Vi vet ju att män(niskor) är djur, precis som t ex sorkar:

Sedan tidigare känner forskarna till att ett hormon som är aktivt i hjärnan, vasopressin, finns hos sorkar - och att det påverkar hannarnas parbeteenden.

Präriesorkar lever i monogama parrelationer och är, till skillnad mot de mer lättfotade ängssorkarna, väldigt sociala. Forskarna har lyckats koppla det monogama beteendet till de gener som hänger ihop med hormonet vasopressin genom att jämföra båda dessa arter.

Män med gentypen 334 hade i genomsnitt svagare band till sin partner än män med en annan genuppsättning. Sannolikheten för att vara gift var också betydligt lägre hos personer med gentypen 334.

Män med dubbel uppsättning av 334:an, alltså samma gentyp på bägge kromosomerna, löper dessutom dubbelt så hög risk som andra att drabbas av äktenskapskris, visar siffrorna.

- De som har dubbel uppsättning av den här gentypen har fler äktenskapskriser. Dessutom är deras fruar mindre nöjda med sina äktenskap, säger Hasse Walum, forskare på Karolinska institutet.

Och här kommer autism-anknytningen:

Hos sorkarna har man sett att vasopressinreceptorn är kopplad till hjärnans belöningssystem. Sorkhannarna får en positiv effekt av att umgås med den de parat sig med. Men om det fungerar på samma sett hos människan är än så länge en ren spekulation, säger Hasse Walum.

- Det finns också en koppling till autism, som utmärks av problem i sociala relationer. Det stödjer också det samband med vasopressin som vi ser, säger Paul Lichtenstein. Enligt forskarna på Karolinska institutet är det bara mäns parbeteende som påverkas av vasopressin.

- Det kanske man inte får säga till en DN-journalist, men det finns faktiskt biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Motsvarande system hos sorkhonor regleras av hormonet oxytocin, ett hormon vi tror har betydelse för kvinnors relationer. Oxytocin frigörs till exempel vid amning, säger Paul Lichtenstein.

En kvinna borde kanske be sin blivande make gentesta sig, eftersom en dubbel uppsättning av allel 334 verkar illavarslande. Hela 40% av männen bär på allel 334.

Man skulle också kunna tro att autister är mer otrogna än andra män, pga bristande vasopressin. Eller iaf att deras fruar är mer missnöjda.

Det är förstås bara mina spekulationer. Det kan ju bli en bekväm ursäkt också: "Det är inte jag som är otrogen, det är bara mina gener" Och i stället för parterapi genterapi när det krisar i äktenskapet.

Och ändå läser man att om väl en man med autistiska drag fäster sig vid nån och lever med den så är det mycket större chans för att det funkar rent hållfasthetmässigt (och där ingår väl trohetsaspekten...). Sen att de kanske bråkar för att de inte begriper sig på varann, det är en annan sak.

Det är förstås "love of sameness" som gör mannen med AS trofast, även om han har för lite vasopression för att se till att "love runs smoothly".

Ser att jag glömde ange länken: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/gen-hos-man-avgor-om-relationen-ska-bli-lyckad-1.537690

Jag har också fått uppfattningen att AS-män generellt är mer monogama än genomsnittet.

det finns faktiskt biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Det kunde man inte tro.

Stora luckor i resonemanget:
* Man har inte visat att autister oftare är 334or
* Det Inger säger är inte heller hela sanningen, utan det handlar om "bondning" och inte om monogami.

Kalla det vad du vill, resultatet blir detsamma.

Idag läser jag en intressant artikel som heter Läkemdel lösning för livslång kärlek. Sorkarna kommer till hders igen, fast nu talas det om monogama präriesorkar kontra polygama bergssorkar.

"Genom att klona in genen för vasopressin från en monogram sork i des promiskuösa kusin blev den genmedifierade sorken plötsligt helt ointresserad av andra än sin egen paratner." (SvD 2012-05-28)

Om man skulle kunna utnyttja detta till läkemedel så skulle mänskliga parförhållanden också kunna hålla. Fast varför det, människan kanske är lycklig att leva som en lösaktig bergssork med ständigt nya partners?

Men människor mår bra i en långvarig kärleksrelation. De lever längre, är mindre sjuka och mera nöjda med livet (så länge de är nöjda med sin partner alltså).
"- Pengar och intelligens kommer inte ens i närheten i betydelse för vårt välbefinnande, säger Anders Sand erg, filosof och beräkningsbiolog på future of Huamnity Institutet vid Oxford. Ändå separerar folk som aldrig förr. Varför?"

Problemet är att vi lever längre än sorkarna.
"- Under väldigt lång tid var människans medellivslängd runt 35 år. Att hålla sig vid liv var ett heltidsjobb och de flesta förhållanden slutade med att ena partnern dog." Ett förhållande blev alltså inte längre än 15 år. Idag varar ett förhållande i genomsnitt 11 år.

"Lust, attraktion och förmågan att hålla sig till samma partner handlar - i princip - bara om biokemiska preocessor i hjärnan". Så religion, moral och förnuft har inte så stor betydelse. Nej, vill vi ha långa lyckliga förhållande krävs något kemiskt så vi blir som präriesorkarna.