Jag gillar inte att sopa problem under mattar, jag vill reda ut allt. Jag gillar inte att ljuga. Heller. Jag stävar alltid efter att vara sanningsenlig mot mig själv och mot andra. Skulle tro att allt detta är lite av en ASgrej av vad jag kan förstå.

Att då inte "kunna" säga -Hej jag har asperger och det gör mig för trött för arbetslivet som situationen ser ut nu. Jag är inte deprimerad jag är bara jag, men aspergern ställer till det lite!

Varför kan jag då inte bara säga som det är? Alla råd jag fått är att det finns för många fördomar, om du nu inte är en stereotyp asperger (vem som nu är det?) kommer folk att tro det ändå osv. Så länge det gäller bara mig själv så är det ok. Jag kan ta det, vad tusan. Det som håller mig tillbaka är att jag har barn och jag vill inte att de ska behöva stå till svars för att jag är en mamma som har en diagnos och därmed ingen vanlig mamma utan gud vet vad jag är för mamma osv.

Men jag tycker det är svårt att gå omkring och ljuga, för är jag "bara" utbränd borde jag ju få tillbaka mina krafter vad det lider. Hur kommer det sig att jag är sjukskriven år efter år? Det blir till slut helt uppenbart att jag döljer något. Vad är det då jag döljer? Gissningar kan ju bli bra mycket värre än verkligheten. För de föräldrar som är mina vänner har jag sagt som det är och det har varit lugnt, de tycker det är rätt intressant.

Det är heller inte hållbart att säga att jag pluggar, det gör jag ju inte. Kort sagt jag gillar inte att ljuga och tycker heller inte att jag ska behöva göra det.

Känner mig som om jag är gay och det finns ju klara likheter, detta avsteg från normen.

Varför ska jag skämmas? Varför ska jag hemlighålla det som genomsyrar mitt liv? Jag vill inte bygga mitt liv på en lögn!

Känner nån mer som jag?

Jag är öppen med min diagnos. Tom på en sån plats som facebook. Ställer folk frågan om vad jag gör så talar om hela storyn.

Jag har Asperger Syndrom och jag har lätt för att bränna ut mig. Därför har jag hel sjukersättning. Det är det svar dom får av mig. Man avgör väl själv hur öppen man vill vara anser jag. Det kan ingen annan bestämma åt dig.

Nej jag vet Kullan. Jag vet att jag bestämmer själv, problemet är att det drabbar tredje person, i detta fall mina barn. Och barn vill att allt ska vara normalt det är en "psykologisk sanning" om uttrycket tillåts. Det är kring detta dilemma min ambivalens ligger!

Ok. Själv har jag inga barn så det dilemmat har inte jag. Då var det svårare. Fast vad blir skillnaden? Du har väl inte blivit någon annan bara för att du fått en diagnos?

Känner igen mig. Har berättat för min egen familj och vissa i släkten. Finns fortfarande mycket skam kvar eftersom det handlar om psykiska problem. Har ännu inte hittat min "stolthet" sedan jag fick diagnosen för 1,5 år sedan..

Även Arbetsförmedlingen vet om men har aldrig diskuterat det med mig. Annat än att de erbjudit mig en praktik på en hjälporganisation, som jag tackade nej till när jag fick en annan jobbchans. Den sista blev dock inget av med efter 2 månader..

Har aldrig varit sjukskriven utan fått a-kassa och numera aktivitetsstöd när jag är inne i Fas 2. Valde dock att börja på en ettårig yrkesutbildning som AF betalar pga det stora samhällsbehovet.

Har berättat om min diagnos för en lärare på min utbildning, men hon i stort sett ignorerade mig, hon är runt 60 där jag märker att många lärare inte vill bli engagerade i sina elevers privatliv. Skolan har även kuratorer som jag ännu inte pratat med.

Även jag är i "barnfamiljsträsket" eller numera tonåringar. Har turen att leva med en extremt förstående fru och två tonåringar som visserligen alla säkert är frustrrerade (det är inte lätt att dela livet med en aspergare) som curlar mycket runt mig. Jag gör mitt, det jag kan, och försöker bli bättre och hitta en egen plats inom t ex matlagning för att avlasta. jag vill inte bara bli curlad, även om de har den kapaciteten (de är alla NT och friska), det känns inte alls bra för mig, det hindrar min egen utveckling. Samtidigt får jag inte ställa för höga krav på mig själv rent mentalt (fysiskt är jag stark och frisk) pga ökad skörhet när man åldras med asperger. Balansgång.

