Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Diskussioner kring allt som rör arbete och studier.

 Moderatorer: atoms, Alien

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav ford » 2012-05-16 12:01:54

Titti skrev:
ford skrev:Som jag ser det är det inte bara direktörer som är kraftigt överbetalda i det här landet, utan även lata/omotiverade arbetare, som i sanningens namn inte gör skäl för sin lön, samtidigt som andra kanske sliter som satan utan att få mer än (i bästa fall) 1-1,5 tusenlappar mer ut i månaden, trots att dom är mins 50% effektivare (om inte mer) jämfört med sina slöare kollegor och kanske dessutom visar ett betydligt större intresse för kompetenshöjning/att ta till sig av nya arbetsmetoder, samt har lagt ner mycket mer energi på att refletkera kring företagets mål och värderingar.


Läser jag rätt om jag läser att det är frågan om

Åt var och en efter förmåga eller Åt var och en efter prestation

som är kärnan i ditt resonemang?

Eller möjligen den därmed näraliggande frågan om alla gör så gott de kan eller om alla gör så gott de behöver?


Haken är den att alla inte gör så gott de kan. Om så vore fallet hade läget varit delvis annorlunda.

Jag snackar inte om folk som inte kan bättre, utan om människor som medvetet går på halvfart och samtidigt stör sig på folk som ger 110% och lägger ned hela sin själ i jobbet.

Om du är av åsikten att sådant inte skall vara incitament för lönespridning får det stå för dig.

Själv tycker jag det vore fullständigt osolidariskt och en förolämpning mot alla som sliter hårt och lägger ned massor av engagemang att säga ungefär att "dom får skylla sig själva om dom vill något med sina liv och är ambitiösa, istället för att mygla sig fram mellan kafferasterna och se sitt jobb som enbart ett nödvändigt ont, för att klara försörjningen, medans andra kanske betraktar jobbet som ett intresse och en minst lika viktig del av sina liv som allt annat och engagerar sig därefter".

-Men för all del: "åt var och en efter prestation i förhållande till förmåga" vore väl idealet i den bästa av världar. Ur rättvisesynpunkt vore det det ideala, men detta är egentligen en filosofisk fråga.
ford
 
Inlägg: 6673
Anslöt: 2006-03-14
Ort: Skåne

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav ford » 2012-05-16 12:18:33

borttaget; orsak: onödigt tilläggsinlägg som bara upprepar vad jag i princip tidiagare sagt. Väljer istället att avvakta svar på förra inlägget.
ford
 
Inlägg: 6673
Anslöt: 2006-03-14
Ort: Skåne

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav plåtmonster » 2012-05-16 13:20:32

ford skrev:om dom vill något med sina liv och är ambitiösa

Som tur är så kan man ofta ta till vara det i ett system med ekonomisk frihet. Krävs dock ett visst kapital för att komma igång.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Titti » 2012-05-16 14:13:19

ford skrev:Haken är den att alla inte gör så gott de kan. Om så vore fallet hade läget varit delvis annorlunda.

Jag snackar inte om folk som inte kan bättre, utan om människor som medvetet går på halvfart och samtidigt stör sig på folk som ger 110% och lägger ned hela sin själ i jobbet.

Om du är av åsikten att sådant inte skall vara incitament för lönespridning får det stå för dig.

Själv tycker jag det vore fullständigt osolidariskt och en förolämpning mot alla som sliter hårt och lägger ned massor av engagemang att säga ungefär att "dom får skylla sig själva om dom vill något med sina liv och är ambitiösa, istället för att mygla sig fram mellan kafferasterna och se sitt jobb som enbart ett nödvändigt ont, för att klara försörjningen, medans andra kanske betraktar jobbet som ett intresse och en minst lika viktig del av sina liv som allt annat och engagerar sig därefter".

