Vill bara säga att min pappa har förmodligen AS i stort format.. han frågade mig när jag blev gravid. - ska jag gratulera eller beklaga?. Just den meningen har satts sig etsad i min hjärna för all framtid... därför att även om jag vet innerst inne att det inte skulle bli så lätt att få barn så vill man någonstans att alla ska vara glad för ens skull..

Men nog tycker jag att du ska säga att du är orolig över att er vänskap ska förändras. Därefter får du vänta på svaret hon ger för att ta ett steg vidare...

Självklart så kommer hon gå in i en symbios med sin bebis de första månaderna men att är man vän med någon så ger man varandra utrymme och tid... Jag anser att en god vän kan vänta på sin vän och när man träffas igen är det som om man aldrig varit ifrån varandra... Du får se det så att ditt sociala rum faktiskt ökar och du får ytterligare en person i ditt liv som förmodligen kommer älska dig för att du är "mammas" vän..

Ego var ordet som någon belyste, vilket jag tycker sticker ut. Visst förstår jag att det känns tråkigt (jobbigt, deprimerande, etc) att man kanske står inför att förlora någon som betyder mycket för en. Vad jag inte kan förstå är hur man inte kan bli glad över något som gör den personen man nu bryr sig så mycket om, så överlycklig.
Det viktigaste för mig är att de jag tycker om/bryr mig om är lyckliga och har det bra, oavsett vad det betyder för mig personligen. Är de lyckliga och nöjda så är jag lycklig och nöjd.
Det är så det brukar fungera.. trodde jag iaf.

Nästa sak som jag kommer att tänka på är om det helt enkelt är så att det är mer du som lämnar din vän än tvärt om. Jag har varit på "andra" sidan i sammanhanget och hade visst tid för mina vänner. De var dock totalt ointresserade av mig eftersom jag var inne i "bebisvärlden" och de inte alls ville lyssna till mina döttrars framsteg. De vände mig ryggen, inte tvärt om.

Så är det så att du helt enkelt inte vill ta del av bebissnack och det är anledningen till att du tror du förlorar din vän så är det ju egentligen hon som förlorar dig.

En tanke bara.

Tahlias kommentarer är ju förstås färgade av att hon själv har barn. Då är det svårt att förstå den andra sidan. Och det är ju lite konstigt det här med empati, för det är ju bara ensidigt. Den svaga parten skall visa empati mot den starkare, men den starkare behöver ej visa någon empati tillbaka. Ensamma människor måste visa empati med lyckliga parmänniskor, men parmänniskorna behöver inte visa någon empati mot de ensamma. Barnlösa tvingas visa empati mot de som har barn, men de som har barn kan vara hur oförstående som helst (som tahlia) mot de som ej har barn. Osv. Märkligt egentligen!

Jag måste vara glad för min kompis skull, trots att det för mig innebär en kraftigt försämrad vänskap, men min kompis behöver alltså inte alls ha någon empati med mig om hur det kommer påverka mig och hur jag känner?

Tahlia skall minsann inte prata om "ego" och empatilöshet, ditt eget inlägg - svaret till mig - luktar verkligen empatilöshet lång väg! Och detsamma gäller ASterix!

tahlia skrev:De var dock totalt ointresserade av mig eftersom jag var inne i "bebisvärlden" och de inte alls ville lyssna till mina döttrars framsteg. De vände mig ryggen, inte tvärt om.

Precis vad jag var inne på i mitt inlägg ovan. Barnlösa måste alltid visa förståelse, intresse och respekt för de som har barn, medan de som har barn kan vara hur totalt oförstående och respektlösa som helst mot den andra parten. Du tar alltså för givet att dina kompisar skall vara superintresserade av dina barn och vilja lyssna på en massa jobbigt barnsnack som de själva kanske tycker är skittråkigt.

Snacka om noll respekt alltså! Jag förstår verkligen att de vände dig ryggen!!

Jag måste vara glad för min kompis skull, trots att det för mig innebär en kraftigt försämrad vänskap, men min kompis behöver alltså inte alls ha någon empati med mig om hur det kommer påverka mig och hur jag känner

?

