Vad ska man göra när man är både deprimerad, förvirrad, rastlös, ensam och uttråkad om dagarna och på kvällarna så här?

Just nu känner jag personligen att jag håller på att bli tokig på att inte komma på vad jag ska göra för att få lite kul och må bättre, särsilt när det håller på jämt och ständigt. Jag är en tjej som bor bor i ett samhälle där det knappt finns nåt och göra och jag har heller inga vänner att umgås med. Därför måste jag jämt försöka roa mig själv med dom få saker jag kan komma på och ha lust för. Känns så j*vla jobbigt när det man älskat så mycket förut inte längre tillfredställer en eller att man ens har nån minsta gnutta lust för det, hur mycket man än vill. Plus att man har dessutom konsentrationssvårigheter på allting nu känns det som.

Det känns nu mest som att mitt liv går ut på att försöka komma på vad jag ska göra... om jag har lust för nåt alls. Plus att fly den kalla, dystra verkligheten med det lilla, brustna fantasivärld man har kvar nu för tiden. Och än en gång kommer frågan, som jag också frågat mig själv tusen gånger ikväll... Vad ska man göra när man inte vet vad man ska göra? Särsilt när den frågan kommer ett antal gånger varje dag. Vad ska man göra med sig själv när man är så rastlös, förvirrad, uttråkad och hopplös att man går och ältar och inte vet vad man ska göra?

Har ni/känner ni samma sak? Om så, har ni nåt tips på vad man kan göra med det här och tips om vad man kan hitta på för skoj på dagarna i sin ensamhet?...

Hm, svårt att svara när jag inte vet vad du tycker om att göra eller är intresserad av.

Själv har jag just upptäckt att det finns vandringar med guide och liknande i närheten av där jag bor, och att det går att ta sig dit med kollektivtrafik. Det är skönt att inte vara beroende av att någon annan vill göra något med en, tycker jag. Guiden får ju betalt.

Jag har funderingar på att prova på att rida och lite sådant - första provtillfället brukar vara väldigt billigt, och det finns ju inget som hindrar att man provar på flera ställen. Och det gäller säkert fler saker än just ridning. Råkar man då hitta ett nytt intresse så är ju det toppen. I annat fall är man i alla fall en erfarenhet rikare, och inte så många tior fattigare.

Plocka svamp eller bär? Ger ju tillskott i skafferiet också. Att komma ut i naturen får mig att må bättre. Man kan göra små dagsutflykter med cykel eller kollektivtrafik. Kommunens hemsida brukar ha bra tips.

Det finns ju massor av litteratur att frossa i, och orkar man inte läsa så kanske ljudböcker kan vara något. Teater kanske? Jag har bestämt mig för att man kan gå ensam på sådant. Man kanske rentav hittar någon att prata med där. Sedan jag slutade försöka dölja min ensamhet i olika sammanhang, har faktiskt många intressanta människor initierat kontakt med mig.

Om det känns väldigt tungt att överhuvudtaget ta tag i att göra något, kan det vara en god idé att medicinera. Om du nu inte redan gör det, vill säga, men i så fall kanske du skulle behöva byta till enmedicin som du svarar mer positivt på. Det kan göra det lättare att hitta energin som behövs till att ta tag i saker och ting och finna mer långsiktiga strategier.

Känner igen mig en del i det du beskriver...

Själv försöker jag hantera min rastlösa okoncentrerade hjärna genom att surfa dom sju webbhaven efter information som kan vara av intresse, blandat med att spela MMORPG och kolla på div serier med djupare handlingar, musik är väldigt stimulerande också.

Men de hjälper ju litet emot ensamhet och depression, samt på de där dagarna då allt känns tungt...

Ta reda på vad som intresserar dig, rent allmänt och sök dig till div forum/irl-föreningar/spel inom de intressena.

Sen försök göra olika meningsfulla saker var dag och reflektera över dem innan du somna, så dagarna inte känns likadana.

Det beror väl lite på...

Om du känner så hela tiden låter det spontant som en depression. En depression kan ju ge de övriga symptomen också.. Det beror ju liksom på vad som triggar depressionen, om något...

En obehandlad depression går över av sig själv till slut i bästa fall, men kan lämna irreparabla spår... Så det är inget jag rekommenderar...

Men det ät extremt svårt att utifrån vad du skrivit avläsa om du behöver hjälp eller inte för att komma ur din situation...

Grundtanken som jag ser det borde vara att om du känner att det inte blir bättre utan lika eller sämre bör du söka professionell hjälp.. Om du redan har det får du tala om för dem hur du känner.... Det är tyvärr så att när de frågar hur man mår så lyssnar de oftast inte på svaret utan har redan ett färdigt svar framför sig...
Så det gäller att stå på sig, hur man nu ska orka det.... Men jag har inget bättre förslag... Når man inte fram, kan man prova att byta läkare eller vem man nu pratar med...
En husläkare ser normalt inte en depression om de inte har någon erfarenhet inom området vilket de flesta inte har....

Vad man kan göra själv mer än att försöka först och främst reda ut om man behöver hjälp eller inte, sen utifrån det svaret komma vidare....
Anser man att man inte behöver hjälp så har jag inte så mycket att komma med utöver tipsen ovan...

Själv har jag levt hela mitt liv med obehandlade depressioner eftersom jag aldrig fått någon hjälp när jag väl orkat söka det... Det har inte varit särskilt lyckat nu när jag ser tillbaka på det...
Men när läkaren säger åt en "alla mår lite dåligt ibland, det är bara att bita ihop.."...
Så då gäller det när man samlat kraft i månader år för att gå dit, att samla ytterligare kraft och försöka förklara igen..... Vilket jag aldrig lyckats med...
Så jag påstår inte att det är enkelt... Men det kan lätt bli en väldigt snabb negativ spiral om man inte söker hjälp och ju längre man väntar desto svårare blir det att ta sig upp igen...

