Att vara gift/leva sambo
72 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Hur trivs ni som sambo?
av Pieohpah » 2012-03-22 10:41:00
Jag har stort behov av egentid så tidigare i livet har det varit svårt att få ihop samboskap. Träffade min nuvarande fru för 5,5 år sedan och vi har tre döttrar och en katt. Hur går det?
Hur bra dom helst, men bara pga att min fru också är ensamvarg som förstår behovet. Så vi delar upp veckan i myskvällar och hennes och mina kvällar. Plus att man i mån av möjlighet kan ta en time-out på en halvtimme oavsett.
Ofta är det dock asskönt att åka till jobbet och sitta med musik i lurarna och varva ner från familjen. Jag är programmerare. Figures!
Hur bra dom helst, men bara pga att min fru också är ensamvarg som förstår behovet. Så vi delar upp veckan i myskvällar och hennes och mina kvällar. Plus att man i mån av möjlighet kan ta en time-out på en halvtimme oavsett.
Ofta är det dock asskönt att åka till jobbet och sitta med musik i lurarna och varva ner från familjen. Jag är programmerare. Figures!
Re: Hur trivs ni som sambo?
av calima » 2012-03-22 10:53:27
svarabhaktivokal skrev:Jag känner mig otroligt kvävd av att leva under samma tak som en annan människa. När jag behöver vara ifred så behöver jag verkligen vara ifred.
Jag funkar likadant. Att vara ensam ett par timmar i ett rum är inte tillräckligt, jag vill vara helt ensam flera dygn i sträck och har hittills inte mött någon dom verkligen förstår och accepterar det. Att "dra sig undan" en stund förstärker bara behovet att isolation.
kullan skrev: Bor man ensam så har man ju vissa konstiga saker för sig som jag inbillar mig försvinner om man flyttar ihop med nån. Jag skulle i alla fall anstränga mig lite.
Mina "konstigheter" blir bara viktigare för mig ju äldre jag blir och har aldrig varit något som försvunnit när jag flyttat ihop med någon, snarare tvärt om. De har blivit tydligare och viktigare när jag bott med någon "normal".
Och det handlar inte om att anstränga sig lite. Man tvingar sig till förändring och det är aldrig lätt.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Syrenlila » 2012-03-22 17:35:02
Jag har stora problem med att bo sambo. Jag klarar inte av att ha delat ansvar så antingen gör jag ingenting hemma (det blir för rörigt i huvudet) eller så gör jag allt, men då blir jag irriterad så fort sambon i fråga "stökar ner". Störs av alla ljud och vill inte ha TV:n på så ofta som alla andra verkar vilja, vilket leder till tjafs. Har dessutom svårt att vara lagom i ett kärleksförhållande, blir antingen väldigt klängig eller så bryr jag mig inte alls. Nu tror jag inte att alla dessa problem beror på min AS, jag har säkert borderline också. Sen kan det vara så att dessa förhållanden jag baserar detta på inte har varit "rätt" och därmed varit dysfunktionella av annan anledning.
Jag tycker att det är väldigt skönt att vara ensam men inte varje dag.
Jag tycker att det är väldigt skönt att vara ensam men inte varje dag.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av svarabhaktivokal » 2012-03-23 7:33:36
calima skrev:svarabhaktivokal skrev:Jag känner mig otroligt kvävd av att leva under samma tak som en annan människa. När jag behöver vara ifred så behöver jag verkligen vara ifred.
Jag funkar likadant. Att vara ensam ett par timmar i ett rum är inte tillräckligt, jag vill vara helt ensam flera dygn i sträck och har hittills inte mött någon dom verkligen förstår och accepterar det. Att "dra sig undan" en stund förstärker bara behovet att isolation.
Samma här. Mitt X hade social fobi och var hemma JÄMT, jämt, jämt. Jag höll på att krevera. Var själv ute i skogen mycket....
Ibland lyckades jag dock "tvinga" honom att gå utanför dörren så att jag fick vara ifred en stund. Han brukade ge mig ca 30 min innan har ringde och ville komma hem igen. Det var en hemsk tid, men jag har nog aldrig tidigare förvaltat en halvtimme så väl som jag kunde på den tiden. . . . 
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Re: Hur trivs ni som sambo?
av calima » 2012-03-23 7:44:17
svarabhaktivokal skrev: Han brukade ge mig ca 30 min innan har ringde och ville komma hem igen. Det var en hemsk tid, men jag har nog aldrig tidigare förvaltat en halvtimme så väl som jag kunde på den tiden. . . .