-Men för all del:" åt var och en efter prestation i förhållande till förmåga" vore väl idealet i den bästa av världar. Ur rättvisesynpunkt vore det det ideala, men detta är egentligen en filosofisk fråga.


Jag framförde egentligen inte någon åsikt i frågan utan försökte ringa in vad du säger i ett sammanhang där jag kan förstå och tänka vidare. Tack för din utveckling av det, alltså.

Jag har i många år fått höra att "alla människor gör så gott de kan" i olika sammanhang och att allas arbete därför relativt sett är lika mycket värt, åtminstone om man utgår från att allt arbete är sådant att det i någon mening behöver göras och kommer samhället till godo. Åt var och en efter behov blir då en ganska naturlig slutsats för min del. Men jag ser det lite mer nyanserat än så numera. Människor kan, om de är tillräckligt motiverade till det, åstadkomma betydligt mer än både de själva och andra tror. Motivationen kan till exempel vara högre lön, personligt intresse och tillfredsställelse eller ren överlevnad (ibland på mycket låg nivå).

Att anstränga sig mer, att utnyttja mer av sin egen kapacitet, kostar på och det man får igen är inte alltid tillräckligt eller av fel slag. Frihet och självständighet i arbetet fungerar bättre än pengar för en del, tvärtom för andra. För en del människor är det viktigare att känna sig stolt och nöjd med vad man har åstadkommit, att ha satt ett bestående avtryck någonstans, än att tjäna pengar. Jag tillhör dem (vilket mina barn ofta har kritiserat mig för - mina bristande ambitioner att bli rik) och jag tror det gäller många av oss aspergare.

Att själv veta att jag gjort ett gott arbete och att kunna göra det under förhållanden som fungerar för mig betyder mer än pengar - över en viss grundnivå. Men under den nivån kan jag göra saker jag inte kan över den, just för att jag behöver eller måste. Men det kostar mig mycket mer ansträngning att göra det så mina skäl måste vara starkare och priset för mig själv blir alltså högre - ibland skyhögt över vad jag egentligen kan betala även om jag inte alltid inser det förrän långt senare. Att "gå in i väggen", att kollapsa i någon mening, är en vanlig konsekvens av det. Men jag gissar att det inte riktigt är den diskussionen du vill föra här.

Jag tror att många nöjer sig med att göra "så gott de behöver" som lönearbetare, kanske för att de egentligen inte är speciellt intresserade av det de gör, har speciell fallenhet för det eller är tillräckligt perfektionistiskt lagda för att inte nöja sig med att ha gjort ett halvdant jobb. Jag har träffat många sådana och ofta har det varit de som givit intryck av att trivas bäst med arbetsförhållandena. De som inte gör det blir ibland egenföretagare (där de i bästa fall kan välja sådana uppdrag där de tillåts göra ett bra jobb) eller sjuka av vantrivsel - vilket kan leda till olika slags förändringar i livet. Men för de här som tycker det är ganska ok att jobba som de gör och har sina egentliga intressen någon annanstans är naturligtvis den som har högre ambitioner en vagel i ögat och ett indirekt hot eftersom de konkret pekar på att något annat är möjligt. Ändå måste man respektera att människor lever sina liv på olika sätt - och konstatera att den faktiska ordningen är att det är en fråga för den som betalar någons arbete att avgöra om man tycker det är värt vad man betalar.

Kollektivavtalen är kollektiva till sin natur men det förekommer mer och mer av individuell lönesättning, där den som gör ett bättre arbete har en möjlighet att få bättre lön. Men den svagare har svårare att hävda sig mot den starkare och oftast är det den anställde som är den svagare, det är själva grunden för facklig organisering och facklig kamp i olika former. Det är ganska få anställda som har en såpass stark ställning att de kan ställa särskilt långtgående krav på egen hand och ha en chans att få igenom dem - det krävs att man har någon form av unik eller i vart fall svårersättlig kompetens och att båda parter är medvetna om det och sätter värde på den.