Om du känner att du vill tala med någon utan att söka professionell hjälp kan du ringa till Nationella hjälplinjen: http://www.hjalplinjen.se/ 020-220060

Tyvärr är väl svaret på frågan väldigt individuellt... Så det har är det tråkiga analytiska svaret... )

Tintomara Ariadne skrev:Hm, svårt att svara när jag inte vet vad du tycker om att göra eller är intresserad av.

Själv har jag just upptäckt att det finns vandringar med guide och liknande i närheten av där jag bor, och att det går att ta sig dit med kollektivtrafik. Det är skönt att inte vara beroende av att någon annan vill göra något med en, tycker jag. Guiden får ju betalt.

Jag har funderingar på att prova på att rida och lite sådant - första provtillfället brukar vara väldigt billigt, och det finns ju inget som hindrar att man provar på flera ställen. Och det gäller säkert fler saker än just ridning. Råkar man då hitta ett nytt intresse så är ju det toppen. I annat fall är man i alla fall en erfarenhet rikare, och inte så många tior fattigare.

Plocka svamp eller bär? Ger ju tillskott i skafferiet också. Att komma ut i naturen får mig att må bättre. Man kan göra små dagsutflykter med cykel eller kollektivtrafik. Kommunens hemsida brukar ha bra tips.

Det finns ju massor av litteratur att frossa i, och orkar man inte läsa så kanske ljudböcker kan vara något. Teater kanske? Jag har bestämt mig för att man kan gå ensam på sådant. Man kanske rentav hittar någon att prata med där. Sedan jag slutade försöka dölja min ensamhet i olika sammanhang, har faktiskt många intressanta människor initierat kontakt med mig.

Om det känns väldigt tungt att överhuvudtaget ta tag i att göra något, kan det vara en god idé att medicinera. Om du nu inte redan gör det, vill säga, men i så fall kanske du skulle behöva byta till enmedicin som du svarar mer positivt på. Det kan göra det lättare att hitta energin som behövs till att ta tag i saker och ting och finna mer långsiktiga strategier.

Att rida kan jag verkligen rekomendera. Djur är underbart och hästar är såna fantastiska djur. Jag och min kontaktperson har ridit ibland eftersom hon har häst, plus att jag får lära mig mycket av henne. I onsdags var jag iväg och såg på henne när hon tävlade i dressyr.

Är lite skraj av mig för övrigt så jag vågar inte ta buss och sånt till ställen jag inte riktigt känner till plus att jag går helst inte i skogen ensam eftersom jag är rädd för att gå vilse, mitt lokalsinne och orienteringsförmåga är helt hopplös och ur funktion helt. Däremot älskar jag att sitta ute i naturen med Ipoden med min favorit musik. Jag vet också att jag borde försöka ta lite promenader men av någon anledning så blir det alldrig av. :/
Japp, jag äter anti-deppressiva och anti-ångest medicin, nu har jag provat en ny i över en månad typ och jag känner ingen särsild ändring eller förbättring...

Mitt lilla nya intresse just nu är Mindfullness. Dock är jag väldigt dålig på att läsa och bättre på att skriva istället. Mina intressen är musik, sång, rita och måla, skriva både dikter och berättelser, teater och redigera film, djur och natur. Men tack vare min depression så har jag knappt lust för någonting numera och ibland har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till.

SoulPain skrev:Känner igen mig en del i det du beskriver...

Själv försöker jag hantera min rastlösa okoncentrerade hjärna genom att surfa dom sju webbhaven efter information som kan vara av intresse, blandat med att spela MMORPG och kolla på div serier med djupare handlingar, musik är väldigt stimulerande också.

Men de hjälper ju litet emot ensamhet och depression, samt på de där dagarna då allt känns tungt...

Ta reda på vad som intresserar dig, rent allmänt och sök dig till div forum/irl-föreningar/spel inom de intressena.

Sen försök göra olika meningsfulla saker var dag och reflektera över dem innan du somna, så dagarna inte känns likadana.

Glad att jag inte är ensam iallafall. Tyvärr blir det mycket att jag sitter vid datorn om dagarna för b.l.a PC spel plus surfande och annat och jag känner att jag får typ skuldkänslor av det för att jag vill ha lust och göra andra saker än att sitta vid datorn om dagarna. Då jag inte sitter vid datorn så sitter jag ute med Ipoden och dagdrömmer, mitt intresse är dessutom djur och natur. Mina riktiga hobbies är dock, musik, sång, rita och måla, skriva både berättelser och dikter, teater och redigera film. Dessutom har jag ett intresse för och läser Mindfullness. Men jag är rätt så dålig på att läsa i och med att jag är skrivartypen. Det är mycket jag inte kommer igång med om dagarna av någon anledning (troligtvis p.g.a den förbannade depressionen) och det gör mig både arg, besviken, ledsen och vansinnig!
Men att reflektera det man gjort om dagarna, även om det bara är några få och små meningsfulla saker, när man går och lägger sig kan vara en bra ide. Dessutom enligt Mindfullness så kan man hitta unika saker typ överallt om man har sinnerna öppet för dom. Men hur har man sinnerna uppe och allt med depression och sånt?...

Gersa skrev:Det beror väl lite på...

Om du känner så hela tiden låter det spontant som en depression. En depression kan ju ge de övriga symptomen också.. Det beror ju liksom på vad som triggar depressionen, om något...