Ja. Du behöver inte vara glad, men du måste le och säga grattis.

Ska du köra tibbsmodellen så vänd på det så du säger att du ska vara en lika bra vän framöver.

Men i övrigt var det intressanta och vettiga svar i tråden, vilka jag är väldigt tacksam för!

Nu kan jag berätta hur det gick också. Faktiskt bättre än väntat. Min kompis känner mig rätt bra och vet hur jag känner och reagerar för såna saker, men jag kunde ju inte ta för givet att hon skulle förstå när det hela nu gällde henne. Och att hon överhuvudtaget skulle komma ihåg det också. Men hon kom ihåg och förstod verkligen i högsta grad.

Jag var jätteorolig när jag skulle möta upp henne, orolig för att jag skulle flippa ur och kanske säga fel saker och då såra henne eller så. För även om det hela är jättejobbigt för mig så vill jag ju inte såra henne. Och jag ville ju inte visa upp min onormalhet så att säga, men samtidigt var det ju svårt att låtsas som ingenting eftersom jag ju var en aning dämpad och svårt att vara på vanligt gott humör. Jag sade på följande vis:

"Jag kanske skall förvarna att sinnesstämningen inte är på topp ikväll kanske, och att vissa saker känns lite jobbiga för mig. Jag har ju lite svårt att hantera stora förändringar i vänskapsrelationer..."

Och hon fattade på en gång och sade:
"Jag vet. Jag vet precis hur du känner för såna här saker och förstår att det är jobbigt för dig och att det kanske blir jobbigt ikväll att komma i feststämning genom detta."
Detta kändes så otroligt lättande!! Det blev med ens mycket lättare att komma i bra läge för festarstämning. Och jag slapp gratulera och ha mig också, och kunde tala klarspråk om det hela. Jag sade:

"Det förväntas väl kanske att man skall gratulera och ha sig, men du kommer nog att få en massa gratulationer från annat håll, så du överlever säkert utan mina...". Hon sade att hon inte hade väntat sig några stora ovationer från min sida heller. Så det kändes väldigt bra.

(På sätt och vis så gratulerade jag ju egentligen ändå genom detta, eftersom jag visade att jag förstod att det är det man brukar göra... så jag gratulerade väl på ett icke-gratulerande sätt).

Så kvällen gick bra och jag kom i festarstämning och fick roligt på utekvällen ändå. Och med ens så känns det också redan lite lättare med hennes graviditet när hon visade sig vara så otroligt förstående och verkligen fattade att jag har lite annorlunda känslor för sånt här än medelsvensson och alltså blir ledsen istället för glad.

Låter ju som något otroligt mycket bättre redan från utgångsläget än den stora oro som åtminstone jag läste ur ditt öppningsinlägg!
(Been there done that (i princip), så det var ingen anklagelse; genom att dra lärdomar av sånt här har jag väl lärt mig att kalibrera min oro och liknande litet jämnare och mer verklighetsanpassat (och skonsammare för mig själv) längs hela skalan.)
Det låter som en vän!

mitzerl skrev:
Tahlia skall minsann inte prata om "ego" och empatilöshet, ditt eget inlägg - svaret till mig - luktar verkligen empatilöshet lång väg! Och detsamma gäller ASterix!

Ska jag ha empati för dig för att du inte kan glädjas åt något som gör din vän lycklig?
Jag talade inte främst om empati, jag talade om det faktum att man (eller i alla fall jag) blir glad av det som gör de människor jag bryr mig om glad, oavsett hur fasen det påverkar mig.

Sedan undrar jag bara, vad är viktigast och till vem har man störst ansvar? Sina vänner eller sitt barn?
Svaret är självklart för mig.

mitzerl skrev:
Precis vad jag var inne på i mitt inlägg ovan. Barnlösa måste alltid visa förståelse, intresse och respekt för de som har barn, medan de som har barn kan vara hur totalt oförstående och respektlösa som helst mot den andra parten. Du tar alltså för givet att dina kompisar skall vara superintresserade av dina barn och vilja lyssna på en massa jobbigt barnsnack som de själva kanske tycker är skittråkigt.

