Min läkare menade på att man luras av mig. Jag uppfattade det först som att: Jag är dum i huvudet-men det syns inte.

Till sist har jag förstått vad hon menar. När folk pratar med mig tror de att jag uppfattar vad de menar. Men mina tankar är inte i samma dimension.
Det har förståss gjort att människor inte orkar prata med mig till slut. Och att de drar sig undan. Om jag inte redan gjort det.

Likadant kan det vara när jag läser trådar här. Så om jag ger ett märkligt svar som inte alls har med själva tråden att göra, så är det just min autism som slagit till.

Nu har jag börjat äta Medikinet. Och hoppas på att en förändring skall komma. Just nu är jag uppe i en väldigt låg dos på 10mg på morgonen. Kanske därför jag ser saker mer världstillvänt just i ögonblicket?

Jag skriver och skriver och skriver. Detta för att orka fortsätta leva.

Jag skriver bl.a. på tidningen sourze.
http://www.sourze.se/Diagnos_Aspergers_ ... 785827.asp

Att se helt vanlig ut men känna sig som man blivit placerad i fel kropp är ett
arbete i sig.

Jag brukar försöka se det humoristiska i det hela, som att vara en av personerna i "tredje klotet från solen"


Skriv gärna om ni känner igen er på något vis.

Det har min psykolog sagt till mig också. Jag lurar, helt omedvetet, människor att tro att jag är mer högfungerande än jag är, vilket gör att de ställer högre krav på mig än jag egentligen klarar av.

Gissningsvis är det för att jag har lärt mig överleva genom att överkompensera mina brister och därför syns mitt handikapp mindre och mindre. Det gör att folk blir oerhört förvånade de gånger jag brister, eftersom jag "lurat" dem att tro att jag är så enormt högfungerande.

Henkkalexi skrev:Det har min psykolog sagt till mig också. Jag lurar, helt omedvetet, människor att tro att jag är mer högfungerande än jag är, vilket gör att de ställer högre krav på mig än jag egentligen klarar av.

Gissningsvis är det för att jag har lärt mig överleva genom att överkompensera mina brister och därför syns mitt handikapp mindre och mindre. Det gör att folk blir oerhört förvånade de gånger jag brister, eftersom jag "lurat" dem att tro att jag är så enormt högfungerande.

Precis så! Jag har AS/ adhd. Därför fått medicin. Är det så med dig?
Hur tar du det då? Blir du väldigt ensammen?
Mig gör det inget direkt iofs. jag har djuren. Och några vänner som vet om.

Men det är ett stort arbete. Att skriva är väldigt bra tycker jag.

Yv Ericsson skrev:

Henkkalexi skrev:Det har min psykolog sagt till mig också. Jag lurar, helt omedvetet, människor att tro att jag är mer högfungerande än jag är, vilket gör att de ställer högre krav på mig än jag egentligen klarar av.

Gissningsvis är det för att jag har lärt mig överleva genom att överkompensera mina brister och därför syns mitt handikapp mindre och mindre. Det gör att folk blir oerhört förvånade de gånger jag brister, eftersom jag "lurat" dem att tro att jag är så enormt högfungerande.

Precis så! Jag har AS/ adhd. Därför fått medicin. Är det så med dig?
Hur tar du det då? Blir du väldigt ensammen?
Mig gör det inget direkt iofs. jag har djuren. Och några vänner som vet om.

Men det är ett stort arbete. Att skriva är väldigt bra tycker jag.

Jag har AS och ADD och äter concerta i kombination med citalopram. Har även benso vid behov eftersom jag är stresskänslig och lätt får depressioner av långvarig stress.

Jag har en sambo sedan drygt sju år tillbaka som jag har en fin relation med, plus att jag numera har ett jobb med endast två kollegor/chefer som vet hur jag fungerar och ett par nära vänner, så jag känner mig inte ensam längre.

Gjorde dock det förr (har en hel del kraschade vänskaper bakom mig.)

Jag skriver också mycket - och läser. Älskar att bli uppslukad av något - det roliga är bara när jag fastnar så intensivt i en annan värld att jag på allvar glömmer bort den "riktiga" världen.

Häromdagen kom jag på mig själv med att kalla min sambo för "Tyrion", efter ett maraton med Game of Thrones.

Känner igen det hela, får ofta en känsla att omgivningen bestämt hur jag skall vara, men när jag inte lever upp till deras förväntningar blir dom förbannade.
Åt sertralin (SSRI) under flera år, men det hjälpte inte, så jag slutade.
När jag sent omsider insett att omgivningen inte accepterar mig som jag är, har jag valt att sluta umgås med folk. Men jag är ju pensionär så valet är inte så svårt.
Trivs faktiskt ganska bra för mig själv, utan konflikter och med färre kränkningar och missförstånd.

Henkkalexi skrev:Jag har AS och ADD och äter concerta i kombination med citalopram. Har även benso vid behov eftersom jag är stresskänslig och lätt får depressioner av långvarig stress.

Jag har en sambo sedan drygt sju år tillbaka som jag har en fin relation med, plus att jag numera har ett jobb med endast två kollegor/chefer som vet hur jag fungerar och ett par nära vänner, så jag känner mig inte ensam längre.

Gjorde dock det förr (har en hel del kraschade vänskaper bakom mig.)

Jag skriver också mycket - och läser. Älskar att bli uppslukad av något - det roliga är bara när jag fastnar så intensivt i en annan värld att jag på allvar glömmer bort den "riktiga" världen.

Häromdagen kom jag på mig själv med att kalla min sambo för "Tyrion", efter ett maraton med Game of Thrones.

