Jonte skrev:Tänk på oss dyslektiker, jag läste "Ta ditt liv"....

Jag är ju inte dyslektiker men associerade genast till "Ta ditt liv".

uniqueNr5 skrev:

Jonte skrev:Tänk på oss dyslektiker, jag läste "Ta ditt liv"....

Jag är ju inte dyslektiker men associerade genast till "Ta ditt liv".

Samma här, men jag brukar ofta göra intressanta och/eller roliga felläsningar på rubriker i hastigheten. Ibland blir jag väldigt förundrad när jag läser tråden och undrar vad den hade med rubriken att göra, tills jag inser att det var jag som hade läst rubriken fel.

Ryck upp dig!
Skärp dig!
Du måste verkligen...!
Nu måste du faktiskt ta dig i kragen!
Skall det vara så djävla svårt att...?

Kan ni fler synonymer till "Ta tag i ditt liv"?
Har ni hört dom många gånger?
Är det vad ni behöver?
När ni får höra såna saker hur känns det? Uppiggande? Inspirerande? Fördömande?

Skulle vara intressant att höra.

Ganesh skrev:Ryck upp dig!
Skärp dig!
Du måste verkligen...!
Nu måste du faktiskt ta dig i kragen!
Skall det vara så djävla svårt att...?

Kan ni fler synonymer till "Ta tag i ditt liv"?
Har ni hört dom många gånger?
Är det vad ni behöver?
När ni får höra såna saker hur känns det? Uppiggande? Inspirerande? Fördömande?

Skulle vara intressant att höra.

Min reaktion brukar vara allt från irritation till att jag mår sämre och får ännu svårare att göra just det jag uppmanas till. Jag har dock med tiden lärt mig att försöka ha överssende med det när det gäller människor som inte känner mig så väl och som jag aldrig har försökt förklara mina problem för ordentligt.

Ganesh skrev:Ryck upp dig!
Skärp dig!
Du måste verkligen...!
Nu måste du faktiskt ta dig i kragen!
Skall det vara så djävla svårt att...?

Kan ni fler synonymer till "Ta tag i ditt liv"?
Har ni hört dom många gånger?
Är det vad ni behöver?
När ni får höra såna saker hur känns det? Uppiggande? Inspirerande? Fördömande?

Skulle vara intressant att höra.

Det är alltid bara ännu mer knäckande och tär och gnager och får mig att gå sönder lite till. Spär bara på deppet, och downkänslan. Klart destruktivt. Inget annat.

Kvasir skrev:

sommar skrev:Klart dep. kan drabba vem som helst. En del som gnäller har nog fog för det, men många gnäller över småsaker trots att de inte borde gnälla.

Jo så är det väl också, men i många fall kanske man helt enkelt får se det som ett personlighetsdrag, precis som våra problem med kommunikation etc.

När folk gnäller mycket och ofta så tycker jag nog att det oftast brukar märkas på dem att de egentligen mår väldigt dåligt. har man mått riktigt dåligt själv och varit nere i depressioner och ångest och liknande så brukar man känna igen tecknen på det.

Jo, visst kan man försöka se det som personlighetsdrag men lite drygt o. höra folk sitta o.gnälla om tex. vädret, dyr bulle o. dyl. småsaker när man vet att de har det bra.

Dock känner jag igen tecken på de som mår dåligt iom. att jag själv mår dåligt ibland + känner folk som gör det bl.a. en anhörig. Att de gnäller förstår jag o. är befogat iofs. o. då är det bra om man orkar stötta o. lyssna, men inte så mkt. att man utarmar sig själv. Svår balans. Samtidigt måste de själva ta tag i sin situation, men kan behöva hjälp med det, även professionell.

sommar skrev:Jo, visst kan man försöka se det som personlighetsdrag men lite drygt o. höra folk sitta o.gnälla om tex. vädret, dyr bulle o. dyl. småsaker när man vet att de har det bra.

Aha, du menar sådana saker. Det är nog bara en yttring av entisarnas beryktade kallprat, misstänker jag, och ska nog inte fästas så stor vikt vid. Eftersom priser brukar gå upp, inte ner, är det förmodligen rimligare att kallprata om att saker har blivit dyra än att de har blivit billiga.

sommar skrev:Dock känner jag igen tecken på de som mår dåligt iom. att jag själv mår dåligt ibland + känner folk som gör det bl.a. en anhörig. Att de gnäller förstår jag o. är befogat iofs. o. då är det bra om man orkar stötta o. lyssna, men inte så mkt. att man utarmar sig själv. Svår balans. Samtidigt måste de själva ta tag i sin situation, men kan behöva hjälp med det, även professionell.

