Hej,

Jag försöker igen att studera för att få gymnasiekompetens då jag hoppade av skolan som 14 åring.
Har gått 10 år hos psyk men har ingen kontakt eller hjälp. Erbjöds aktivitetsersättning men när jag frågade om det skulle det utredas och jag skulle göra en massa som jag helt enkelt inte klarade av,samtidigt som jag skulle söka jobb,söka skola,söka allt.

Jag är en utbränd människa. 23 år gammal bara men redan trött i själen.
Min pappa var sjuk från att jag föddes och dog då jag var 17. Mobbad i grundskolan.

Idag är jag egentligen en rätt hygglig person allt som allt. Speglar spricker inte när jag tittar på dom, folk verkar inte ha något emot mitt sällskap.. men jag är så otroligt trött.
Känns precis som beskrivningen av utbrändhet,eller PTSD nästan efter allting med min pappa när jag var ung.

Minska sak som går fel så sätts jag ur spel för dagar,eller veckor.
Papper som ska fyllas i kan jag inte ens titta på längre.

Jag börjar kosta min familj pengar nu också, det är inget värdigt liv.

Försökt be om hjälp i vård och hos myndigheter.
När jag bad om hjälp inför studier så blev resultatet följande:
Jag fick möta en person som erbjöd att sitta brevid mig och hjälpa mig välja kurser på datorn. Det var allt. Jag trodde det skulle bli ett möte där nån sorts plan lades upp och kanske hjälp med strukturering och motivationen. Och information. Såfort jag inte vet allt om en situation,så undviker jag den. Jag bara orkar inte mer.
Min historia är för lång och säkert lika tragisk som någon annans men lita på när jag säger att från det år jag visste var glädje och harmoni var,så har jag saknat det.

Snälla,finns det någon organisation,ombud eller rättighet jag kan hävda inför någon myndighet för att få hjälp?

Håller på att gå under, explodera. Orkar inte att misslyckas igen, i så fall blir det inga fler försök. Känns som det enda som finns kvar då är att hämnas. Blint,galet raseri mot de som i mina yngre år orsakade många av de svårigheter som ännu hemsöker mig. Varför inte liksom? Kan inte ta mitt liv då familjen redan fått lida så. Men jag kostar ju familjen pengar. I en cell får någon annan betala..väl?

Först: välkommen hit och du har mina sympatier! Du är inte ensam om dina erfarenheter även om det kan kännas så.

Sen undrar jag om vi på forumet kan hjälpa till på något sätt. Man kanske inte kan vifta med trollspöt men nåt ska man kunna göra.

-Keep punching!

Du låter extremt stresskänslig! Du behöver ha stödjande samtal. Det kan också hända att du är deprimerad men medicin löser inte dina yttre problem även om det kanske kan vara till hjälp.

Om du har gått hos psyk har du fått någon samtalterapi av värde? Finns det möjlighet att åtminstone få tag i en kurator som är vettig? Har du diagnos och vad säger i så fall vuxenhabiliteringen?

Ska du diskutera studier behöver du en studievägledare för vuxna. Vart sådana finns utan att vara knuten till någon speciell skola som vill att du ska gå just deras kurser varierar från kommun till kommun. Jag tycker inte det låter som du har fått träffa någon riktig studievägledare utan bara någon assistent av något slag.

Jag tycker inte det låter som om att du är i skick för studier i det läge du befinner dig nu men det kan ju inte jag veta. Studielån som en ekonomisk lösning är dock vanskligt om man är osäker på att kunna tillgodogöra sig studierna och misslyckas du med studier kan du i värsta fall bränna möjligheten att få studera när du är i bättre skick senare. Men däremot är det ju inte fel att diskutera studier som en del av en mer långsiktig plan för vill du komma in på något bör du ju söka innan.

Tack, båda två!

Känner mig mest vilse och sviken, på något sätt har jag hamnat helt utanför samhället.
Vuxenhabiliteringen vet jag inte ens vad det är om jag ska vara ärlig.
Diagnos har jag.. uppfyllde kriterierna för tre olika,men bara två ställdes officiellt. Aspergers syndrom samt Paranoid personlighetsstörning.

Har inte alltid varit såhär otroligt förstörd. Jobbade en sommar på en nattklubb,ibland 13-14 timmar. Men då var jag knappt 20 fyllda,mindre press..inga krav. Svartjobb också såklart så inget meriterande och usel lön.


