Precis fått Aspergerdiagnos och är helt vilsen... Jag känner mig väldigt ensam och ledsen. Är det någon som kan berätta om er första tid efter en diagnos? Några kloka råd? Hur får ni er vardag att fungera?

Du är ju fortfarande samma person du var dagen innan du fick diagnosen, och du är fortfarande samma person du alltid varit.

Så just "Första tiden efter diagnos" tycker inte jag spelar så stor roll, det är ju ingen skillnad i princip.

Om du vill ha några råd/tips så vore det lättare om du skrev konkreta frågor, det blir lättare för oss att svara då.

Edit: Just det, välkommen!

Välkommen!
Jag har diagnostiserat mig själv långt innan jag fått min diagnos, så här har jag inget klokt att tillägga... För mig blev det framför allt en lättnad.

Vad är det du vill få ut av livet?

Jag har ingen diagnos, men för ett par månader sedan sa min terapeut att han anser att jag har AS. Han sa att det inte förändrar något och att jag fortfarande är samma person, vilket givetvis är sant, men det kändes som en tom fras som inte hjälpte mig ett dugg.

De flesta här på forumet tycks ha diagnosticerat sig själva långt innan de fått en formell diagnos, men så är inte fallet för mig. Jag verkar ha levt i självförnekelse, då beskedet kom som en överraskning. Precis som du beskriver kände jag (och känner till viss del fortfarande) mig vilsen och ledsen. Till stor del berodde det på att jag kände till väldigt lite om Asperger och hade en hel del fördomar . Helt plötsligt kom någon och sa att jag var som mina fördomar! Det var väldigt svårt att acceptera, men ju mer jag läser om AS desto mer nyanserad blir min bild.

Mitt inlägg kanske inte hjälper dig ett dugg, men själv tycker jag att det känns bra att läsa om andras upplevelser för att bättre förstå mig själv och mina reaktioner.

Om jag ska ge några råd så är det att skaffa dig mer kunskap om AS. Dels genom böcker, men framför allt genom att läsa olika trådar här på forumet där många olika röster kommer till tals.
Du kommer säkert att känna igen dig i en hel del och förhoppningsvis finna tröst i att det finns många som fungerar som du.

Jag hoppas även att du har någon att prata med. Det tror jag är det allra viktigaste. Dels någon anhörig eller vän, men framför allt någon utbildad som kan hjälpa dig tackla de känslor och tankar som följer på ett sådant besked.

Jag har ingen diagnos än men det lutar tydligt åt att det blir så. Jag har syskon med npf och har sedan år tillbaka hört att det är fullt normalt för syskonen till npf-are att ha drag. Därför kom det inte som en överraskning för mig när psykiatrin nämnde att de hade misstankar om aspergers.

Jag säger som de andra här gjort, tycker du ska komma ihåg att du är precis som du var innan diagnosen. Nu har du kanske lite mer insikt i dina problem vilket inte gör mer än en positiv skillnad för dig.

Det kan vara känslomässigt svårt att ta till sig såklart och det kan ta lång tid att acceptera att man har något som klassas som en funktionsnedsättning. Skaffa kunskap och hitta andra att prata med är en bra väg till acceptans.

Om du skriver något om vilka problem du har med vardagen idag så kanske någon kan ge tips.

Först och främst: Välkommen hit!

Som du kanske förstår av mitt användarnamn är du inte ensam. Jag fick inofficiellt diagnos för en dryg vecka sedan och får den förhoppningsvis på papper om en vecka.

Det är nog naturligt att det skakar om och väcker en massa tankar, känslor och frågor, men precis som många skriver här är du ju samma person nu som tidigare.

Jag tänker att jag, när jag har fått smälta allt och hittat ett sätt att förhålla mig till det, kommer att känna mig mindre vilse än tidigare. Det borde vara lättare att leva när man känner till, har ord för och förstår sina egna förutsättningar, i form av både svårigheter och styrkor.

Läkaren jag träffade under utredningen rekommenderade mig att läsa självbiografiska böcker av människor med AS. Kanske något även för dig? Och det här forumet fyller väl lite samma funktion. Man lär sig mycket, känner igen sig i en del, men upptäcker också att AS kan ta sig väldigt olika uttryck. Framför allt tycker jag att forumet kan ta udden av de svåraste ensamhetskänslorna.

Har du några professionella vårdkontakter? De borde kunna hjälpa dig. Själv har jag fått en del stöd från utredningsteamet och de har sagt att de inte "släpper mig" förrän de ser att jag hittar det stöd och den hjälp som jag behöver. De verkar fatta att det är omtumlande och att man kan behöva lite hjälp att komma på banan igen.

Vilse skrev:det stöd och den hjälp som jag behöver

Vad är det för stöd och hjälp som behövs?

Tack alla för kloka svar och välkommanden . Det kändes väldigt skönt att läsa alla era inlägg.