Snacka om noll respekt alltså! Jag förstår verkligen att de vände dig ryggen!!

Återigen, barnen kommer först. Har man åtminstone lite vett så förstår man det alldeles av sig själv.

Jag har dessutom aldrig varit oförstående för någon av mina vänner eller min släkt i någon fråga, då det är viktigt för mig att de mår bra.

Nej, jag tar inte för givet att mina kompisar ska vara intresserade av barnsnack, men när man får barn så är det där ens intresse ligger, speciellt den första perioden, och precis som jag stod ut med att lyssna på diverse utlägg om musiker jag inte kunde vara mindre intresserad av, bara för att min vän var intresserad av detta, så kunde hon (de) stått ut med barnprat för min skull också.
Men den gubben går inte.

Du visar dessutom återigen prov på ego-agerande. Ta ditt "massa jobbigt barnsnack". Tror du att man, som riktig vän, aldrig har suttit och lyssnat på än det ena, än det andra som man själv egentligen har noll intresse av? Är man inte engagerad och glad även om man egentligen är ointresserad, bara för att det betyder mycket för vännen?
Jag var då sådan, men det garanterar ju inte att mina vänner gör samma sak för mig.

Sedan får du gärna bespara mig uttryck som "Snacka om noll respekt alltså! Jag förstår verkligen att de vände dig ryggen!!" när du inte har en susning om vad du pratar om.

mitzerl skrev:Barnlösa måste alltid visa förståelse, intresse och respekt för de som har barn, medan de som har barn kan vara hur totalt oförstående och respektlösa som helst mot den andra parten. Du tar alltså för givet att dina kompisar skall vara superintresserade av dina barn och vilja lyssna på en massa jobbigt barnsnack som de själva kanske tycker är skittråkigt.

När jag fick barn för många år sedan upptäckte jag att det blev oerhört svårt att umgås med mina gamla vänner. Den främsta anledningen var inte att vi talade om olika saker för jag hade samma intressen kvar men hade fått ett till - visserligen ett just då överväldigande som alla nya intressen. Nej - det var att vi plötsligt hade så oerhört skilda förutsättningar för att umgås.

De var välkomna till mig såklart, som innan, men det blev gradvis svårare och svårare för mig att gå till dem. Det var på den tiden folk rökte inomhus, tex. Och när barnet blev lite större och började krypa och gå så fanns det mängder av direkt farliga saker överallt hemma hos dem - de hade ingen anledning att barnanpassa sina hem utan det fanns fullt med småsaker att stoppa i munnen, ömtåliga saker att riva ner och så.

Dessutom hade de svårt att acceptera att jag faktiskt inte kunde följa med på krogen eller på andra "upptåg" - även om mitt intresse för det minskat högst avsevärt - eftersom man inte tar med sig småbarn dit och jag var i praktiken ensam om ansvaret även om jag till en början bodde ihop med pappan. Där måste faktiskt den barnlösa jämka mest om det alls ska bli något, det finns ingen annan möjlighet. Om du kan komma till mig och jag inte kan följa med dig ut finns inget alternativ om vi vill träffas.

Det ligger naturligtvis en prioritering i det eftersom jag inte överger ett litet barn ensam hemma för att själv gå ut och roa mig men det betyder inte att jag inte värderar dig högt som vän, bara att du inte behöver mina direkta omsorger lika akut som ett litet barn.

mitzerl skrev:Så kvällen gick bra och jag kom i festarstämning och fick roligt på utekvällen ändå. Och med ens så känns det också redan lite lättare med hennes graviditet när hon visade sig vara så otroligt förstående och verkligen fattade att jag har lite annorlunda känslor för sånt här än medelsvensson och alltså blir ledsen istället för glad.