Alla människor går väl sönder tillslut? Har försökt gå i skolan varje år nästan i 9 år nu och aldrig klarat en hel termin. Ibland känner jag för att bara gå och bränna ner hela mottagningen och sedan säga att "jag bad ju om hjälp". Fast jag skulle inte kunna leva med alla referenser till Milton i The office, Filmen dvs.

Ska kolla upp det där med vuxenhabiliteringen,och studievägledare för vuxna. Antar att jag går till akutpsyk och gör mig själv uppmärksammad på psykets radar igen och kanske får en snabbare kontakt.

Det vardagliga livet. Få ordning på ekonomi och utbildning osv..är det socialen eller någon annan myndighet som jag kan vända mig till?

Trodde diagnosen skulle innebära hjälp,istället vart det ett avslut. Konstigt.


edit:
Vet inte om det spelar roll men har haft små "problem" med kriminalitet också.
Dels för pengar,men också för att det var den grupp som var mest öppen för någon som är annorlunda. Vill dock inte någonsin bli dömd för någonting eller förknippas med sådant,så därför har jag istället inget socialt liv nu heller. Det är egentligen bara mellan åren 17-21 som jag haft ett sådant.

Jag känner starkt för dig!! Du har allt mitt stöd för att lyckas i livet!!

Jag har också varit långt nere, efter många negativa händelser i livet. Det som hjälpte mig i livet var en person som sa:-" Men du lever! Du var med om allt elände, men du kom levande ut på andra sidan! Det visar att du är en överlevnadsmänniska, och det är starka människor!" Dom orden har hjälpt mig mycket.


Bara det att du tog dig ur de problemen med kriminalitet visar att du är en stark person. Många hade inte klarat av det, men du tog dig ur det. Det är starkt!! Det visar att du verkligen är en överlevnadsmänniska!
Du har din ålder på din sida. Du är ju ung och har många år framför dig, så du behöver inte stressa. Allt behöver inte ske på en gång. Ta en sak i taget. Det är viktigt att du tar allt i en lugn takt. Du får inte glömma bort att det viktigaste är DU!

Du har allt mitt stöd! Ska tänka på dig!!! Hör gärna av dig igen och tala om hur det går!

Du ska kunna vända dig direkt till vuxenhabiliteringen utan att ta omvägen via akutpsyk. Gå in på din kommuns hemsidor och leta upp vuxenhabiliteringen, ring ngn där och gå vidare därifrån.

Vi här inne kan hjälpa dig stegvis under vägens gång, finns ju många här med samma erfarenheter.

Ja herregud alltså.. snacka om att känna sej vilsen och trasig i själen och inte kan man få nån att fatta vad man säger av det man säger utan resultat av det hela blir ett enda? klarar inte av relationer nåt vidare.. boendestödjare fattar ingenting har inget konkret att komma med, ställer aldrig en fråga om vi ska göra nåt vettigt utan börjar jag snacka om mej själv får det forsätta om jag inte själv avslutar det, mår jag skit tappar jag helt gnistan till att göra nåt med händerna.. saknar driv och har svårt att hitta nåt som glädjer mej utan oftast känner man en enorm tomhet och funderar ska man må och fungera så här? känner total förvirring fattar ingenting för känner mej totalt förlamad i huvet och hjärnan går som i slow motion och har svårt att ta in saker i huvet,känner sej som en zombie invändigt

Har genom åren skapat en taskig självbild.. kan handla om förståndshandikapp till att man ser väldigt annorlunda ut och har mycket tankar kring autism... ingen positiv framåtanda här inte utan mest negativt och just har jag nån nytta av min autism? nä ta mej fan tror inte det, känner bara ett hinder att få det att fungera normalt med människor som ett exempel .. pratar jag om mej själv kan det forsätta i all evighet men handlar det om annat blir jag ganska tyst och blir mest osäker, vad ska jag säga? får anstränga sej nåt fördjävligt för att visa intresse när man ska ha vettig diskussion med andra om vardagliga händelser och så vidare

Men har också haft otur genom livet.. gått igenom ett och annat som inte har med diagnosen att göra och det vet jag ju själv om så varför sörja? nä rätt meningslöst, läget vet jag hur det är nu och mycket går inte att påverka.. så enkelt är det.

Det här med habilitering verkar krångligt. Fattar inte vad det är exakt jag ska söka till. Är det Habiliteringen? Aspergercenter? VuxenTräningsCenter? Finns massor av olika.