En obehandlad depression går över av sig själv till slut i bästa fall, men kan lämna irreparabla spår... Så det är inget jag rekommenderar...

Men det ät extremt svårt att utifrån vad du skrivit avläsa om du behöver hjälp eller inte för att komma ur din situation...

Grundtanken som jag ser det borde vara att om du känner att det inte blir bättre utan lika eller sämre bör du söka professionell hjälp.. Om du redan har det får du tala om för dem hur du känner.... Det är tyvärr så att när de frågar hur man mår så lyssnar de oftast inte på svaret utan har redan ett färdigt svar framför sig...
Så det gäller att stå på sig, hur man nu ska orka det.... Men jag har inget bättre förslag... Når man inte fram, kan man prova att byta läkare eller vem man nu pratar med...
En husläkare ser normalt inte en depression om de inte har någon erfarenhet inom området vilket de flesta inte har....

Vad man kan göra själv mer än att försöka först och främst reda ut om man behöver hjälp eller inte, sen utifrån det svaret komma vidare....
Anser man att man inte behöver hjälp så har jag inte så mycket att komma med utöver tipsen ovan...

Själv har jag levt hela mitt liv med obehandlade depressioner eftersom jag aldrig fått någon hjälp när jag väl orkat söka det... Det har inte varit särskilt lyckat nu när jag ser tillbaka på det...
Men när läkaren säger åt en "alla mår lite dåligt ibland, det är bara att bita ihop.."...
Så då gäller det när man samlat kraft i månader år för att gå dit, att samla ytterligare kraft och försöka förklara igen..... Vilket jag aldrig lyckats med...
Så jag påstår inte att det är enkelt... Men det kan lätt bli en väldigt snabb negativ spiral om man inte söker hjälp och ju längre man väntar desto svårare blir det att ta sig upp igen...

Om du känner att du vill tala med någon utan att söka professionell hjälp kan du ringa till Nationella hjälplinjen: http://www.hjalplinjen.se/ 020-220060

Tyvärr är väl svaret på frågan väldigt individuellt... Så det har är det tråkiga analytiska svaret... )

Jag tycker att ditt svar var både faktarikt med information och allt, inte alls tråkigt.

Nu är det såhär att jag har redan den proffessionella hjälp på Vuxenhab. Träffar en psykolog typ varannan vecka och har KBT. Har Depression/Dystymi och ibland ångest, äter dessutom medicin för det. Jag bytte typ nästan nyss mot en ny medicin, men jag har ätit den nu i typ över en månad utan att känna varken förbättring eller minsta förändring. Jag kommer göra såhär nu att jag ska prata med min psykolog både om min stora rastlöshet plus medicinen och se om jag kan reda ut det iallafall. Hoppas också att min rastlöshet, uttråkhet och dysterhet kommer lösa sig nu. Läser dessutom Mindfullness men det blir inte så jätte ofta i och med att jag är skrivartypen.

För övrigt, är hemskt ledsen och höra om hur din situation har varit. Blir så j*vla förbannad på hur dagens samhälle och dess vård är!

Jag ska också tacka för nummret du gav mig. Men jag är rädd att jag inte kommer använda det för att jag pratar helst inte med vem som helst om mina personliga problem och kriser. Då vänder jag mig mycket hellre hit till forumet.

För min del fungerar det så att hög energi nivå ger mer ångest, rastlöshet mm. Vilket till slut leder till att kroppen inte orkar längre och stänger ned i en depression. Extrem förenklat beskrivet...
När jag fick antidepresiva mediciner så stoppade de depressionen, men stängde ju av kroppen på liknande sätt som mina depressioner gjort tidigare.... Så det blev som en depression utan de djupaste dalarna...
Jag kände mig dock som en zombie när jag åt antidepresivt... Kommer kanske behöva det någon gång fram över igen. Men jag kommer aldrig äta det i sju år igen... Jag tjatade på läkarna att jag ville sluta ta dom, men alla läkare jag haft sa att det var det värsta jag kunde göra...
I våras kände jag att jag inte orkade längre och la av med de antidepresiva medicinen...
Efter två veckor var jag hos min läkare och hon konstaterade att jag var "piggare" än på flera år och då berättade jag att jag slutat ta den antideprisiva medicinen...

Detta är inget jag rekommenderar någon annan att göra, utan att komma överens med sin läkare om det. Men jag är snart 50 och har klarat mig hela livet utan mediciner så jag har rätt bra koll på hur jag reagerar...

Men nu när jag hållit upp med dem, säger min läkare varenda gång jag ser henne vad bra det var att jag slutade med dem.....

Jag har iofs aldrig reagerat på någon medicin som man "ska"...

Men nu när jag berättar om detta finns det tydligen fler som upplevt samma sak...

Att läkarna vill att jag skulle fortsätta äta dem var på grund av att risken för självmord ökar i samband med att man slutar med antideprisivt eller byter sort för den delen... Så det gör alla läkare rädda att peta i medicineringen.. Sen om man mår sk... av den eller inte det är sekundärt...

Jag har som sagt mått dåligt hela mitt liv så jag har tagit över medicineringen från min läkare, det var lite protester i början med jag mår så upp och ned från dag till dag, så den medicin som fungerar i dag gör att jag mår sämre i morgon. Så största chansen att träffa rätt för mig är att ändra mediciner och dosering efter dags form, detta gör att jag just nu mår bättre än jag gjort på de senaste tio åren...

Men det är en dj. knepig balansgång så det är inget jag egentligen rekommenderar.. Men för mig var det så att jag kommit till en punkt där jag kände att jag inte hade något att förlora....

Nackdelen utan antidepresivt är att jag har mycket mer ångest, men det är priset jag får betala för att känna att jag har någon form av liv... Så jag kommer att härda ut så länge det bara går....

