Hej forumet!

Hittade denna sida för en timme sedan och har skummat igenom några trådar. Ska fatta mig så kort jag kan, har förstått att det uppskattas.

Jag är en 30-årig grabb som så sent som igår konfronterades med det faktum att jag, i någon mån, kan vara "en av er". En tjej som jag har en nära relation med - hon känner mig eventuellt bättre än någon annan - ska börja undervisa i en klass med många Aspberger-elever och har därför läst på i ämnet. När hon läste en definition av diagnosen blev hon i det närmaste paff - det var i det närmaste mig som beskrevs! Hon läste senare upp det för mig och jag blev ännu mer paff. Har nu ägnat det senaste dygnet åt att läsa så mycket jag hunnit om ämnet.

Jag är alltså nybörjare inom området och säger direkt: jag hoppas att jag inte kommer att formulera mig på ett sätt som kan uppfattas som stötande! Har rakt motsatta avsikter. Ber ändå om ursäkt ifall någon läsare skulle ta illa upp av någon av de amatörslutsatser jag kommer försöka mig på nedan.

Det är väl knappast någon större vits att dra allt som stämmer. Ni känner ju naturligtvis till många av de vanligaste dragen och det är en rad av dessa som jag skriver under på - vissa med den fetaste av markeringspannor, några andra med tunnare blyerts. Ska jag välja ut något som kanske sticker ut lite extra så är det mitt sätt att snabbt och jätteintensivt slukas upp av intressen. Det sätt på vilket jag nu tagit mig an detta ämne är det senaste, supersymboliska, exemplet...

Som sagt, mycket stämmer - men jag tror att det kan vara mer intressant att lyfta fram vad som INTE stämmer. Utifrån att ha läst på samt själv och med andras hjälp analyserat mig själv kommer jag fram till följande huvudsakliga "motargument":

*Har inga som helst problem att avläsa kroppspråk, greppa underförstådda slutsatser och liknande. Är heller aldrig ens nära att omedvetet säga något plumpt eller opassande.

När det kommer till sånt här (vi kan kalla det middagsbeteende) går jag snarare en motsatt kamp. Jag överanalyserar och försöker att hålla superkoll på samtalsämnen och andras humör. Märker jag att samtalet är på väg mot ett håll jag inte är bekväm med, kan jag smidigt styra det åt något annat håll. Har någon suttit tyst väldigt länge blir jag mycket stressad över dennes situation och jag klarar generellt inte många sekunder alls av så kallad pinsam tystnad. Tvingar mig då snabbt till "small talk", någonting jag annars är föga intresserad av. Att sitta kring ett middagsbord med alla sociala normer som där råder är en jätteprövning - maten kan vara hur god som helst, jag bara längtar till den klart mer avslappnade soffan. Nämnas bör nog att jag tidigare har pratat med en KBT-terapuet gällande någon form av social fobi.

Alltså, för att konkretisera min fundering: kan det utifrån vad jag beskrivit ovan dras några som helst slutsatser kring min eventuella AS-diagnos? "Kan" man vara så och ändå ha AS eller är det precis tvärtom - gör detta att jag helt kan utesluta AS? Eller är det kanske bara social fobi (av någon form)?

Överlag AVSKYR jag nya möten med folk. Att exempelvis träffa flickvänners kompisar känns snudd på fysiskt omöjligt. Tjejer överlag har förresten varit kämpigt värre, trots att jag "borde" kunna vara hygglig om jag får säga det själv. Gillar heller inte stora grupper - känner att jag på ett HELT annat sätt kommer till min rätt på tu man hand.

Trots att jag i mitt huvud alltid har brottats med stora sociala problem har jag ändå lyckats prestera någorlunda, så att säga. Har nog generellt uppfattas som blyg och rätt trist, men alltså inte plump eller otrevlig. Jag är definitivt inte som jag VILL vara på middagar och liknande, men jag sköter mig. Detta leder fram till min andra, huvudsakliga fundering och analys.

