Känner ni också så? Har alltid haft lättare för att umgås med vuxna och barn (är i tonåren själv) för att min fantasi är närmare barns och djupet i mina tankar är närmare vuxnas.

Ja.

ja, men det blir bara knasigare och knasigare ju äldre man blir... helt plötsligt är det inte 10 år ner till de lika barnsliga, utan 40.

Yup. Barn fortfarande, fast ju äldre jag blir desto yngre blir vännerna på det stora hela. Antigen yngre eller lika socialt missanpassade som jag själv är.

Autismsmurfen skrev:min fantasi är närmare barns och djupet i mina tankar är närmare vuxnas.

Ja, absolut, så var det under hela min uppväxt!

När jag var yngre sökte jag mig till äldre.
Sedan 30-årsåldern och numera i 40-årsåldern känner jag mig ännu åldersfriare än någonsin.
Mycket av det beror på att folk i min ålder har familj, barn och lägger mycket tid på det.
De jag umgås med är äldre eller yngre än mig.

Jag känner mig också yngre och mer levnadsglad idag än när jag var en livstrött och djupt deprimerad 17-18åring.

Väldigt lillgammal som liten, exet påpekade att det låter som jag i stort sett både var och är 'äldre' än båda mina föräldrar på vissa vis. Läste barnböcker tills jag kunde läsa, och sen direkt till vuxenbibblan.

Min mogenhet' är lite som min IQ, snedfördelad. Sökte mig till äldre som yngre, nu söker jag mig till likasinnade och ignorerar ålder ganska mycket.

Har också kommit till det stadiet att likasinnade är viktigare än ålder.

Har dock märkt att jag funkar bättre ihop med äldre och yngre. Det känns som att man är mest annorlunda gentemot sina jämnåriga, yngre tycker ofta att jag är cool som kör min stil och med min livserfarenhet medan äldre ofta uppskattar min mognad. Jämnåriga har jag alltid känt mej främmande inför, som om vi var på helt olika stadier i livet.

Jag tror oftast inte att det handlar om att man är för mogen för att umgås med jämnåriga, utan om att man behöver umgås med människor som är antingen tillräckligt mogna för att överse med ens brister i socialt samspel, eller tillräckligt omogna för att inte upptäcka eller bry sig om dem. Tråkigt men sant.

Kände exakt så i tonåren. De jämnåriga var inskränkta, korkade, alla intresserade av samma saker dvs fotboll och sånt.
Kan bero på att jag växte upp på bondvischan, det spelar i alla fall in väldigt mycket. Alla i omgivningen var inskränkta supersvenssons...

När jag blev äldre jämnade det där ut sig en aning och det blev lättare att hitta vettigt folk att umgås med.

Gafsan skrev:Jag tror oftast inte att det handlar om att man är för mogen för att umgås med jämnåriga, utan om att man behöver umgås med människor som är antingen tillräckligt mogna för att överse med ens brister i socialt samspel,

Intressant! Ja, jag tror att en del ligger i det. Det är den största anledningen till att jag som ung fastnade för äldre. Har alltid instinktivt sökt människor som är tillräckligt mogna att acceptera olikheter, de som inte är inskränkta och dömande.

Fungerar bättre med äldre och barn, ja. Tjejer i samma ålder (typ) som mig själv brukar inte gilla mig, är nog lite konstig och ofta för djup och tjatig och reserverad, tror jag. Kan inte kallprata. Brukar gå bättre med killar, av någon anledning.

Anna med fyra skrev:Fungerar bättre med äldre och barn, ja. Tjejer i samma ålder (typ) som mig själv brukar inte gilla mig, är nog lite konstig och ofta för djup och tjatig och reserverad, tror jag. Kan inte kallprata. Brukar gå bättre med killar, av någon anledning.

Plus ett på alltihop!

Är även i tonåren (visserligen slutet). Mitt problem har dock varit att de i min ålder har varit för ointelligenta för att jag ska kunna föra avancerade diskussioner med dem, och har därför inte varit intresserad av att umgås med dem.

Gafsan skrev:Jag tror oftast inte att det handlar om att man är för mogen för att umgås med jämnåriga, utan om att man behöver umgås med människor som är antingen tillräckligt mogna för att överse med ens brister i socialt samspel, eller tillräckligt omogna för att inte upptäcka eller bry sig om dem. Tråkigt men sant.

Det är en möjlighet. För egen del känns det inte riktigt som det stämmer dock. Jag föredrog (vissa) vuxnas umgänge när jag växte upp för att de kunde föra en diskussion som låg på min nivå, något som de yngre tycktes helt inkapabla till. Där skulle det diskuteras barnprogram när jag hellre diskuterade brittiska deckare, lite senare "Kitty" och "Vi fem"-böcker när jag föredrog Sherlock Holmes och vid än senare tillfällen "kläder, smink, mode, killar" när jag föredrog politik, psykologi, astronomi och historia.
Hade helt enkelt alldeles för lite gemensamt med mina jämnåriga.

Kostymhippie skrev:Jämnåriga har jag alltid känt mej främmande inför, som om vi var på helt olika stadier i livet.

Håller med om det. Jag har alltid sökt mig antingen till vuxna, som är mer intresserade av att lyssna på mina diskussioner, eller yngre barn, som tyckte om att leka sådant som jag ville leka.