ZeldAlice skrev:Är lite skraj av mig för övrigt så jag vågar inte ta buss och sånt till ställen jag inte riktigt känner till plus att jag går helst inte i skogen ensam eftersom jag är rädd för att gå vilse, mitt lokalsinne och orienteringsförmåga är helt hopplös och ur funktion helt. Däremot älskar jag att sitta ute i naturen med Ipoden med min favorit musik. Jag vet också att jag borde försöka ta lite promenader men av någon anledning så blir det alldrig av. :/

Min orienteringsförmåga är nog precis lika helkass. Jag har börjat anmäla mig till guidade dagsvandringar av den anledningen. Tyvärr har de hittills blivit inställda p.g.a. att jag varit den enda som anmält mig.

Angelägen tråd, det här! Vi är ju fler som kämpar på samma sätt.

Tintomara Ariadne skrev:

ZeldAlice skrev:Är lite skraj av mig för övrigt så jag vågar inte ta buss och sånt till ställen jag inte riktigt känner till plus att jag går helst inte i skogen ensam eftersom jag är rädd för att gå vilse, mitt lokalsinne och orienteringsförmåga är helt hopplös och ur funktion helt. Däremot älskar jag att sitta ute i naturen med Ipoden med min favorit musik. Jag vet också att jag borde försöka ta lite promenader men av någon anledning så blir det alldrig av. :/

Min orienteringsförmåga är nog precis lika helkass. Jag har börjat anmäla mig till guidade dagsvandringar av den anledningen. Tyvärr har de hittills blivit inställda p.g.a. att jag varit den enda som anmält mig.

Angelägen tråd, det här! Vi är ju fler som kämpar på samma sätt.

Ursäkta om jag inflikar. Borde inte ni få en personlig ledsagare eller vad det heter för att klara av dom här uppgifterna? Alltså att ni kommer iväg och hittar på saker och får det stöd ni verkar behöva.

@slackern:

Jag har boendestöd i genomsnitt fyra timmar i veckan och kan använda den tiden till att gå i skogen om jag vill. Ledsagare utöver det tror jag skulle vara väldigt svårt att få med tanke på att jag har ett arbete som innebär att jag ibland reser ensam på konferenser runtom i världen. Att skaffa en GPS ligger nog närmare till hands för mig. Jag är så himla van att inte ha någon orienteringsförmåga att jag hittat sätt att ta mig runt den (kollektivtrafik, skyltar, hjälpsamma medmänniskor, minnesknep, användning av fler sinnen, taxi, sällskap, inlärda principer för stadsplanering, kännedom om tecken i naturen...).Fast det kanske blir annorlunda när jag inte längre kommer undan som virrig blondin...

Men för många är nog ledsagare en fantastisk möjlighet. Bra att du tog upp den möjligheten här i tråden!

Det finns ju också motionsspår med tydlig märkning.

Tintomara Ariadne skrev:@slackern:

Jag har boendestöd i genomsnitt fyra timmar i veckan och kan använda den tiden till att gå i skogen om jag vill. Ledsagare utöver det tror jag skulle vara väldigt svårt att få med tanke på att jag har ett arbete som innebär att jag ibland reser ensam på konferenser runtom i världen. Att skaffa en GPS ligger nog närmare till hands för mig. Jag är så himla van att inte ha någon orienteringsförmåga att jag hittat sätt att ta mig runt den (kollektivtrafik, skyltar, hjälpsamma medmänniskor, minnesknep, användning av fler sinnen, taxi, sällskap, inlärda principer för stadsplanering, kännedom om tecken i naturen...).Fast det kanske blir annorlunda när jag inte längre kommer undan som virrig blondin...

Men för många är nog ledsagare en fantastisk möjlighet. Bra att du tog upp den möjligheten här i tråden!

Det finns ju också motionsspår med tydlig märkning.

Tack för din förklaring.

Det låter onekligen som du har hittat strategier som fungerar bra för dej.
Jo GPS är nog bra. Det finns väll typ i dom flesta smartphones nu för tiden? Annars har iPhone någon karttjänst så att man ser vart man är på en karta eller man kan söka på en karta.

ZeldAlice skrev:Det känns nu mest som att mitt liv går ut på att försöka komma på vad jag ska göra... om jag har lust för nåt alls. Plus att fly den kalla, dystra verkligheten med det lilla, brustna fantasivärld man har kvar nu för tiden. Och än en gång kommer frågan, som jag också frågat mig själv tusen gånger ikväll... Vad ska man göra när man inte vet vad man ska göra? Särsilt när den frågan kommer ett antal gånger varje dag. Vad ska man göra med sig själv när man är så rastlös, förvirrad, uttråkad och hopplös att man går och ältar och inte vet vad man ska göra?

Har ni/känner ni samma sak? Om så, har ni nåt tips på vad man kan göra med det här och tips om vad man kan hitta på för skoj på dagarna i sin ensamhet?...

Det du skriver om att fly in i en fantasivärld, eller må det vara ett intresse, det känns så väl igen. Samma problem för mig.

Vad gäller rastlöshet, ensamhet och hopplöshet över allting, så är jag också i behov av råd. Så mycket har hänt nyligen i mitt liv att jag blivit helt förvirrad. En fördel med detta kan förvisso vara att jag nu blir mottaglig för förändring på ett sätt som tidigare inte var möjligt, dels pga. att gamla invanda mönster nu brutits. Man måste dock veta hur man ska gå till väga. Samt kunna/orka genomföra det.

Jobbigt att själv driva på för att få till en förändring. Jag har bra erfarenheter av vården, men att få hjälp med att bygga upp ett nytt liv efteråt, det haltar betydligt.

