Gå på vigseln men inte festen är som sagt en lösning. Det beror ju på hur det känns för dig, du kanske tycker det känns oartigt eller knäppt att göra så, vad vet jag. Men jag tycker det vore en smidig lösning.
Förklara för pojkvännen att du inte orkar gå med på festen efteråt, att det är väldigt påfrestande och svårt för dig. Han kan ju fortfarande gå om han vill (det är ju trots allt han som känner paret om jag kommer ihåg rätt).

Neutrino skrev:Den 28e april ska jag på bröllop. Två av min pojkväns vänner gifter sig. Jag känner dem inte. Jag tycker bröllop är fina men jag hatar stora sociala sammanhang och jag har panik över att jag ska på ett sådant. Jag har ingen aning om hur jag ska prata med främlingar/bekanta. Jag har svårt för att hålla igång konversationer, se folk i ögonen, jag vet inte hur jag ska agera eller var jag ska ha mina armar osv. Vid stora sociala event är det också väldigt mycket ljud vilket är jobbigt för mig eftersom jag är känslig för ljud. Dessutom måste jag ha på min klänning. Jag tycker inte om att gå i klänning. Jag har alltid på mig svarta jeans.

Jag vill inte gå, men min pojkvän vill jättegärna att jag ska komma med och jag vill inte göra honom besviken.

Tänkte bara höra om någon har några tips på hur jag ska överleva den eftermiddagen/kvällen? För jag har ingen aning.

1.Berätta för brudparet om dina svårigheter så snart som möjligt. Om du har diagnos så berätta. Dom vill ju troligtvis att gästerna ska må bra och ha trevligt.

Var försiktig att berätta om diagnos!, man vet aldrig hur de reagerar. Däremot är det kanske en god idé att berätta att man är oerhört blyg och har svårt för sociala interaktioner osv.

Jag tänker inte berätta för brudparet om mina svårigheter. Jag har som sagt inte en officiell diagnos. Skulle nog inte berätta det även om jag hade haft en diagnos. Inte för att jag skäms utan för att jag inte känner dem.

Min pojkvän sa efter att jag diskuterat det hela med honom att han skulle bli lite besviken om jag inte gick på festen men att jag inte är tvungen att gå. Får se hur jag gör.

Blir det någonsin bättre?

Du får satsa på att "behöva en nypa frisk luft".. ofta.

Neutrino skrev:Blir det någonsin bättre?

Antagligen inte. Däremot kan det, med vana och kunskaper, bli mer hanterbart.

Inom teknik har vi haft en enorm utveckling, ändå är fysiklagarna precis samma som för 200 år sedan..

Således kan man även utveckla sin person genom att förstå sig själv.

Neutrino skrev:Min pojkvän sa efter att jag diskuterat det hela med honom att han skulle bli lite besviken om jag inte gick på festen men att jag inte är tvungen att gå. Får se hur jag gör.

Berättade din pojkvän varför han blir besviken? Det verkar inte riktigt som han förstår hur svårt du tycker att det här är.

nallen skrev:

Neutrino skrev:Blir det någonsin bättre?

Antagligen inte. Däremot kan det, med vana och kunskaper, bli mer hanterbart.

Tips?

Bjäbbmonstret skrev:Berättade din pojkvän varför han blir besviken? Det verkar inte riktigt som han förstår hur svårt du tycker att det här är.

Nej, men jag tror att det är för att han vill att jag ska träffa hans vänner och att vi ska kunna ha roligt tillsammans allihop.

Fast alltså, det är viktigt att förstå att min pojkvän verkligen försöker greppa det hela. Han bryr sig verkligen och vi har en bra relation. Det är bara väldigt svårt att förstå det hela.

Jag har alltid haft jättesvårt att förstå varför människor vill att jag ska komma på en fest och blir besvikna om jag inte kommer. Vad har de för glädje av att jag sitter där och lider?

Man anses ha roligt på "fest" per automatik av NT.

plåtmonster skrev:Man anses ha roligt på "fest" per automatik av NT.