Precis, det är det man behöver, men som få har, någon som faktiskt förstår och kan stötta utifrån det. Jag har väl aldrig riktigt haft någon sådan person tyvärr, utan har fått ta mig igenom skiten själv. Däremot, när jag var i de första åren av utbrändhet och mådde fruktansvärt dåligt och fungerade fruktansvärt dåligt och knappt orkade med att träffa människor, då hade en kompis problem och verkade hålla på att gå in i utbrändhet själv pga. skilsmässa och jobb etc. Han förstod nog inte riktigt själv vad som höll på att hända, men jag som varandes färskt exemplar av släktet utbränd tycker mig känna igen tydliga tecken, och lyckades på något märkligt sätt kanalisera en del energi till att försöka stötta honom och hjälpa honom att inte går över gränsen in i utbrändheten. Förmodligen berodde det i alla fall delvis på att jag visste hur mycket jag själv skulle ha behövt en sådan stödperson, att jag försökte se till att i alla fall min kompis fick en sådan.

Kvasir skrev:

sommar skrev:
Jo, visst kan man försöka se det som personlighetsdrag men lite drygt o. höra folk sitta o.gnälla om tex. vädret, dyr bulle o. dyl. småsaker när man vet att de har det bra.

Aha, du menar sådana saker. Det är nog bara en yttring av entisarnas beryktade kallprat, misstänker jag, och ska nog inte fästas så stor vikt vid. Eftersom priser brukar gå upp, inte ner, är det förmodligen rimligare att kallprata om att saker har blivit dyra än att de har blivit billiga.

sommar skrev:Dock känner jag igen tecken på de som mår dåligt iom. att jag själv mår dåligt ibland + känner folk som gör det bl.a. en anhörig. Att de gnäller förstår jag o. är befogat iofs. o. då är det bra om man orkar stötta o. lyssna, men inte så mkt. att man utarmar sig själv. Svår balans. Samtidigt måste de själva ta tag i sin situation, men kan behöva hjälp med det, även professionell.

Precis, det är det man behöver, men som få har, någon som faktiskt förstår och kan stötta utifrån det. Jag har väl aldrig riktigt haft någon sådan person tyvärr, utan har fått ta mig igenom skiten själv. Däremot, när jag var i de första åren av utbrändhet och mådde fruktansvärt dåligt och fungerade fruktansvärt dåligt och knappt orkade med att träffa människor, då hade en kompis problem och verkade hålla på att gå in i utbrändhet själv pga. skilsmässa och jobb etc. Han förstod nog inte riktigt själv vad som höll på att hända, men jag som varandes färskt exemplar av släktet utbränd tycker mig känna igen tydliga tecken, och lyckades på något märkligt sätt kanalisera en del energi till att försöka stötta honom och hjälpa honom att inte går över gränsen in i utbrändheten. Förmodligen berodde det i alla fall delvis på att jag visste hur mycket jag själv skulle ha behövt en sådan stödperson, att jag försökte se till att i alla fall min kompis fick en sådan.

Aha. Det var ju bra även för dig antar jag för kan tänka mig att du förhoppningsvis lite stärktes av det o. kanske även er vänskap. Vänskap brukar ju ustärkas av bl.a. sådant. Nä tyvärr växer det inte på träd o. mitt dilemma är att jag behöver fler kompisar som stöd, men fattar inte hur jag ska hitta det.

sommar skrev:Aha. Det var ju bra även för dig antar jag för kan tänka mig att du förhoppningsvis lite stärktes av det o. kanske även er vänskap. Vänskap brukar ju ustärkas av bl.a. sådant. Nä tyvärr växer det inte på träd o. mitt dilemma är att jag behöver fler kompisar som stöd, men fattar inte hur jag ska hitta det.

Absolut. Det fick mig att känna att jag var viktig och gjorde nytta trots mitt bedrövliga tillstånd och att jag knappt ens kunde ta hand om mig själv. Och det stärkte säkerligen banden mellan oss också. Jag tror även att det gav mig själv lite ytterligare insikter om mitt eget tillstånd och beteende, genom att kunna observera ungefär samma sak från utsidan, så att säga.


Det är som sagt svårt att hitta sådana kompisar. Jag har vid ytterligare några tillfällen, men då under mycket korta perioder, som några dagar, kommit i kontakt med andra utbrända som har varit i en tidigare och medan jag själv hade tagit mig igenom det värsta. Det har uppskattat väldigt mycket att prata med mig, och jag har insett hur otroligt bra det skulle ha varit för mig om jag hade haft turen att träffa på någon sådan person när jag själv var inne i den värsta fasen.