Trots meningsskiljaktigheter mellan oss så är jag iaf glad att det gick bra för dig! Det var ju det som var huvudproblement trots allt, och du verkar ju ha klarat det galant!

mitzerl skrev:Tahlia skall minsann inte prata om "ego" och empatilöshet, ditt eget inlägg - svaret till mig - luktar verkligen empatilöshet lång väg! Och detsamma gäller ASterix!

Det är synd om du uppfattade mitt inlägg som empatilöst. Jag ville med mitt inlägg visa på hur viktigt jag tycker det är att kunna dela glädje och sorg med dom som man håller av. Livet drabbar ju oss alla på olika sätt. Men om nu livet tar oss på oönskade resor så behöver det inte alltid påverka dom relationer man har med människor som man håller av.
Nu verkade det enligt vad du skrev inte vara så illa med er relation som du först tyckte . Hoppas innerligt att er relation består!

tahlia skrev:Trots meningsskiljaktigheter mellan oss så är jag iaf glad att det gick bra för dig! Det var ju det som var huvudproblement trots allt, och du verkar ju ha klarat det galant!

Tack!

Jag kan klarlägga lite grann om det där att vara glad för sina kompisars skull. Jag har inga problem att vara glad för deras skull när det gäller för mig neutrala saker, att de fått nytt jobb, att de vunnit pengar, att de blivit friska från någon åkomma eller vad som helst.

Men när det gäller par- och barnsaker så är det svårt för mig. Hela detta ämne är så extremt laddat för mig, jag har varit parnojig i snart femton år. Så när det gäller detta ämne så kan jag helt enkelt inte uppamma någon större medkänsla. Jag har försökt anstränga mig för det och har gått i diverse terapier och försökt bearbeta det, och ibland hanterar jag det bättre och ibland sämre. Men ändå är det så att när det gäller par/barn så blir jag tyvärr empatilös, avundsjuk och missunnsam, hur mycket jag än anstränger mig för att inte bli det. Det är förstås tråkigt att bli sån, och jag känner mig onormal som känner och reagerar "fel". Och man får anstränga sig för att det hela inte skall märkas utåt.

Detta är mitt stora problem i livet helt enkelt! Men, som sagt, när det gäller vilka andra saker som helst så ÄR jag verkligen engagerande i mina vänner, i glädje och sorg (försöker verkligen vara iallafall!).

mitzerl skrev:Men ändå är det så att när det gäller par/barn så blir jag tyvärr empatilös, avundsjuk och missunnsam, hur mycket jag än anstränger mig för att inte bli det.

Är det det egentliga problemet - att du också vill ha barn? Och/eller leva i ett parförhållande?

Jag har inte uppfattat det så tidigare och kanske fattade jag dig fel nu?

Jag skall klarlägga lite också vad gäller detta att jag tycker att vänskapen tar slut när en kompis skaffar partner/barn. Det beror på följande faktorer:

* Man kan inte träffas lika ofta/mycket längre
* Man kan inte göra det jag vill göra, dvs gå ut och dansa, resa och dylikt. Och de aktiviteter som blir över tycker jag är tråkiga i längden. Hur roligt är det att gå på parmiddagar när man är singel, typ?
* Man utvecklas ifrån varandra och har inte så mycket gemensamt längre.
* Det blir genast nya samtalsämnen, typ "min sambo säger att...", "jag och min sambo skall..." och sen barnsnack när det kommer in i bilden. Och jag har jättesvårt för sådant. Man får stå ut med sånt och det är jobbigt. Och det leder ju till att det blir påfrestande att träffa vännen i fråga. Och då försämras vänskapen ganska kraftigt.

Om inte vänskapen tar slut bokstavligt talat så gör den det bildligt. Det reduceras till något typ "hålla kontakten för sakens skull", för gammal vänskaps skull och det tycker jag känns jobbigt.

Titti skrev:

mitzerl skrev:Men ändå är det så att när det gäller par/barn så blir jag tyvärr empatilös, avundsjuk och missunnsam, hur mycket jag än anstränger mig för att inte bli det.

Är det det egentliga problemet - att du också vill ha barn? Och/eller leva i ett parförhållande?