Såg också att man måste ansöka,dvs fylla i papper och skicka in,bedömas etc.. det kommer ta tid. Tid har jag inte just nu. Skickar iaf in en ansökan idag och så får vi hoppas att jag sökt rätt sorts hjälp. Måste byta utbildning omedelbart innan det är försent på grund av CSN och studiemedel. Vet inte vem jag ska ringa eller kontakta för hjälp. Jag har inte något direkt socialt stöd. Min pappa var alltid ankaret i familjen som höll allt under kontroll och han dog ju för flera år sedan. Mamma är en deprimerad,mycket ledsen och villrådig fattig änka som är mer beroende av mig än tvärtom.

Varför ska det vara så jävla svårt hela tiden. Det är som att samhället är konstruerat som något jävla komplicerat kortspel,och inte nog med att jag har dåliga kort så vet jag fan inte ens vad spelreglerna är. Jag lovar att om jag måste misslyckas ett år till så kommer alla kunna läsa konsekvenserna på jävla nyheterna jag är så trött,och så otroligt mordiskt arg och besviken.. snart ger jag upp.

Det jag skrev om min mor är förövrigt enda anledningen att jag inte redan begått någon hemsk gärning i ren psykisk nedbrytning och explosion av ilska. Hon är redan så sargad. Men när hon dör är det fan bäst att jag har fått ett ordnat liv annars kommer det inte ta slut där. Jag vet att jag låter galen men hur långt kan en människa pressas,testas,och fara illa innan det spiller över?

Efter allting,mobbningen som barn och vuxen,av andra barn och vuxna på min skola..jag har lidit hela mitt liv. När har det gått så långt att jag kan få bli galen bara? När är det okej?

Känns som vemsomhelst som läser om mig i efterhand skulle förstå precis varför jag gjorde vad jag gjorde,även om de hatar mig för det eller tycker det är fel. Ingen skulle väl bli chockad om de visste min historia? Snart har jag ingenting alls att förlora,inte ens min egen självrespekt eller värdighet. Jag är så trött i själen

Känns som psykiatrin är döv för mina problem,och även inför möjliga konsekvenser av att låta folk fara så jävla illa som vissa gör.
Det sägs att man inte ska ropa varg för ingen bryr sig tillslut.
Snart blir det alla som jag bär minnet utav,alla som skadat mig,som ropar varg. Och psykiatrin som får stå med byxorna neddragna då jag försökt få hjälp ,eller stöd eller något i brist på upprättelse eller rättvisa för att åtminstone jag ska kunna gå vidare.

Om jag inte ens kan få ett värdigt liv hur ska jag nånsin kunna släppa allt?
Varför skulle jag ens acceptera att folk som skadat mig lever vidare om inte jag får och kan mycket på grund av deras gärningar?
Jag kommer fan döda allihopa om jag inte får hjälp.

Inte nu eller idag.
Om 10 år,när ingen minns vem fan jag är längre,och jag inte längre har någon familj som lever.

verkar finns flera stycken vuxenhabiliteringar för både barn och vuxna i stockholm. Jag skulle seriöst behöva ett socialt jävla 112 dit man ringer när man behöver akut hjälp med livet. jag kan inte leva om jag misslyckas nu.

Edit:
Aspergercenter lät ju som bra mycket hjälp. "Vi håller föreläsningar och informerar om vad Asperger innebär". Som om jag inte vet det.

Börja med att ringa jourhavande medmänniska på 08-7021680, du befinner dig ju i en akut kris, förhoppningsvis kan de leda dig vidare mot rätt insatser.

Tack för tipset, jag ska försöka göra en punktlista först med exakt vad jag behöver hjälp med. Men tänker absolut ge det en ärlig chans och se om de har råd att ge på något utav mina problem.

Hittade även information och nummer för att ansöka om personligt ombud vilket jag tänker göra.
Imorgon går jag ner till min gamla psykmottagning och hämtar ut eller begär att få hämta ut mina journaler,så jag kan bifoga dom i ansökningen till habiliteringen.

En sak som gnager i mig är att jag flera gånger sa i samtal med överläkaren på min gamla mottagning att om jag aldrig fick hjälp,så skulle en vacker dag även min mamma dö, och jag skulle lämnas helt ensam med alla mina problem och ingen anledning att inte gå lös och spränga hela mottagningen eller liknande. Berättat att jag ofta drömmer om att döda läkaren som förstörde min pappas liv och sedan förödmjukade honom när han låg på sin dödsbädd. Eller om hur jag ofta drömmer om den dagen då jag inte har någon familj kvar för då kan jag exempelvis söka upp klassföreståndaren som mobbade mig när jag var 13 år gammal, och läste upp mina betyg för klassen. Henne skulle jag strypa långsamt.