Man kanske kan hitta sådana vänner här på forumet? Att diskutera via pm eller epost är inte samma sak som att träffas i verkligheten, men det kan vara bättre än ingenting. Det pågår en hel del sådan diskussioner vid sidan om, kan jag nog lova.

rattlelizard skrev:jag har tre barn och jag struntar fullständigt i dem tyvärr, jag träffar dem över dagen en gång i månaden.Jag har verkligen försökt älska dessa barn men jag tycker det är svårt och vill inte göra dem besvikna på Pappa.

Jag vill verkligen inte vara en kall människa men tyvärr kan man tyckas det ibland...

Känns igen. Inte just den saken, men fenomenet. (Samma med resten av inlägget förresten.)
Och som Kvasir säger; och barn är ju bland det - största, o ja - men också mest energikrävande. (Vad hade jag tagit mig till om jag hade skaffat barn? Med så mycket för litet energi (och andra livsnödvändigheter) redan åt mig själv?? *ryser vid tanken på mig som far*)

*försöker telepatera sympati, i händelse den kan vara till nytta*

Ganesh skrev:Ryck upp dig!
Skärp dig!
Du måste verkligen...!
Nu måste du faktiskt ta dig i kragen!
Skall det vara så djävla svårt att...?

Kan ni fler synonymer till "Ta tag i ditt liv"?
Har ni hört dom många gånger?
Är det vad ni behöver?
När ni får höra såna saker hur känns det? Uppiggande? Inspirerande? Fördömande?

Skulle vara intressant att höra.

Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig!

Skaffa rutiner!

Gå en promenad!

Ta ett varmt bad!

Gör som jag! Jag var ledsen i morse för att jag brände vid rostbrödet, men då åt jag det ändå, och tänkte att jag spar ju en slant om jag äter det här svarta brödet!

Känns: Fördömande. Det får mig att vilja gå ut med ett maskingevär och skjuta Mia Törnblom.

You go girl!

Jo visst ska man ta tag i sitt liv men i bland orkar man inte av en eller annan orsak. många personer i min släkt säger till mig att det är dags att ta tagh i mitt liv och att jag inte gör något vettigt. Jag säger bara, tror de att man mår bättre av att höra det? inte jag i alla fall, känner mig bara ännu mera värdelös och misslyckad. Egentligen borde jag bli förbannad och vända min sorg till något konstruktivt men jag har svårt att hitta motivationen. Men det hjälper ju i och för sig inte att sitta och vänta på att orken ska komma och knacka på dörren för det händer inte.

sugrövmanövern skrev:Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig!

Skaffa rutiner!

Gå en promenad!

Ta ett varmt bad!

Gör som jag! Jag var ledsen i morse för att jag brände vid rostbrödet, men då åt jag det ändå, och tänkte att jag spar ju en slant om jag äter det här svarta brödet!

Känns: Fördömande. Det får mig att vilja gå ut med ett maskingevär och skjuta Mia Törnblom.

Mia Törnblom, "livscoach" eller vad hon nu kallar sig. Ett av hennes tips för att höja självkänslan är att skriva små lappar till sig själv, typ jag är bra. Jag duger som jag är. Mer behöver väl inte sägas?

Kvasir skrev:

sommar skrev:Aha. Det var ju bra även för dig antar jag för kan tänka mig att du förhoppningsvis lite stärktes av det o. kanske även er vänskap. Vänskap brukar ju ustärkas av bl.a. sådant. Nä tyvärr växer det inte på träd o. mitt dilemma är att jag behöver fler kompisar som stöd, men fattar inte hur jag ska hitta det.

Absolut. Det fick mig att känna att jag var viktig och gjorde nytta trots mitt bedrövliga tillstånd och att jag knappt ens kunde ta hand om mig själv. Och det stärkte säkerligen banden mellan oss också. Jag tror även att det gav mig själv lite ytterligare insikter om mitt eget tillstånd och beteende, genom att kunna observera ungefär samma sak från utsidan, så att säga.


Det är som sagt svårt att hitta sådana kompisar. Jag har vid ytterligare några tillfällen, men då under mycket korta perioder, som några dagar, kommit i kontakt med andra utbrända som har varit i en tidigare och medan jag själv hade tagit mig igenom det värsta. Det har uppskattat väldigt mycket att prata med mig, och jag har insett hur otroligt bra det skulle ha varit för mig om jag hade haft turen att träffa på någon sådan person när jag själv var inne i den värsta fasen.