Det händer ytterst sällan för min del.

vortex skrev:Tips?

Tyvärr, inga allmänna. Men, som sagt ritualerna i en halvformell middagstillställning går utmärkt att lära sig - så till den grad att det kan kännas ganska trevligt.

Detta kanske är lite off topic, men om man får en officiell diagnos är de sociala problemen något man kan få hjälp med?

@vortex, Ett tips.. spana efter andra som verkar vilsna på festen

Neutrino skrev:

nallen skrev:

Neutrino skrev:Blir det någonsin bättre?

Antagligen inte. Däremot kan det, med vana och kunskaper, bli mer hanterbart.

Tips?

Träning och åter träning, gärna i små doser kan göra socialt umgänge mer hanterbart, men det är viktigt att inte ikläda sig en roll som man inte behärskar, det gör bara att man sliter ut sig och riskerar att gå in i väggen.

Skulle säga att det är viktigare att kunna ikläda sig en roll när du har behov. Men att vara som man vill annars.

Om det är ett jobb att vara med NT, se då till att få "betalt" för det.

Jag brukar försöka tänka på hur mycket de andra egentligen bryr sig. De flesta struntar i om du är helt tyst. De hittar snabbt någon att snacka med. Och efter tre glas vin är de ändå bara upptagna av sig själva. Det är också rätt få tillfällen nuförtiden då formella klädeskoder egentligen spelar någon roll. Klä dig så att du känner dig fin. Jag tror, ytligt nog, att det betyder mycket att man känner sig fin. Det gör det för mig i alla fall.

Jag var gift i 20 år. Min exfru gillade middagar och fester och ville så gärna att jag följde med. Ofta tyckte jag att det var kul. Men jag hade också svårt för det där som jag tror att du har svårt för. Regelfester. Ändå ville jag vara med henne, ville att hon skulle få vara glad. Så jag kom överens med henne om att jag följde med, men bestämde en tid då det var okej att jag stack. Ofta upptäckte jag att jag hade kul och stannade längre, men jag behövde inte ha dåligt samvete om jag drog vid elva.

Neutrino skrev:Detta kanske är lite off topic, men om man får en officiell diagnos är de sociala problemen något man kan få hjälp med?

Ja, det kan du få hjälp med. Men den bästa hjälp jag har fått är att lära mig att acceptera att jag är den jag är. Och att de sociala problemen inte alltid är mina.

Jag har skippat alla bröllop inklusive mina egna (plural, ja.. Inget misstag) sån man finns inte som kan få mig i fällan

Jag förstår inte stela festligheter. Skulle jag ha fest (vilket inte kommer att hända) skulle jag se till att allt blir precis tvärtom som vanligt.
Bordsplaseringar skulle vara första att ryka. Hate it ! Jag drar alltid nitlott och är i princip suicidal inom en kvart.

Söp dig full? (skoijar).
Diatzepam? (då får du nog skippa alkoholen om du inte vill go lite crazy ).

Samtidigt blir jag lite kluven, det som du har framför dig låter betungande men också kul . Kan vara läge och inte mala så mycket i förhand, lägg fobier i kassaskåpet och se till och vara på plats den stora dagen. Skulle du känna att du inte pallar hela dagen, så kan huvudvärken komma plötsligt = taxiresa hem och med illfart

Det går att lösa.

Oj jag glömde spisplattan!!

Samma för låsa dörren osv..

vadloink skrev:

Neutrino skrev:Detta kanske är lite off topic, men om man får en officiell diagnos är de sociala problemen något man kan få hjälp med?

Ja, det kan du få hjälp med. Men den bästa hjälp jag har fått är att lära mig att acceptera att jag är den jag är. Och att de sociala problemen inte alltid är mina.

Vet du vad för sorts hjälp man kan få?

Det är en hel del, bl.a. boendestöd, kontaktperson, samtalsstöd, ett antal olika tekniska hjälpmedel, fri tandvård osv.