Det känns djupt tragiskt att ensamhet ska vara ett så in i helvete svårt problem att åtgärda i vårt samhälle. Det ska inte behöva vara så.

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, det är väldigt förvirrande iallafall.

Mitt tidigare liv raserades nästintill fullständigt och nu måste jag ensam kämpa mot sanslösa odds för att skapa ett nytt. Så ja den här tråden är mycket angelägen.


+1 också till Gersa.
Jag är mycket imponerad av din talang att skriva slagkraftiga och insiktsfulla inlägg.

Tintomara Ariadne skrev:

ZeldAlice skrev:Är lite skraj av mig för övrigt så jag vågar inte ta buss och sånt till ställen jag inte riktigt känner till plus att jag går helst inte i skogen ensam eftersom jag är rädd för att gå vilse, mitt lokalsinne och orienteringsförmåga är helt hopplös och ur funktion helt. Däremot älskar jag att sitta ute i naturen med Ipoden med min favorit musik. Jag vet också att jag borde försöka ta lite promenader men av någon anledning så blir det alldrig av. :/

Min orienteringsförmåga är nog precis lika helkass. Jag har börjat anmäla mig till guidade dagsvandringar av den anledningen. Tyvärr har de hittills blivit inställda p.g.a. att jag varit den enda som anmält mig.

Angelägen tråd, det här! Vi är ju fler som kämpar på samma sätt.

Vid trist att dom guidande dagsvandringarna blivit inställt så mycket. Förstår presis hur beroende man är av någon annan när ens orienteringsförmåga och lokalsinne sviker en helt av det pyttelilla man har av det.

Vad kul att du tycker tråden verkar bra. Det vore kul att kunna hjälpa andra här också att ge förslag på vad man kan göra i sin ensamhet när man inte mår bra och lusten för allt sviker. Just nu har jag fortfarande inget bra förslag själv, men om någon här har något, dela gärna med er!

slackern skrev:Ursäkta om jag inflikar. Borde inte ni få en personlig ledsagare eller vad det heter för att klara av dom här uppgifterna? Alltså att ni kommer iväg och hittar på saker och får det stöd ni verkar behöva.

Jag förstår vart du vill komma och vad du menar. Min kontaktperson var ledsgarae också för mig förut, men det var när det gällde kollektiv trafik med bussen för att jag skulle kunna komma över min fobi för att åka buss mellan staden och samhället. Och nu när det är uppfyllt så var det ingen idé med ledsagare mer. Däremot har jag försökt utöka tiden för mig och min kontaktpersons träffar. Hade tänkt mig typ två gånger i veckan men min kontaktperson jobbar också så det bli en gång i veckan fast med en längre träff.

För övrigt, nån som vet om det finns en GPS app till Windows HTC datamobil och få tag på?

Meier skrev:Det du skriver om att fly in i en fantasivärld, eller må det vara ett intresse, det känns så väl igen. Samma problem för mig.

Vad gäller rastlöshet, ensamhet och hopplöshet över allting, så är jag också i behov av råd. Så mycket har hänt nyligen i mitt liv att jag blivit helt förvirrad. En fördel med detta kan förvisso vara att jag nu blir mottaglig för förändring på ett sätt som tidigare inte var möjligt, dels pga. att gamla invanda mönster nu brutits. Man måste dock veta hur man ska gå till väga. Samt kunna/orka genomföra det.

Jobbigt att själv driva på för att få till en förändring. Jag har bra erfarenheter av vården, men att få hjälp med att bygga upp ett nytt liv efteråt, det haltar betydligt.

Det känns djupt tragiskt att ensamhet ska vara ett så in i helvete svårt problem att åtgärda i vårt samhälle. Det ska inte behöva vara så.

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, det är väldigt förvirrande iallafall.

Mitt tidigare liv raserades nästintill fullständigt och nu måste jag ensam kämpa mot sanslösa odds för att skapa ett nytt. Så ja den här tråden är mycket angelägen.

Jag förstår presis hur du känner och det är så hemskt när t.o.m ens fantasivärld går itu av sina personliga problem och kriser. Jag vet hur jobbigt, irriterande och tragiskt det känns för mig med det och jag vet hur andra måste känna med samma problem. Sin egen fantasivärld är ju typ den sista fristad man har kvar.

Jag önskar att jag kunde ge tips till både andra och mig själv här med saker och ting att göra. Men just nu känner jag att jag står helt maktlös eftersom jag ännu inte har några riktiga svar och konkreta tips. Om någon har något tips eller minsta lilla pytte förslag så är det guld värt!

Jag känner dessutom med dig, har också skett en förändring i mitt liv och jag står helt förvirrad, trolös på livet plus att jag är så livrädd för att samma tragedi ska hända igen. Jag vill inte dra ner någon annan i samma pöl av sorg och tårar men jag skrev en tråd om det här på forumet för ett tag sen. Blev av med en familjemedlem som fyllde ett sånt tomrum i mitt liv, Morris, vår älskade katt, dog i somras av att hon blev påkörd av en bil. Saknaden är enormt stor och jag har ingen aning om när dessa sår kommer läka, men särsilt efter vad som hände så är jag livrädd att mista ännu en familjemedlem som jag håller kärt.