Eeira - jag blev jätteglad för det du skrev för det stämmer till stor del för hur jag upplever allting just nu...

Jag vet att jag är samma person som innan jag fick diagnosen och visst har jag misstänkt det litegrann... Jag har mått väldigt dåligt de senaste åren och varit inlagd på psyk vid några tillfällen. Att få diagnosen formellt blev dock lite av ett antiklimax för mig. Jag upplever det lite som att det innebär att mitt mående inte är "en övergående fas" utan att mycket av det jag velat förneka är en del av den jag är.... och det är läskigt... Jag behöver lära känna mig själv och acceptera mig själv, men det är ju lättare sagt än gjort...

Några konkreta frågor/dilemman jag gärna vill ha synpunkter på:

* Jag känner en enorm ensamhet samtidigt som jag är väldigt blyg och inte orkar träffa andra människor. Känner ni också så?

* Jag upplever att jag fungerar så olika. Jag kan vara på jobbet ena timmen och sköta det utan problem och med bra drivkraft, för att sedan nästa timme komma hem och inte kunna ta mig för att ens hälla upp en tallrik yoghurt till middag. Är det någon som känner igen sig? Hur löser ni det?

* Människor runt omkring, nu ska sägas att jag inte umgås med många människor, men ändå. Jag har aldrig varit "öppen" av mig som person och att berätta att jag har asperger känns personligt och något som jag inte vill dela med särskilt många samtidigt så kanske det skulle göra det lättare för mig i många situationer, men jag vill inte bli dömd eller stämplad och jag vill definitivt inte att andra ska tycka synd om mig. Har ni erfarenheter av att berätta för omgivningen?

Och jo, en fråga till... Det här med stöd och kontakter gör mig väldigt förvirrad. Jag har läst massor, men förstår inte riktigt hur det fungerar. Jag har kontakt med psyk i öppenvården idag och jag har förstått att min diagnos gör att jag nu går under LSS. Betyder det att jag själv ska ansöka om en kontaktperson på kommunen? Jag skulle nämligen väldigt gärna ansöka om en kontaktperson... Hur fungerar det? Någon som vet?

Fråga 1: Ja det känner jag igen absolut. Det känns problematiskt.

Fråga 2: Känner definitivt igen. Nu har jag aldrig haft ett arbete (än) men säg t.ex skolan så är det mycket lättare att få saker gjorda där än hemma. Hälla upp en tallrik yogurt kan vara jobbigare nästan än att göra en arbetsuppgift.

Fråga 3: Jag skulle nog bara berätta för någon att jag har Asperger om det är någon som jag känner riktigt väl eller om det finns en riktigt bra anledning att dom vet det (kanske en chef?).

plåtmonster skrev:

Vilse skrev:det stöd och den hjälp som jag behöver

Vad är det för stöd och hjälp som behövs?

Ja, först består nog hjälpen i att ta reda på just det. Sedan är väl hjälpbehovet väldigt individuellt? För egen del behöver jag hjälp till exempel med att "lära om", det vill säga ta hänsyn till mitt funktionshinder i stället för att som tidigare försöka träna bort det. Det innebär också att jag behöver lära mig vad som är lagom/rimligt för mig, så att jag kan utgå från mina faktiska förutsättningar i stället för mina önskade förutsättningar, eller rent av någon annans. Det gäller så gott som alla områden - jobb, socialt, vardagsstruktur, med mera.

Det här blev svamligt, men det beror just på att jag är lite lost.

m_m_m skrev:Att få diagnosen formellt blev dock lite av ett antiklimax för mig. Jag upplever det lite som att det innebär att mitt mående inte är "en övergående fas" utan att mycket av det jag velat förneka är en del av den jag är.... och det är läskigt... Jag behöver lära känna mig själv och acceptera mig själv, men det är ju lättare sagt än gjort...

Precis så känner jag också. Och jag tänker att man måste få vara ledsen över det. Det blir som en sorts sorg. Man kan inte gå oberörd efter ett besked att ens problem är kroniska, även om beskedet i sig inte förändrar något.

m_m_m skrev:Några konkreta frågor/dilemman jag gärna vill ha synpunkter på:

* Jag känner en enorm ensamhet samtidigt som jag är väldigt blyg och inte orkar träffa andra människor. Känner ni också så?

* Jag upplever att jag fungerar så olika. Jag kan vara på jobbet ena timmen och sköta det utan problem och med bra drivkraft, för att sedan nästa timme komma hem och inte kunna ta mig för att ens hälla upp en tallrik yoghurt till middag. Är det någon som känner igen sig? Hur löser ni det?

* Människor runt omkring, nu ska sägas att jag inte umgås med många människor, men ändå. Jag har aldrig varit "öppen" av mig som person och att berätta att jag har asperger känns personligt och något som jag inte vill dela med särskilt många samtidigt så kanske det skulle göra det lättare för mig i många situationer, men jag vill inte bli dömd eller stämplad och jag vill definitivt inte att andra ska tycka synd om mig. Har ni erfarenheter av att berätta för omgivningen?

