Håller på att dö av självförakt

av **Iridia** » 2012-09-25 18:30:55

Tror du har flera poänger där, Zombie.

En sak kan vi nog fastslå, och det är att katten inte precis är någon dussinperson som lätt smälter in i mängden. Det ser jag som positivt, men det blir förstås inte så lätt att ingå just i en kör då.

En väninna hade samma problem när hon försökte sjunga i kör. Hon är liksom en Maria Callas-typ till sin person, det är inget hon kan rå för. Hur mycket hon än försökte tona ner sig så kände hon sig ändå för mycket jämfört med de andra.

Behövs inte särskilt mycket för att vara 'för mycket' i Jantelandet Lagom. Tydligen är det bara som körledare och soloartist man får lov att vara en liten smula mer än lagom.

av **Bjäbbmonstret** » 2012-09-26 1:25:43

Alltså - att sjunga bra och att sjunga i kör är ju inte riktigt samma sak. Det handlar ju lite om att rätta in sig lite i ledet och anpassa sig efter hur de andra sjunger och det tar också lite tid.

De märkte väl att du var ledsen. Att du inte orkar vara med på fikat verkar ju för de flesta rätt allvarligt. Tycker att det verkar som att den som mailade dig vill visa god vilja.

Du behöver ju inte bestämma dig på en gång om du vill sluta i kören. Du har ju kämpat en del för att komma med i den. Hoppa över en körövning och känn efter lite hur det känns efter ett tag!

av **Hermione** » 2012-09-26 13:47:48

Vad du än bestämmer dig för Kahlokatt, så hoppas jag att det blir bra för dig och att du är nöjd.

av **jonsch** » 2012-09-27 12:46:11

Det finns ju körer där alla ska vara något av soloartister - soulkörer och barbershop exempelvis.

Den här prellen verkar kunna passa som seriefigur utan omtolkningar. Och resten skulle också passa - jag kan se för mig hur alla står där och skakar och hur du bollas tanklöst mellan sinneslägena. Men det kanske bara är som du är bra på att skriva! :wink:

/ J

av **Kahlokatt** » 2012-09-27 21:41:27

Tack skall ni ha, allihop. :-)Hug

Nyss RINGDE prällen hem till mig. Han var jätteångerfull. Jag tyckte så himla synd om honom, så jag lovade att komma på repet på måndag...
Hå hå ja ja.

av **Xzirie** » 2012-09-27 23:34:54

Kahlokatt skrev:Tack skall ni ha, allihop.

Nyss RINGDE prällen hem till mig. Han var jätteångerfull. Jag tyckte så himla synd om honom, så jag lovade att komma på repet på måndag...
Hå hå ja ja.

Det låter ju som att han har gott om egna issues att dras med (impulskontroll? anger management?).

Jag tycker det är väldigt stort av dig att ge dem en andra chans efter den... hrrmm... fadäsen.
Det verkar i alla fall som att du imponerat så pass att de verkligen vill ha dig kvar!

Är för seg för att uttrycka mig ordentligt idag märker jag, så :-)Hug

av **Flia** » 2012-09-28 0:46:24

Körer är så olika.
Jag har nästan alltid varit med i två körer samtidigt, en musikaliskt bra och en rolig. Det sammanfaller nämligen sällan.
Jag känner igen din känslighet. Vid flera tillfällen har jag varit med några gånger och sen slutat. Det beror ibland på att körledaren inte gör som jag vill (jag är ruskigt petimäter-noga med hur "min" körledare ska vara) eller att de andra i min stämma inte kan hålla ton.

Det är bara att inse att man är känslig, och prova sig fram till en kör som passar just dina behov.

av **Gersa** » 2012-09-29 3:56:06

Kahlokatt skrev:Ja, det var då sista repetitionen med DEN kören!
Första "halvlek" gick allt bra. Det kändes roligt, jag tyckte att jag lärde mig allt fort - och så gjorde jag det absolut förbjudna, nämligen drabbades av hybris. Jag tog i för kung och fosterland och tänkte "ååhh, kan ingen höra hur vackert just jag sjunger och berömma mig! Kan inte jag få sjunga solo, som jag vet att andra här har fått göra!"
Straffet för min fräckhet lät inte vänta på sig. Kvinnan till höger om mig vände sig till mig och sade: "Kan du sjunga lägre?" Sedan fick hon och de andra sopranerna mig att BACKA en bit, så att de skulle komma närmare varandra och kunna HÖRA varann bättre!
Hon hade lika gärna kunnat ge mig en rungande örfil. Jag blev så ledsen att jag fullkomligt stelnade, frös till is. Jag började skaka, rodna, pulsen bara rusade i kroppen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera! Medan alla andra gick och tog te och macka, satt jag bara helt stelfrusen och kramade min notpärm.
Till slut frågade någon om jag inte skulle ha fika, varpå jag på darrande ben lyckades kämpa mig iväg till fikabordet. Men jag hade totalt mist förmågan att le och samspela. Jag var alldeles omskakad och självhatet bara brann i kroppen.
Några kvinnor försökte prata med mig, men tog naturligtvis upp ämnet "vad jobbar DUUU med då?", varpå jag slingrade mig allt jag orkade för att slippa erkänna att jag har Daglig Verksamhet. Ville dö!