Det finns förresten en historisk orsak till att kollektivavtalen gäller även icke organiserade: det skulle inte vara möjligt att erbjuda bättre villkor till de oorganiserade eftersom det skulle kunna användas som ett sätt att köpa ut fackföreningarna från arbetsplatsen. Inte heller skulle företaget kunna anställa oorganiserade för att därigenom kunna pressa ner lönerna; det vore också att slå undan benen på facket. De enda som, om inget fundamentalt har ändrats på senare år, inte omfattas av kollektivavtalet är de som omfattas av något annat sådant.

Nu blev det ganska mycket längre än jag tänkt och jag är inte alls säker på att det är den här diskussionen du vill föra. Kanske vill du hellre att jag skall säga att den som inte arbetar inte heller skall äta eller att de lata får skylla sig själva? Så enkel är sällan verkligheten. Även om man bortser från de olika funktionshinder olika människor kan ha (och kompenserar på olika andra sätt för det) så fungerar människor olika - på olika sätt, olika bra, i olika situationer och olika över tiden. Skall alla ha betalt efter prestation hamnar man lätt i ett system som lockar de unga och starka att jobba för mycket och därmed slita ut sig så att de inte orkar hela arbetslivet ut och därför tjänar mycket mindre när de blir äldre och där en sjukdom eller ett olycksfall kan få katastrofala (ekonomiska) följder för den som drabbas.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav ford » 2012-05-16 17:27:48

Titti skrev:En väldigt lång text, delvis präglad av fördomar och förutfattade meningar


För att samanfatta svaret på det jag lyckats skumma ut så har du nog missat min poäng, nämligen att den som är ambitiös och brinner för sitt arbete ofta får skit för det av sina mindre ambitiösa kollegor.

Tro det eller ej; men hur märkligt det än låter så finns det faktiskt folk som brinner för det dom gör på jobbet och som vantrivs på jobbet just därför att deras arbetskamrater inte itllåter dom att vara som dom är dv.s. ambitiösa och driftiga/engagerade av naturen.
Och nej: drivkraften behöver inte nödvändigtvis vara att bli rik (men det är en helt ok drivkraft i min värld: att slita hårt för att få det bättre ekonomiskt), det kan även handla om sådana saker som yrkesstolthet, intresse o.s.v.

För vissa männiksor kan det även vara ett sätt att göra tillvaron roligare: att engagera sig i sitt jobb, istället för att bara sitta av tiden och ha fikarasten som dagens höjdpunkt. Helt enkelt att omvandla arbetstiden till kvalitetstid, för att få mesta möjliga behållning av livet.

Det kan även vara så att det för en del människor kan kännas oerhört frustrerande att inte få anstränga sig fullt ut och engagera sig i det dom brinner för, utan att få gliringar/drabbas av utfrysning från slöa kollegor.

Eftersom sådant engagemang dessutom gagnar både samhället och arbetsgivaren borde det väl inte heller vara helt svårt att förstå det rimliga i att belöna dessa individer för deras insats. För även om pengarna i sig inte är drivkraften för alla som är ambitiösa på sitt arbete så har det faktiskt för dom allra flesta inidivider ett psykologiskt värde, i form av tecken på uppskattning.

Hur konstig det än kan låta för en som inte själv har den läggningen kan vissa inidivider må bättre av att tjäna 22000/mån på en arbetsplats där snittet ligger på 20, om de upplever det som ett bevis på bekräftelse från arbetsgivaren, än vad samme individ hade gjort om han tjänat 24000 på en arbetsplats, där snittet låg på 26, helt enkelt därför att han hade känt sig nedvärderad av sin arbetsgivare, med den lönen.

Med andra ord är det alltså inte alltid lönen i kr det handlar om, utan beviset på uppskattning och upplevelsen av att få en rättvis placering i hierarkin/rangordningen, i förhållande till sin insats.