30 min ...
Jösses.De 30 minuterna hade jag ägnat åt att anstränga mig så förtvivlat åt att njuta att jag varit fullständigt slut.
Att bara få kort stunder stressar mig mer än ständigt sällskap.
svarabhaktivokal skrev:Var själv ute i skogen mycket....
Skogen är min vän och tillflykt
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Bror Duktig » 2012-03-23 8:42:57
Jag är inte sambo utan gift. Har aldrig bott ensam utan min första man blev jag ihop med när jag var 16 år, redan innan jag flyttade hemifrån.
Jag tror att jag hade haft mycket svårt att få struktur om jag vore ensam. Min man är bra på att upprätthålla ordningen när jag inte klarar det, vilket har lett till att jag fått kraft att klara "nya tag" och numer faktiskt kan sköta 100 % av disken utan att det blir berg. När jag bodde med mitt ex, hände det att vi inte diskade efter födelsedagskalas för släktingar, förrän nästa födelsedag året därpå. Han var alltså lika kass som jag, och emellanåt såg det ut som ett hem i "rent hus" hos oss.
Samtidigt som jag är sällskapssjuk, så har jag svårt för umgänge, så det är inte lätt att säga varken det ena eller det andra.
Det blir lätt tjafs när man som jag ser (märker) och reagerar på varje detalj, inte "sopar problem under mattan" utan ska reda ut allt in i minsta detalj. Jag upplever att vanliga relationer är mer smidiga, men att de verkar ha kass kontakt och att den ena ofta måste anta en "låt gå-inställning". Så vill jag inte ha det. Men ja, det verkar ju mindre jobbigt på vissa sätt helt klart.
Jag var med i en grupp en gång, där det var vanliga kvinnor. Jag var helt förvånad över vad de berättade. Hur de lät mannen bete sig lite hur som helst, och hur de ställde upp och bara reagerade genom att tänka att han "borde fatta". De var förvånade över att mannen aldrig fattade hur de kände. Jag var förvånad över att de på min fråga "har du sagt det rakt ut", svarade "nej" Va?!?
För mig förekommer det inte att jag har ett förhållande där det skulle se ut så. Jag måste kunna vara 100 % ärlig om allt jag känner och tänker, och det har jag kunnat vara med både mitt ex, och min nuvarande som jag varit ihop med i 14 år och gift med i 12 år. Annars skulle jag må mycket dåligt eftersom jag inte kan förställa mig, spela eller låtsas som ingenting. Fast det är klart att det blir jobbigt för partnern, när man har sådana fixeringar som jag, och får knäppa utbrott eller reagerar som en knäpp autist emellanåt. Eller när man har en fru som jag, som inte kan låta minsta detalj passera (både bra grejer och dåliga grejer, eller bara helt onödiga grejer som att upplysa om att en monter står snett i butiken).
Jaja, ibland vill jag bo själv. T.ex. om man byggde ett hus på samma tomt och hade var sitt. Träffades så mycket man ville, men kunde ändå dra sig undan.
Jag tycker att det är jäkligt jobbigt att vara både sällskapssjuk och i behov av ensamhet, samtidigt.
Att ha en partner gör det nog också lite lättare när man har det så svårt med kompisar som jag har. Jag blir inte 100 % ensam, även om familj aldrig blir samma sak som kompisar och vänner.
Kan tillägga att båda mina män har varit lite udda. Inte tillräckligt för diagnos tror jag, men den första var allt lite ADD-aktig (särskilt med tanke på oförmåga att planera och sköta hem, vänner, vardag), och min nuvarande har klara drag av både AS och lite ADHD (oftast på ett bra sätt, men ibland inte). I hans släkt är det nästan ännu tydligare (vilket INTE alltid är en fördel, eftersom det kan handla om folk helt utan självinsikt, och sådana aspergare/NPF-are är ofta jobbiga som bara den).
Kanske skulle jag inte fungera alls ihop med en "normal man".
Jag tror att jag hade haft mycket svårt att få struktur om jag vore ensam. Min man är bra på att upprätthålla ordningen när jag inte klarar det, vilket har lett till att jag fått kraft att klara "nya tag" och numer faktiskt kan sköta 100 % av disken utan att det blir berg. När jag bodde med mitt ex, hände det att vi inte diskade efter födelsedagskalas för släktingar, förrän nästa födelsedag året därpå. Han var alltså lika kass som jag, och emellanåt såg det ut som ett hem i "rent hus" hos oss.
