behöver jag känna mig trygg. Trygghet skapas inte alltid av ett visst antal gånger. Mellan vissa personer kan det skapas en såpass tillåtande och accepterande atmosfär att kravlösheten infinner sig nästan direkt. Oftast tar det längre tid att bygga upp bekväma och bra relationer och hitta samma våglängd. Med nya bekantskaper är det skönt att hålla sig till en agenda och samlas kring ett gemensamt intresse.

Jag tänker att det som behövs är att båda känner att de får ut något av samvaron och vissa har en mer förutfattad mening om att människor inte kan ge dem något för det är erfarenheten de fått ditills. De har gett upp om en meningsfull samvaro utan extra aktiviteter som kanske känns som krydda men egentligen är grunden. Den andra personen är kryddan och relationen något ytligt.

Antagligen ett mer vanligt problem hos Aspergare och något enligt mig rätt deppigt. Orsaker torde vara brist på självförtroende, att man inte tror sig kunna vara intressant av sig själv. Att man inte upplevt sig fungera tillsammans med människor och ha ett utbyte. Att man rent av gett upp om att utvecklas socialt och ta sig frammåt i den aspekten av livet.

Kanske är allt som krävs att träffa andra människor och byta ut ens förutfattade inställning till dem.

kattkvinna skrev:För att kunna umgås kravlöst behöver jag känna mig trygg.

Där satt den, riktigt bra analys tror jag faktiskt!

DIProgan skrev:Jag tänker att det som behövs är att båda känner att de får ut något av samvaron och vissa har en mer förutfattad mening om att människor inte kan ge dem något för det är erfarenheten de fått ditills. De har gett upp om en meningsfull samvaro utan extra aktiviteter som kanske känns som krydda men egentligen är grunden. Den andra personen är kryddan och relationen något ytligt.

Antagligen ett mer vanligt problem hos Aspergare och något enligt mig rätt deppigt. Orsaker torde vara brist på självförtroende, att man inte tror sig kunna vara intressant av sig själv. Att man inte upplevt sig fungera tillsammans med människor och ha ett utbyte. Att man rent av gett upp om att utvecklas socialt och ta sig frammåt i den aspekten av livet.

Kanske är allt som krävs att träffa andra människor och byta ut ens förutfattade inställning till dem.

Bra inlägg, bra synvinkel.
Sen har man det här med "pinsam tystnad" också, vilket jag sällan uppfattar men jag kan förstå att och när andra känner av den.
Enligt mig är det helt ok att tex. Åka bil utan att prata, men vissa känner ett krav att de måste hela tiden hålla sig borta från tystnaden.

Det beror som sagt på hur trygg jag är, men om jag är trygg kan jag sitta och njuta av en tyst gemensam bilresa, medans den andra personen i bilen möjligtvis sitter och tänker "Fan, vad ska jag säga!?"
Jag kan tänka mig att det är så i alla fall.

Jag känner mig trygg, men motparten inte?
Möjligtvis...
Folk kanske blir obekväma för att jag är tyst, även om jag är bekväm?



Men du har en poäng i att man måste nog börja ta för sig mer och inte vara så ängslig, men det är iiiinte min starka sida.

Har det inte med svensk kultur att göra lite, typ att man är rädd för att vara påträngande? Jag läste att några forskare tror att en av anledningarna till att vi inte stannar och pratar med varandra utomhus i Sverige är att det helt enkelt var kallt, långt mellan byarna och folk hade då inte tid att stanna och prata med folk dom inte kände.

Fast jag vet inte, svenskar gillar att vara avskilda, annars skulle vi inte skalla sommarstugor i skogen eller på avlägsna öar i skärgården, vi tycker om att vara lite isolerade ibland. Jag tycker det är en bra egenskap, det borde vi alla med asperger som känner sig påträngda av folk tycka egentligen. I Sverige är det okej att vilja vara i fred, tack och lov!

Jag tycker dessutom om den urgamla nordiska seden att det inte är okej att vara skrytsam och spela överlägsen (det som folk kallar för jantelagen), jag anser att det är fula egenskaper.

En man som är ovis och illasinnad
hånler åt allt han hör,
vad han borde veta, det vet han icke;
att han ej är fri från fel.

Man skall ej skryta med sitt skarpa förstånd,
utan visa sig aktsam och var;
tystlåten kommer den kloke till gårds,
den varsamme vållar sig ej våda.

Problemet med jante är att om du bygger t.ex en robot för bränslehantering så blir det genast "Tror han att han är något!?" och en massa ryktesspridning med missuppfattningar, oftast skapade av de mindre bildade och förståndiga.

Den andra delen är att det är en väldans massa koder och mallar för att umgås. De som ej passar dessa utestängs.

