Jag är igång och tävlar en del med mina djur. Ibland händer det att man blir felbedömd eller får felaktiga poäng. Idag blev jag felbedömd i en tävling där jag fick avdrag för något som inte stämde samt att sekreteraren har multiplicerat fel (2+3=6).

Jag har tagit upp detta med domaren, det står fel i mitt protokoll och det står fel i mitt officiella tävlingsresultat. Detta verkar inte gå att ändra. Jag har väldigt svårt att släppa det hela när något sånt här händer. Det är som att det skriker ERROR i mitt huvud och hela systemet stängs ner. Egentligen är det ingen stor sak, jag kan logiskt tänka att jag inte borde bry mig och lägga energi på sådant jag inte kan påverka.

Det känns som att jag fått virus i en mapp i mitt system som bara måste bort. Ungefär som att titta på en vit vägg med en svart prick mitt i, otroligt irriterande. Jag vet att jag kommer släppa detta om några veckor men det kommer ligga och gnaga ett bra tag och värst av allt, jag kan inte glädjas åt tävlingen som gick riktigt, riktigt bra.

Är det fler som har samma problem? Är det någon som hittat en strategi för att komma vidare relativt snabbt efter ett sånt här bakslag?

12312qw skrev:Är det fler som har samma problem?

ja, väldigt många här har det. jag har det inte så uttalat, då jag sällan kan komma ihåg vad som var rätt och vad som var fel och jag dessutom aldrig har velat jämföra mig med andra, så jag tävlar inte.

12312qw skrev:Är det fler som har samma problem? Är det någon som hittat en strategi för att komma vidare relativt snabbt efter ett sånt här bakslag?

Jag har träffat cirka 1000 aspergare i arbete och privat, och har sett:
1. Många aspergare tycker att sådana här fel är extra smärtsamma.
2. Många aspergare vill också rätta till felet i högre grad än NT-personer.
3. En del fastnar i tankar om att rätta till felet under lång tid och mår dåligt av det.

Delproblem 3 har jag personligen blivit snabbare på att hantera med åren. Jag skriver ner vad som hänt (som du). Särskilt smärtsamma faktorer beskriver jag i detalj så sakligt som möjligt. Helst skriver jag tills de inte är smärtsamma längre. Skriv eller ev. tala högt. Det går inte reda ut i huvudet, då brukar det bli ältande. Fly inte ångest, utmana den och stanna kvar i den och undersök den.

Sen fattar beslut om hantering. I enstaka fall är det rätt att skriva till den felande parten, om man kommer få rätt och den konkreta vinsten med det är stor. Mycket sällan är det rätt att ge igen, och det är svårt. Men oftast är det bäst att acceptera förlusten. Jag väljer att ta (ev. kvarvarande) smärta från att jag inte kommer få rätt (även om jag har rätt) och stannar i smärtan tills den avtagit, konstaterar åter att människor ibland är besvärliga, brainstormar sen om jag kan skapa bra saker i mitt liv (så blir sorgerna mycket lättare att bära).