Samtidigt som jag är sällskapssjuk, så har jag svårt för umgänge, så det är inte lätt att säga varken det ena eller det andra.
Det blir lätt tjafs när man som jag ser (märker) och reagerar på varje detalj, inte "sopar problem under mattan" utan ska reda ut allt in i minsta detalj. Jag upplever att vanliga relationer är mer smidiga, men att de verkar ha kass kontakt och att den ena ofta måste anta en "låt gå-inställning". Så vill jag inte ha det. Men ja, det verkar ju mindre jobbigt på vissa sätt helt klart.
Jag var med i en grupp en gång, där det var vanliga kvinnor. Jag var helt förvånad över vad de berättade. Hur de lät mannen bete sig lite hur som helst, och hur de ställde upp och bara reagerade genom att tänka att han "borde fatta". De var förvånade över att mannen aldrig fattade hur de kände. Jag var förvånad över att de på min fråga "har du sagt det rakt ut", svarade "nej"
Va?!?För mig förekommer det inte att jag har ett förhållande där det skulle se ut så. Jag måste kunna vara 100 % ärlig om allt jag känner och tänker, och det har jag kunnat vara med både mitt ex, och min nuvarande som jag varit ihop med i 14 år och gift med i 12 år. Annars skulle jag må mycket dåligt eftersom jag inte kan förställa mig, spela eller låtsas som ingenting. Fast det är klart att det blir jobbigt för partnern, när man har sådana fixeringar som jag, och får knäppa utbrott eller reagerar som en knäpp autist emellanåt. Eller när man har en fru som jag, som inte kan låta minsta detalj passera (både bra grejer och dåliga grejer, eller bara helt onödiga grejer som att upplysa om att en monter står snett i butiken).
Jaja, ibland vill jag bo själv. T.ex. om man byggde ett hus på samma tomt och hade var sitt. Träffades så mycket man ville, men kunde ändå dra sig undan.
Jag tycker att det är jäkligt jobbigt att vara både sällskapssjuk och i behov av ensamhet, samtidigt.
Att ha en partner gör det nog också lite lättare när man har det så svårt med kompisar som jag har. Jag blir inte 100 % ensam, även om familj aldrig blir samma sak som kompisar och vänner.
Kan tillägga att båda mina män har varit lite udda. Inte tillräckligt för diagnos tror jag, men den första var allt lite ADD-aktig (särskilt med tanke på oförmåga att planera och sköta hem, vänner, vardag), och min nuvarande har klara drag av både AS och lite ADHD (oftast på ett bra sätt, men ibland inte). I hans släkt är det nästan ännu tydligare (vilket INTE alltid är en fördel, eftersom det kan handla om folk helt utan självinsikt, och sådana aspergare/NPF-are är ofta jobbiga som bara den).
Kanske skulle jag inte fungera alls ihop med en "normal man".
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Hur trivs ni som sambo?
av LitenMymla » 2012-03-31 20:57:30
Nu är jag ju inte 'sambo på heltid' utan bara då jag och pojkvännen(som också har AS) träffas. Då bor en av oss hos den andra några dagar, och det går hur bra som helst 
Ser fram emot att få flytta ihop sen i framtiden
Ser fram emot att få flytta ihop sen i framtiden- LitenMymla
- Inaktiv
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2012-03-31
Re: Hur trivs ni som sambo?
av locomotiv » 2012-04-01 19:31:56
Det funkar rätt bra för mig. Har bott på folkhögskola i ett eget rum i ett år, det är min enda erfarenhet av att bo själv.
Annars bott med föräldrar tills jag flyttade ihop med min sambo. Vi har väl bott ihop i sammanlagt kanske fyra år eller så.
Som vissa har nämnt så skulle jag nog också bli för insjunken och apatisk om jag var ensam. Jag är sjukligt dålig på att åstadkomma något eller göra något med min tid. Min sambo är däremot mycket för tex att baka eller göra utflykter, men annars rätt anspråkslös (ingen backpacker eller partyprisse, lämpligt nog). Jag kommer med initiativ ibland men mest är det han som drar igång saker. Han tycker nog jag är tråkig men jag försöker att träna på att också vara den som ibland kommer med förslag om vad vi ska göra lediga dagar.