Idiot skrev:Jag behöver inte ens prata, det räcker för mig att vara i varandras "aura", nu låter det lite newage-flummigt, men jag menar inte aura bokstavligen hehe.
Att sitta och kolla på TV-shop med någon, utan att prata eller komminucera, kan jag tycka är otroligt givande.

Skulle tycka det var väldigt meningslöst att sitta tyst och kolla på TV-shop ihop med någon. Då kan jag likagärna umgås med en lampskärm eller en sytråd. Ungefär lika givande. Jag vill ha gensvar och ömsesidighet i mitt umgänge.

Varför ser du det som att aktiviteten är detsamma som att man behöver en ursäkt? Kan det inte vara så enkelt att de faktiskt trivs med att göra saker, att det ger dem någonting? Likaså med tystnaden. Kanske de blir uttråkade och inte obekväma?

Fattar nog inte riktigt vad du vill få ut av att umgås. I en annan tråd så skrev du väl att ha trevligt inte var något att sträva efter? Att du brukade tänka på annat när du pratade med någon? Eller är det jag som missuppfattar hur du menar kanske?

pointblank skrev:

Idiot skrev:Jag behöver inte ens prata, det räcker för mig att vara i varandras "aura", nu låter det lite newage-flummigt, men jag menar inte aura bokstavligen hehe.
Att sitta och kolla på TV-shop med någon, utan att prata eller komminucera, kan jag tycka är otroligt givande.

Skulle tycka det var väldigt meningslöst att sitta tyst och kolla på TV-shop ihop med någon. Då kan jag likagärna umgås med en lampskärm eller en sytråd. Ungefär lika givande. Jag vill ha gensvar och ömsesidighet i mitt umgänge.

Varför ser du det som att aktiviteten är detsamma som att man behöver en ursäkt? Kan det inte vara så enkelt att de faktiskt trivs med att göra saker, att det ger dem någonting? Likaså med tystnaden. Kanske de blir uttråkade och inte obekväma?

Fattar nog inte riktigt vad du vill få ut av att umgås. I en annan tråd så skrev du väl att ha trevligt inte var något att sträva efter? Att du brukade tänka på annat när du pratade med någon? Eller är det jag som missuppfattar hur du menar kanske?

Det jag menar med ursäkt är att det ofta inte blir av om man inte har någon konkret anledning, om jag ringer någon och frågar om de vill träffas så verkar aktiviteten vara viktigare än att träffas.
Och om man går med på att träffas, utan "anledning", så blir samtalsämnet alltid: "Vad ska vi göra?"
Jag menar inte att jag aldrig vill göra aktiviteter, absolut inte, det är ju kul att göra saker tillsammans! Men jag vill inte att det ska vara ett krav för att umgås.

Det behöver inte vara tyst, det jag menade var att det är inget fel om det är tyst.
Jag är oftast inte tyst om jag är trygg i umgänget.

Angående "trevligt" så har du missuppfattat lite.
Den tråden handlar om att jag har enormt svårt att "ha trevligt" i sociala sammanhang, även om jag vill, så är det svårt.
Att inte ha "trevligt" är inte sagt med negativ betoning, det är neutralt, jag har inte "otrevligt" liksom.
Men jag kom till slutsatsen att i de sällskap jag inte kan ha trevligt hör jag helt enkelt inte hemma, och det är i de sällskapen jag tänker på annat.

Aha, nu blev det lite klarare!

Kan du inte bjuda hem dem på fika? Inte så kravfylld aktivitet, men kanske tillfredställer det deras behov av att pyssla med något under tiden ni träffas. Tror det lockar mer än TV-shop-spaning!

pointblank skrev:Aha, nu blev det lite klarare!

Kan du inte bjuda hem dem på fika? Inte så kravfylld aktivitet, men kanske tillfredställer det deras behov av att pyssla med något under tiden ni träffas. Tror det lockar mer än TV-shop-spaning!

Haha, haka inte upp dig på TVshop nu, det var ett exempel tagit ur luften!

Jo det skulle jag göra om jag kunde, men kan inte bjuda hem folk av diverse anledning.
Hmm, och jag kan ju inte direkt ringa en bekant o typ: Tja ska vi kolla TVshop i 5 timmar?
Eller mer realistiskt: Hej, kan jag komma över?"

Varför funkar inte det?
"Hej kan jag komma in?"

Det borde funka, men det är emot sociala protokollet..

På mig hade det funkat utmärkt att bara vilja komma över. En del vänner har nog gjort så när jag tänker efter.

Varför får jag känslan av att alla här på forumet är skitgoa, och nästan alla jag känner IRL är motsatsen..
(AS is the secret!)

It's a trap!

DIProgan skrev:It's a trap!