Jag vill först be om ursäkt för eventuella stavfel eftersom jag skriver detta från det lilla tangentbordet på min mobil.

Mitt första inlägg är även en av de största anledningarna till att jag är här.
Det är så att jag har blivit fruktansvärt förälskad i en kille som visar sig ha aspergers.

Jag är en kvinna i mellersta 20-årsåldern och han är strax över 30. Jag har haft ett flertal förhållanden men aldrig varit så kär som jag är nu. Han har aldrig haft ett förhållande, sexuell erfarenhet eller någon som varit intresserad av honom tidigare, varför situationen är väldigt främmande för honom.

Jag har aldrig kunnat mycket om asperger utan har börjat läsa på mer nu på senare tid. Detta trotts att jag har flera i min umgängeskrets som har det. I killens fall som jag är kär i är det mycket mer tydligt och påverkar mig mer så jag behöver all hjälp jag kan få. Jag vill verkligen att det här ska fungera.

Vi träffades genom våra gemensamma vänner som komiskt nog alla var övertygade om att vi skulle avsky varandra. Så blev det uppenbarligen inte och nu träffas vi väldigt ofta, även ensamma.
Jag hade varit kär i honom ett tag innan jag fick reda på att han hade aspergers, vilket inte påverkar mina känslor för honom men förklarar ett och annat. Han är brutalt ärlig vilket är en av egenskaperna jag verkligen uppskattar men som dessvärre har gett honom ett ganska dåligt rykte eftersom han ofta sårar folk och uppfatras som elak. Han har några få väl valda vänner som han umgåts med över tio år och jag har fått höra från fler av dem hur ovanligt snabbt jag lyckats ta min in i hans närmre cirkel, vilket jag verkligen ser som någonting positivt.

Innan jag kände till att han hade asperger kände jag mig åsidosatt och sårad vid ett tillfälle när han fullkonligt glömt bort att vi skulle träffas och jag hade fixat mig i timmar. Ibland kan han låta arg och anklagande utan att förstå det själv och kan ta illa vid sig om man påpekar det eftersom han uppfattar sig själv som glad. Jag märkte tidigt att han inte var van att kramas och det var som att krama en stolpe. Han blev stel och gav en "luftkram" tillbaks samtidigt som han vred huvudet i motsatt håll. Eftersom jag inget visste har jag alltid fortsatt att krama honom och nu ger han mig en varm och närvarande kram tillbaks.

En av de saker som oroar mig lite är rädslan för att prata med honom om det här. Han verkar skämnas över att ha aspergers och driver ofta med folk som har det, lite som att han förnekar det för sig själv. Jag vet att han tycker det även är fruktansvärt pinsamt att han aldrig haft ett förhållande tidigare kanske i rädsla för att jag ska bli ointresserad. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta upp det här med honom utan att såra honom.

Nu efter ett bra tag av vänskap tog jag mod till mig att fråga honom om han vill gå ut med mig. Det ville han, så det går helt klart i rätt riktning. Jag vill bara vara lycklig över att det går så pass bra som det går men kan inte låta bli att oroa mig över att gå för snabbt fram eller på andra sätt få honom att känba sig obekväm. På senare tid har jag testat vart gränserna för kroppskontakt går genom att lägga huvudet mot hans axel osv. Han blir stel men verkar fortfarande väldigt glad när jag gör det. Hur tusan ska jag våga kyssa honom? Borde jag fråga om lov? Det är så mycket frågor och orosmoln som snurrar runt i mitt huvud just nu och jag hoppas att ni kan hjälpa mig på något plan.

Tack på förhand!

Det låter som du sköter dig bra.

Ja, fråga honom om det är ok att du gör något du tror han kanske skulle känna sig osäker med.

Best of luck.

Jag har nyligen fått diagnosen asperger och jag är tillsammans med min pojkvän som inte har den diagnosen - så min situation är nog den motsatta gentemot din. Mitt direkta svar till dig är att försöka känna av honom även om d kan vara svårt - och fråga eller säg det du vill (göra) med honom. Jag har själv motsatt problem eftersom jag inte verkar kunna få min pojkvän å förstå att j älskar honom för att jag inte visar det med kroppsspråk eller ansiktsuttryck -men det betyder inte att jag saknar känslorna - jag vet bara inte vad det är jag inte visar. men som sagt säg det till honom och tveka inte.