Nu jobbar jag halvtid (typ) så jag börjar känna av lite längtan efter ensamtid, men innan jobbade han heltid och jag var hemma jämt. Då var ingen av oss särskilt lycklig med situationen. Nu är det lite bättre, och jag är glad att ha ett arbete.
Största problemet är nog att jag är väldigt stökig och slarvig, släpper saker där jag står och glömmer räkningar - medan han är perfektionist och vill ha väldigt rent och fint omkring sig. Det blir ju en krock. Förstår egentligen inte hur vi har kunnat leva tillsammans så länge med så olika syn på det här. Han mår sämre av det än jag gör eftersom mitt stök vinner över hans ordning och vi därmed lever i stök. Vet inte hur man löser det.
Annars bott med föräldrar tills jag flyttade ihop med min sambo. Vi har väl bott ihop i sammanlagt kanske fyra år eller så.
Som vissa har nämnt så skulle jag nog också bli för insjunken och apatisk om jag var ensam. Jag är sjukligt dålig på att åstadkomma något eller göra något med min tid. Min sambo är däremot mycket för tex att baka eller göra utflykter, men annars rätt anspråkslös (ingen backpacker eller partyprisse, lämpligt nog). Jag kommer med initiativ ibland men mest är det han som drar igång saker. Han tycker nog jag är tråkig men jag försöker att träna på att också vara den som ibland kommer med förslag om vad vi ska göra lediga dagar.
Nu jobbar jag halvtid (typ) så jag börjar känna av lite längtan efter ensamtid, men innan jobbade han heltid och jag var hemma jämt. Då var ingen av oss särskilt lycklig med situationen. Nu är det lite bättre, och jag är glad att ha ett arbete.
Största problemet är nog att jag är väldigt stökig och slarvig, släpper saker där jag står och glömmer räkningar - medan han är perfektionist och vill ha väldigt rent och fint omkring sig. Det blir ju en krock. Förstår egentligen inte hur vi har kunnat leva tillsammans så länge med så olika syn på det här. Han mår sämre av det än jag gör eftersom mitt stök vinner över hans ordning och vi därmed lever i stök. Vet inte hur man löser det.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av treeman » 2012-04-01 19:53:50
Issa Jesus skrev:det e mysigt å pyssla om någon <3
Mmm det är ju så!
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Unib12 » 2012-04-01 20:10:52
Jag har prövat att bo sambo. Problemet var att personen jag gjorde det med inte kunde laga mat, och han var tjurig för att han inte hade energie när han var hungrig. Dessutom hade han inget jobb så all typ av betalning fick jag stå för, vilket jag absolut inte har råd med. Sedan låg han på soffan och gnällde över att han inte fick någon kärlek. 
Jag ska ALDRIG bo sambo med någon igen! Då kan jag ju lika gärna ta och skaffa barn direkt. Jag är dock rädd för demoner, så kan inte riktigt vara ensam. Tänker nog skaffa två vaktkatter.
Jag ska ALDRIG bo sambo med någon igen! Då kan jag ju lika gärna ta och skaffa barn direkt. Jag är dock rädd för demoner, så kan inte riktigt vara ensam. Tänker nog skaffa två vaktkatter.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Issa Jesus » 2012-04-01 20:13:17
Unib12 skrev:Tänker nog skaffa två vaktkatter.
jag vill åsså ha en kisse, men det skulle inte funka ihop med mitt liv just nu.
- Issa Jesus
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 2242
- Anslöt: 2012-01-06
- Ort: lulea, atlantis.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av animal » 2012-04-02 1:53:36
Jag har inte levt i eget hushåll sedan 16-årsåldern och trivs mycket bra med samboskap. Självklart är det stundvis skitjobbigt och distraherande att inte kunna välja exakt när olika former av sällskap ska infinna sig, men fullt hanterbart. Man kan ju alltid dra sig undan till kontoret, skolan eller en lång skogspromenad om det blir "akut".
Personligen tror jag att leva som sambo är det bästa flertalet aspergare kan göra, eftersom det sätter fingret på många karaktäristiska AS-svårigheter och tvingar en att aktivt utveckla och/eller förstärka fungerande coping-strategier på daglig basis. Lite som att få gratis arbetsträning 365 dagar om året.
