Hej!

Jag har funderat en liten stund över vilka aspisar jag har träffat IRL under mina knappt tre år med diagnos.
Min sammanfattande slutsats är en stor mångfald av olika människor som har diagnos gemensamt. En del har jag mer gemensamt med, och andra har jag väldigt lite gemensamt med.

Nu har jag roat mig en stund med simpel statistik på över de 21 jag har träffat en gång, pratat lite med, eller träffat fler än en gång. Resultatet blev jämnt fördelat över personer inom autismspektrum. Jag har inte räknat med misstänkta AS-kandidater utan formell diagnos.

- mycket positiva möten
- halvbra eller neutrala
- dåliga möten


Hur är era upplevelser av att träffa personer med AS IRL?

Min upplevelse är att alla relationer tar tid att bygga upp och måste få lov att göra det. Kanske tar det längre tid att lära känna personer med AS. Den initiala fasen kan vara rätt besvärlig och pinsam i början när alla inblandade parter har mer eller mindre svårt att initiera samtal.
Det finns ingen ambition att bli bundis och bästis med alla. Det finns alltid en spridning över vilken typ av relationer som blir. Någon blir en nära vän, en annan promenadkompis och en tredje träffar man bara en gång.

Ser ni fördelar med att umgås med personer med AS?

Jag kan inte säga att jag föredrar AS framför NT eller tvärtom. Det är vilken individ jag har framför mig som är helt avgörande. Intressen, samtalsämnen och inställning avgör allt. Fördelarna med AS är att man har ett liknande tänkande och gillar att fördjupa sig i det man pratar om. En annan fördel är den tysta förståelsen som man delar, oavsett man pratar om det eller inte, att livet har varit/ är tufft. En tredje fördel är att man slipper jämföra statusmarkörer som karriär och sånt tjafs. Det är mindre stigma att ha sjukersättning eller att välja bort barn och familjebildning.

Umgås ni med NT?

Ja! De flesta gamla vänner är nästan uteslutande NT. De nya kontakter jag får i dag är övervägande med personer med AS. Den initiala fasen är lättare med NT, då de tar initiativet ifall det blir tyst.

Aspisar brukar ofta vara mer olika i hur de är än NT så man får ha en större acceptans och inte gå på normer. Vilket förstås är svårt för många människor. Det brukar dock löna sig eftersom många kan ha intressanta egenskaper, eller intressanta livshistorier och det finns en hel del som är rätt klyftiga som har fördjupat sig inom olika områden. Samt att man slipper allt funderande om statusmarkörer och hur man ska vara.

Håller med dig om att aspisar är mer olika än NT. De senare är mer konforma. Jag har också upplevt att lönar sig att att umgås och lära känna aspisar.

Beror på - oftast är det mycket enklare att umgås tillsammans med folk som har as/hfa (inkl vissa andra diagnoser), eftersom oftast har en något gemensamt och kan prata om detta.
Annat bra är att en slipper fysiskt "kläng" (oftast iaf), höra nedsättande kommentarer, eller att den en umgås med har brist på förstånd.
Jag har aldrig stött på någon korkad med as/hfa, så slipper ju de värsta böset som så många nt är. :] (arrogans-kaka, någon?)

Umgås inte så värst med folk, om inte det krävs. Har ju en del bekanta och kamrater, npf som nt, nu när jag har mina diagnoser så förstår jag varför en inte är i deras takt - vissa av de förstår väl varför en är som en är.

Vad menar du med "fysiskt kläng" ?

plåtmonster skrev:Vad menar du med "fysiskt kläng" ?

Kramar, klappar, att folk står nära, stirrar på en.

Många av gångerna är det ju mycket enklare att umgås med aspies och de med andra diagnoser. Blir väl att man är mer avslappnad och kan komma ut mer naturligt. Man hittar alltid något att prata om och med. Men sedan är de som med ''normala'' människor är ju att man alltid hittar någon man alltid kommer överens med bättre, men det är ju ändå bra att försöka att utvigda sina vyer. Inte för att jag har så mycket erfarenhet med att träffa andra aspies, men den lilla jag har, är ju att man alltid har mått som bäst efter att man träffat någon som är som en själv.

Inte alltid lätt att kunna vara avslappnad med andra människor, iaf när man blir dömd som missfoster bara för att man är annorlunda. Som att det inte redan är jobbigt som det är.

dasunbedingte skrev:

plåtmonster skrev:Vad menar du med "fysiskt kläng" ?

Kramar, klappar, att folk står nära, stirrar på en.

Är det ovälkommet från tjejer eller killar eller både och?

Iofs är det egentligen rätt konstigt att det är okej med klapp på axeln och så vidare.

plåtmonster skrev:

dasunbedingte skrev:

plåtmonster skrev:Vad menar du med "fysiskt kläng" ?