-Du pratar om förståelse och respekt för männiksor med andra personliga läggningar/värderingar, men frågan är om denna respekt för olikheter gäller även när det är handlar om folk som inte delar dina värderingar/synsätt på livet.

-Kan du förstå att det finns männiksor av den sort som jag beskrivet i detta inlägg och att de kan känna sig precis lika hämmade/nedtryckta och må precis lika psykiskt dåligt, som de människor du pratar om i ditt inlägg, när de inte tillåts vara de dom är utan tvingas anpassa sig till en norm som dom inte trivs med?

-Tro det eller ej, men vissa männiksor mår faktiskt bra av att jobba hårt och vara ambitiösa och känner sig tvärtom rastlösa, uttråkade, understimulerade och kan i förläningen drabbas av livlseda och depressioner, när de inte tillåts ge 110% och ständigt sträva efter att försöka överträffa sig själva och sin omgivning. Jag själv är en av dom och kan därför intyga hur respektlöst det kan vara när andra människor försöker påtvinga en en lätt uttråkad och oengagerad attityd, när det enda man vill är att få pressa sig till sitt yttersta, men samtidigt få någonting tillbaka för det.
ford
 
Inlägg: 6673
Anslöt: 2006-03-14
Ort: Skåne

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Titti » 2012-05-16 23:04:58

Admin

ford skrev:
Titti skrev:En väldigt lång text, delvis präglad av fördomar och förutfattade meningar

Nu får jag försöka både besvara och moderera samma inlägg. Jag börjar med modereringen och konstaterar bara att så här får man inte citera och det vet du. Du får därför en tillsägelse för det. Den har inget med varken dina eller mina åsikter att göra.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Titti » 2012-05-16 23:07:27

ford skrev:
Titti skrev:En väldigt lång text, delvis präglad av fördomar och förutfattade meningar

Vad som får dig att påstå att det jag skriver delvis är präglat av fördomar och förutfattade meningar förstår jag inte. Att vi värderar olika saker olika är knappast varken det ena eller det andra.

Jag tror vi talar förbi varandra och jag ser inget i det jag skrev som motsäger det du skriver.

ford skrev:-Du pratar om förståelse och respekt för männiksor med andra personliga läggningar/värderingar, men frågan är om denna respekt för olikheter gäller även när det är handlar om folk som inte delar dina värderingar/synsätt på livet.

Absolut.

ford skrev:-Kan du förstå att det finns männiksor av den sort som jag beskrivet i detta inlägg och att de kan känna sig precis lika hämmade/nedtryckta och må precis lika psykiskt dåligt, som de människor du pratar om i ditt inlägg, när de inte tillåts vara de dom är utan tvingas anpassa sig till en norm som dom inte trivs med?

Självklart.

ford skrev:-Tro det eller ej, men vissa männiksor mår faktiskt bra av att jobba hårt och vara ambitiösa och känner sig tvärtom rastlösa, uttråkade, understimulerade och kan i förläningen drabbas av livlseda och depressioner, när de inte tillåts ge 110% och ständigt sträva efter att försöka överträffa sig själva och sin omgivning. Jag själv är en av dom och kan därför intyga hur respektlöst det kan vara när andra människor försöker påtvinga en en lätt uttråkad och oengagerad attityd, när det enda man vill är att få pressa sig till sitt yttersta, men samtidigt få någonting tillbaka för det.

Jag ser inte någon motsättning i här. Vi är olika som personer och det som är viktigt för en av oss måste inte vara det för den andre.

Jag ville inte säga emot dig utan bara vidga resonemanget lite. Möjligen ville du inte det och i så fall är det bättre att inte fortsätta på det spåret.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav ford » 2012-05-17 9:26:34

Jag återkommer till detta när jag får tid att skriva ett längre inlägg (kanske framåt dagen).

