Jag e rädd för mina grannar som vill småprata. När jag gick regelbundet o tränade var d personalen o d övriga kunderna jag var rädd för. I livsmedelsaffären är jag rädd att träffa folk som vill socialisera, t ex gamla vänner från skoltiden. När jag går på promenad är jag rädd för alla som känner igen mig från olika föreningar jag varit o är medlem i.

Jag övade småprat hela högstadie- och gymnasietiden men blev utbränd i många, många år efter d.

Vissa dagar är lättare än andra men d är hemskt att behöva ha ångest inför sådant som många NT-människor har ett behov av, gör på automatik, "tar med en klackspark"..

Vad tänker ni? Ska man skita i andra människor när man möter dom i trappuppgången (tur att vi inte har hiss där jag bor..) - kanske räcker d med ett snabbt "Hej!) och att bara rusa iväg? Jag vill ha en god relation med mina grannar men d tycker jag vi redan har, jag känner mig trygg med dom..utan att känna varandra närmre.

I med lurar i öronen och se lite jäktad ut - då slipper man undan med ett snabbt "Hej" eller en nick. Se ut som om du har bråttom någonstans så är det få som börjar pladdra. Om nån mot förmodan måste låta käften gå så säg ganska omgående att du måste iväg och att du är sen - funkar bra.

Gula öronproppar, hörselkåpor, solglasögon..kanske (ironi)

Nja, då blir man nog mer områdets "skummis" och d skulle inte kännas ok.

Svenskar e ju kända för att va allmänt reserverade i kontakter ff a med okända.

Hur hanterar aspisar mer eller mindre påtvingade sociala kontakter o småprat i t ex Spanien, Turkiet, Sydamerika?

Tycker absolut att det räcker med att säga Hej till grannar t.ex. Det är värre om du träffar på närmare bekanta. Jag brukar fly så fort jag ser någon jag känner i någon affär eller så, starkt obehag helt enkelt, vet inte hur jag ska bete mig. Men om du skulle stöta på någon, utan att hinna fly så kan du säga hej och sen säga att du har lite bråttom, men att ni ses säkert igen! Typ...

Jag tycker det är lättare att umgås med främlingar än människor jag känner väl. Det är otvunget med främlingar.

Pieohpah skrev:Jag tycker det är lättare att umgås med främlingar än människor jag känner väl. Det är otvunget med främlingar.

Det beror på.


Jag hatar att träffa på folk som man stött på i skolan, parallellklassen typ, ska man hälsa? Känner personen igen en?!

Säg hej, det räcker faktiskt. Har en sådan granne, det stör inte mig ett dugg att han inte säger mer än hej. Jag är snarare lättad

Ett hej till grannarna räcker.

Att hälsa på folk jag inte har någon nära relation till tar emot och känns onaturligt. Jag hälsar så gott jag kan för att grannar och arbetskamrater (jag inte har någon relation till) ändå ska känna sig respekterade. Om det kommer barn eller ett gäng ungdomar i trappan, väntar jag innanför min dörr tills jag går ut.

Att hälsa känns påtvingat, inlärt och har tjatats in till döds. Jag jobbade i butik en kort period. För att verka vänlig tog jag efter butiksinnehavarens röstmelodi och artighetsfraser så gott jag kunde, men kände mig så falsk. Inget var automatiserat hos mig. Varken hälsandet, kassarutinerna eller tajmningen med ögonkontakt. Efter två timmar var jag helt slut och hade huvudvärk.

Att hälsa på någon jag tycker om gör att kroppsspråket och leendet följer med automatiskt. Jag försöker minnas en varm känsla när jag hälsar på folk jag inte känner. Det måste till ordergivning inifrån för att jag överhuvudtaget ska hälsa på grannar mm. Titta upp ordentligt! Hälsa lagom högt! Varken visa stenansikte eller överdriva leendet. Det är svårt att veta om man ler lagom mycket, och därmed verkar trovärdig i sitt beteende.

Det där med hälsande har jag sett från båda sidor. Å ena sidan går det inte helt automatiskt och jag orkar numera inte mer ens när det verkar absolut förväntas; å andra sidan har jag själv mötts med så mycket respektlöshet så stor del av mitt liv att jag reagerar som på sådan när någon som "borde" hälsa inte gör det.

Småpratande är också ansträngande. Jag försöker leta efter någon gemensam beröringspunkt eller intresse när man förväntas småprata i en situation och inte är för många samtidigt. Ofta låter jag andra ta initiativet.

Om jag är tillräckligt intresserad kan jag prata med okända (om än sällan). När jag köpte jordgubbar idag frågade jag tjejen som sålde var hon hade gjort sin tatuering. Jag tyckte den var snygg och gav henne en komplimang. Hon verkade bli glad.

Ja, det är obehagligt att bli respektlöst bemött eller ignorerad. Då blir jag osäker och undrar om de ens hörde mig... Det värsta är när människor ignorerar en trots att det är uppenbart att de i andra situationer varken lider av social fobi eller har AS.

Jag säger också bara hej till grannar.
Ett undantag är när jag går med hundarna och möter någon av grannarna som har hund. Då blir det oftast att man stannar och låter hundarna hälsa, och vanligtvis lite småprat (men då är inte jag den som pratar mest om man säger så ).

Jag hälsar inte om jag inte måste, men som tur var så verkar de flesta av de som delar traphus med mig vara ungefär lika osociala som jag vilket underlättar.

Jag kan "småprata" när jag är i min roll som anställd/arbetskollega, men om jag träffar samma personer på fritiden så har jag ingen aning om vad jag ska säga så jag brukar försöka smita undan om jag upptäcker dem i tid.

Flinta skrev: kanske räcker d med ett snabbt "Hej!) och att bara rusa iväg?

Ja det räcker. Har haft denna diskussionen med en hel del och här i Sverige så verkar folk mest lättade om folk inte vill stå och småprata i trappuppgången.

Jag brukar hoppa över småpratet helt om någon pratar med mig.

Banzai skrev:Jag hälsar inte om jag inte måste, men som tur var så verkar de flesta av de som delar traphus med mig vara ungefär lika osociala som jag vilket underlättar.

Jag kan "småprata" när jag är i min roll som anställd/arbetskollega, men om jag träffar samma personer på fritiden så har jag ingen aning om vad jag ska säga så jag brukar försöka smita undan om jag upptäcker dem i tid.

Exakt så för mig också. Det svåra är småpratet med människor man känner lite halvt, typ gamla klasskompisar etc. Eller äta lunch m kollegorna? Jag kan ganska enkelt prata m kollegorna så länge det gäller arbetsuppgifterna, men det andra, usch vad jag tycker det är svårt. Jag har inga spännande händelser att berätta om kring vad jag gjort i helgen, på midsommar etc...

.. men jag tror .. om jag ska vara lite självkritisk - att det beror på att jag vill passa in och vara "normal". Ju mer jag lär mig att acceptera mig själv och att jag inte är som andra, desto mindre pressad känner jag mig att vara social o mingla runt. Det kan jag säga nu när jag sitter i soffan hemma m en kopp kaffe bakom datorskärmen, men det blir ändå jobbigt imorgon när jobbet kommer...

m_m_m skrev:Ju mer jag lär mig att acceptera mig själv och att jag inte är som andra, desto mindre pressad känner jag mig att vara social o mingla runt.

Ja! Precis!