Uppriktig och rak kommunikation låter som det bästa.

Jag skulle tro att många aspergerkillar gillar när tjejen tar initiativet, just eftersom de har svårt att tolka kroppsspråk och inte vet när det s a s är läge. (Se även denna omröstningstråd: killar-hur-vill-ni-dejta-omrostning-t12554.html)

Du kan ju gärna berätta för honom hur mycket du uppskattar hans ärlighet och andra aspiga sidor (utan att precis säga ordet "aspig" då), så han förstår att det inte är något att skämmas för. Likaså om han gör sig rolig över någon av era gemensamma aspiga vänner så kan du påpeka att du uppskattar X pga att hen är ärlig, snäll, hjälpsam whatever.

VoffMjau skrev:Hur tusan ska jag våga kyssa honom? Borde jag fråga om lov? Det är så mycket frågor och orosmoln som snurrar runt i mitt huvud just nu och jag hoppas att ni kan hjälpa mig på något plan.

Tack på förhand!

Ja jag skulle frågat han när ni är själva, och har en väldigt romantisk stund, om du får kyssa honom eller om det går för fort fram för han.

Jag är inte direkt bra på att ge tips till dig, men om du undrar över något så fråga gärna, är lika ärlig som din kille och jag kan prata om precis vad som helst.

Hoppas att det går bra för er i framtiden!

Ditt inlägg gör mig alldeles varm i hjärtat, VoffMjau. Du verkar vara väldigt hänsynstagande och gullig gentemot denna kille.

Jag tycker att det verkar gå i en lagom takt för er, eftersom han inte sade nej till att gå ut med dig.

Angående första kyssen; så skulle jag se till att stället var det rätta. Välj en plats där ni är själva, kanske hemma hos honom för maximal trygghet? Sedan kan du kanske göra såsom du har gjort tidigare, kanske mysa lite i soffan med handhållning och huvudet på axeln. Om det känns avslappnat och bra, så kanske du kan fråga honom om du får kyssa honom.

@VoffMjau (roligt nick förresten), tänk på att vi med Asperger ofta behöver dra oss undan för återhämtning. Vi saknar filter för intryck så när det blir för mycket blir hjärnan överbelastad och det kan behövas en miljö som vi kontrollerar själva för att vila upp hjärnan.

Det är viktigt att tänka på att den återhämtningen får ske i fred och att du tänker på att det inte är fråga om något avståndstagande trots att du kan känna dig övergiven.

Vårt kroppspråk är inte heller något vidare, många med Asperger beskylls för att vara sura och griniga när vi i själva verket är glada. Det är våra ord som räknas, inte hur de uttalas eller hur vi ser ut då vi säger dom.

kan tillägga att jag nu nästan 8 år efter jag och min man vart ihop kan ha egentid med min man.
men då råkar min man vara optimal till det då han tex inte gillar att småprata och kan se en film utan att behöva prata hela tiden.
Jag behöver fortfarande lite ensam egentid men inte alls lika mkt som förut så bara för att han inte kan spendera mkt tid med en nu betyder inte det att det måste vara så för all framtid.

(hmm, quote-skriptet verkar inte fungera. Aja)
Wow,
först och främst -Tack så mycket alla för era peppande kommentarer och pm (svarar på pm:en sen).
Det verkar som att majoriteten av er tycker att jag ska vara lika ärlig med honom som han är med mig, vilket låter lättare i teorin Jag förstår att det är det jag måste göra och fråga (på ett sätt som passar till stämningen) om det är någonting jag vill göra med honom.