Tyrion! Så vackert

Jag äter medikinet, cymbalta och sobril vid jobbiga tillfällen..

Har två söner. 20 och 23. som jag älskar över allt. (även om dom försöker styra mig..)

Har många spruckna förhållanden bakom mig..men trivs just nu med livet som det är


Vik Admin: rättade citatet.

lasseivägen skrev:Känner igen det hela, får ofta en känsla att omgivningen bestämt hur jag skall vara, men när jag inte lever upp till deras förväntningar blir dom förbannade.
Åt sertralin (SSRI) under flera år, men det hjälpte inte, så jag slutade.
När jag sent omsider insett att omgivningen inte accepterar mig som jag är, har jag valt att sluta umgås med folk. Men jag är ju pensionär så valet är inte så svårt.
Trivs faktiskt ganska bra för mig själv, utan konflikter och med färre kränkningar och missförstånd.

Precis det där Lasse! Faan vad det är irriterande! Att folk skall tala om hur man är.

Jag fick ju diagnoserna på pränt först som 55åring. Som barn fick jag käka lugnande. Det var nog inte så bra..

Yv Ericsson skrev:Precis det där Lasse! Faan vad det är irriterande! Att folk skall tala om hur man är.

Jag fick ju diagnoserna på pränt först som 55åring. Som barn fick jag käka lugnande. Det var nog inte så bra..

Ja helt klart, dom små NT människokännarna förnekar helt att jag har någon form av Asperger, eftersom jag hjälpligt klarar en konversation. Har ingen diagnos, är för gammal för att vården skall kasta bort pengar på mig.

lasseivägen skrev:

Yv Ericsson skrev:Precis det där Lasse! Faan vad det är irriterande! Att folk skall tala om hur man är.

Jag fick ju diagnoserna på pränt först som 55åring. Som barn fick jag käka lugnande. Det var nog inte så bra..

Ja helt klart, dom små NT människokännarna förnekar helt att jag har någon form av Asperger, eftersom jag hjälpligt klarar en konversation. Har ingen diagnos, är för gammal för att vården skall kasta bort pengar på mig.

De flesta som öht känner till något om AS har en mycket stereotyp bild av hur "vi" är, men det grundar sig inte i illvilja, utan i okunskap. Jag försöker tänka att de helt enkelt är outbildade.


Eftersom min sambo är NT, så brukar han fungera som en översättare åt mig. Han menar att de flesta NT-människor (nu talar vi om den svenska mentaliteten) ofta är väldigt rädda för att bli för närgångna, och därför avstår de hellre ifrån att fråga om hur AS kan visa sig, för att de inte vill bli anklagade för att kränka någon.

Det är ett väldigt svenskt beteende, och min psykolog har också nämnt det. Folk vill inte riskera att göra sig själva eller andra förlägna genom att prata om känsliga saker, så därför är det sällan frågan om genuin elakhet när NT-folk bemöter en "fel".

Eftersom det är JAG som är handikappad, så är det MIN uppgift att bjuda till när någon uppenbart är osäker på vad de får fråga om. Vid sådana tillfällen - och jag har upplevt dem MÄNGDER av gånger - så kan NT-frågeställaren vara jätteorolig för att säga fel sak eller ställa frågor som de tror kan kännas kränkande.

Klart att jag har varit med om idioter och vidriga människor som försökt definiera mig också, men nu när jag själv har kunskapen om varför jag fungerar som jag gör, så har de inte längre makten att definiera mig.

Henkkalexi skrev:därför avstår de hellre ifrån att fråga om hur AS kan visa sig, för att de inte vill bli anklagade för att kränka någon.

det är samma fenomen som får folk att avstå att fråga varför någon som sitter i rullstol gör det.

Jag sitter nog lite på "andra sidan staketet". I konversation med så kallade NT:s känner jag mig inte (och har heller aldrig känt mig) handikappad eller på något sätt i underläge. Just kommunikationen fungerar förvånansvärt bra och jag har således sluppit att få mitt självförtroende naggat av en uppsjö missförstånd.

Men.. handikappad är jag trots allt. Problemet för mig är det mått av energi som krävs för att hålla igång dylika konversationer i kombination med en total oförmåga att avskärma och/eller filtrera intryck öht. Detta gör att jag, till exempel, klarar möten i drygt en timme. Efter en dryg timme vrålar sirenerna i huvudet om härdsmälta och hjärnan stänger ned, den slutar att registrera saker. Detta gör att jag synbart kan föra en normal konversation men jag kommer sedan inte att minnas just något av vad andra eller ens jag själv sagt.
Problemet i det läget är att det inte syns varvid människor för sitt liv inte kan begripa hur jag glömt allt vi pratat om.

Har nyligen insett att människor som inte fungerar ens i närheten av på liknande vis aldrig kommer att begripa hela bilden, på samma sätt som jag aldrig riktigt kommer att begripa mig på dem (hur de kan få energi av umgänge t.ex). Med den insikten kom även insikten om att jag konsekvent kommer att hamna i kläm eftersom människor har väldigt svårt att acceptera sådant de inte förstår och jag kan omöjligt begära att hela världen ska anpassa sig till mig när det är jag som är i kraftig minoritet.
Lite småjobbig insikt men nu när den finns här får jag lära mig hantera det.

Sen fins det ju dom som utnyttjar alla våra svagheter och blir dom som lurar oss. Driver oss nässtan till självmordets brant. Kan vara otroligt svårt att värja sig, eftersom man ofta tolkar helt fel.
Var gift med en sådan i 28 år, numera är jag otroligt försiktig i mina kontakter med andra, övertolkar säkert människor som psykopater, men skillnaden kan ibland kan vara liten mellan en psykopat och en narcissist.