Jag har inte uppfattat det så tidigare och kanske fattade jag dig fel nu?

Ja, så krasst är det! Hela min parfixering bottnar i en enda stor avundsjuka .

mitzerl skrev:

Titti skrev:

mitzerl skrev:Men ändå är det så att när det gäller par/barn så blir jag tyvärr empatilös, avundsjuk och missunnsam, hur mycket jag än anstränger mig för att inte bli det.

Är det det egentliga problemet - att du också vill ha barn? Och/eller leva i ett parförhållande?

Jag har inte uppfattat det så tidigare och kanske fattade jag dig fel nu?

Ja, så krasst är det! Hela min parfixering bottnar i en enda stor avundsjuka .

Det gör att saken kommer i ett annat läge tycker jag. Du kanske inte direkt kan vara delaktig i din väninnas parförhållande men kan du inte vara delaktig i barnet? Jag som alltid i stort sett har varit ensam med mina barn har under alla år saknat just det - någon som ville vara delaktig i mina barn. Inte nödvändigtvis som partner till mig men en extra andra förälder till barnen. Det skulle vi ha mått väl av både jag och de. En extra, viktig vuxen som brydde som om barnen - tänk så skönt det hade varit...

Om det nu är så att det inte känns som ett realistiskt alternativ just nu med den här kvinnan så kanske det kan finnas någon annan där du kan få vara delaktig? Som ensamförälder är man oerhört utsatt och ensam om att både oroas och glädjas över barnen, dessutom inser jag nu när de stora blivit stora att det mesta av deras uppväxt är det faktiskt bara jag som minns - de var för små för att minnas och det finns ingen mer vuxen som var med. Sånt känns, det kan jag lova...

Den biten är rätt intressant i mitt förhållande till ensamma mammor. Jag som verkligen gillar att ha med barn att göra har alltid blivit extra förtjust i ensamma mammor på kontaktsajter, bara att kunna bli god vän med dem om inte annat... och för mer än så har ju då inte förekomsten av barn sedan förut varit något hinder, snarare tvärtom...

Men bägge alternativen har oftast varit lika ointressanta. Just att man varit en man som visat uppriktigt intresse har gjort en ointressantare än ointressantast.

Med en och annan har det gått alldeles utmärkt att bli långvarig chatkompis på sajten i fråga, men trots stor geografisk närhet oss emellan - nej, absolut inte. Jag har känts trevlig nog att chatta med, men absolut inte intressant nog att träffa. Usch och fy och nej, det vore ju hemskt om hon faktiskt skulle gilla mig, och den lille sonen kunde få en manlig närvaro i sitt liv.

Säkert bättre att hon fortsätter följa sina fina instinkter och träffa och bli intresserad av killar - som visar sig väja för tjejer med barn...

Hade väl hört henne berätta om två eller tre sådana erfarenheter, och fått nya välunderbyggda "tack, men nej tack" till att ses och fika någon gång, när jag ledsnade på att ha kontakt alls.

Så många med barn kan mitt i sitt sökande efter såväl vänner som kanske en livskamrat ha oerhört svårt att ta emot utsträckta händer från nya potentiella vänner som verkligen skulle vilja ha vänner med barn. Precis som det är så svårt för massor att se och attraheras av fina varma sidor, medan det går så oerhört mycket lättare att falla för skitstövlarna. Det är rätt fantastiskt att så många kan vara så felprogrammerade...

Det är fem år sedan jag kom i kontakt med den tjejen, när hon var sambo och väntade sin lille grabb... hon hörde sedan av sig och berättade "vad det hade blivit", och bara några veckor efter nedkomsten var hon plötsligt singel, då fadern stuckit med svansen mellan benen... hon har senare också nämnt att han har ett barn sedan förut som han heller aldrig träffar... Själv står hon ännu idag som singel i sin profil på samma sajt...

