Antingen kan jag stånga huvudet mot väggen, och sedan ha ångest över hur meningslöst allt är, eller så kan jag göra vad jag kan och strunta i (sublimering) de bitar som är så svåra för mig att det nästan uteslutande resulterar i ångest.

Som att se en fin tjej som jag skulle vilja lära känna, men inte klara av steget att räcka ut en hand och exponera min sårbarhet. Det är vad ovan stycke handlar om.
Som jag beskrev för min terapeut;
Att vistas i en folkmassa, där vissa grupperingar uppstår, där vissa människor automatiskt verkar erhålla sitt entourage, och där erfara avsaknaden av min grupp, och i denna folkmassa, exponerad och i underläge sträcka ut min hand och be om vänskap. Det går inte.

I dagens vackra upplysta samhälle finns inte heller någon möjlighet att öva på detta. Man ska kunna det här. Man ska vara icke-traumatiserad på detta område. Man ska gilla att skapa nya bekantskaper. Det gör jag, men jag kan inte.

Varje försök till kontakt innebär en sårbarhet och risk för att bli avvisad.

Det kan handla om en vänskapsförfrågan. Eller att vara ny på ett jobb, kurs eller i en förening.
Det krävs extremt mycket mod för att våga hälsa och inleda samtal med människor som inte visar några tillräckligt tydliga signaler på ett gensvar eller ömsesidigt intresse.

Vissa gruppkulturer/ koder är omöjliga att knäcka. Om mottagaren inte visar någon mimik alls finns det för mycket utrymme för egna tolkningar. Eller att personen faktiskt inte är intresserad.

Krillo skrev:I dagens vackra upplysta samhälle finns inte heller någon möjlighet att öva på detta. Man ska kunna det här. Man ska vara icke-traumatiserad på detta område. Man ska gilla att skapa nya bekantskaper.

Problemet är att många av oss har övat men blivit traumatiserade av att det inte finns någon tolerans hos den stora majoriteten för misslyckanden på den sociala biten. Inget får tydligen vara avvikande eller annorlunda.

Det enda rådet jag kan komma på är att släppa taget när en person inte visat intresse efter flera försök. Jag har fått lära mig att släppa vissa personer och tro på att det finns fler möten och människor på vägen.

Det bästa är att mötas på tu man hand. Att gå in i en grupp helt ensam, utan ledare och struktur är mycket svårt!

Det första är att behålla sina egna känslor inom sig, först om det verkligen finns ett äkta gensvar är det rimligt att ta känslomässiga risker. Så visa intresse och bjud till, men blir det obesvarat så strunta i den gruppen eller personen. Om personer tycker man är avvikande osv, så säg till på skarpen dessa yttringar visar sig.

Angåënde övning. Så res någonstans där folk inte känner dig och öva på att ta kontakt osv. Du kommer säkert att misslyckas många gånger men slipper dras med folks åsikter. Samt kanske viktigast är att du kan dra erfarenhet av de gånger du faktiskt lyckas.

Övar du?

kattkvinna skrev:Varje försök till kontakt innebär en sårbarhet och risk för att bli avvisad.

Det är inte acceptabelt.

nallen skrev:

kattkvinna skrev:Varje försök till kontakt innebär en sårbarhet och risk för att bli avvisad.

Det är inte acceptabelt.

Men oundvikligt.

snuggelhund skrev:Men oundvikligt.

Det kan jag varken tro eller acceptera.

Vad många inte verkar förstå är att icke-autistiska personer inte vill ha något med oss att göra.

SwordlessLink skrev:Vad många inte verkar förstå är att icke-autistiska personer inte vill ha något med oss att göra.

Det där är en grov generalisering. Jag har bra kontakt med många NT-människor, både inom jobbet och i personliga relationer och jag skulle tippa på att det finns minst lika många AS-människor jag inte tål, som NT-människor.

Jag har dock en teori om att vi som har AS kombinerat med ADHD/ADD har lättare att våga oss på sociala sammanhang och att våra "omättliga" hjärnor kan få oss att chansa mer för att få kickar - i små eller stora former.

Ni som enbart har AS - och i synnerhet om ni ligger på de högre poängen - har kanske inte samma behov av kickar (här spekulerar jag bara!)

Henkkalexi skrev:

SwordlessLink skrev:Vad många inte verkar förstå är att icke-autistiska personer inte vill ha något med oss att göra.

Det där är en grov generalisering. Jag har bra kontakt med många NT-människor, både inom jobbet och i personliga relationer och jag skulle tippa på att det finns minst lika många AS-människor jag inte tål, som NT-människor.

Jag har dock en teori om att vi som har AS kombinerat med ADHD/ADD har lättare att våga oss på sociala sammanhang och att våra "omättliga" hjärnor kan få oss att chansa mer för att få kickar - i små eller stora former.

Ni som enbart har AS - och i synnerhet om ni ligger på de högre poängen - har kanske inte samma behov av kickar (här spekulerar jag bara!)

Det ligger nog mycket väl något i det du säger. I nya sällskap har jag skitsvårt att kunna nå fram på ett bra sätt (har bara AS), det blir otydligt, och i värsta fall någon form av pladder också. Kan iofs lite bero på att svenska inte är mitt förstaspråk.

Tyvärr så fungerar det bara smidigt när jag har druckit alkohol.

Hej! Läste eran inlägg. Jag tror det som är viktig och vi ofta missar är att i en kontakt situation förväntar vi ofta att göra vad andra gör, kräver och är accepterad. Om vi utgår ifrån det sociala svårigheter vi har, det ska vara svårt att ta kontakt med andra. Det finns olika sätt att hantera dessa situationer och våga prova på. Acceptansen är det viktigaste faktor som vi måste ha. Du kan inte förvänta dig att springa snabb när du har en skadad fot. Men du kan gå. Tekniken att vara bekväm i sin begränsning ger stora framgångar.

kattkvinna skrev:Det bästa är att mötas på tu man hand.

Kvinnor är inte intresserade av att umgås med mig på tu man hand, allra minst om de inte känner mig.

plåtmonster skrev:Det första är att behålla sina egna känslor inom sig...
res någonstans där folk inte känner dig och öva...

Den första meningen var jag tvungen att fundera på ett bra tag. För mig handlar nog det om att undvika situationer där jag känner mig i underläge, för då blir det mycket svårare att hålla känslorna inom mig.
Ang. mening nr 2 så blev det faktiskt så att jag övade precis så i helgen, och även i icke-underläge och det var mycket bra Eftersom min sinnesstämning är så knuten till prestation / specialintressen så tänker jag att jag, för min egen skull måste ägna mig åt just det, och att det bör vara en huvudkanal för att skapa kontakter.

Henkkalexi skrev:Jag har dock en teori om att vi som har AS kombinerat med ADHD/ADD har lättare att våga oss på sociala sammanhang och att våra "omättliga" hjärnor kan få oss att chansa mer för att få kickar - i små eller stora former.

Ni som enbart har AS - och i synnerhet om ni ligger på de högre poängen - har kanske inte samma behov av kickar (här spekulerar jag bara!)

Detta har jag tänkt på förut, men i andra termer. Vissa kallar det för relationsmissbruk. Jag har misslyckats gravt i situationer där jag inte har någon efterfrågad "spetskompetens" eller möjlighet att bidra med specialkunskaper, och då mina sociala färdigheter är begränsade har jag alltid halkat ner i underläge. Att briljera med specialkunskaper är ju faktiskt lite kick-sökeri.