Jag växte upp i en superkristen familj, där det aldrig svors och där jag snabbt blev en mycket artig och väluppfostrad pöjk. Min familj är dessutom väldigt intelligent och välutbildad och jag har senare i livet nästan uteslutande "valt" att umgås med smarta människor. Jag har nu läst att KBT-terapi används i samband med AS och därför är min luddiga men ändå rätt konkreta tanke: kan jag ha i hela mitt liv ha gått på någon typ av omedveten KBT-terapi? För att göra frågeställningen mer generell: i hur stor utsträckning påverkar ens uppfostran (och så vidare) utvecklande av AS? I fallet mig: om min pappa hade varit hemlös narkoman istället för präst, hade då min (högst eventuella) AS kunnat bli mer framträdande? För mig är det en rimlig tes - hade artighet vid middagsbord inte så oerhört tydligt inpräntats i mig vid ung ålder hade jag kanske haft stora problem att "sköta mig"?

Oj, oj, nu blir detta långt ändå... Ingen skräll, i och för sig.

Jag inser naturligtvis att jag inte är något extremfall (om man ens pratar i sådana termer?) och jag saknar stor kunskap, som jag har betonat och som ni som orkat läsa säkerligen har märkt. Nu när jag blivit så här pass uppslukad vill jag dock driva det så långt jag kan - dels för att lära mig om ämnet i stort, dels givetvis för att få grepp om mig själv.

Det jag känner är - och jag inser att detta kan uppfattas som provocerade - följande: jag VILL diagnostiseras med Aspbergers syndrom! VILL VERKLIGEN, jag har känt mig upprymd hela dagen på ett för mig mycket sällsynt sänt. Svårt att sätta ord på varför jag känner så, men jag antar att det helt enkelt skulle vara skönt att avända som för en förklaring - om inte annat för mig själv - till mitt beteende (gällande stort som smått).

Detta är min drömdiagnos, naturligtvis skriven med rätt rejält glimt i ögat men inte bara (och här ber jag återigen om ursäkt för eventuellt och stötande tåtrampande): "(tack vare i sammanhanget gynnsamma och sett till effekt KBT-liknande uppväxtsförhållanden) godartad Aspberger".

Så, gänget...vad tror ni? Alla svar uppskattas enormt och om någon, sannolikt mot förmodan, vill veta mer om mitt liv så berättar jag gärna - misstänker att jag kommer hänga mer mest hela helgen!

/ Wannabe-aspie

Det du beskriver verkar ju vara att du har en del asperger i dig. Varför inte gå till en psykolog eller psykiatiker som kan svara mer på detta än vad vi kan.

Jag känner igen det där med att vilja bli diagnosticerad. När AS kom på tal för första gången hos min tidigare psykolog gick jag också hem och läste på och kände mig så hemma. Jag har nu precis börjat min utredning och gjort alla testerna klara - kvar är samtal, att de ska prata med mina föräldrar och att de ska titta på mina sjukjournaler sedan födseln. Jag är rädd för att det inte blir diagnos - för då vet jag nog inte vem jag är alls. Då är jag bara konstig och "missanpassad".

Jag råder dig att ta kontakt med psykiatrin och be om en utredning, det är det enda sättet att få veta. Trots att det är skrämmande.

Det låter onekligen som att du har en del aspergerdrag i dig. Tycker du borde kolla upp med psykolog och be om att bli utreden, eftersom det är det det du vill. Utredningen brukar bestå av samtal (både med dig, dina föräldrar, ev andra anhöriga typ sambos) och olika tester.

Jag gör just nu en Aspergerutredning, och jag vill precis som dig diagnositiceras. Dels vill jag ha ett erkännande från mina föräldrar (som hävdar att jag absolut inte har någon diagnos) och för att jag vill ha en förklaring på varför jag aldrig har passat in. Jag är själv helt övertygad om att jag har Asperger. Det som oroar mig är att mina föräldrar kommer att ljuga för psykologen och hävda att jag var som vilket barn som helst. Jag är också rädd för att inte få en diagnos.