Hursomhelst så var min upplevelse av dina inlägg att det bara skulle vara såna som jag som skulle bli mer förstående och i förlängningen släcka vårt engagemang medan dom som mest bryr sig om att få ut sin lön den 25 bara skall få förståelse och inte själva behöva visa respekt för att det faktiskt finns människor som brinner för sitt jobb och älskar att prestera alternativt strävar efter ett bättre liv och är beredda att slita hårt för att nå dit.

"The american dream" är faktiskt, som jag ser det ett i grunden väldigt sunt ideal, så länge man bara kommer ihåg att alla inte har samma förutsättningar och därför inte slänger ut svaga individer på gatan.
ford
 
Inlägg: 6673
Anslöt: 2006-03-14
Ort: Skåne

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Titti » 2012-05-17 9:35:09

ford skrev:Jag återkommer till detta när jag får tid att skriva ett längre inlägg (kanske framåt dagen).

Hursomhelst så var min upplevelse av dina inlägg att det bara skulle vara såna som jag som skulle bli mer förstående och i förlängningen släcka vårt engagemang medan dom som mest bryr sig om att få ut sin lön den 25 bara skall få förståelse och inte själva behöva visa respekt för att det faktiskt finns människor som brinner för sitt jobb och älskar att prestera.


Nå, gott så. Jag läser gärna fortsättningen och om du uppfattade mitt svar på det viset så var det inte min mening. Ditt eget perspektiv på saken ser du redan och det är definitivt inte mindre värt än någon annans, jag ville visa fler möjliga perspektiv (där mitt eget fick tjäna som exempel eftersom det ligger närmast mig) som illustration till att saker sällan är bara på ett sätt och att fler perspektiv kan vara lika riktiga för dem som betraktar det hela från något annat håll.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav JvA00 » 2012-05-17 10:04:05

Jag jobbar framgångsrikt inom IT och har inte märkt av den mentaliteten alls, förutom på ett ställe jag arbetade på, vilket var ett universitet. Har nästan alltid arbetat på arbetsplatser som förvisso följt kollektivavtal men inte i strikt mening varit anslutna till de. Sen har jag hos varje arbetsgivare förhandlat om lön själv, med för det mesta stor framgång. Kanske är IT en bransch där jante inte förekommer lika mycket jämfört med mer "sociala" yrken?
JvA00
 
Inlägg: 175
Anslöt: 2012-04-15

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav sparven » 2012-05-17 13:03:30

På mitt jobb har alla samma lön, exakt på kronan. Tycker det är extremt orättvist då jag är mycket duktig på min avdelning och har nästan inte tid att gå på toa medans andra på andra avdelningar har "rast" varannan timma.
sparven
 
Inlägg: 75
Anslöt: 2011-12-29
Ort: Söderköping

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Zombie » 2012-05-17 13:16:13

JvA00 skrev:Jag jobbar framgångsrikt inom IT och har inte märkt av den mentaliteten alls, förutom på ett ställe jag arbetade på, vilket var ett universitet. Har nästan alltid arbetat på arbetsplatser som förvisso följt kollektivavtal men inte i strikt mening varit anslutna till de. Sen har jag hos varje arbetsgivare förhandlat om lön själv, med för det mesta stor framgång. Kanske är IT en bransch där jante inte förekommer lika mycket jämfört med mer "sociala" yrken?

Man kan inte jämställa kollektivavtal och solidarisk lönesättning med jantelag. De som inte har manschettjobb ska nog vara evigt tacksamma för vad fack och arbetarrörelse har gjort för dem, vare sig de vet om det eller inte. Men det är lättare att se brister än fördelar i det som länge har varit etablerat och där det goda det har gett sedan länge har ingått i samhället i stort och därmed blivit osynligt, och tvärtom lätt att bara se fördelar i det som inte har varit aktuellt på länge.