Barnen har turen att inte ha min NPF någon av dem. Alla är hänsynsfylla, det är jag som känner mig socialt fobisk t.o.m. i min egen familj när jag känner mig som mest utanför.

Idag börjar jag på en praktik i min utbildning och jag vill också bara skrika "jag har asperger!!!". Tror jag får svårt att hålla inne med det. När jag mår dåligt blir jag mer benägen att avslöja jobbiga saker, precis som att jag vill förklara varför jag inte orkar sätta upp den vanliga "leende masken". Min mask har hängt med många år och känns inte äkta. Eller också är den det. Men genom åren har den ofta varit nödvändig för att ta sig igenom olika sitationer - jobbsökargrupper, jobbcoachningar, praktikplatser, jobbprövningar, utbildningar. Det ska tydligen inte kännas äkta, alltsammans är en teaterpjäs.

Nej jag vet jag är ju jag. Det är den viktigaste poängen, det har du helt rätt i kullan. Nu är läget sådant att vi valde en ny liten skola inför skolstarten denna termin, så här känner jag ingen ordentligt, är snarare bara bekant med de andra föräldrarna. Och det är då det känns som om aspergerdiagnosen blir större än jag själv. Men bara att jag sitter här och ältar och problematiserar detta lilla dilemma gör mig så trött på mig själv.

Det handlar om att jag bara vill kunna säga varför jag inte jobbar som alla andra föräldrar gör.

barrcuber, ja jag känner igen mig. Det är så jobbigt att det kan förknippas med skam, att det är nåt "psykiskt" och hysh, hysh. Nej jag vill heller inte bli curlad med. Och ja när pressen ökar vill jag också komma ut.

Nej det är inte roligt när livet känns som en teater.

Ugglan skrev:om du nu inte är en stereotyp asperger (vem som nu är det?) kommer folk att tro det ändå osv.

Ok, vill bara förtydliga för att förebygga missförstånd. Jag lägger ingen värdering i stereotyp AS eller inte snarare är det så att jag inte vill få egenskaper jag inte har. Bara det. För det är lite krångligt detta eftersom AS generellt mer uppfattas som en personlighetstyp än som en vanlig person som lättare blir överansträngd. Däri ligger en problematik.

Beskriv det med andra ord? "jag har lätt för att bli överansträngd av sociala interaktioner?"

Jag funderar också en hel del på vilka jag bör berätta för och i vilka sammanhang. Fick nyligen diagnos så rent logiskt tänker jag att det vore olämpligt göra saker förhastat, men samtidigt vill jag berätta för omgivningen istället för att tyst bära vetskapen inom mig.

Har berättat för närmaste släkt och vänner.

Jag har också barn. Det värsta är andra barns föräldrar, känner mig så obekväm tillsammans med dem. Till dem känns det direkt olämpligt berätta.

Det svåra är arbetsplatsen. Är ett ställe där majoriteten troligen har autistiska drag. Det lite roliga är att vi har pratat om diagnoser, spekulerat kring oss själva och andra. Det största problemet är att jag inte känner min chef så väl och att jag inte har en tillsvidareanställning.

plåtmonster skrev:Beskriv det med andra ord? "jag har lätt för att bli överansträngd av sociala interaktioner?"

Ja, det är väl lite så jag gör. Men en människa som inte jobbar. Folk undrar i längden. Men ok det är rätt bra ändå att beskriva det så, det är ju så det är!

Nargil skrev:Jag har också barn. Det värsta är andra barns föräldrar, känner mig så obekväm tillsammans med dem. Till dem känns det direkt olämpligt berätta.

Ja med barn så blir kretsen helt plötsligt så stor. Nu finns det människor i ens liv som man får på köpet och nej det är svårt med just föräldrar. Det är det svåraste.

Nargil skrev:Det svåra är arbetsplatsen. Är ett ställe där majoriteten troligen har autistiska drag. Det lite roliga är att vi har pratat om diagnoser, spekulerat kring oss själva och andra. Det största problemet är att jag inte känner min chef så väl och att jag inte har en tillsvidareanställning.

Tja, tyvärr är det väl känsligt med chefer, kan vara. Och om du fixar jobbet kan du ju ligga lågt ett tag. Det är svårt. Jag har varit i en liknande situation där fler än mig hade ASdrag helt ovetande. Min chef som jag berättat för fattar inte att jag kan ha en "störning" som han uttrycker det. Det roliga är att han själv är en riktig aspergerperson.

Ugglan skrev:Nu finns det människor i ens liv som man får på köpet och nej det är svårt med just föräldrar. Det är det svåraste.

Vad är det svåra med föräldrar?
Tips?