Vad tror du att det skulle innebära för dig om du hade en diagnos?
Har du några problem som du tror att du skulle kunna få hjälp med?
Ser du några nackdelar med att få diagnosen?

Frågan vad iofs inte till mig men kan svara på hur det är för mig.

För min del skulle det underlätta både i kontakten med LSS-handläggaren (har i dag färdtjänst), och i kontakten med FK och med min stundande ansökan om permanent sjukersättning. Det skulle även underlätta i diskussionerna om tandvårdskort (samt med min extrema tandläkarskräck).

Det skulle även underlätta rejält i min vardag, att kunna förklara för både bekanta, personer i den förening där jag sitter med i styrelsen, samt givetvis för min sambo att förstå varför jag reagerar som jag gör och vad vi kan göra för att underlätta både för mig och för dem.

Tillägg:
Min pappa är också en sån som inte tycker det är något som helst fel på mig, utan att jag bara är och altid har varit "lite lillgammal, extra duktig och ovanligt intelligent". Alla sorters diagnoser är skramligt för honom och det går inte alls att prata med honom om det. Jag kommer att ta upp det med psykiatrin om jag vågar, just för att jag oroar mig för hans uttalanden som kan vara rent felaktiga (han förnekar att vissa saker har hänt, att jag gjorde en massa saker som liten som jag har minnen av men som han hävdar inte stämmer)

Diagnos F 84.5 Aspergers syndrom (ICD-10) räknas som utvecklingsstörning:

Autismforum - Diagnosmanualen ICD-10

Genomgripande utvecklingsstörningar

Perturbationes pervasivae progressionis mentalis
Kod: F84

En grupp störningar som karakteriseras av kvalitativa rubbningar i socialt samspel och kommunikationsmönster samt av en begränsad, stereotyp och repetitiv repertoar av intressen och aktiviteter. Störningarna är genomgripande och präglar individens sätt att fungera i alla situationer.

Tilläggskod kan användas när störningen är förenad med kroppslig sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning.

> Autism i barndomen

> Atypisk autism

> Retts syndrom

> Annan desintegrativ störning i barndomen

> Överaktivitetssyndrom förenat med psykisk utvecklingsstörning och stereotypa rörelser

> Aspergers syndrom

> Diagnoser utan diagnoskriterier

Här kan man bl.a. läsa om diagnoskriterierna för AS:

Autismforum - Aspergers syndrom

Störningen ska bl.a. orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

wannabe skrev:Hej forumet!
Det jag känner är - och jag inser att detta kan uppfattas som provocerade - följande: jag VILL diagnostiseras med Aspbergers syndrom! VILL VERKLIGEN, jag har känt mig upprymd hela dagen på ett för mig mycket sällsynt sänt. Svårt att sätta ord på varför jag känner så, men jag antar att det helt enkelt skulle vara skönt att avända som för en förklaring - om inte annat för mig själv - till mitt beteende (gällande stort som smått).

Detta är min drömdiagnos, naturligtvis skriven med rätt rejält glimt i ögat men inte bara (och här ber jag återigen om ursäkt för eventuellt och stötande tåtrampande): "(tack vare i sammanhanget gynnsamma och sett till effekt KBT-liknande uppväxtsförhållanden) godartad Aspberger".

Jag är ungefär i samma situation som du, men med skillnaden att jag inte har något behov av en diagnos. Vad skulle den egentligen tillföra?

När jag växte upp existerade inte begreppet Aspergers, och alla dagens bokstavsdiagnoser var inte uppfunna. Jag har levt ett långt och relativt normalt liv, blev inte mobbad i skolan, har jobbat i ett akademiskt yrke nästan 40 år och är numera pensionär. Precis som du har jag - eller har haft - ett antal udda intressen, som uppslukat mig mer eller mindre totalt, medan de varat. En del har varit kortvariga, andra, som mitt djurintresse har varat hela livet.