Att själv med framgång kunna förhandla om sin lön förutsätter förutom kompetens och förmånlig arbetsmarknad också ett visst slags personlighet eller att man har ett fack som vill och kan förhandla åt en; alla andra blir taskigt fall.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav plåtmonster » 2012-05-17 15:02:49

@JvA00, Vad var det för ämnesområde du jobbade där man hadde arbets-jante ?

IT-branschen är på många sätt helt annorlunda än andra branscher. Det märks på att t.ex IT folk även är aktiva utanför jobbet på ett helt annat sätt .
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav JvA00 » 2012-05-17 15:55:16

plåtmonster:
Det var inom säkerhetsforskning.

De ville anställa mig som doktorand, för cirkus 22 000 kr. Eftersom jag erbjöds 30 000 kr av privat arbetsgivare, så ansåg jag det som rimligt att universitetet kunde matcha med åtminstone 24 000 kr.Det var tydligen omöjligt, trots att andra doktorander i närliggande forskningsområden tjänade 27 000 kr i ingångslön på samma fakultet. För att göra en lång historia kort: de frågar fortfarande om jag inte vill forska för de, men jag har inget intresse att lämna den privata sektorn. Där är man åtminstone lite flexibel!
JvA00
 
Inlägg: 175
Anslöt: 2012-04-15

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Frimodig » 2012-05-17 16:34:36

ford skrev:Ni, ambitiösa och drivna aspergare som inte låtit er knäckas av de as-relaterade motgångar som vi alla här på forumet, med största sannolikhet har drabbats av:

-Kan ni, liksom jag känna frustration över den anti-individualism och jantelag som råder på många arbetsplatser och som säger att man inte får jobba för hårt, inte får brinna för mycket för sitt jobb och skall vara mer intresserad av att socialisera och ta det lugnt, än att lägga hela sin energi på ett arbete ni brinner för?

Har ni, liksom jag upplevt att ambition och genuint intresse för arbetsuppgifterna förväxlas med fjäsk för chefen, bland kollegorna, eller att tävlingsmentalitet (i ordets positiva bemärkelse) och en vilja att ständigt testa sina gränser upplevs som ett icke önskvärt beteende bland arbetskamraterna, att facket mer verkar värna allas rätt att inte behöva slita för hårt, än individens möjlighet att få en rättssäker bedömning av sin arbetsinsats, oberoende av hur pass bra polare man är med sin chef?


Förstå mig rätt: jag tycker fackets uppgift är viktig, vad gäller att verka för en god arbetsmiljö, skäliga löner och rättssäkerhet för sina medlemmar. Det jag reagerar på är snarare (åtminstone vad gäller mitt lokala fack) denna eviga strävan efter att upprätthålla jantelagen och hämma ambitiösa, drivna människor som kanske faktiskt älskar att arbeta hårt, men som också vill se ett tydligt (och rättsäkert) belöninggssystem knutet till arbetsinsats och villja/förmåga att utvecklas på jobbet.


Bra stämning på jobbet är viktigt, men ett "kamratskap" som går ut på att alla skall vara lika medelmåttiga, att man inte skall sticka ut och att man bara skall vara måttligt intresserad av sina arbetsuppgifter hämmar såväl företaget, som alla ambitiösa, motiverade individer, som faktiskt vill utvecklas och som gärna sliter och hugger i, så länge det ger något tillbaka.

-Eftersom jag tror det är ett ganska typiskt as-drag att vilja engagera sig till 110%, när det är något man verkligen brinner för, oavsett om det är jobbet, eller något annat man är intresserad av, såå kanske det finns fler här som känner samma frustration och som kanske känner igen sig i min beskrivning.


-Vad har ni för erfarenheter/synpunkter på detta inlägg?


Om man är lite annorlunda, så måste man lära sig tvinga andra att anpassa sig till en.

Sen måste man lära sig spela på folks behov. Man måste "se dem" och så. De flesta människor har ett oändligt behov av klappar på axeln.

Sen bör man vara uppmärksam på arbetskamrater som hamnar i knipa, och försöka hjälpa dem.