Varje gång man måste "ta hänsyn" till sin respektive eller "inte får precis som man vill" får man en valmöjlighet på köpet: "Ska jag bli upprörd/förbannad och insistera på att allt måste utföras på mitt sätt eller ska lära mig att acceptera att livet aldrig kommer justera sig efter mina preferenser?"
Varje gång man känner sig trängd och i behov av "eremit-tid" får man, helt gratis, möjligheten att välja: "Ska jag få ett utbrott och skita ner min föreställningsvärld genom att älta en offer-mentalitet som kretsar kring vilka speciella behov jag har till följd av min NPF-sjukdom eller ska jag agera konstruktivt, ta ansvar för mina känslor och finna sätt att uppnå min upplevelse av att 'ha eremit-tid' via förbättrat fokus, meditation eller mindfulness-övningar (för att ta några exempel)?"
Framförallt tror jag att alla skills man lär sig genom långvariga samborelationer är direkt överförbara till att t.ex. fungera på en arbetsplats fylld med ignoranta, okänsliga, påträngande och stundvis illasinnade kollegor, kunder och chefer.
Personligen tror jag att leva som sambo är det bästa flertalet aspergare kan göra, eftersom det sätter fingret på många karaktäristiska AS-svårigheter och tvingar en att aktivt utveckla och/eller förstärka fungerande coping-strategier på daglig basis. Lite som att få gratis arbetsträning 365 dagar om året.
Varje gång man måste "ta hänsyn" till sin respektive eller "inte får precis som man vill" får man en valmöjlighet på köpet: "Ska jag bli upprörd/förbannad och insistera på att allt måste utföras på mitt sätt eller ska lära mig att acceptera att livet aldrig kommer justera sig efter mina preferenser?"
Varje gång man känner sig trängd och i behov av "eremit-tid" får man, helt gratis, möjligheten att välja: "Ska jag få ett utbrott och skita ner min föreställningsvärld genom att älta en offer-mentalitet som kretsar kring vilka speciella behov jag har till följd av min NPF-sjukdom eller ska jag agera konstruktivt, ta ansvar för mina känslor och finna sätt att uppnå min upplevelse av att 'ha eremit-tid' via förbättrat fokus, meditation eller mindfulness-övningar (för att ta några exempel)?"
Framförallt tror jag att alla skills man lär sig genom långvariga samborelationer är direkt överförbara till att t.ex. fungera på en arbetsplats fylld med ignoranta, okänsliga, påträngande och stundvis illasinnade kollegor, kunder och chefer.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av rapchic » 2012-04-02 6:47:40
animal skrev:---klipp---
Personligen tror jag att leva som sambo är det bästa flertalet aspergare kan göra, eftersom det sätter fingret på många karaktäristiska AS-svårigheter och tvingar en att aktivt utveckla och/eller förstärka fungerande coping-strategier på daglig basis. Lite som att få gratis arbetsträning 365 dagar om året.
---klipp---.
det är därför min man inte tyckte om min förra arbetsterapeut, för det han tog upp hade han redan lärt mig. faktum är att jag är så högfungerande jag är tack vare honom (sa hon som inte har ett jobb, men livet är mer än bara jobb)
om man inte tål att vara sambo så jättemkt får man väl ta en som jobbar mkt. min man pendlar den här månaden 7 mil (enkel väg) till ett "nästan heltid" vick. jag kommer nog få massor gjort (tex igår då han arbetade första dan så han jag saker som säkert skulle ha tagit 3 dagar annars) men jag saknar honom
vi brukar inte vara ifrån varandra så mkt 
Re: Hur trivs ni som sambo?
av calima » 2012-04-02 7:24:20
animal skrev:Personligen tror jag att leva som sambo är det bästa flertalet aspergare kan göra, eftersom det sätter fingret på många karaktäristiska AS-svårigheter och tvingar en att aktivt utveckla och/eller förstärka fungerande coping-strategier på daglig basis. Lite som att få gratis arbetsträning 365 dagar om året.
Inget fungerar för alla, jag har varit sambo i ett par omgångar och för mig är det destruktivt. Den "utveckling" du talar om blir för mig en "avveckling", av mig själv och mina sociala förmågor.
Eremittid är för mig absolut nödvändigt för att överhuvudtaget fungera ute i verkligheten. Jag kan inte ha ett heltidsjobb och sedan komma hem till ännu ett social sammanhang som tar energi.
För mig ger nämligen inte en relation energi, det dränerar mig.