För något år sedan läste jag en intervju med en person som hade Asbergers, och det blev något av en aha-upplevelse för mig. Mycket av det han beskrev stämde så väl in på mig att det blev nästan kusligt. Bl.a beskrev han sig själv som en "marsmänniska", vilket är precis samma uttryck som jag använde i en självbiografisk uppsats som jag skrev i gymnasiet. Jag upplevde att jag befann mig i en sorts glasbubbla, jag kunde se och höra andra människor, men fick ingen känslomässig kontakt. Hemifrån hade jag med mig en "god uppfostran", så jag klarade mig undan större problem genom att iaktta och härma, och så småningom lärde jag mig också att åtminstone hjälpligt identifiera och härma även de känslomässiga "signalerna". I samma uppsats skrev jag; "Jag går omkring och spelar intresserad, spelar glad, spelar förälskad".

Men i hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och utanför, jag har liksom du svårt för small talk och stora sällskap - (vilket jag hanterar genom att helt enkelt gå ut, när jag tycker det blir för jobbigt). Och jag trivs egentligen allra bäst når jag är ensam.

Precis som du blev jag väldigt upprymd när jag "hittade" min diagnos. Jag minns speciellt en mening i den där intervjun, som jag skrattade igenkännande åt. Han sa ungefär så här: "Man kan ju lära sig att fråga folk på jobbet hur ungarna mår eller hur semestern har varit - men sedan inser man slutligen att man också förväntas stanna kvar och lyssna på dem medan de berättar om det..."

Just det där igenkännandet var en sådan lättnad. Jag var visserligen fortfarande annorlunda, men det fanns andra som var som jag. Det var ett medfött tillstånd och det fanns till och med ett namn för det - Aspergers syndrom. Plötsligt har man en förstärkt identitet, och känslan av att tillhöra en grupp.

Men en formell diagnos? Behövs det verkligen? Räcker det inte med att man själv inser vad och vem man är?

När jag hade gjort min upptäckt berättade jag för min familj att "jag tror jag har en lindrig form av Aspergers". De skrattade och svarade, "Det har vi misstänkt hela tiden".

Det händer faktiskt att jag även berättar det för mera ytliga bekantskaper. Som en sorts ursäkt för att jag är som jag är. Det är helt enkelt bekvämt, man bygger inte upp förväntningar, som man sedan inte kan infria. Kanske en sorts social lättja? Kanske en del av syndromet?

Men det känns bra att veta.

Det låter som om du har en hel del aspergerdrag. Att du är "väluppfostrad" och kan föra dig på middagar och liknande låter som att du har blivit skicklig på att kompensera. Troligen har du också utsatt dig för KBT omedvetet för att komma tillrätta med de sociala hindren. Jag känner igen det så väl!

wannabe skrev:kan jag ha i hela mitt liv ha gått på någon typ av omedveten KBT-terapi?

Du har precis som många andra snappat upp och analyserat socialt beteende. Agerar du efter det som ter sig lämpligast efter en ingående analys än per automatik? Så har det varit för mig.

Jag kände mig också upprymd i att känna igen mig i många aspergerdrag långt innan jag fick min diagnos. När jag blev utredd kände jag en stor upprymdhet i att ha blivit förstådd av utredningsteamet men sorg över alla hinder och motgångar i livet. För min del har det inneburit en upprättelse att få diagnos. Inte minst för att bli hel och försonas med mig själv.

Om du väljer att gå vidare för att få remiss önskar jag dig dig lycka till!
Är man skicklig på socialt uppförande kan man vara tvungen att slåss för att få remiss.
Läs på om AS och argumentera mot eventuellt enkelspåriga läkare som förbiser kompensation!
Berätta hur det hindrar dig i ditt liv och hur en diagnos skulle vara till hjälp för dig.

Tack för en bunt givande svar!