Man kanske kan hitta sådana vänner här på forumet? Att diskutera via pm eller epost är inte samma sak som att träffas i verkligheten, men det kan vara bättre än ingenting. Det pågår en hel del sådan diskussioner vid sidan om, kan jag nog lova.

Jo, det kan det vara ibland. Få kontakt med folk är inte jättesvårt. Det jättesvåra är o. hitta folk på samma våglängd. Få kontakt här på forumet är inte svårt, vetja.

Ang disk. kom jag o. tänka på en sak; jo lite drygt o. höra folk man vet mår bra gnälla över små saker tex. dyrt kaffe, dåligt väder, att dagens tidning ar slut, etc. just när man själv mår p*ssdåligt. Visst kan jag oxå gnälla över sk*tbagateller när andra mått dåligt, men är iaf. medveten om det o. försöker tänka mig för. Har blivit lite bättre på att inte slösa energi på småsaker.

sugrövmanövern skrev:Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig!

Den där kan vara den ultimata förnedringsklassikern.

Jag har fått den slängd i ansiktet (vid olika tillfällen av en tant i psykvården och ett par glada amatörer) efter att ingående och detaljerat ha förklarat exakt vad som fattas mig, hur det påverkar mig och varför det är omöjligt för mig att göra något åt det. Plötsligt är den senaste timmen som bortblåst. Dom har uppenbarligen inte hört ett ord av det jag sagt, för de kan väl inte vara så cyniska att de inte tror på mig? Eller är det så enkelt att de inte kan erkänna att det finns problem som helt enkelt inte kan behandlas. *fy fan*

Sugrövmanövern skrev:Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig!

Skaffa rutiner!

Gå en promenad!

Ta ett varmt bad!

Sommar skriver: Oavsett om du menar sarkasm eller inte med ditt inlägg så tycker jag detta både viktigt & sant, speciellt det översta. Men även jag fattar att man inte alltid orkar o. ibland kan man få ta på sig offerkoftan dock kan man inte sitta hela livet o tycka synd om sig själv o. inget göra. Enbart andra kan inte lösa ens problem. Man har själv oxå ett ansvar. Sedan finns det säkert saker som inte kan botas, men då gäller det att försöka göra det bästa av sit. Mådde sk*t imorse men "kravlade" mig ändå till yogan o. efteråt kändes det lite bättre men fick ställa in em. planen pga trötthet/orkeslöshet. (Dock inte pga. yogan). Men det är inte hela världen. Det kan jag göra en annan dag. Det handlar mkt. om vilket tankesätt man har - om man fortsätter tänka negativt eller försöker lära sig tänka mer positivt.

Javisst Sommar, sådant och motsvarande (alltid don efter person, glöm aldrig det)!

Men vad det också handlar om, och som är det vi som "gnäller" här ondgör oss över och vill skapa insikt om, är ju
andras oförståelse, självgoda stängda övertygelse om sin egen allförståelse, och överlägsna, egocentriska misstro mot den illamåendes egna förståndsgåvor, ansvarskänsla, självbevarelsedrift och arbetsintensitet med sig själv redan!

Och även där det finns skäl till misstro som ovan, så är en så högfärdig och igenkorkad (okunnig, kanske kallhjärtad, kanske själv panikslagen) person sällan den rätta att hjälpa.

sommar skrev:

Sugrövmanövern skrev:Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig!

Skaffa rutiner!

Gå en promenad!

Ta ett varmt bad!

Sommar skriver: Oavsett om du menar sarkasm eller inte med ditt inlägg så tycker jag detta både viktigt & sant, speciellt det översta.

Den översta brukar folk som har komplicerade problem få höra av glättiga medmänniskor som inte fattar någonting av problematiken.

Jag är inte så hjälpsökande, jag försöker fixa mina problem själv, så jag brukar inte behöva lyssna till den översta så ofta. Hade väl främst en deprimerad kompis i åtanke när jag skrev ner exemplen. Hon blir tvångsmatad med Om du inte vill själv kan ingen hjälpa dig! Av alla i sin omgivning typ. Förutom mig då, eftersom jag tycks vara den enda som begriper att det inte är så enkelt.

Hon vill hjälpa sig själv. Men hon blir inte hjälpt av Mia Törnblomtips, hon behöver bli förstådd, och rent konkret hjälpt inte överöst med floskler och glada tillrop som kränker henne. Troligtvis kan kbt hjälpa. Men det är svårt att få.

Rutinerna, promenaderna och de varma baden får jag dock höra tills öronen blöder. Jag vill inte ha stressande rutiner. Jag går för fan promenader så ofta jag orkar och jag hatar bad, jag är temperaturkänslig och fesljummet vatten är det äckligaste som finns, både att dricka och att ligga och plaska i .

