Dagobert skrev:Vore intressant att veta ålder på dem som skriver i tråden. Har en känsla av att de yngre ser det som mer positivt att vara unik än de äldre.

Medan de är mer konformistiska. Av naturliga skäl, men kombinationen kan bli rätt tjatig.

Dagobert skrev:Vore intressant att veta ålder på dem som skriver i tråden. Har en känsla av att de yngre ser det som mer positivt att vara unik än de äldre.

Jag menar, när jag var ung tyckte jag ofta det var kul att vara udda. Det tycker jag sällan nu.
Att vara udda är inte så bra om man förlorar på det; självkänslan kan ta skada och då är det inte kul längre.
Att ändra sig är inte lätt, och när man är ung vet man ju själv bäst...
Tror knappt jag hade kunnat ändra mig särskilt mycket om jag försökt. Eller jag kanske försökte men misslyckades, jag vet inte.

Vara deprimerad, självhatande och ensam hela livet + ha något unik karaktär väger då fan inte mer än att vara en lycklig, om ändå medelmåttig, populär svensson.
Lycka kommer till största delen från relationer (om man inte är schizoid dvs) och av den enkla anledningen anser jag att autism är så jävla överskattat. Jämför det med följande metafor:
Du har en snygg sportbil utan motor som du aldrig kommer köra
kontra...
Du har en ful volvo som du kan köra runt i hur mycket du vill

Deadly_Nightshade skrev:Vara deprimerad, självhatande och ensam hela livet + ha något unik karaktär väger då fan inte mer än att vara en lycklig, om ändå medelmåttig, populär svensson.

+1. "Folk får ta mig för den jag är, annars får det kvitta" fungerar absolut inte för alla uberunika ensamma personer.

Ingetdera är "bättre", folk får själva avgöra vilket de vill vara och vilket de trivs med.

Det räcker med att ha haft känslan av att vara unik för att konstatera att det inte är något att sträva efter eller önska.

Det gäller ju inte bara om man vill ändra sig utan om man kan (tillräckligt). Och "populär" låter som för högt ställt mål, jag hade varit nöjd om jag varit accepterad.

Jag ville både leva "svenssonliv" och vara mig själv. Eftersom jag inte ens visste att det var något fel på mig och än mindre vilket fel, så jag har inte insett behovet av "total makeover".

Det hindrar inte att jag försökt ändra mig i konkreta saker när jag känt mig tvingad. Iofs har jag inget till övers för "unika" människor som säger "jag gör som jag vill och skiter helt i andra". Jag kallar inte det för att vara unik utan narcissistisk el lida av trotssyndrom. Samtidigt som jag själv kan känna "jag är som jag är, take it or leave it". Lite dubbelt det där.

Minne när jag läste en självbiografi av någon som skrev "jag vill hellre vara mig själv än god"!. Tappade genast all sympati för henne. Som om hon inbillade sig vara så fantastisk att hon var mer värd än andra människor. Och som om hon grodda att alla goda männsikr (el de som försöker vara det= var precis lika och lika tråkiga.

Gäller det att tvingas förändra sig så man blir "sämre" (dvs enligt ens egen moral), så är det också svart pga ens inre motstånd. Likaså om man tycker att det är en småsak, som andra borde acceptera om de inte vore så intoleranta. Men att sträva efter att bli en bättre människa kan aldrig vara fel. Men då kommer önskan om förändring inifrån.

På högstadiet brukade NT-eleverna fråga mig vad jag skulle göra i helgen, och jag svarade alltid ärligt och sa att jag skulle läsa böcker och spela datorspel och tevespel.

När de skrattade så trodde jag att vi var vänner, jag förstod inte att de tyckte att jag var barnslig och "nördig" som inte "gick ut" på fredagskvällarna.
Så jag började ljuga och låtsas att jag också skulle "gå ut" på fredagskvällarna, och de trodde mig och vi började umgås ibland i skolan, även om jag alltid kände mig väldigt obekväm i deras sällskap för att jag aldrig kunde förstå om de var snälla eller om de var ironiska. Dessutom blev jag uttråkad av att umgås med dem, så jag började ljuga ännu mer för att de skulle tycka att jag var "knäpp" och kanske lämna mig ifred.

Exempelvis: NT-elever frågade om jag skulle gå på krogen på en fredagskväll, och då svarade jag att jag inte skulle gå på krogen för att jag skulle åka till Las Vegas och gifta mig (fast jag ljög när jag sa så till dem) men jag ville att de skulle tycka att jag var "knäpp" så att de skulle lämna mig ifred.

Det bästa är att jag bodde långt ifrån skolan så ingen kunde veta att jag egentligen satt hemma och spelade på fredagskvällarna.

Numera ändrar jag mig aldrig för att passa in, jag umgås bara med personer som accepterar mig för den jag är.

Björne skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Vara deprimerad, självhatande och ensam hela livet + ha något unik karaktär väger då fan inte mer än att vara en lycklig, om ändå medelmåttig, populär svensson.

+1. "Folk får ta mig för den jag är, annars får det kvitta" fungerar absolut inte för alla uberunika ensamma personer.

Det jag stör mig så fruktansvärt på är den här stora lögnen som hela samhället försöker "lura i" människor: Var dig själv - det är bra att vara unik, sticka ut från mängden - yadda yadda. När folk sen försöker vara det så får de i 9 fall av 10 bara negativa konsekvenser och reaktioner från omgivningen. Och jag talar inte enbart om avvikande klädstilar (emo, punk, hippie, whatever) utan avvikande sociala beteenden. "Han följer aldrig med ut på en öl afterwork - ja då är han enstöring och våldtäktsman!". Folk gillar inte att man inte lever upp till deras förväntningar om vad som anses inom ramarna för "det normala". Går liksom inte att vara unik i ett samhälle vars invånare sällan vågar vara öppensinnade.

