Subtila AS-symptom

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav Titti » 2008-03-10 9:01:43

sugrövmanövern skrev:Jag hade inte velat köpa mig respekt med hjälp av en Aspergerstämpel i pannan, det skulle bara ha lett till mer mobbing och utanförskap. Jag är en alltför stolt människa för att acceptera mig själv som en sämre variant av människa bara för att andra tycker att jag inte duger.


Det handlar inte om det. Det handlar mycket om att överhuvudtaget få en skolgång som fungerar. Det handlar inte om att vara en "sämre variant av människa" - det har jag aldrig varken sagt eller tyckt. Det handlar heller inte om att någon tycker att jag själv eller något av mina barn inte duger. Det gör vi. Men visst är vi annorlunda på vissa sätt. Det kommer inte med en diagnos, det är vi och har vi alltid varit alldeles oavsett vad vi kallar det.

sugrövmanövern skrev:Jag hade velat bli entledigad från skolgympan vid 13 års ålder när mitt immunförsvar och psyke kraschade. Katederundervisningen hade jag inga problem med.


Katederundervisningen är - dessvärre för många av "våra" barn måste jag säga - i stort sett borta. I klasserna idag pågår projektarbeten, fritt sökande efter kunskap, arbetsbeting och allt möjligt annat som säkert är både bra och roligt för dem som klarar av det men som är ostrukturerat och innebär en massa rörelser och en högre ljudnivå i rummet.

Om ditt psyke och immunförsvar kraschade hade det kanske varit skäl att slippa skolidrotten men det vet jag inget om. Det är något som gällde just dig, inte något som är typiskt AS. Mina barn gillar idrotten men har svårt för turtagning, stå i kö, lagidrott, bollspel etc.

sugrövmanövern skrev:Att arbeta för att hålla kvar barnen i skolan till varje pris, 100%, pressa in dem i mallar, varav vissa mallar består av särskola och otroligt många tanter, det passar inte alla och hade fått förödande konsekvenser för en sådan som mig.

Barn som diagnosticeras i dag kommer att sitta på detta forum om tio år och ondgöra sig över sina föräldrar, tanter, kränkningar, särskolevistelser med mera.


Jag kan inte annat är tycka att det är tragiskt att det fått sådana konsekvenser för dig men det måste ju inte bli så för alla, eller hur?
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:46:19, redigerad totalt 1 gång.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Inläggav Titti » 2008-03-10 11:19:51

För att förtydliga diskussionen har jag alltså en egen AS-diagnos, det är med den som bakgrund jag har den uppfattning jag har om utredningar, diagnos och skolgång mm för mina barn.

Jag tror mig trots allt om att vara en bättre mamma till mina barn med AS än vad min NT-mamma var till mig. Hon ville säkert väl men saknar insikt i de speciella svårigheter jag har.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:46:19, redigerad totalt 1 gång.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Inläggav Hermann » 2008-03-10 11:21:47

Titti skrev:Nu låter det förvisso som att du (ni båda) har blivit utsatt för en del i din barndom men det ger dig inte rätt att avfärda utredningar och diagnoser generellt. Därmed vill jag inte på något sätt rättfärdiga de övergrepp som verkar ha förekommit.

Att få en diagnos som barn innebär inte automatiskt varken särskola eller förtida pension. Det kan däremot innebära ett bättre bemötande i skolan med hjälp och resurser som inte hade funnits där annars.

Problemen finns där oavsett diagnos eller ej och det är bättre att ha en korrekt benämning på svårigheterna än att annars bara bestämma sig för att barnen är lata, ouppfostrade, ointresserade och allmänt stökiga.

Tycker jag.


Det där var en direkt okunnig och kränkande kommentar. Resurser kan i vissa fall vara direkt skadliga.

Jag blev pilotprojekt tillsammans med två väldigt lågfungerande aspergers, i en av Sveriges första högbudget-aspergerklasser på högstadiet.
Den värsta och sämsta tiden någonsin för mig. Specialister, lärare, allt handplockades för att ge så bra "stöd" som möjligt. Skolkade mig igenom 2 terminer innan jag hoppade av i nian och sade åt kommunen att dra åt helvete, vilket de gjorde, eftersom de sen lämnade mig helt ifred. Inga hot om poliseskort till skolan eller något sånt.