Jag konstaterar att det inte tycks särskilt lätt att definitivt fastslå någonting och, som någon skrev: Men en formell diagnos? Behövs det verkligen? Räcker det inte med att man själv inser vad och vem man är?

Jo, det kanske räcker. Att jag ändå skulle vilja ha det "på papper" skulle nog mer handla om att det även officiellt skulle göra mig lite märkvärdig och speciell, en känsla som jag av någon anledning lockas av. Jag skulle älska att för en okänd människa snabbt konstatera att "jag har Aspberger och är lite speciell" - tror att det skulle kunna sätta mig i samtalssituationer som jag gillar och har kontroll över. Älskar att prata på mina egna villkor, ibland medvetet provocerande, underligt och kryptiskt. Att i sådana situationer kunna hänvisa till en diagnos tror jag skulle ge mig ännu mer pondus i den rollen, så att säga.

Inser ju dock att jag med en sån här inställning nog har ganska lätt att själv komma fram till slutsatsen att jag är en klockren aspie och kanske blundar lite väl mycket för de motsägande dragen - trots att jag alltså tycker mig logiskt kunna förklara dessa.

Som någon annan skrev skulle inte heller mina föräldrar på något sätt kunna känna igen sig i detta och om föräldrasamtal ingår i en formell utredning är jag nog rätt "körd". Min tidigare sambo tycks heller inte övertygad - hennes analys räcker inte längre än till ett gäng igenkännande skratt.

Men, jag lever fortfarande på hoppet... Nu ska jag formulera en kanske konstig fundering. Jag kan absolut konstatera att jag har många typiska drag, det skulle ingen tvivla. Om jag nu verkligen, verkligen VILL bli en aspbergare - kan jag då "jobba fram det"? Inte genom teaterspel förstås, men genom att verkligen leva ut på det sätt jag vill, till exempel i samtal av den typ jag nämnde ovan? Bejaka mina AS-drag, så att säga. Få dem att bli mer dominerande, vilket jag alltså vill. Hoppas att ni förstår hur jag menar, på ett ungefär!

Asperger*
aspergare*

Sorry, var tvungen bara.

wannabe skrev:Som någon annan skrev skulle inte heller mina föräldrar på något sätt kunna känna igen sig i detta och om föräldrasamtal ingår i en formell utredning är jag nog rätt "körd".

Jag var också orolig och frågade sköterskan i teamet om hur tungt en anhörigintervju väger. Den ska ge värdefull information men INTE kunna avgöra utfallet för utredningen. Din berättelse, intervjuer och tester med dig väger tyngst, svarade sköterskan. Jag bad både ett syskon och mamma att gå dit. De kompletterade varandra utmärkt med mammas tidigare minnen och nutida minnen.

*************************

Jag förstår inte riktigt vad du menar med du vill bli aspergare och jobba fram de dragen. Är det ditt sätt att säga att du äntligen vill komma ut, fullt berättigad att vara dig själv? I så fall förstår jag dig. Annars är det varken bättre eller sämre att vara aspergare eller neurotypisk. Tyvärr opraktiskt många gånger att vara aspergare när hela samhället och arbetsmarknaden är anpassad efter neurotypiska.

wannabe skrev:Jo, det kanske räcker. Att jag ändå skulle vilja ha det "på papper" skulle nog mer handla om att det även officiellt skulle göra mig lite märkvärdig och speciell, en känsla som jag av någon anledning lockas av. Jag skulle älska att för en okänd människa snabbt konstatera att "jag har Aspberger och är lite speciell" - tror att det skulle kunna sätta mig i samtalssituationer som jag gillar och har kontroll över. Älskar att prata på mina egna villkor, ibland medvetet provocerande, underligt och kryptiskt. Att i sådana situationer kunna hänvisa till en diagnos tror jag skulle ge mig ännu mer pondus i den rollen, så att säga.

Inser ju dock att jag med en sån här inställning nog har ganska lätt att själv komma fram till slutsatsen att jag är en klockren aspie och kanske blundar lite väl mycket för de motsägande dragen - trots att jag alltså tycker mig logiskt kunna förklara dessa.