Om man inte vill umgås med sina arbetskamrater efter jobbet så drar de slutsatsen att man inte tycker om dem. För mig var det snarare att jag bara tyckte om vissa, andra såg jag som översittare. Så mitt motto var "Jag hycklar bara på arbetstid".

En del aspergare gillar ju också ensamheten. Men det kan vara svårt att förklara att man inte vill vara ensam samtidigt som man inte klarar av mycket folk, hög ljudnivå etc.

Så i stället för att behöva välja mellan att anpassa sig (som man inte kan el som tar för mycket kraft) el leva isolerat borde man berätta om sin AS och hur det yttrar sig för en själv. Vi skulle s a s breda ut oss mer. Fast är omgivningen intresserad av att lära sig?

Jag stör mig också otroligt mycket när folk säger saker som "var dig själv" eller "det är bra att vara unik" för ofta gäller det bara människor som tillhör den sociala normen. Jag har ofta blivit sedd som ett freak för att jag exempelvis säger saker som "folk inte förväntar sig", svarar på frågor på mitt sätt, har koll på fakta som folk skiter i eller för att jag säger att jag behöver min ensamtid för att må bra. Men jag tror dock att det är viktigt att vara sig själv i längden för att man ska må bra. Och ska man hitta en partner som älskar en för den man är så är det defintivt viktigt. Kanske är det också därför det är lättare för Medelsvensson-människor att hitta någon partner, eftersom sådana människor sällan provocerar genom att bara vara sig själva.

Deadly_Nightshade skrev:schizoid

Deadly_Nightshade skrev:Vara deprimerad, självhatande och ensam hela livet + ha något unik karaktär väger då fan inte mer än att vara en lycklig, om ändå medelmåttig, populär svensson.
Lycka kommer till största delen från relationer (om man inte är schizoid dvs) och av den enkla anledningen anser jag att autism är så jävla överskattat. Jämför det med följande metafor:
Du har en snygg sportbil utan motor som du aldrig kommer köra
kontra...
Du har en ful volvo som du kan köra runt i hur mycket du vill

Alltså det finns ju mellanlägen man behöver inte vara antingen deprimerad och självhatande eller lycklig, medelmåttig, populär Svensson.
Jag var mer deprimerad när jag försökte passa in och vara folk till lags för jag fick aldrig till det. Hur jag än försökte blev det fel i slutändan.
Jag försöker vara mig själv men ändå ta hänsyn till andra.
Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag behöver egentid och inte vill ha ett jättestort kontaktnät.
När jag inte tillät mig att vara mig själv var jag deprimerad och självmordsbenägen mest hela tiden.
Föredrar att framstå som lite udda än att gå tillbaka till det.

Min strategi nu för tiden är att engagera sig då och då och vara någorlunda normal, för att inte bli helt utanför och sedan resten av tiden isolera sig helt för att få tillbaka energin.

Detta efter många dåliga erfarenheter av att försöka passa in...

earlydayminer skrev:

Mortalis skrev:Jag är unik. Det är det enda jag har gemensamt med alla andra.

Blev nästan kär i det inlägget.

Tack. Ja, det var väl mest en lek med ord.

Nittionio procent av ens tankar och upplevelser kanske inte skiljer sig så mycket från andras.

Men som någon sa: "Vi har så mycket gemensamt, men intressantast är det som skiljer oss åt".

Jag har många gånger provat psykisk självtortyr för att ändra mig och passa in i formen, det har fungerat mer eller mindre bra ett tag tills energin tagit slut och jag inte orkar med leken längre.

Det känns som jag är två separata personer:

Nr 1. vill vara som andra (ger mig social kontakt, upplevelser, minskar stigmatiseringen jag känner i min diagnos)
Nr 2. vill vara själv (ger mig återhämtning, reflektion, stabilitet, intressen)

Att bli Nr 1. kräver dock så mycket mentalt att jag inte pallar med någon längre tid,
medan Nr 2. inte kräver någonting.

Det är som en fjäder som vill dra mig tillbaka varje gång jag försöker anpassa mig.

Ett fullt ut socialt liv sett ur min vinkel är hyperintensivt och du bara måste vara med hela tiden.

Att schemalägga livet och bara passa in ibland funkar nog bara om det finns en förståelse och acceptans från omgivningen, vilket ofta inte är fallet.
Mina svårigheter i att kommunicera så folk förstår hur det ligger till upplever jag som ett stort hinder för att komma någon vart.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men lutar åt att jag skulle ändra mig för jag önskar ju att det fanns ett anti-autism-piller då jag ser det hela mer som ett problem än en gåva. Och det är ju trots allt autismen som gör mig "onormal" och får mig att känna som att jag inte hör hemma någonstans (inte ens med andra med AS/HFA). Fast finns 4 personer som jag inte känner mig helt icke-hemmahörande.

Komplicerat och svårt att svara på. Det viktigaste är att bejaka sin personlighetstyp och hitta de bästa förutsättningarna att fungera med den och omgivningen. Inte för att behaga omgivningen men för att kunna kommunicera och samexistera med den.

Jag tror många Svenssons längtar ut ur konformitetens tyranni. Den ofrivilligt unike har gåvor som ger personen glädje, men lider samtidigt av samhällets inbyggda utanförskap som drabbar dem som inte orkar/vill hänga med i den sociala kapplöpningen...