Under tiden med påtvingad aspergerpedagogik gjorde lärarna allt för att riva sönder mitt sociala liv, även utanför skolan, där jag enbart umgicks med NT-personer.
Lärare och skolpersonal informerade elever och föräldrar om mina "problem", och trots att jag utan problem umgicks med en del av dessa föräldrars barn utanför skolan, tyckte mina lärare att det på något sätt var viktigt att hänga ut mig totalt med lögner och projicerade aspergerkriterier de ville se i mig, som egentligen inte fanns där. Jag var bara en extrem person, inte en asperger i behov av aspergerpedagogik och "stöd".
Jag fick på grund av allt detta ett avsevärt sämre bemötande i skolan än vad som var/hade varit fallet utan resurser.

I södra Sverige är aspergerpedagogiken på många sätt fortfarande U-land, jämfört med den rätt framåtsträvande, större norrländska kommun där jag vuxit upp som alltid haft en del radikala idéer vad gäller vård och omsorg.
Jag läser om att det som var verkighet för mig i mitten på 90-talet fortfarande bara är en våt dröm för många aspergerföräldrar i Skåne och på andra håll.
När jag läser artiklar om hur de "kämpar för sina barn" skickas jag 10 år bakåt i tiden.
Min omgivning, skola, allt, var redan fullt utbildade och pushades av ledande specialister i Sverige. Den aspergerklass jag gick i var en av de första i sitt slag i Sverige, en aspergerklass med enorma resurser, ingen specklass med slumpmässigt självlärda lärare.
Det var den i särklass SÄMSTA klass jag någonsin gått i. Den bidrog också till mitt samhällshat starkt och jag upplever den perioden som ett övergrepp.

Att ha övertro till vården och anse att "resurser" måste vara svaret på allt är också ett väldigt klassiskt svagt drag hos många aspergermammor.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 11:46:20, redigerad totalt 1 gång.
Hermann
Bannad
 
Inlägg: 98
Anslöt: 2007-12-10

Inläggav Hermann » 2008-03-10 11:32:06

Titti skrev:Problemen finns där oavsett diagnos eller ej och det är bättre att ha en korrekt benämning på svårigheterna än att annars bara bestämma sig för att barnen är lata, ouppfostrade, ointresserade och allmänt stökiga.

Tycker jag.


Kanske är det så att jag i vissa fall är lat, ointresserad, ouppfostrad och allmänt extrem? Ett socialt monster.
Upplever själv inte att det sätt mina beteendemönster kategoriserats på hjälpt mig alls. Många saker stämmer inte och andra saker är sånt som jag inte kan identifiera mig med, ungefär som att trycka in fyrkantiga klossar i runda hål känns det som om någon av mina avvikande egenskaper ska förklaras med aspergerdiagnos.

Depression kan nog förklara 30-40% av de problem jag har idag, personlighetsstörningar till följd av samhällsövergrepp och sociala misslyckanden kan förklara 50% och det som när jag var liten var diskreta aspergerdrag som numera till större delen är borta kan möjligtvis förklara varför det började gå fel en gång i tiden, men inte varför jag är betydligt mindre "AS" än många, betydligt mer högfungerande men med avsevärt mycket större existentiella problem.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 11:46:20, redigerad totalt 1 gång.
Hermann
Bannad
 
Inlägg: 98
Anslöt: 2007-12-10

Inläggav Kvasir » 2008-03-10 11:39:11

Hermann, jag tycker det låter ganska uppenbart att många av "dina" problem egentligen är din mammas problem, och då menar jag inte att hon behandlat dig fel som just Aspergare utan att hon verkar uppvisa klara psykiska problem själv som gått ut över dig, och förmodligen skulle ha gjort det på ett eller annat sätt även om du inte hade uppfyllt några som helst diagnoskriterier av något slag utan varit helt NT. Att generalisera från den utgångspunkten till barn med Asperger i allmänhet och deras föräldrar är meningslöst. Du har haft en hemsk och förhoppningsvis mycket ovanlig uppväxtsituation.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:46:20, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav Hermann » 2008-03-10 11:55:46

Kvasir skrev:Hermann, jag tycker det låter ganska uppenbart att många av "dina" problem egentligen är din mammas problem, och då menar jag inte att hon behandlat dig fel som just Aspergare utan att hon verkar uppvisa klara psykiska problem själv som gått ut över dig, och förmodligen skulle ha gjort det på ett eller annat sätt även om du inte hade uppfyllt några som helst diagnoskriterier av något slag utan varit helt NT. Att generalisera från den utgångspunkten till barn med Asperger i allmänhet och deras föräldrar är meningslöst. Du har haft en hemsk och förhoppningsvis mycket ovanlig uppväxtsituation.


Jag har två syskon som dock klarat sig någorlunda bra trots att min mamma haft problem med sin uppväxt/självbild och är en narcissistisk personlighet som inte riktigt vet vad som är rätt och fel, och min pappa är en utåt sett fungerande alkoholist som dock lider av gravt mindervärdeskomplex och blev trakasserad av sin egen alkoholiserade, rätt elaka, pappa.