Håller med dessutom, först och främst att komma på nåt sätt och göra plus att komma igenom saker och ting, och sen också ha ork till det.
Själv har jag både bra och sisådär erfarenheter av vården, men jag har hört om dom som haft det förfärligt och det gör så förbannat ont i mig, särsilt när man räknar med att i vården ska folk ha vett och förstånd och begripa allvaret. Men ändå har vi detta sjuka system inom vården i Sverige att det ska ta sån förbannat lång tid för bara en liten träff. Sen dessutom när man mår så dåligt så måste man ha orken för att driva på och vara på hugget hela tiden. Jag har lärt mig nu på sistone att man vinner inget genom att bara vänta, för när det gäller en del saker som att få vård och hjälp så måste man vara och ligga på och vara på hugget så mycket det går. Det är för j*vla sorgligt...

Och ja, det är verkligen tragiskt när det ska vara så svårt och rätta till ensamhet i samhället. Som du sa, det ska verkligen inte behöva vara så.
Har själv nu funderat på att kanske börja kolla in Asperger träffarna som skrivs om här och se om det finns nån i närheten där jag bor som kanske har lust att umgås eller nåt. Har tyvärr ännu inte förmågan att pendla någon annanstans än mellan samhället jag bor i och staden.

Kunde dessutom inte hålla med mer om svårigheten att bygga upp sitt liv igen ensam efter ett sånt hårt raseri. Det är nåt som gärna får ges förslag på här, tycker jag. Är glad att ni tycker att tråden känns angelägen!

ZeldAlice skrev:Jag känner dessutom med dig, har också skett en förändring i mitt liv och jag står helt förvirrad, trolös på livet plus att jag är så livrädd för att samma tragedi ska hända igen. Jag vill inte dra ner någon annan i samma pöl av sorg och tårar men jag skrev en tråd om det här på forumet för ett tag sen. Blev av med en familjemedlem som fyllde ett sånt tomrum i mitt liv, Morris, vår älskade katt, dog i somras av att hon blev påkörd av en bil. Saknaden är enormt stor och jag har ingen aning om när dessa sår kommer läka, men särsilt efter vad som hände så är jag livrädd att mista ännu en familjemedlem som jag håller kärt.

Jag beklagar verkligen. Känner med dig.

Kan inte hitta något bra att skriva, jag vet själv hur tomhet känns, men att uttrycka det i text, ja hur gör man?

Har haft husdjur som gått bort, och de blir ju en del av familjen. Man reagerar hårt.

Hoppas du har överseende med min fåordighet, jag är inte alltför säker med texter.

Återigen.

Rädslan för det slutgiltiga, jag kan inte ta in det helt enkelt. Det har varit en sån massa skit de senaste åren. Vill helst inte skriva om det.

ZeldAlice skrev:Jag har lärt mig nu på sistone att man vinner inget genom att bara vänta, för när det gäller en del saker som att få vård och hjälp så måste man vara och ligga på och vara på hugget så mycket det går. Det är för j*vla sorgligt...

Så sant, det finns ju ofta inte mycket tid heller när man väl är på ett möte. Känns alltid som man bara hinner med en liten del av det som man vill få gjort. Känner mig som på ett löpande band, patienterna avverkas maskinellt. Ja man skulle kunna se det så. Dock har hjälpen varit god i mitt fall, men jag har ju själv verkligen fått driva på.

ZeldAlice skrev:Och ja, det är verkligen tragiskt när det ska vara så svårt och rätta till ensamhet i samhället. Som du sa, det ska verkligen inte behöva vara så.
Har själv nu funderat på att kanske börja kolla in Asperger träffarna som skrivs om här och se om det finns nån i närheten där jag bor som kanske har lust att umgås eller nåt. Har tyvärr ännu inte förmågan att pendla någon annanstans än mellan samhället jag bor i och staden.

Exakt vad jag tänkt med, men vi verkar vara för få organiserade. Storstäderna har sina träffverksamheter, men bor man inte där så blir det problem. Hade önskat att det fanns ett mycket bättre nätverk över hela landet. Man vill ju hitta likasinnade. Människor som delar samma bakgrund och erfarenheter.

Jag har inte det där jag bor, internet och detta forum har nu blivit en slags språngbräda för mig. Jag är mycket intresserad av att bygga upp ett kontaktnät med andra inom spektrumet, först och främst genom internet. Mina erfarenheter från NT världen säger mig att det inte är en bra väg att försöka med kontaktnät den vägen. Har funkat relativt bra med folk som har varit väldigt utåt och impulsiva, för då har vi kompenserat varandra. Men livet som tillgjort "normal" har kostat för mycket.

Vet inte om du har behövt förställa dig för att passa in, men för mig har det varit en nödvändighet.

ZeldAlice skrev:Kunde dessutom inte hålla med mer om svårigheten att bygga upp sitt liv igen ensam efter ett sånt hårt raseri. Det är nåt som gärna får ges förslag på här, tycker jag. Är glad att ni tycker att tråden känns angelägen!

Det går nog inte att bygga upp det själv, man måste hjälpas åt, det är vad jag tror. Vården har ju sin del i processen, men sen står man där själv. Just nu ser jag bara ett sätt och det är genom forum som detta.

Tack för det utförliga svar du gav.

Jag tänker följa trådar som den här framöver, det är mycket givande att snacka med andra om det här.

Jag köpte en bra dator och spelar world of warcraft med hög grafik, det är stimulerande och trots stora brister i spelet finns det många goda stunder, och ironiskt nog belönar spelet uthållighet, organisation, struktur och systematik.

Man kan också prata med andra utan att oroa sig så mycket för du är ganska anonym och sen så behöver du ju inte tolka kroppsspråk osv.

passar många tjejer med

prova, se vad du tycker

ZeldAlice skrev:Mina intressen är musik, sång...