Tänkte även kontakta advokat. Är orolig att jag ska bli inlåst på psyk. Blev det en gång,frivilligt.. jag är ju paranoid så att sitta där klarar jag inte. Då rymmer jag oavsett vem jag måste skada och oavsett hur mycket.

Kanske läser ni en Lex-Mittnamn anmälan en vacker dag.. kanske låter man inte barn fara så illa att de växer upp och redan vid 23 års ålder vill lämna in livets biljett med ett automatvapen. Skall skriva en uppdatering vid måndag om hur det gått,vilka jag fått tag på och vad som föreslagits.

Om allt går åt helvete så måste jag ändå vänta tills min mamma går bort så hon slipper skämmas,sörga och lida ifall jag blir galen,så detta forum/aspergare lär inte knytas till någon eventuell långt framtida osagt händelse.


Stort tack till alla som försökt komma med förslag. Mer kan ingen göra, och mer hade jag absolut inte förväntat mig!

Kadaverin skrev: Det vardagliga livet. Få ordning på ekonomi och utbildning osv..är det socialen eller någon annan myndighet som jag kan vända mig till?

Du skrev förut att du erbjudits aktivitetsersättning. Jag tror det vore bra om du ansökte om det, man kan få det vid förlängd skolgång vid funktionsnedsättning. Då slipper du CSN-stressen också.

Läs mer här:
http://www.forsakringskassan.se/privatp ... ersattning

Du kanske skulle bli hjälpt av ett Personligt Ombud! http://www.personligtombud.se/

Hej!
Jag halkade in på mitt liv här och det var inte schysst.. jag är medveten om detta och ber så mycket om ursäkt.
Hade själv kunnat mått bättre kan jag säga men fanns ju ingen orsak att jag skrev om mitt här utan då istället gett råd och så.. avslutar med att man mår så dåligt att man orkar inte stötta andra så illa är det ställt med mej.

Tack igen för alla tips och stöd,

@ Uddaaspergare

jag har absolut inget emot att du halkar in på ditt liv här det finns plats för alla,särskilt om du tycker något av mina problem liknar dina,för då kanske någons råd här inne går att använda för dig också!

Hej.
Först,
Jag känner igen mig i din desperation.
Du är inte ensam.
En sak som hjälpte mig lite var att jag fick en läkare (hade 4 st innan som jag vägrade ha kvar) som är väldigt medmänsklig. Hon hjälper mig i möten med tex. försäkringskassan.

Tyvärr kan det vara så att man inte finner sådana människor så lätt.
Om du hittar det i ett personligt ombud, läkare eller annan spelar ju ingen roll.
Mitt råd är att se om du kan hitta någon som du känner förstår DIG.
Du kan ju alltid fortsätta skriva här och kanske flera här som varit i din sits svarar dig.
Ge inte upp.

Sanny

Tyvärr är det så att det kräver en dj.. massa energi, mod, struktur, vilja och en massa annat för att bara söka hjälp. Sen att få någon vet jag inte riktigt hur det går till jag har bara hållit på med detta i åtta år så jag har inte kommit dit än...

Är man under 29år finns ju aktivitetsersättningen som vad jag förstått både ska vara relativt lätt att få och relativt fri från kvar på motprestation... Om jag fattar det hela rätt är det AF som administrerar det hela med FK som betalar ut den...
Att läsa in grundskola och gymnasium med hjälp av Aktivitets ersättning är som jag fattad det helt acceptabelt.

Den enda av de myndigheter jag har haft kontakt med som jag överhuvudtaget tror i alla fall försökte hjälpa mig är AF... Det kan tyckas lite konstigt att kontakta AF om man inte orkar ett sk... Men jag upplever det som den myndighet som har mest verktyg i sin verktygslåda. DVS, det finns en rätt stor chans att de har en ide om vilken insats som kan vara lämplig... Eller så har de i mitt fall talat om vart jag ska vända mig.

Det var också AF av alla myndigheter som hjälpte mig när soc skulle kasta ut mig på gatan...

Jag tror AF är ett bra ställe att starta att söka hjälp, de har också specialutbildad personal som har i alla fall någon koll på vad det kan innebära att vara t.ex. Aspergare.

Jag antar nu att man redan har kontakt med specialistvård inom Landstinget, det är steg ett annars...