Mina sociala färdigheter utvecklar jag bäst när jag bor ensam.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Zombie » 2012-04-02 11:37:24
animal skrev:Personligen tror jag att leva som sambo är det bästa flertalet aspergare kan göra, eftersom det sätter fingret på många karaktäristiska AS-svårigheter och tvingar en att aktivt utveckla och/eller förstärka fungerande coping-strategier på daglig basis. Lite som att få gratis arbetsträning 365 dagar om året.
Tror jag icke. Jag tror det är förödande som allmänt tips. Det kan lära en att kopiera en inbillad "NT-norm" rakt av utan att någonsin ta reda på hur man själv behöver ha det och leda till permanent utbränning före medelåldern. Som det framställs här liknar det den plågsamma "terapimetoden" beteendemodifikation.
Vilket inte behöver hindra att det kan stämma för en del, eller åtminstone så länge de är unga och har reservkrafter att ta av och vill riskera att bränna ut dem i förtid. (Om nu unga aningslösa människor bör anförtros det där sistnämnda valet.) Men för andra (som vill ha förhållande) tror jag "mildare" former som dels- eller särboskap eller åtminstone perioder av ensamhet mellan förhållanden är det mesta man kan orka.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Lakrits » 2012-04-02 11:43:11
Zombie skrev:Tror jag icke. Jag tror det är förödande som allmänt tips. Det kan lära en att kopiera en inbillad "NT-norm" rakt av utan att någonsin ta reda på hur man själv behöver ha det och leda till permanent utbränning före medelåldern.
Det är vad som hände mig. För oss med lite svårare funktionshinder är det stressande bara att det är någon annan i närheten hela tiden, oavsett hur bra man tycker om den personen. Behovet av eget utrymme är för stort för att kunna "anpassas" bort.
Därmed inte sagt att det inte finns positiva saker med samboendeformen som säkert påverkar positivt.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Abbreviation » 2012-04-02 11:53:29
Jag vantrivs som sambo och vill vara för mig själv (med mitt barn är dock en annan sak, han är typ en förlängning av mig själv).
- Abbreviation
- Inlägg: 3446
- Anslöt: 2010-10-15
Re: Hur trivs ni som sambo?
av Micke » 2012-04-02 16:41:27
Lakrits skrev:För oss med lite svårare funktionshinder är det stressande bara att det är någon annan i närheten hela tiden, oavsett hur bra man tycker om den personen. Behovet av eget utrymme är för stort för att kunna "anpassas" bort.
Därmed inte sagt att det inte finns positiva saker med samboendeformen som säkert påverkar positivt.
+1
I nuläget är jag lyckligt lottad som har min underbara fästmö boendes inte så långt ifrån mig. Så kan man träffas när man vill, och även sova över hos varandra ibland och därmed prova på lite samboskap i lagom små doser.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av animal » 2012-04-03 15:47:34
Zombie skrev:Tror jag icke. Jag tror det är förödande som allmänt tips. Det kan lära en att kopiera en inbillad "NT-norm" rakt av utan att någonsin ta reda på hur man själv behöver ha det och leda till permanent utbränning före medelåldern. Som det framställs här liknar det den plågsamma "terapimetoden" beteendemodifikation.
Vilket inte behöver hindra att det kan stämma för en del, eller åtminstone så länge de är unga och har reservkrafter att ta av och vill riskera att bränna ut dem i förtid. (Om nu unga aningslösa människor bör anförtros det där sistnämnda valet.) /.../
Du gör mig mörkrädd Zombie och jag tror att du projicerar en hel del av dina egna tillkortakommanden på resten av mupp-populationen.
Att gå runt och tänka "undrar om jag har reservkrafter nog att ta av, eller kommer det här bränna ut mig i förtid?" är det säkraste sättet att misslyckas i livet. Sålänge man försöker och gör misstag lär man sig saker och öppnar upp tillvaron för nya möjligheter. Att förhålla sig passiv och "spara på krafterna" är det säkraste sättet att eliminera all intiativförmåga och livsglädje.
Re: Hur trivs ni som sambo?
av plåtmonster » 2012-04-03 16:19:53
Man skall nog skilja på vad man kan klara av och vad man mår bra av. För även om man fixar konferens med mingel så innebär det ju inte att det är bra.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Hur trivs ni som sambo?
av mnordgren » 2012-04-03 17:15:15
Diskussionen om katter återfinns nu här:
post738841.html#p738841
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
post738841.html#p738841
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Återgå till Att leva som Aspergare