Kramar, klappar, att folk står nära, stirrar på en.

Är det ovälkommet från tjejer eller killar eller både och?

Iofs är det egentligen rätt konstigt att det är okej med klapp på axeln och så vidare.

Ogillar när folk (oavsett kön) rör på mig utan anledning, har förståelse för vissa typer av människor som ex behöver kramas, hållas hand eller för icke-mänskliga djur. Har varit mer ogillande av sådant som yngre, folk jag känner riktigt väl brukar jag krama som hälsning, ibland folk jag känner ytligt, men som ändå en kan relatera till.

Folk brukar ju lägga handen på axeln, klappa ryggen eller sådär spontana fysiska grejer som "folk bara gör". Otrevligt tycker jag och reagerar därefter (irritation) - som endast visar sig mot sådana som är tillräkneliga.

Himmel eller helvete, skulle jag säga. Antingen kommer jag jättebra överens eller så pajar det helt. Lätt att kommunicera är det i alla fall. Men jag har inte träffat någon aspergare på flera år så.

Det kan uppstå en skön och behaglig tystnad på pysselträffar/ träffar med aspergare. Den sociala prestationsångesten minskar. Pausar mellan pratet gör det lättare att för alla att komma till tals. Det som har sagts hinner smältas. När jag är med NT och aspergare jag inte känner så väl kan jag känna mig tvungen att hålla samtalet igång för den andres skull. Om jag träffar en aspergare kommer jag på efter en stund att kallpratet inte behövs. Jag tror vi båda vilar och passar på att koppla av istället för att kallprata...

Första aspergerträffen för ett par år sen i Linköping var en kulturkrock! Jag som var så van vid att försöka bete mig som en NT märkte att jag kunde släppa lite på det.

kattkvinna skrev:Första aspergerträffen för ett par år sen i Linköping var en kulturkrock! Jag som var så van vid att försöka bete mig som en NT märkte att jag kunde släppa lite på det.

Det inträffar nog rätt ofta..

Jag har träffat två AS-personer, som jag vetat om, och jag märker ingen skillnad

Föredrar nog AS då de är mer rak på sak och inte trollar med folks känslor.

Många bra erfarenheter, men såklart en del dåliga då alla inte passar ihop.

Förutom att man kan träffa folk på samma våglängd så att säga, så är det skönt att kunna vara öppen med sina problem, inklusive ekonomiska, utan att det blir helt tyst och man börjar hamna utanför.

Stor skillnad på att gå ut med halvokända på CiP och halvokända aspergare, och ändå göra exakt samma sak. (Och då är ändå många av CiP:arna lite aspiga, så kanske är det att AS-träffar utgår mer från att alla vet om problemen, som är avgörande.)

Inte träffat särskilt många aspergare, men aspergarna jag mött var trevliga och relativt öppna.

Jag var lite off-beat dock.

Jag vill träffa Bror Duktig och ha tävling i trehjuling.

kattkvinna skrev:Min upplevelse är att alla relationer tar tid att bygga upp och måste få lov att göra det. Kanske tar det längre tid att lära känna personer med AS. Den initiala fasen kan vara rätt besvärlig och pinsam i början när alla inblandade parter har mer eller mindre svårt att initiera samtal.

Jag har haft några sådana träffar där de inblandade var väldigt svåra att få igång med men det var många år sedan. För det mesta upplever jag det tvärtom, att aspergare inte måste typ kallprata om vädret och opersonliga ämnen nåt år eller så innan man kan börja bli personlig, utan det kan bli personligt redan första gången man träffas. Fast vissa är förstås blygare än andra.

Det övervägande intrycket är att det blir otvunget. Inga särskilda krav på att man ska vara på något speciellt sätt utan alla accepteras som de är, så länge de inte kränker andras gränser eller är extraordinärt jobbiga eller dryga.

Det finns ingen ambition att bli bundis och bästis med alla. Det finns alltid en spridning över vilken typ av relationer som blir. Någon blir en nära vän, en annan promenadkompis och en tredje träffar man bara en gång.

Ja, precis.

Iridia skrev:Det övervägande intrycket är att det blir otvunget. Inga särskilda krav på att man ska vara på något speciellt sätt utan alla accepteras som de är, så länge de inte kränker andras gränser eller är extraordinärt jobbiga eller dryga.

Ja, det är mitt övervägande intryck också.

Bror Duktig skrev:Förutom att man kan träffa folk på samma våglängd så att säga, så är det skönt att kunna vara öppen med sina problem

Ja, det är rätt befriande. Har även träffat några få NT på samma våglängd som skiljer sig från andra NT genom att vara mer känsliga, andliga och reflekterande. De som vågar lyssna inåt än att följa strömmen. Min upplevelse är att de personerna är fler bland dem som har asperger.

kattkvinna skrev:Ja, det är rätt befriande. Har även träffat några få NT på samma våglängd som skiljer sig från andra NT genom att vara mer känsliga, andliga och reflekterande. De som vågar lyssna inåt än att följa strömmen. Min upplevelse är att de personerna är fler bland dem som har asperger.