Tyvärr handlar det också om att har turen att tilldelas en någorlunda engagerad handläggare. Men man ska kräva att få en handläggare som har insyn i de problem man har.
En annan resurs som finns på AF är arbetspsykologerna, de kan vara lite knepiga att få kontakt med om man inte ber om det. Jag lyckade bli skickad ditt då jag bad min handläggare att stoppa upp aktivitetsstödet där solen, oftast, inte skiner...

Det var början till att jag kom i kontakt med psykiatrin fick mina diagnoser osv... Mitt största problem var att detta hände när jag var dryga 40 år gammal och då finns det inte lika mycket hjälp att få som om man är yngre...


Så de bästa tips jag kan ge, i prioritets ordning, är:
Se till att få hjälp av specialist enheter inom landstinget, allmänspyk har kompetens som en vårdcentral om man inte har turen att råka komma rätt..
Kontakta AF och se till att boka möte med en handläggare som har kompetens att hjälpa personer med speciella behov.
Om du inte vet vad du ska/vill göra se till att få träffa en arbetspsykolog. Om inte annat så har de jag träffat i alla fall varit trevliga och behandlat mig med respekt.

Om det inte fungerar med AF så är det finns det LSS-handläggare hos kommunen som är mer eller mindre intresserade av att hjälpa till... Jag har inte träffat någon som varit intresserad av att hjälpa till än, men jag kanske bara haft otur...
En annan möjlighet om det inte fungerar med AF är Rehabiliteringen. De borde du kunna få kontakt med via din psykmottagning. Om inte kan du söka på rehabilitering på landstingets hemsida.

Personligt ombud är aldrig fel. Men det fungerar tyvärr väldigt olika från kommun till kommun... Mitt personliga ombud har samma chef som min socialsekreterare.... Så det är ju inte direkt något lysande arrangemang. Men de personliga ombuden brukar ha koll på det mesta vad det gäller vart man kan vända sig gällande olika frågor...


Och sist men inte minst ge aldrig upp....... Borde kanske stå som prioritet ett på listan men det gäller ju alla punkter och allt du kan tänkas gör utöver det...



Det är dj. motigt när man träffar handläggare, läkare eller vad det nu kan vara för figurer som man ska få hjälp av, som är totalt ointresserade av att hjälpa till när man själv har samlat kraft i veckor bara för att orka ta sig dit...
Försök förklara, går inte det lägg ned, gå därifrån och se till att få träffa någon annan.
Är den man får träffa inte intresserad av att hjälpa till så kan man, i alla fall inte enligt min erfarenhet, få dem att ändra sig...

Men om det händer ge då inte upp!!! Det är dom som inte sköter sitt jobb det är inte du som gör något fel...

Jag har lagt ned på tok för mycket energi på att försöka förklara saker för människor som inte är intresserade av att förstå. Om det är möjligt se till att få prata med någon annan istället för att göra dig osams med den enda du träffat på ett ställe. Har man väl lyckats med det är det mycket svårare att få hjälp av någon annan på stället efteråt... "Stämpeln" är dj. svår att få bort...

Lycka till!

Gersa skrev:Är man under 29år finns ju aktivitetsersättningen som vad jag förstått både ska vara relativt lätt att få och relativt fri från kvar på motprestation... Om jag fattar det hela rätt är det AF som administrerar det hela med FK som betalar ut den...

Nej den ligger helt på FK. Men det stämmer att det inte krävs någon motprestation.

Zima33 skrev:Nej den ligger helt på FK. Men det stämmer att det inte krävs någon motprestation.

Senast jag tog upp det med min psykiatriker som jag då hade, så sa hon att jag måste ha en rehabiliteringsplan för att FK skulle godkänna det,och sen frågade hon MIG om jag hade en rehabiliteringsplan?

Jag är så himla upprörd just nu. Min stackars mor håller på att gå under av att veta att jag lider oavsett om jag håller henne utanför eller inte.

Tidigaste kursen jag kan söka börjar i januari nästa år vilket innebär att jag kommer fylla 24 under min första termin av skola. Jag har 0 inkomst och bara hyran i min lägenhet ligger på 5k. Sen är det gasräkning,telefon,internet.

Ska gå på akutbesök igen och verkligen böna och be om hjälp ,kommer ha med mig ifyllda blanketter för aktivitetsersättning och lämna över till min läkare och helt enkelt säga hjälp mig för annars orkar jag inte mer nu.