Du är definitivt inte ensam om något av ovanstående. På forumet finns en hel del trådar som på olika sätt berör respektive fråga.

Jag visste inte att jag hade aspergers förrän läkaren sa det och gav mig diagnosen. Jag fick en chock! Visste knappt vad det var! Läkaren lät min kurator förklara och de hänvisade till internet. I början var jag både ledsen men även lättad för då förstod jag varför jag mobbats i större delen av mitt liv!

Välkommen hit

m_m_m skrev:Eeira - jag blev jätteglad för det du skrev för det stämmer till stor del för hur jag upplever allting just nu...

Tack, det värmde!

Hela mitt liv har jag dragits med en del egenheter och problem, men tänkt att mycket av det handlar om bristande erfarenhet och övning, t ex det sociala. Jag blev ledsen när jag insåg att jag inte kan bli av med särdrag som är medfödda, men samtidigt har jag precis som alla andra förmågan att lära mig och anpassa mig till omgivningen. Vissa särdrag är dessutom positiva och sådant som man kan använda till sin fördel.

Förhoppningsvis kan du genom diagnosen få en förklaring till varför livet i vissa avseenden varit svårare för dig än för andra och varför du mått som du har gjort. Det behöver inte betyda att ditt mående är permanent. Med vårdens hjälp kan du lära dig mer om AS och få tips på hur du bättre hanterar dina svårigheter.

m_m_m skrev:Jag känner en enorm ensamhet samtidigt som jag är väldigt blyg och inte orkar träffa andra människor. Känner ni också så?

Jag har lidit av min osäkerhet hela livet och alltid bara haft ett fåtal vänner. På jobbet har jag inga problem att prata med andra, men så snart samtalet får en mer privat karaktär blir det värre. Jag skulle vilja ha fler människor omkring mig, men orkar sällan ta mig förbi lära-känna-fasen (eller hålla liv i en helt "normal" konversation med andra människor).

m_m_m skrev:Jag upplever att jag fungerar så olika. Jag kan vara på jobbet ena timmen och sköta det utan problem och med bra drivkraft, för att sedan nästa timme komma hem och inte kunna ta mig för att ens hälla upp en tallrik yoghurt till middag. Är det någon som känner igen sig? Hur löser ni det?

Tidigare var jag väldigt ambitiös och mån om att prestera bra på jobbet. Det fungerade i flera år, men tog mycket kraft i anspråk vilket gjorde att jag fick mindre och mindre gjort på fritiden. Orken räckte helt enkelt inte till. Förra året avstannade allt då jag drabbades av en utmattningsdepression.
M a o löste jag det inte och är arg för att jag lät situationen gå så långt. Jag försöker nu lära mig att fördela orken mellan arbete och privatliv bättre, vilket innebär att sänka kraven på mig själv på jobbet.

Jag tror även att det handlar om intresse. Aspergare är ju "kända" för sin förmåga att fokusera och har man då ett jobb som man trivs med lägger man nog ned sig för mycket, vilket gör att man sedan inte har tillräckligt med drivkraft för att få vardagssysslorna gjorda. Det gäller att hitta en balans.

m_m_m skrev:Jag har aldrig varit "öppen" av mig som person och att berätta att jag har asperger känns personligt och något som jag inte vill dela med särskilt många samtidigt så kanske det skulle göra det lättare för mig i många situationer, men jag vill inte bli dömd eller stämplad och jag vill definitivt inte att andra ska tycka synd om mig. Har ni erfarenheter av att berätta för omgivningen?

Jag tror att det är bäst att bara berätta det för folk som av olika anledningar behöver veta det. Det finns så många människor som har fördomar kring funktionshinder och risken är stor att man drabbas av folks förutfattade meningar. Jag är inte i samma situation som du eftersom jag inte har någon formell diagnos, men tänker hålla det inom den närmsta kretsen.

Jag kan förstå din ledsamhet och vilsenhet. Det är snart ett år sedan jag fick min diagnos och för mig har det ännu inte gått över. Vet inte om jag någonsin kommer att sluta sörja att jag aldrig kommer bli "normal",
Så jag har tyvärr inga råd, jo ett, läs på om AS.

Eeira skrev:
Jag har lidit av min osäkerhet hela livet och alltid bara haft ett fåtal vänner. På jobbet har jag inga problem att prata med andra, men så snart samtalet får en mer privat karaktär blir det värre. Jag skulle vilja ha fler människor omkring mig, men orkar sällan ta mig förbi lära-känna-fasen (eller hålla liv i en helt "normal" konversation med andra människor).

Exakt så är min värld också! Jag kan hålla utbildningar på jobbet och prata med kollegor utan problem så länge det gäller jobbet, men luncher och after-work-mingel ger mig ångest direkt.