Jag tycker det är svårt med andra barns föräldrar, jag upplever att barn idag så mycket är en förlängning av den egna identiteten, att föräldrar vill sitt barns bästa nästan in absurdum. Om jag då säger Tjena jag har AS orkar inte jobba ansöker om sjukpension. Då är det lätt att de drar öronen åt sig. En sån människa vill man inte ha i sina barns liv. Kanske inte alla tänker så medvetet. Naturligtvis inte. Men ändå. Många skulle direkt se det som ett skäl att ta avstånd. Sen den ärftliga faktorn. Spekulationen blir ofrånkomligen om barnet också har det.

Nej, när jag tänker på allt detta känns det helt logiskt att hålla tyst. Men en tyst kultur är heller inget roligt i längden. Förbannat svårt!

Skaffa en umgängeskrets där du kan vara dig själv.. kanske andra föräldrar med barn som har AS?

Det är lite som skräp på stan. Det finns överallt och är svårt att undvika men inte tar man till sig det. Utan har andra områden som är skräpfria men som man aktivt får söka upp.

Du kan ju säga till de andra föräldrarna att du har "mycket att göra" (eftersom du inte orkar) och då tror de att du minsann är en viktig människa.

Finns inget rätt och fel. Bra att följa sin egen hjärta med denna frågan.

En del av oss är öppna och andra är inte det.

Jag är en mussla

Förrutom i webben

=min lösning

Jag både känner och förstår plus håller med av det du säger.

Vad blir livet om man bygger det på en lögn? Skulle personligen tära på mig innifrån plus att jag tycker att ärlighet varar längst även om dagens samhälle inte riktigt funkar så eftersom samhället inte kan ta "orginalitet".

Är personligen dock inte så öppen med min diagnos i och med all trackassering jag varit med om i mitt och bara vetskapen av att folk verkar ha jäkligt svårt med dom som är annorlunda och vill vara den de är i lycka och frid.
Det vill jag iallafall, men trots det så bryr jag mig för mycket om vad folk tycker om mig. Men det vill jag inte göra för att man ska fakstiskt kunna vara öppen och ärlig om saker och ting och vara den man är. Men ändå så oroar jag mig för vad folk tycker om mig. Det är absolut en störningstanke jag mer än gärna skulle vilja bli av med.

Tack för alla svar! Grejen är väl den att jag önskar att asperger inte var så laddat. Att det var lika legitimt som att ha ont i ryggen och av den anledningen inte kunna jobba. Men egentligen ska jag inte klaga för alla föräldrar jag har kontakt med är både öppna och alternativa. Flera är utan tv (som även jag själv varit i perioder) och bara det är ett klart avståndstagande från normen s a s. Nej, det är egentligen inget större problem, bara en längtan hos mig efter frihet. Det stör mig att inte kunna tala fritt. Till vem som helst.

Bara att säga att du har aspergers, inga problem med det. De flesta bryr sig inte eftersom de har egna problem att reflektera över. Att tala till vem som helst kan dock bli förvirrande om du inte känner personen.

Aspergers kan vara bra på jobbet, extrem loyalitet och kämpar alltid för att kunna göra allting på bästa sett.

Har ingen diagnos själv men skulle alldrig ljuga om någon fråga, lider av social fobi och uppvisar de flesta aspie "symptomen". Så länge ingen frågar behöver man inte berätta och om någon gör det. Svara kortfattat.

Att prata med vem som helst är svårt om inte omöjligt om du inte känner personen. Skulle alldrig prata med en främling och jag kan inte ens be ett butiksbiträde att hitta rätt storlek på kläder. Hittar jag inte själv så byter jag butik.

Finns ingen mening att ljuga om någonting. Bara att berätta som det är, tror du inte att personen du ljuger för skulle bli irriterad. Som exempel tänk om du ljuger för din chef, hon/han inser att du ljuger och får sparken från jobbet för att du ljög när du har en bra anledning

barracuber skrev:Känner igen mig. Har berättat för min egen familj och vissa i släkten. Finns fortfarande mycket skam kvar eftersom det handlar om psykiska problem. Har ännu inte hittat min "stolthet" sedan jag fick diagnosen för 1,5 år sedan.

Har berättat om min diagnos för en lärare på min utbildning, men hon i stort sett ignorerade mig, hon är runt 60 där jag märker att många lärare inte vill bli engagerade i sina elevers privatliv. Skolan har även kuratorer som jag ännu inte pratat med.