Vet inte varför folk verkar tro jag bara "pratar" när jag säger att om jag ger upp på livet så kommer jag släppa min ilska fri och hämnas på alla som haft en hand i min skitiga tillvaro. Fattar inte hur ett enda liv kan vara så torterat och det faktum att jag säkert bara är en av flera tusen gör mig helt bestört. Det finns ingenting som någonsin varit lycklig i livet. Det är den värsta tortyr jag nånsin upplevt.

Om jag förlorar mitt hem pg a denna skit tror jag följderna vore olagliga att skriva.








Seriöst,hur mycket kan man svälja utan att reagera utåt? Självmord är fan otillräckligt. Det är som att säga okej, ni vill inte ha mig, så då försvinner jag. NEJ. Om samhället inte vill ha mig, så tänker jag fan göra mig hörd!

Jag har inte lyckats få tag på någon som kan hjälpa mig alls. Habiliteringen skulle höra av sig inom 30 dagar,det är allt.

Kadaverin skrev:Jag har 0 inkomst och bara hyran i min lägenhet ligger på 5k. Sen är det gasräkning,telefon,internet.

Kontakta omedelbart soc i din kommun, du måste kunna betala din hyra.

Miche skrev:

Kadaverin skrev:Jag har 0 inkomst och bara hyran i min lägenhet ligger på 5k. Sen är det gasräkning,telefon,internet.

Kontakta omedelbart soc i din kommun, du måste kunna betala din hyra.

Jepp, de har akutmottagning för sådana som är i din sits.

Kadaverin skrev:

Zima33 skrev:Nej den ligger helt på FK. Men det stämmer att det inte krävs någon motprestation.

Senast jag tog upp det med min psykiatriker som jag då hade, så sa hon att jag måste ha en rehabiliteringsplan för att FK skulle godkänna det,och sen frågade hon MIG om jag hade en rehabiliteringsplan?

Jag är så himla upprörd just nu. Min stackars mor håller på att gå under av att veta att jag lider oavsett om jag håller henne utanför eller inte.

Tidigaste kursen jag kan söka börjar i januari nästa år vilket innebär att jag kommer fylla 24 under min första termin av skola. Jag har 0 inkomst och bara hyran i min lägenhet ligger på 5k. Sen är det gasräkning,telefon,internet.

Ska gå på akutbesök igen och verkligen böna och be om hjälp ,kommer ha med mig ifyllda blanketter för aktivitetsersättning och lämna över till min läkare och helt enkelt säga hjälp mig för annars orkar jag inte mer nu.

Vet inte varför folk verkar tro jag bara "pratar" när jag säger att om jag ger upp på livet så kommer jag släppa min ilska fri och hämnas på alla som haft en hand i min skitiga tillvaro. Fattar inte hur ett enda liv kan vara så torterat och det faktum att jag säkert bara är en av flera tusen gör mig helt bestört. Det finns ingenting som någonsin varit lycklig i livet. Det är den värsta tortyr jag nånsin upplevt.

Om jag förlorar mitt hem pg a denna skit tror jag följderna vore olagliga att skriva.








Seriöst,hur mycket kan man svälja utan att reagera utåt? Självmord är fan otillräckligt. Det är som att säga okej, ni vill inte ha mig, så då försvinner jag. NEJ. Om samhället inte vill ha mig, så tänker jag fan göra mig hörd!

Jag har inte lyckats få tag på någon som kan hjälpa mig alls. Habiliteringen skulle höra av sig inom 30 dagar,det är allt.

Satt i liknade sits för nästan två år sedan, med de stora skillnaderna att jag är nästan 50år.... Det var i och med din relativa ungdom som jag tipsade om AF och aktivitetsersättning.
Men det är på längre sikt...
Angående din akuta situation så är det som andra skriver Soc. du ska ta kontakt med... Detta är inte heller så dj.. enkelt tyvärr och ett lotteri som all annan "hjälp" man kan få.
Men vad du ska göra är att du kontaktar Socialtjänsten i din kommun/ stadsdel om du nu bor i Stockholm... Där ska de veta var du ska vända dig... Du måste förmodligen ringa och boka ett första möte. Jag vill minnas att de man talar med första gången hette mottagningsgruppen...

Om detta känns helt oöverkomligt så kan jag hjälpa dig med det, jag orkar med att tala med Soc. så länge det inte gäller mig själv...

Testa själv om du pallar annars skickar du ett PM till mig så hjälper jag dig att boka mötet... Du måste boka upp mötet så du kan få den akuta hjälp du behöver, åtminstone det enda sättet jag känner till.....

Ge inte upp, det går att få hjälp det gäller bara att har turen att hitta rätt.....