Om du gillar att sjunga eller spela så kan man göra det tillsammans med andra online med ett program som heter Ninjam. http://www.cockos.com/ninjam/

Jag är själv musiker, men har svårt för det sociala, så detta är kul ibland

Gersa skrev:För min del fungerar det så att hög energi nivå ger mer ångest, rastlöshet mm. Vilket till slut leder till att kroppen inte orkar längre och stänger ned i en depression. Extrem förenklat beskrivet...
När jag fick antidepresiva mediciner så stoppade de depressionen, men stängde ju av kroppen på liknande sätt som mina depressioner gjort tidigare.... Så det blev som en depression utan de djupaste dalarna...
Jag kände mig dock som en zombie när jag åt antidepresivt... Kommer kanske behöva det någon gång fram över igen. Men jag kommer aldrig äta det i sju år igen... Jag tjatade på läkarna att jag ville sluta ta dom, men alla läkare jag haft sa att det var det värsta jag kunde göra...
I våras kände jag att jag inte orkade längre och la av med de antidepresiva medicinen...
Efter två veckor var jag hos min läkare och hon konstaterade att jag var "piggare" än på flera år och då berättade jag att jag slutat ta den antideprisiva medicinen...

Detta är inget jag rekommenderar någon annan att göra, utan att komma överens med sin läkare om det. Men jag är snart 50 och har klarat mig hela livet utan mediciner så jag har rätt bra koll på hur jag reagerar...

Men nu när jag hållit upp med dem, säger min läkare varenda gång jag ser henne vad bra det var att jag slutade med dem.....

Jag har iofs aldrig reagerat på någon medicin som man "ska"...

Men nu när jag berättar om detta finns det tydligen fler som upplevt samma sak...

Att läkarna vill att jag skulle fortsätta äta dem var på grund av att risken för självmord ökar i samband med att man slutar med antideprisivt eller byter sort för den delen... Så det gör alla läkare rädda att peta i medicineringen.. Sen om man mår sk... av den eller inte det är sekundärt...

Jag har som sagt mått dåligt hela mitt liv så jag har tagit över medicineringen från min läkare, det var lite protester i början med jag mår så upp och ned från dag till dag, så den medicin som fungerar i dag gör att jag mår sämre i morgon. Så största chansen att träffa rätt för mig är att ändra mediciner och dosering efter dags form, detta gör att jag just nu mår bättre än jag gjort på de senaste tio åren...

Men det är en dj. knepig balansgång så det är inget jag egentligen rekommenderar.. Men för mig var det så att jag kommit till en punkt där jag kände att jag inte hade något att förlora....

Nackdelen utan antidepresivt är att jag har mycket mer ångest, men det är priset jag får betala för att känna att jag har någon form av liv... Så jag kommer att härda ut så länge det bara går....

Okej F*N!!! nu har jag gjort bort mig här plus att jag avrit offline så j*vla länge härifrån. För det första vill jag be om ursäkt till Gersa för att ha missat ditt meddelande här som var riktigt bra!
Håller med dig fullt ut på ditt meddelande. Mediciner funkar inte alltid och ibland är bästa lösningen att bara lägga av med dom eftersom de ändå inte gör någon nytta, även om det absolut inte är rekomenderat. Tror att man får känna efter själv konsekevenserna och så på sig själv om man skulle sluta helt o hållet med dom, alla reagerar ju så olika. Vet inte om det har någon betydelse om man tror på mediciner eller inte, jag personligen gör det inte plus att jag reagerar knappt på dom. Men jag kanske inte har testat tillräckligt många än. Just nu har jag en ny medicin då jag behandlar särsilt min ångest eftersom min deppression blivit lite bättre och jag hoppas det bara går framåt nu! Men men, man har ju den här jäkla ångesten ibland och det är det som får mig att fortsätta hoppas på mediciner även om jag inte alls tror på det också. Plus mediciner är läskigt, och som du sa, man kan bli så konstig av dom plus att läkare (särsilt dom på psyksjukhus) oftast föredrar att skriva ut och proppa i en mediciner som en enkel lösning på problemen.
Vet inte hur det är för dig, men personligen så tror jag mycket på samtal och terapi i former och tekniker som passar en själ. Jag läser Mindfullness ännu och den känns så rätt, kanske jag kan hitta ett bra ångestdämpande tips från den snart. Däremot fann jag och köpte en Inspire tidning för ett litet tag sen som hade ett litet tips för ångest (har inte testat det själv men tror att det kan vara värt att prova det) och om du vill kan jag posta tipset här!

Meier skrev:Jag beklagar verkligen. Känner med dig.

Kan inte hitta något bra att skriva, jag vet själv hur tomhet känns, men att uttrycka det i text, ja hur gör man?

Har haft husdjur som gått bort, och de blir ju en del av familjen. Man reagerar hårt.

Hoppas du har överseende med min fåordighet, jag är inte alltför säker med texter.

Återigen.

Rädslan för det slutgiltiga, jag kan inte ta in det helt enkelt. Det har varit en sån massa skit de senaste åren. Vill helst inte skriva om det.

Hej, ber hemskt mycket om ursäkt för mitt enhormt sena svar (ber om ursäkt till alla dessutom), har inte varit online här på evigheter!
Hursom helst,tack så mycket för stöttningen!
Och ja, tomhet, smärta, sorg, allt det där... ibland finns det inga ord, inte ens poesi för att utrycka det. Det är då bild och måleri är bra känner jag!

När husdjur går bort, de är som ens egna barn, små bebisar, sorgen är obeskrivlig. Och även om vi fått hem en ny familjemedlem sen typ3-4 veckor tillbaka, en som också är jättemysig och fyllt huset med liv igen, som jag ännu saknar, sörjer och tänker på Morris än.
Djur kan ju ge så mycket, de binder såna starka, obrytbara band med en.