Jag har alltid haft känslan av att min ålder är "tvådelad". På ett plan är jag mindre mogen än dem i min egen ålder och gillar att göra saker som yngre barn normalt gör, men på ett annat plan gillar jag att diskutera mer avancerade saker än de i min ålder.

Jämnåriga är någonstans mitt emellan, mera mogna i sina sociala intressen men mindre mogna i sina intellektuella intressen. Därför har jag svårt att prata med dem, de verkar vara på fel nivå.

Japp. Jag hade jämnåriga vänner som barn, men har nog alltid haft lättare att umgås med dem som är äldre eller yngre än jag. Min farmor och jag kom väldigt bra överens när jag var barn och med min mormor kunde jag prata om nästan allt när jag var i tonåren. Jag har alltid haft bra kontakt med min brorsa som är 17 år yngre än jag; vi har samma sjuka humor.
Som tonåring blev jag lättare vän med ungar på 8-9 än med jämnåriga.

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Jag tror oftast inte att det handlar om att man är för mogen för att umgås med jämnåriga, utan om att man behöver umgås med människor som är antingen tillräckligt mogna för att överse med ens brister i socialt samspel, eller tillräckligt omogna för att inte upptäcka eller bry sig om dem. Tråkigt men sant.

Det är en möjlighet. För egen del känns det inte riktigt som det stämmer dock. Jag föredrog (vissa) vuxnas umgänge när jag växte upp för att de kunde föra en diskussion som låg på min nivå, något som de yngre tycktes helt inkapabla till. Där skulle det diskuteras barnprogram när jag hellre diskuterade brittiska deckare, lite senare "Kitty" och "Vi fem"-böcker när jag föredrog Sherlock Holmes och vid än senare tillfällen "kläder, smink, mode, killar" när jag föredrog politik, psykologi, astronomi och historia.
Hade helt enkelt alldeles för lite gemensamt med mina jämnåriga.

Jag var som tonåring med i en liten grupp för tonåringar med OCD. De vuxna idioterna som höll i gruppen (två tvättäkta taNTer) tyckte att jag skulle umgås med gruppens två tjejer, men de var bara intresserade av killar, smink och kläder och jag tyckte de var idioter. Jag kom däremot jättebra överens med en kille som var lite äldre än jag (har senare förstått att han också måste ha haft AS, men den diagnosen fanns knappt 1993-94) och vi hade djupa diskussioner om sådant som ondskans uppkomst. Då blev vi tillsagda att vi inte fick prata om sådana svåra saker, för då hängde inte tjejerna med! Men de var inte ens med i diskussionen!
En annan gång fick jag höra att om jag någon gång skulle få en pojkvän, måste jag intressera mig för "smink, kläder och motorcyklar (SIC!!!), inte musikaler, filosofi och psykologi!"
När vi skulle öva på att gå i affärer utan att utföra hundratusen ritualhandlingar, blev jag meddragen till en jävla klädaffär jag aldrig brukade gå till, i stället för till Akademibokhandeln, som jag ville kunna besöka utan problem.
"Nu skall vi göra sånt som andra flickor gör!" fick jag höra.

Gafsan skrev:Jag tror oftast inte att det handlar om att man är för mogen för att umgås med jämnåriga, utan om att man behöver umgås med människor som är antingen tillräckligt mogna för att överse med ens brister i socialt samspel, eller tillräckligt omogna för att inte upptäcka eller bry sig om dem. Tråkigt men sant.

I mitt fall var det det att jag vare sig orkade eller ville sänka mig till de i övriga klassens låga intelligens eller för den delen anpassa mig till deras intressen och tyckanden. De å andra sidan visade vare sig eller intresse eller respekt för min person så det var i högsta grad ömsesidigt: jag var inte någon inskränkt inavlad gröthals med rasistiska åsikter och fotbollsintresse. Det var nämligen sån man skulle vara men det gav jag blanka fan i.

Hej!

Jag har alltid haft svårt att umgås med barn och det både när jag var barn och sedan jag blev vuxen. nu umgås jag mest med jämnåriga och äldre.

Var förr tillsammans med en jämngammal tjej, men är nu tillsammans med en två år yngre (jag 16, hon 18) vilket känns mycket bättre då vi är mer på samma nivå. även mina vänner består oftast av äldre och klokare personer. Har inte jättemånga i min egen ålder då det känns som om jag kommer få AIDS om jag är för nära dem typ. Blir nästan äcklad!

Autismsmurfen skrev:Känner ni också så? Har alltid haft lättare för att umgås med vuxna och barn (är i tonåren själv) för att min fantasi är närmare barns och djupet i mina tankar är närmare vuxnas.

+1

Jag brukar dela in min ålder i 6 år och 45 år gammal rent metaforiskt.
och generellt dras jag till äldre människor eller personer som är
"mogna" för sin ålder.

Dom i min ålder är inget för mig, antingen yngre eller äldre

Jag kände så tidigare men har insett att jag hade en felaktig bild. Jag var faktiskt excepionellt omogen ganska länge. Att jag ändå trodde jag var mogen kanske var ett tecken på min omognad. Dessutom var jag för socialt inkompetent för att klara av umgänge med jämnåriga.

Nu är jag mycket mer socialt kompetent än tidigare och har träffat kompisar som bara är några år äldre än mig som jag trivs bra ihop med. Det gäller att hitta rätt människor. Alla är inte på samma sätt.

Vill ha en ung tjej för att ha sex med och en äldre för allt annat