På vilket sätt gör detta dig till en "klockren aspie"? Jag förstår inte det så du får gärna förklara.

Fråga nummer två; har du verkligen ett konkret behov av en eventuell AS-diagnos? Precis som Wine citerar i sitt inlägg så bör man ha "signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden". Har du det? Oavsett om du har asperger eller ej, så sätts ingen diagnos om du inte har någon form av hjälpbehov (har jag för mig, kan ha fel).

Jag har själv genomgått en utredning och väntar på svar. Å ena sidan så VILL jag ha en diagnos helt enkelt för att de (habiliteringen) kanske skulle kunna hjälpa mig få ordning på mig så jag får ett fungerande liv (är sjukskriven för tillfället). Å andra sidan så vill jag INTE ha en diagnos då; 1) asperger är obotligt, det går att kompensera och utveckla strategier och dylikt för att fungera på ytan någorlunda normalt, men funktionshindret kommer alltid att finnas där 2) Många har fördomar om asperger och vad det innebär att ha det 3) Det är ett funktionshinder som inte syns på de flesta och man kan kanske komma att mötas av skeptism.

wannabe skrev:Att i sådana situationer kunna hänvisa till en diagnos tror jag skulle ge mig ännu mer pondus i den rollen, så att säga.

Den här meningen gör mig tveksam till vad det är du är ute efter egentligen.. jag kanske missuppfattar men om du vill ha diagnosen för att på något sätt "rättfärdiga ditt sätt i diskussioner" så är det kanske inte en diagnos du behöver.

Precis som Banzai skriver (har jag också för mig) är det behovet av hjälp och stöd som avgör om du kan få en diagnos eller inte. Om det inte påverkar ditt liv negativt i vardagen, i arbete, i sociala sammanhang osv. så har du ingen nytta av en diagnos och "ska" inte heller ha någon.

De tre punkterna som Banzai tar upp är också viktiga att tänka på - du är samma person med eller utan diagnos, men för andra kommer uppfattningen om dig att ändras och så kommer det att vara hela livet. (När du söker arbete, för din familj, för din egen självkänsla osv). Jag vill också som sagt ha diagnosen, men just detta funderar jag mycket på - trots att jag verkligen är i behov av hjälp och stöd för att ens klara av min vardag som sjukskriven.



Moderator atoms - citatet hade felaktigt attribuerats Banzai; rättade till det.

Det är inget b i aspergers.

wannabe skrev: jag VILL diagnostiseras med Aspbergers syndrom! VILL VERKLIGEN,

varför inte gå och berätta det för en läkare ? Aspergers syndrom.

Om du inte har några problem så finns det väl inga anledningar att belasta sjukvården.
Möjligheten finns förstås att du har svårigheter som du själv inte riktigt ser och som kan orsaka problem senare. När jag läser på forumet så är det många som får större problem relaterade till sin AS i samband med att de blir äldre eller råkar ut för saker och inte orkar kompensera för dem längre.

Kanske vore det bra om du kunde träffa någon och prata igenom dina funderingar och vad de beror på. Om du så gärna vill ha diagnos bara utifrån de skäl som du beskriver så är faktiskt det lite anmärkningsvärt och kan möjligen tyda på att det rör sig om något problem trots allt?

Har man inga svårigheter i livet av sådan art att man blir "handikappad" vad gäller fysisk eller psykisk hälsa, blir helt isolerad, inte klarar att ta kontakter, inte klarar jobb, inte lyckas få eller behålla nån vän eller på annat sätt lider av sitt "tillstånd" - då finns det ju ingen mening med att gå till vården och vilja få nån diagnos...
Om man känner att man måste få veta varför man har det svårt (för att man har det) så är det ju motiverat liksom. Annars helt meninslöst.
Det är verkligen inte "kul" att dras med en ja diagnos heller!