Tänkte också alltså på att man redan innan vet att de andra vet vad sjukskrivning, sjukersättning, arbetsoförmögen, gå på mediciner, diagnoser man har osv innebär.

Sådant drar man kanske inte upp helt ohämmat även med någon man är på samma våglängd som. Kanske iallafall inte direkt och inte i stora sällskap. Att kunna prata faktiskt helt fritt och veta att alla förstår eller vet vad det handlar om, är skönt. Mindre risk att sätta sig utanför, göra bort sig, prata om fel saker osv.

Jag kände mig lite räddhågad för att träffa andra aspies förut och startade då denna tråd: star-man-ut-med-andra-aspergare-t5057.html

Visst går det lättare när man väl tagit sig till sin första träff!

Mycket intressant tråd, Alien. Har bara läst början på den dock.

Jag kände mycket av samma farhågor som du.
Att varken känna mig hemma bland NT och rädslan för att känna mig ännu mer främmande för personer med AS.
Längtan efter kontakt utmanade min ångest och drev mig till min första träff via aspergerförbundet.
Jag lämnade föreningen efter ett år utan att ha varit aktiv på deras träffar.

Miche skrev:Visst går det lättare när man väl tagit sig till sin första träff!

Ja det blir lite bättre efter varje gång.
Första gången var ett riktigt bottennapp.

Att en träff blir bra eller dålig beror på vilken aktivitet/ intressen man samlas kring.
Vilka förväntningar man själv har och hur öppen gruppen är för förändringar (nya människor). Om man känner sig sedd eller osynlig. Det behövs inga formella handhälsningar men bara att någon visar att den har sett en betyder mycket.Första träffen vågade jag inte hälsa. Ingen utom ledaren hälsade på mig. Istället gick jag rakt på sak och frågade om något jag ville veta om träffarna eller något annat konkret. Det krävdes oerhört mycket mod att våga prata alls.

Andra träffen var ångestnivån hög men jag hade bestämt mig att hälsa först. De flesta svarade tillbaka med ett hej.

De bästa träffarna har kommit efter en tids mejlande eller PM till varandra. Då finns det något att bygga på och man är inte helt nya för varandra.

Hur är era upplevelser av att träffa personer med AS IRL?

Varierande. Personkemin avgör.
Merparten har varit sansade intelligenta människor men några enstaka har framstått som totala ufon. En del har varit som vem som helst medan andra har varit mer stereotypa aspergare med gravare drag.
Variationen inom diagnosen är enorm vilket man måste komma ihåg.


Ser ni fördelar med att umgås med personer med AS?

Ja. Man behöver inte förklara sig hela tiden på samma sätt som annars och man möter en helt annan förståelse.


Umgås ni med NT?

Jag har ingen regel om vilka jag ska umgås med. Personkemin fäller avgörandet oavsett AS eller NT.
Fast normalt sett har jag inget umgänge alls.
De flesta tråkar ut mig och mina intressen är inte allmängiltiga och jag tänker inte allmängiltigt, så vardagen är eremitartad.
Har också problem med affärer, kaféer, restauranger och andra offentliga mötesplatser.
I alla fall problem med de flesta.Finns ju trevliga hak men de växer fan inte på träd.
En engelsk pub är väl det ideala. Kaféer är för präktiga miljöer för mig och affärer ger mig bara obehag.

För mig har det att göra med vilken individ det är jag träffar. Jag tycker inte det är lättare eller svårare att träffa folk med AS än dom som är NT. Det finns knepiga individer i båda fallen samt att vissa är jätte lättsamma i båda fallen. Så jag ser ingen skillnad mellan dessa grupper. Det är lika svårt eller lätt i båda fallen för mig som individ.

kattkvinna skrev:Ser ni fördelar med att umgås med personer med AS?

Nja. På ett sätt så kan det kännas skönt att umgås med personer med AS eftersom de oftast (för mig) är mera förutsägbara. Å andra sidan så åker jag en hel del "snålskjuts" på mera socialt högpresterande människor i min omgivning (eftersom jag kan vara lite handfallen i sociala sammanhang), och om jag då umgås med någon som har lika stora (eller större) svårigheter än jag, så ställer det ju större krav på mig att vara drivande, hänsynsfull och flexibel för att umgänget ska fungera.

kattkvinna skrev:Umgås ni med NT?

Ja. De allra flesta som jag umgås med är NT. Jag känner inte så många med diagnos.