Att jag hade udda drag som återfinns inom autistspektrat som barn var det som triggade igång min mamma. Sen har hon under min uppväxt låtit andra styra hennes relation till mig, talat om för henne vad som är rätt och fel och varit en allmänt dålig mamma.
Mina syskon har alltid klarat sig, jag har t.ol.m fått skulden för saker de gjort.
Alla familjens problem, trots att både mamma och pappa kom från dysfunktionella, känslofattiga familjer och idag har ett olyckligt, bränt äktenskap tillsammans där pappa varit aspackad varje ledig stund i snart 10 år, skylldes på min AS.

Sen vet jag att andra barns dumma, idiotiska aspergermammor i viss grad påverkat min mamma.
Min mamma var styrd och viljelös inför vården och aspergerexpertisen, även den självutnämnda expertisen med arbetarklassmorsorna i spetsen. Däremot använde hon den uppmärksamhet hon fick för sin egen skull, hennes krälande i stoftet kan lika gärna ha varit bekräftelsesökande för det hon hållit inom sig med sin mammas självmordsförsök och sin egen knepiga familj, i så många år.

Jag anser dock inte att min mamma är den största ondskan här. Hon har handlat som hon gjort för att hon varit svag och osäker. Jag vill inte mörda henne. Däremot skulle jag fortfarande skratta av ren skadeglädje om de andra aspergerbarnens mammor förolyckades, mammorna till de barn jag tvingades dela klass med. Jag anser att de utnyttjat och manipulerat min mammas svaghet med sin barska, sturska svenssonfitta-mentalitet.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 11:46:22, redigerad totalt 2 gånger.
Hermann
Bannad
 
Inlägg: 98
Anslöt: 2007-12-10

Inläggav sugrövmanövern » 2008-03-10 11:59:31

Titti skrev:
sugrövmanövern skrev:Jag hade inte velat köpa mig respekt med hjälp av en Aspergerstämpel i pannan, det skulle bara ha lett till mer mobbing och utanförskap. Jag är en alltför stolt människa för att acceptera mig själv som en sämre variant av människa bara för att andra tycker att jag inte duger.


Det handlar inte om det. Det handlar mycket om att överhuvudtaget få en skolgång som fungerar.
Och det tycker jag till stor del görs på dåliga sätt, och jag tycker att skolan ges alldeles för stor betydelse och barnen används alldeles för mycket som... ja, fyrkantiga klossar som ska pressas ner i runda hål.
Det handlar inte om att vara en "sämre variant av människa" - det har jag aldrig varken sagt eller tyckt.

Nej, det förstår jag. Men jag upplever att Aspergerdiagnosen tar fokus från mina andra psykproblem och när folk inte orkar sätta sig in i vem man är, då blir det bara pannkaka och handikappifiering av alltihopa. Handikappad = en sämre människa. Generellt ser folk på en så, vare sig man vill eller inte. Jag är vuxen nu, jag kan hantera att jag är efterbliven. Men jag hade icke kunnat hantera det som barn.


Katederundervisningen är - dessvärre för många av "våra" barn måste jag säga - i stort sett borta. I klasserna idag pågår projektarbeten, fritt sökande efter kunskap, arbetsbeting och allt möjligt annat som säkert är både bra och roligt för dem som klarar av det men som är ostrukturerat och innebär en massa rörelser och en högre ljudnivå i rummet.
Exakt! Där har vi ett stort problem med dagens skola. En cancersvulst som låtits växa sig allt för stor. Back to basics säger jag, katederundervisning für alle. Den som ej pallar, den kan väl få välja att ha de där projektarbetena om den vill och mår bra av det eller entledigas.

Om ditt psyke och immunförsvar kraschade hade det kanske varit skäl att slippa skolidrotten men det vet jag inget om. Det är något som gällde just dig, inte något som är typiskt AS. Mina barn gillar idrotten men har svårt för turtagning, stå i kö, lagidrott, bollspel etc.
Precis, det finns inget typiskt AS.

Titti skrev:Jag kan inte annat är tycka att det är tragiskt att det fått sådana konsekvenser för dig men det måste ju inte bli så för alla, eller hur?
Det får inte bli så. Det får inte. Här kan man inte ha en förslappad attityd, för då tar tanterna över.

De ryckte och drog i mig, men min familj höll ett järngrepp om sin lilla flicka. Jag är oerhört tacksam för att de ej lät mig falla offer för tanter.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in