Sen kan det vara en idé att själv bli fackligt ombud.

Lennart Frimodig
Frimodig
 
Inlägg: 9703
Anslöt: 2011-07-15

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav Frimodig » 2012-05-17 16:48:41

Titti skrev:
ford skrev:Haken är den att alla inte gör så gott de kan. Om så vore fallet hade läget varit delvis annorlunda.

Jag snackar inte om folk som inte kan bättre, utan om människor som medvetet går på halvfart och samtidigt stör sig på folk som ger 110% och lägger ned hela sin själ i jobbet.

Om du är av åsikten att sådant inte skall vara incitament för lönespridning får det stå för dig.

Själv tycker jag det vore fullständigt osolidariskt och en förolämpning mot alla som sliter hårt och lägger ned massor av engagemang att säga ungefär att "dom får skylla sig själva om dom vill något med sina liv och är ambitiösa, istället för att mygla sig fram mellan kafferasterna och se sitt jobb som enbart ett nödvändigt ont, för att klara försörjningen, medans andra kanske betraktar jobbet som ett intresse och en minst lika viktig del av sina liv som allt annat och engagerar sig därefter".

-Men för all del:" åt var och en efter prestation i förhållande till förmåga" vore väl idealet i den bästa av världar. Ur rättvisesynpunkt vore det det ideala, men detta är egentligen en filosofisk fråga.


Jag framförde egentligen inte någon åsikt i frågan utan försökte ringa in vad du säger i ett sammanhang där jag kan förstå och tänka vidare. Tack för din utveckling av det, alltså.

Jag har i många år fått höra att "alla människor gör så gott de kan" i olika sammanhang och att allas arbete därför relativt sett är lika mycket värt, åtminstone om man utgår från att allt arbete är sådant att det i någon mening behöver göras och kommer samhället till godo. Åt var och en efter behov blir då en ganska naturlig slutsats för min del. Men jag ser det lite mer nyanserat än så numera. Människor kan, om de är tillräckligt motiverade till det, åstadkomma betydligt mer än både de själva och andra tror. Motivationen kan till exempel vara högre lön, personligt intresse och tillfredsställelse eller ren överlevnad (ibland på mycket låg nivå).

Att anstränga sig mer, att utnyttja mer av sin egen kapacitet, kostar på och det man får igen är inte alltid tillräckligt eller av fel slag. Frihet och självständighet i arbetet fungerar bättre än pengar för en del, tvärtom för andra. För en del människor är det viktigare att känna sig stolt och nöjd med vad man har åstadkommit, att ha satt ett bestående avtryck någonstans, än att tjäna pengar. Jag tillhör dem (vilket mina barn ofta har kritiserat mig för - mina bristande ambitioner att bli rik) och jag tror det gäller många av oss aspergare.

Att själv veta att jag gjort ett gott arbete och att kunna göra det under förhållanden som fungerar för mig betyder mer än pengar - över en viss grundnivå. Men under den nivån kan jag göra saker jag inte kan över den, just för att jag behöver eller måste. Men det kostar mig mycket mer ansträngning att göra det så mina skäl måste vara starkare och priset för mig själv blir alltså högre - ibland skyhögt över vad jag egentligen kan betala även om jag inte alltid inser det förrän långt senare. Att "gå in i väggen", att kollapsa i någon mening, är en vanlig konsekvens av det. Men jag gissar att det inte riktigt är den diskussionen du vill föra här.