Idag börjar jag på en praktik i min utbildning och jag vill också bara skrika "jag har asperger!!!". Tror jag får svårt att hålla inne med det. När jag mår dåligt blir jag mer benägen att avslöja jobbiga saker, precis som att jag vill förklara varför jag inte orkar sätta upp den vanliga "leende masken". Min mask har hängt med många år och känns inte äkta. Eller också är den det. Men genom åren har den ofta varit nödvändig för att ta sig igenom olika sitationer - jobbsökargrupper, jobbcoachningar, praktikplatser, jobbprövningar, utbildningar. Det ska tydligen inte kännas äkta, alltsammans är en teaterpjäs.

Stoltheten kommer med tiden. Att få diagnosen var en vändpunkt för mig. Jag orkar spela social korta stunder och passerar som "normal" för många. Ett skydd för den egna integriteten och ett sätt att kunna kommunicera med andra. En del människor är inte värdiga lyssnare och ignorerar det med ett "Äsch!, det är väl bara att..." När svårigheterna på en arbetsplats/ utbildning/ praktik är på väg att bli övermäktiga är det en god idé att berätta för någon på platsen som man har mest förtroende för. Som Someone nämnde, är många människor så upptagna med egna bekymmer att de egentligen inte bryr sig. Det är vanligt att jag mött det också.

Håller med om att det är för mycket teater och masker i det sociala spelet. Tror att många människor är trötta på det. De allra flesta skulle må bra av ett mer tillåtande umgänge och accepterande arbetsplatser.

kattkvinna skrev:

barracuber skrev:Håller med om att det är för mycket teater och masker i det sociala spelet. Tror att många människor är trötta på det. De allra flesta skulle må bra av ett mer tillåtande umgänge och accepterande arbetsplatser.

Sociala spel suger, oftast räcker det med en hälsning när man kommer till jobbet, ingen stör en om man jobbar hårt och alltid är upptagen. (vilket man bör vara) Största problemet är om du får rast samtidigt som en massa andra. Då kan man äta snabbt och sedan gå utomhus eller äta på en resturang nära jobbet.

Ugglan skrev:Jag har också barn. Det värsta är andra barns föräldrar, känner mig så obekväm tillsammans med dem. Till dem känns det direkt olämpligt berätta.

Ja precis. Föräldramöten och kalas. Ordna kalas.
Sen kan man ju så klart ha tur träffa föräldrar på samma "våglängd". Min dotters bästa kompis har selektiv mutism och pappan verkar ha lite AS-drag, så där kanske om jag vågar .

Ugglan skrev:Tja, tyvärr är det väl känsligt med chefer, kan vara. Och om du fixar jobbet kan du ju ligga lågt ett tag. Det är svårt. Jag har varit i en liknande situation där fler än mig hade ASdrag helt ovetande. Min chef som jag berättat för fattar inte att jag kan ha en "störning" som han uttrycker det. Det roliga är att han själv är en riktig aspergerperson.

Problemet är att jag står och väger mellan att fortsätta på en akademisk karriär eller söka arbete i näringslivet (jag har turen att verka i en bransch där avståndet till företag är kort). Finns för- och nackdelar. Är egentligen inte chefen som bestämmer utan om jag vill och ser till att det finns sponsorer. Att få tillfälliga medel några år brukar gå, men vägen är lång till en fast tjänst, finns få sådana. Mina närmaste vänner har slutat och arbetar på företag, är så på universitet/högskola, de flesta är doktorander fem år och sen slutar de. Jag är mer ensam nu än förut. Vet att det det fanns en med asperger som jag träffade en gång som var öppen med det, tyävärr gav han ett lite besvärligt intryck i vissa personer ögon (inte mitt). Tålde inte sitta med på möten. vet inte vad det blev av honom.

Håller låg profil om detta och talar bara om det när jag måste, annars undviker jag att informera om min as-diagnos för att undvika stigmatisering.

Hade skrivit ett långt svar som försvann på den förbannade datorn. Så nu blir det ett kort. Jag gillar inte känslan av att utifrån mer och mer tryckas in i en kategori som samhället i stort, ser ned på. Det känns inte som jag. Jag vill inte behöva anpassa mitt svar på frågan vad jag gör!

Sen har jag inga planer på att skrika asperger hux flux till vem som helst, även om det kan verka så utifrån min formulering .

Ugglan skrev:e känslan av att utifrån mer och mer tryckas in i en kategori som samhället i stort, ser ned på. Det känns inte som jag. Jag vill inte behöva anpassa mitt svar på frågan vad jag gör!

Sen har jag inga planer på att skrika asperger hux flux till vem som helst, även om det kan verka så uti

En del av mig vill vara udda och excentrisk; annorlunda och speciell. En annan del hatar uppmärksamhet. Lite svår kombination .

Jag har nog lättare att definiera mig som autistisk än AS.