Resten av körövningen satt jag och visksjöng svagt. Då var det förstås ingen som klagade.
Körsalen var absolut iskall och folk blev tröttare och tröttare för varje stycke. Pianisten spelade fel, folk tog fel toner och prästskrället som leder kören låter oss aldrig få höra melodin eller stämmorna först, nej, pang på rödbetan, följ noterna!
Vi övade på ett musikalstycke som heter All the things you are, som inte alls är lätt. Altar och sopraner slet och slet och slet (och jag visksjöng). Jag kände mig svimfärdig, hatade kören och kämpade för att hålla tårarna borta.

Då blev prästskrället plötsligt bindgalen. Han skrek och svor (jo!) så att det slog gnistor om honom, tjöt något om att "skall det vara så in i helvete svårt att sjunga rent!"
"Beppe [fingerat namn], vi FRYSER och är STELA och klockan är FEM I HALV TIO!" protesterade en kvinna i altstämman.
"INGA DÅLIGA URSÄKTER!" dundrade prällen. De hade en kort men arg dispyt. Jag var skrämd som en hare och hade vid det här laget börjat skaka i hela kroppen.
Fler och fler lade sig i:
"Lägg ned nu, Beppe."
"Vi orkar inte mer."
"Vi fryser, vi vill sluta nu."
Till slut lät han oss gå.
Folk måste ha sett att jag var likblek av skräck, för en man kom fram och sade: "Beppe blir sådär ibland, men han är egentligen en underbar människa..." (Jo, tjena ).
"Hur är det?" frågade en mezzosopran.
"Jag blev, eh, skrämd," förklarade jag. "Han ger ju ingen konstruktiv kritik, han står ju bara och svär!"
"Men du skall väl inte sluta?" fick jag höra då.
"Jag vet ärligt talat inte..." svarade jag, fast jag tänkte "i helvete jag skall!"

Jag slutade inte darra förrän långt senare och nu har jag spänningshuvudvärk.

Vilket jävla NEDERLAG! Jag känner bara att det är en gudomlig vedergällning för att få ned mig på jorden och inse att jag inte skall skryta så in i helvete, utan inse min totala onödighet på jorden.

Det finns alltid individer i grupper med så dålig självkänsla att det enda sättet de vet att må bra är att få andra att må lika dåligt... Det är dock väldigt svårt att veta hur man ska hantera det, egentligen är det ju synd om dem men de förstår de ju oftast inte själva... Så hur gör man???
Min första tanke brukar vara ilska kombinerat med självförebråelse, men sen när jag lugnat ner mig brukar jag försöka tänka: Stackars lilla eländiga människa, har du inte mer självkänsla än så. Ditt eländiga liv ska i alla fall inte få förstöra min dag, mitt liv...

Säger inte att det är enkelt... Men att konfrontera denna typ av människor ger dem ju bara det de vill ha, då föder man deras hunger och det hela kommer förmodligen att eskalera... Så försök att filtrera bort personen/ personerna ifråga, de är inte värda att lägga sin energi på... Fungerar det inte så gör det kanske inte det... Den bedömningen kan ju bara du göra, är det värt det eller inte..
Men låt inte andras dumhet förstöra din tillvaro, ditt liv....

En kurator sa en gång en sak till mig som fastnade, jag var inne i ett extremt trassligt förhållande som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kuratorn sa var: Skulle du kunna tänka dig att ha det så här resten av ditt liv? Svaret var ju självklart nej... Då sa hon: Då måste du ju försöka göra något åt situationen..

Det var så dj... självklart när jag hörde henne säga det, men jag var så mitt uppe i allt att jag inte fattade det...

Så den frågan har jag burit med mig sedan dess och ställer den till mig själv som kontroll fråga för att få distans till den situation det gäller...

Sedan vad man ska göra är ju en helt annan sak, men en bra början är ju ändå att inse att man måste försöka göra något.

av **Iridia** » 2012-09-29 5:27:26

Mycket bra, den frågan måste jag komma ihåg!