Och nejdå, det är lungt. Är också fåordig, mest i talet dock, men också i text även om jag kan skriva. Det är ju så att en del saker går inte att få ut på text heller...

Och ojj, var inte meningen att väcka nåt obehagligt minne i dig. Ska inte heller be dig berätta om du inte vill. Men förstår dig fullt ut och mer finner jag inte ord till o säga... >_>

Meier skrev:Så sant, det finns ju ofta inte mycket tid heller när man väl är på ett möte. Känns alltid som man bara hinner med en liten del av det som man vill få gjort. Känner mig som på ett löpande band, patienterna avverkas maskinellt. Ja man skulle kunna se det så. Dock har hjälpen varit god i mitt fall, men jag har ju själv verkligen fått driva på.

Kunde inte hålla med mer i allt du skrev här, även om där jag är har varit rätt så bra även om samtalstiden är bra dålig. Håller också fullt ut med om det där med att få hjälp överhuvudtaget, känns som att man alltid måste vara på hugget och driva på hela tiden! :/

Meier skrev:Exakt vad jag tänkt med, men vi verkar vara för få organiserade. Storstäderna har sina träffverksamheter, men bor man inte där så blir det problem. Hade önskat att det fanns ett mycket bättre nätverk över hela landet. Man vill ju hitta likasinnade. Människor som delar samma bakgrund och erfarenheter.

Jag har inte det där jag bor, internet och detta forum har nu blivit en slags språngbräda för mig. Jag är mycket intresserad av att bygga upp ett kontaktnät med andra inom spektrumet, först och främst genom internet. Mina erfarenheter från NT världen säger mig att det inte är en bra väg att försöka med kontaktnät den vägen. Har funkat relativt bra med folk som har varit väldigt utåt och impulsiva, för då har vi kompenserat varandra. Men livet som tillgjort "normal" har kostat för mycket.

Vet inte om du har behövt förställa dig för att passa in, men för mig har det varit en nödvändighet.

Och du, förstår dig presis med det! Det är som om småstäderna och samhällen lämnas ute från bra resurser. Men mer och mer när jag är i stan (och på en ny grej jag gått med i som kallas för Samspelet) så märker jag att de finns likasinnade där ute, dock dolda för att information inte nås fram ordentligt plus saknad av resurser etc. Är verkligen tragiskt allt det där... :/
Dessuom, även om internet innebär farliga risker och så så känns det ändåså som en bra lösning och tröst, som detta forum till exempel. Dessutom, även dom man möter mellan fyra ögon kan dölja sin sanna identitet och avsikter. Har gått med såna personer i samma klass under typ hela min skoltid. Man tror att folk är ens vänner men när man öppnar sig själv och tror man kan lite på dom så knivhugger dom en plötsligt i ryggen och sliter itu en, plus att man mister sin identitet. Det gjorde jag när jag dessutom försökte vara "normal" bara för att få vänner. Men har mist så mycket, gjort bort mig enormt och mist min riktiga identitet och allt vad självkänsla heter plus smärta, sorg ångest etc etc. Hur f*n får man tillbaka allt efter nåt sånt?... >_<

Meier skrev:Det går nog inte att bygga upp det själv, man måste hjälpas åt, det är vad jag tror. Vården har ju sin del i processen, men sen står man där själv. Just nu ser jag bara ett sätt och det är genom forum som detta.

Tack för det utförliga svar du gav.

Jag tänker följa trådar som den här framöver, det är mycket givande att snacka med andra om det här.

Håller än en gång med dig här fullt ut. En del saker kan man inte bygga upp och bekämpa själv. Personligen tror jag på samarbete och temwork när det verkligen finns en sån äkta anda, så som här känns det som. Eller hos en nära vän eller någon man kan prata med. Men också, detta innebär inte heller (vilket jag också behöver lära mig) att man inte är helt hjälplös själv utan kan välja och vilja ändra på sin situation plus söka hjälp och stöd. Oftast är det ju en själv som håller huvudtrådarna i sitt liv. Men också detta känns så mycket lättare sagt än gjort när världen och samhället är som det är nu för tiden. Men så långt, kan vi ju göra det bästa av situationen som detta forum, prata eller nåt annat som är stort möjligt just nu.

Är än en gång stört ledsen att jag inte varit online på forumet eller svarat eller följt denna tråd här på evigheter. Hoppas jag inte är allt försent ute. Vill hjälpa dig och andra här och med denna tråd så gott jag kan plus hjälpa och stärka mig själv. Håller med dig än en gång, känns så skönt att snacka och byta ideer med varann!

darkindo314 skrev:Jag köpte en bra dator och spelar world of warcraft med hög grafik, det är stimulerande och trots stora brister i spelet finns det många goda stunder, och ironiskt nog belönar spelet uthållighet, organisation, struktur och systematik.

Man kan också prata med andra utan att oroa sig så mycket för du är ganska anonym och sen så behöver du ju inte tolka kroppsspråk osv.

passar många tjejer med

prova, se vad du tycker

Hej, ber om ursäkt för mitt enormt sena svar. Men jag ska tacka för tipset! Även om Wow, inte riktigt är mion grej kanske även om jag älskar rollspel och så. Men tack så mycket ändå!

Krillo skrev:Om du gillar att sjunga eller spela så kan man göra det tillsammans med andra online med ett program som heter Ninjam. http://www.cockos.com/ninjam/

Jag är själv musiker, men har svårt för det sociala, så detta är kul ibland

Hej, ber mycket om ursäkt för mitt mycket sena svar!
Även om länken verkar lovande plus att jag ska kolla in det ordentligt, så är jag också lite tveksam och osäker på det. Vet inte om just såna där online-grejer är nåt för mig. Men tack så mycket ändå!