Det tragikomiska i den här situationen är att jag egentligen INTE är en verbal människa. Jag är otroligt kroppsspråks-styrd och är van att visa tillgivenhet genom vad jag gör och inte vad jag säger. Alltså motsatsen till honom. Detta utav en enda anledning;
Jag är fruktansvärt blyg
För mig är text och speciellt tal så otroligt specifikt, och rakt på sak. För en person som mig har det alltid varit lättare att liksom känna efter lite sådär lagom innan jag ger ut för mycket av mig själv och känner mig sårbar. Det betyder inte att jag inte är ärlig, utan det har vi absolut gemensamt -vi säger vad vi tycker om saker och om vi blir upprörda tas det upp på en gång istället för att ligga och koka.

Som sagt, i den här situationen blir mitt vanliga beteende till stora delar totalt värdelöst för min egen del, och omständigheterna har därför tvingat mig att bli en mer verbal person. Precis som de också krävt av honom att tänka mer på vad han säger och gör.

Han visar inte så mycket känslor om man inte frågar honom om dem, men ibland gör han riktigt fina saker som tyder på att han verkligen bryr sig. (Jag äger ett diadem som jag verkligen tycker om men hade problem att använda eftersom det satt för hårt och gav mig huvudvärk, varpå han tar fram en tång och bänder ut kanterna på det tills det passade perfekt. Det gjorde mig väldigt rörd.)

Enligt mig och våra vänner är det här en väldigt nyttig erfarenhet och utveckling för oss båda. Trotts att jag jobbar på detta är det fortfarande en stor utmaning för mig varje gång jag ska säga någonting känslosamt till honom. Det tog mig tex en halv dag bara att våga fråga ut honom på dejt när jag tänkt att det var någonting jag skulle fråga direkt när vi träffades den dagen. När jag bara föreställer mig själv fråga honom om jag får kyssa honom rodnar jag från tårna till öronen. Det värsta är att jag fattar att det ÄR upp till mig. Haha, herregud. Och om det finns en chans att han säger Nej skulle jag nog dö av skam.

Alien skrev:Du kan ju gärna berätta för honom hur mycket du uppskattar hans ärlighet och andra aspiga sidor (utan att precis säga ordet "aspig" då), så han förstår att det inte är något att skämmas för. Likaså om han gör sig rolig över någon av era gemensamma aspiga vänner så kan du påpeka att du uppskattar X pga att hen är ärlig, snäll, hjälpsam whatever.

Det gör jag till och från. Jag har berättat att jag uppskattar hans ärlighet och civilkurage och att hans personlighet som är så olik min verkligen fascinerar mig. Problemet är att även om han stundvis verkar rörd över det jag säger, är han fruktansvärt dålig på att ta komplimanger. Ofta får jag säga "Det var en komplimang -bara tacka och ta in den" när han protesterar. Detta har också tvingat mig att bli mer verbal, på ett bra sätt. I allmänhet verkar han ha en usel självbild, fråga mig inte varför, och anser sig inte vara bra på någonting trotts att han verkligen är det. Hans syn på sig själv gör mig ledsen eftersom han är en av de vackraste människorna jag känner.

Miche skrev:VoffMjau (roligt nick förresten), tänk på att vi med Asperger ofta behöver dra oss undan för återhämtning. Vi saknar filter för intryck så när det blir för mycket blir hjärnan överbelastad och det kan behövas en miljö som vi kontrollerar själva för att vila upp hjärnan. Det är viktigt att tänka på att den återhämtningen får ske i fred och att du tänker på att det inte är fråga om något avståndstagande trots att du kan känna dig övergiven.

Tack!
Den här var väldigt viktigt för mig att veta!
Då förstår jag varför vi ibland kan umgås intensivt en kort period och sen är han knäpptyst i flera dagar. Jag var ibland orolig att jag var för "på" eftersom jag varit tvungen att ta nästan alla initiativ när vi ska träffas. En gemensam vän skvallrade dock för mig att han hade sagt att han verkligen tycker om att umgås med mig, vilket var skönt att höra.
Det märkliga är att han inte verkar alls ha samma problem att ta initiativ för att träffa våra vänner. Då bara smsar han, ringer eller liknande utan några konstigheter. Men mig ringer han nästan aldrig. Det fattar jag inte. Kanske han också är blyg eller så gillar han uppmärksamheten?