Zombie skrev:Javisst Sommar, sådant och motsvarande (alltid don efter person, glöm aldrig det)!

Men vad det också handlar om, och som är det vi som "gnäller" här ondgör oss över och vill skapa insikt om, är ju
andras oförståelse, självgoda stängda övertygelse om sin egen allförståelse, och överlägsna, egocentriska misstro mot den illamåendes egna förståndsgåvor, ansvarskänsla, självbevarelsedrift och arbetsintensitet med sig själv redan!

Och även där det finns skäl till misstro som ovan, så är en så högfärdig och igenkorkad (okunnig, kanske kallhjärtad, kanske själv panikslagen) person sällan den rätta att hjälpa.

Jag kan erkänna att du lite slår huvudet på spiken. Ibland tror jag att jag vet bäst liksom många andra, men det stämmer inte. Dock har jag rätt ibland o. vet en del av egen erfarenhet. Ärligt talat är jag är ingen kallhjärtad person utan har en empatisk förmåga, (vilket jag själv vet med mig, men även fått bekräftat av folk jag känner) men den märks oftast först då man träffar mig IRL. och/eller mailväxlar med mig el. pratar i telefon med mig.
Visst kanske jag kan tyckas dundra fram på mitt vis, men det är andra på forumet som dundrar på mer, men på ett annat sätt.. Tyvärr är det så att vissa saker o. personer tycks mer accepterade än andra på forumet liksom i övriga världen. Inget illa menat mot dig, Zombie! Du är inte en av dem jag syftar på.

Sådan person är kanske inte den rätta att hjälpa, men det känns väldigt synd att den bara går ner sig o. inte orkar/kan/vill förstå sitt eget bästa.

*klargör*

Jag syftade inte på dig Sommar! Och jag har för övrigt inte uppfattat dig som det minsta kallhjärtad.

Jag syftade på ett knippe brister som vi alla har och måste kämpa med (jag med alltså), så som de kan yttra sig om man inte har gjort det tillräckligt (kanske helt enkelt inte hunnit i livet - då får man reparera vad man kan och lära sig till nästa gång!) och den man försökte hjälpa hade otur.

Och som en del, tyvärr, inte just kämpar med så det märks.
_____________________________________

En stor till Sugis! (Tyvärr, fanns inga rosa på smileykartan - men det är bara belysningen som får dem att se vita ut.)

Zombie skrev:*klargör*

Jag syftade inte på dig Sommar! Och jag har för övrigt inte uppfattat dig som det minsta kallhjärtad.
Jag syftade på ett knippe brister som vi alla har och måste kämpa med (jag med alltså), så som de kan yttra sig om man inte har gjort det tillräckligt (kanske helt enkelt inte hunnit i livet - då får man reparera vad man kan och lära sig till nästa gång!) och den man försökte hjälpa hade otur.
_____________________________________

En stor till Sugis!

Ok. Va bra! Då missförstod jag dig, men hursomhelst tror jag o. många med mig sig veta bäst ibland när de i själva verket inte gör det. Å andra sidan har man ju klart rätt i bland särskilt när man som bla. jag bär på en del sjukdomsefarenhet + har funktionshinder bär man på en del erfarenhet o. delar med sig är det så att mottagaren kanske inte kan ta emot det. Men, det är ju ngt. annat. Nu blev jag lite OT.

Det hör väl hit det med? Att man har hjälp att ge som i och för sig är adekvat, men inte lyckas få fram den. Kanske inte hittar ett språk som mottagaren förstår, kanske inte inser att mottagaren har flera steg att gå innan h*n är där h*n kan ta emot den. Kanske i värsta fall att mottagaren är för ömtålig som person. Bara att lära sig av det också!
*tänker så positivt så, eller hur? *

Det är givetvis utmärkt om man har erfarenheter att dela med sig av, i alla fall när mottagaren är intresserad av det. Att tvinga på någon sina erfarenheter mot dennes vilja är nog däremot sällan lyckat. Det stora problemet kommer när man gör det sistnämnda och dessutom inte alls har de erfarenheter man tror är relevanta i situationen. Då blir det ungefär som att stå och titta på hockeyträning och skälla ut spelarna för att de inte vill lyssna på det goda rådet att valla skidorna annorlunda. Det är ungefär vad ford gång på gång gör, och som dunderbar gjorde. Skillnaden är att dunderbar tog till sig av reaktionerna och försöker förstå varför hockeyspelarna inte vill lyssna på hur de ska valla skidorna när det funkar så bra för honom. Ford envisas fortfarande med att det är vallningen det är fel på.