Jag tror att många nöjer sig med att göra "så gott de behöver" som lönearbetare, kanske för att de egentligen inte är speciellt intresserade av det de gör, har speciell fallenhet för det eller är tillräckligt perfektionistiskt lagda för att inte nöja sig med att ha gjort ett halvdant jobb. Jag har träffat många sådana och ofta har det varit de som givit intryck av att trivas bäst med arbetsförhållandena. De som inte gör det blir ibland egenföretagare (där de i bästa fall kan välja sådana uppdrag där de tillåts göra ett bra jobb) eller sjuka av vantrivsel - vilket kan leda till olika slags förändringar i livet. Men för de här som tycker det är ganska ok att jobba som de gör och har sina egentliga intressen någon annanstans är naturligtvis den som har högre ambitioner en vagel i ögat och ett indirekt hot eftersom de konkret pekar på att något annat är möjligt. Ändå måste man respektera att människor lever sina liv på olika sätt - och konstatera att den faktiska ordningen är att det är en fråga för den som betalar någons arbete att avgöra om man tycker det är värt vad man betalar.

Kollektivavtalen är kollektiva till sin natur men det förekommer mer och mer av individuell lönesättning, där den som gör ett bättre arbete har en möjlighet att få bättre lön. Men den svagare har svårare att hävda sig mot den starkare och oftast är det den anställde som är den svagare, det är själva grunden för facklig organisering och facklig kamp i olika former. Det är ganska få anställda som har en såpass stark ställning att de kan ställa särskilt långtgående krav på egen hand och ha en chans att få igenom dem - det krävs att man har någon form av unik eller i vart fall svårersättlig kompetens och att båda parter är medvetna om det och sätter värde på den.

Det finns förresten en historisk orsak till att kollektivavtalen gäller även icke organiserade: det skulle inte vara möjligt att erbjuda bättre villkor till de oorganiserade eftersom det skulle kunna användas som ett sätt att köpa ut fackföreningarna från arbetsplatsen. Inte heller skulle företaget kunna anställa oorganiserade för att därigenom kunna pressa ner lönerna; det vore också att slå undan benen på facket. De enda som, om inget fundamentalt har ändrats på senare år, inte omfattas av kollektivavtalet är de som omfattas av något annat sådant.

Nu blev det ganska mycket längre än jag tänkt och jag är inte alls säker på att det är den här diskussionen du vill föra. Kanske vill du hellre att jag skall säga att den som inte arbetar inte heller skall äta eller att de lata får skylla sig själva? Så enkel är sällan verkligheten. Även om man bortser från de olika funktionshinder olika människor kan ha (och kompenserar på olika andra sätt för det) så fungerar människor olika - på olika sätt, olika bra, i olika situationer och olika över tiden. Skall alla ha betalt efter prestation hamnar man lätt i ett system som lockar de unga och starka att jobba för mycket och därmed slita ut sig så att de inte orkar hela arbetslivet ut och därför tjänar mycket mindre när de blir äldre och där en sjukdom eller ett olycksfall kan få katastrofala (ekonomiska) följder för den som drabbas.


Klok tjej.

Nu från ett arbetsgivarperspektiv.

Inom vårt område, integration och undervisning för invandrare och långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna, handlar det mycket om att lära våra anställda hur man skall tänka. Vi lär dem hur man skall göra. Det handlar om att lära dem det större sammanhanget, vad är syftet med det vi gör? Vad är ett bra resultat?

Nu är vi jättenöjda med vår anställda. De lär oss saker. Tidigare, när vi hade 40 anställda, så fanns det en del knäppgökar med säregna privata behov. Det uppstår alltid problem runt knäppgökar.

Vår typ av verksamhet har nog en tendens att dra till sig märkliga människor. Och för det mesta är det jättebra.

Lennart Frimodig
Frimodig
 
Inlägg: 9703
Anslöt: 2011-07-15

Re: Kollektivism och jantelag i arbetslivet

Inläggav plåtmonster » 2012-05-17 17:01:27

@JvA00, En liten högskola? (ej stor som Umeå, Stockholm, Linköping, Göteborg, Lund etc)

När de frågar kan du väl bolla tillbaks att du gärna att tar extrauppdrag för 187,50 SEK/timme ;)
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Återgå till Studier och arbetsliv



Logga in