Tack igen <3

Admin
Lagade citaten. Du hade tappat bortre hakparentesen i båda citaten, det var orsaken.

VoffMjau skrev:(hmm, quote-skriptet verkar inte fungera. Aja)

Det verkar som du glömmer en sån här: ] efter [quote="namn"

VoffMjau skrev: Kanske han också är blyg eller så gillar han uppmärksamheten?

Skulle tro att han kanske är kär i dig oxå, och då blir han ÄNNU mer blyg

Jag är dryga 40 och jag är för första gången i mitt liv kär på riktigt. Jag har aldrig haft någon sexuell kontakt med någon. Så jag är väl i en liknande situation som killen TS pratar om. Det är mycket som är spännande och nytt och man vill nog ta ett steg i taget för att smälta alla nya intryck. Så mitt råd är nog att inte ha för bråttom. Ja det kan va lättare sagt än gjort men ett måste tror jag. Lycka till!

@VoffMjau, tänk på om han säger nej till en kyss så är det inte ett nej till dig utan ett nej till en kyss just i det ögonblicket, nästa gång kanske du får ett ja så jag tycker inte du behöver få jobbiga känslor!

1) Jag tycker du låter som en fantastiskt bra person, VoffMjau. Som tar dej tid - din inkänningsförmåga verkar vara top notch när det gäller den här killen.

2) Om du tycker det är riktigt riktigt jobbigt att vara verbal - försök skriva! Det kanske låter löjligt men att skriva en lapp "får jag ge dej en kyss?" och ge till din kille är ett fullt acceptabelt sätt att kommunicera. Anser JAG.

3) Värt att veta, och som Miche var inne på, är att många med AS behöver egentid för att ladda batterierna. Det har absolut inte något med att du är ovälkommen eller oälskad att göra. Tvärtom kan det nästan vara så att för starka känslor kan göra behovet av egentid större.

4) Det kan naturligtvis vara pinsamt för din kille att han inte följt den sociala normen och haft flickvänner enligt skolbokens alla regler. Värt att ha det i bakhuvudet.

5) Precis som Miche också skriver. Att om han tackar nej till en kyss/kram/etc betyder inte att han alltid och för all evig framtid kommer att tacka nej. Det betyder BARA att han precis just då kanske känner sej osäker/nervös/okunnig/överrumplad precis i just det ögonblick han får frågan! Så om du frågar vid ett senare tillfälle har han haft tid att smälta tanken lite, och då kan han tacka ja.

6) Verbal kommunikation är oerhört viktig. Speciellt att lyssna på honom. Jag har också ofta fått höra att jag låter grinig eller ser arrogant ut. Jag har fått höra att jag ser nöjd ut när jag sitter och grubblar på Tunga Grejer. Så -något- är det som mitt ansikte inte gör "rätt" för det jag tänker och känner visar sej inte.
Det här ställer till stora problem för mej även fast jag är medveten om det. Jag försöker nämligen vara extra tydlig och säga "Nu känner jag mej trött." eller "Jag är jättehungrig." eller "Jag är verkligen jättekall och fryser som bara den." och de flesta tror mej ÄNDÅ inte, just för att det av någon anledning inte syns i ansiktet på mej. Mycket frustrerande. Speciellt när jag säger "Jag är arg." och inte blir trodd eftersom jag tydligen inte ser arg ut...

weasley skrev: Om du tycker det är riktigt riktigt jobbigt att vara verbal - försök skriva! Det kanske låter löjligt men att skriva en lapp "får jag ge dej en kyss?" och ge till din kille är ett fullt acceptabelt sätt att kommunicera. Anser JAG.

Du skulle kunna chatta med honom på MSN/Skype eller annat program, ett väldigt bra sätt för er båda att lära känna varandra, inte lika jobbigt att fråga om du får kyssa honom nästa gång ni träffas etc.

Hur funkar det med blygheten om personen inte ser dig framför dig? Tänkte på en verbal konversation via skype. Videosamtal är ju ej ett måste.