Varg86 skrev:Problemet är att jag själv inte tycker att jag ställer tillräckligt höga krav på mig själv, då jag ofta känner att jag inte får tillräckligt gjort, som jag både vill och borde kunna hinna med. Om jag har en dag då jag i princip inte gör någonting "duktigt" (vilket händer ganska ofta) så kan det kännas jätteskönt just då, men efteråt så får jag alltid extremt dåligt samvete och känner mig jättelat, vilket inte direkt påverkar humöret till det bättre

Zombie skrev:I det här sammanhanget tror jag du kan räknas som ung. När jag var 26, djävlar vad mycket energi jag hade. Som jag bara tog för given och använde för att köra slut på mig själv enligt inte minst sådana perfektions- och få-något-gjort-krav som du beskriver. Fast jag inte ens då hade mer än en bråkdel av vad alla runt mig hade. Och förväntade sig av mig också. Vilket naturligtvis mångdubblade mina komplex.

Energin dalade gradvis, från den redan låga nivån, allteftersom jag i oförstånd gasade på in i väggen och runt 40 tog det en ände med förskräckelse. Sedan dess orkar jag i stort sett ingenting, likgiltigt hur gärna jag vill det.

Och hade det inte varit oförstånd – om jag hade fått AS- och ADD-diagnos tio-tjugo år tidigare – kunde nog ändå den ungdomliga tron att man är odödlig, oförmågan att föreställa sig något värre än det man redan är inne i, ha ställt till det nästan lika illa för mig.

Varg86 skrev:Sedan när man väl känner sig pigg så vill man hinna med allt på en gång, ta igen det man inte orkade innan, vilket gör att det lätt går överstyr, och energin försvinner ofta då väldigt snabbt igen (kanske därför jag emellanåt kan sova ca 12-14 timmar i sträck)

benke skrev:har samma lösning varje gång jag fastnar. jag börjar om helt från början tills det går, det finns bara ett huvudknep för en aspergare, och det är att aldrig ge upp. disciplin och vilja är vad som ger oss livet och friheten förr lr senare får man allt man vill ha, OM man inte ger upp. då får man inget alls

Laika skrev:Jag fastnar ofta i sociala situationer. Det blir som en kortslutning i hjärnan och jag slutar fungera. Det är alltid relaterat till ångest. Jag behöver starka positiva känslor för att komma ur det men det är väldigt svårt att känna sådant i sociala situationer där jag redan är stressad. Musik fungerar ibland. Min pojkvän brukar kunna "reparera" mig också på något sätt. Han är den enda som någonsin lyckats göra det så att jag har kunnat återkomma till den sociala situationen ganska återhämtad.

12312qw skrev:Jag fastnar när jag ställs inför för många val och där jag redan är trött och kroppen inte har kvar någon energi. Jag fastnar oftast i bilen, sitter helt tyst och stirrar i luften helt tom på tankar. 30min-2timmar. När jag var yngre fastnade jag i garaget när jag kommit hem från stallet och i badrummet innan skolan. Satt bara och stirrade i timmar. 2-6h inte ovanligt.

Jag väntar ut det hela. Om någon människa kommer förbi och jag får en handlingsplan går det att bryta relativt lätt. Det hela handlar om att jag inte vet vad jag ska göra och hur.