Vad är det för fel i huvudet på den sortens karlar? Och vad är det egentligen för fel i huvudet på den sortens kvinnor? Någonting är ju verkligen inte riktigt rätt hos de kategorier som bara går på nitarna, och aktivt blundar för alla chanser att möta mer positivt inriktade män...

mitzerl

Jag hoppar in i den här tråden lite för sent ser jag nu. Ville bara säga att jag är jätteglad att det ordnade upp sej för dej med din väninna och hennes barn, och så vill jag verkligen rekommendera det jag läste på förra sidan: någon som efterlyste en "extra vuxen" att finnas till för barnet.

Nu har jag ju ingen aning om ifall du gillar barn eller inte, men mina funderingar ser ut litegrann såhär:

Du har en väninna som verkligen verkar ha koll på hur du funkar och som accepterar det och gillar det. Det ska du vara väldigt glad över; du är lyckligt lottad!

Nu ska hon skaffa barn. Jag vet inte hur det är mellan henne och hennes partner, det är dessutom din kompis problem. Vad du KAN göra är att delta i barnets liv. Då kommer du automatiskt att hålla kontakten med din väninna.
Du kan titta på nätet och föreslå snygga mammakläder med plats för stormagen.
Du kan läsa lite om graviditeter och hur kroppen och hormonerna förändras.
Du kan ställa nyfikna frågor; hur känns det när bäbisen sparkar? Är det tungt att gå? Blir du mycket kissnödig? Kan du sova på mage?
Studier har visat att bäbisar reagerar på yttre stimuli redan i livmodern. Bjud in din väninna på poesikväll och recitera lite Fröding för henne och hennes ofödda barn. Eller nån annan författare du gillar.
När barnet kommit kan du tex bjuda över din väninna på barntillåten myskväll, då du försöker barnanpassa din bostad så mycket det går.
Du kan ringa henne nån gång och fråga hur det är med barnet och henne; hur de mår, om det finns något du kan göra.
Du kan erbjuda dej att sitta barnvakt om hon skulle behöva.
Du kan hjälpa henne om hon måste storhandla blöjor.

Det där är bara några exempel, en del kanske du tycker är bra, andra kanske du tycker är dåliga, och du kommer säkert hitta på fler ideer alldeles själv.

Hoppas det går bra för dej!

Mmm.... allt sådant är förhoppningsvis mycket varmt välkomna initiativ från vänner man redan hade innan man fick/blev med barn...

mitzerl skrev:

Titti skrev:

mitzerl skrev:Men ändå är det så att när det gäller par/barn så blir jag tyvärr empatilös, avundsjuk och missunnsam, hur mycket jag än anstränger mig för att inte bli det.

Är det det egentliga problemet - att du också vill ha barn? Och/eller leva i ett parförhållande?

Jag har inte uppfattat det så tidigare och kanske fattade jag dig fel nu?

Ja, så krasst är det! Hela min parfixering bottnar i en enda stor avundsjuka .

Nu känner jag verkligen med dig. Det där måste vara jättejobbigt. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur du känner, eftersom jag själv njuter av att vara singel och skyr parförhållanden för egen del, men att det känns jobbigt DET förstår jag.

Ber om ursäkt för mina, kanske, hårda ord tidigare. Erkänner att jag inte hade hela bilden när jag fällde de kommentarerna.
Det är en sak om man inte kan glädjas med sina vänner alls, men när man faktiskt är en sådan person som, i allt annat, stöttar och är glad för sina vänner blir ju detta extra jobbigt.

Detta med delaktighet i barnet som man föreslår ovan tycker jag är en bra idé, om det nu inte är så att det bara förstärker din egen längtan och gör att du mår sämre, vilket faktiskt kan vara baksidan.

Jag bara ramlade in i ett samboförhållande och bara fick mina barn sådär, så att längta har jag ingen erfarenhet av, och jag inser ofta vilken otrolig tur jag haft, när jag träffar på människor med ditt problem. Men en sak ska du veta, du är inte ensam. Det finns många som känner som dig!

Lycka till med vännen!

tahlia skrev:Jag bara ramlade in i ett samboförhållande och bara fick mina barn sådär

Hur lyckas man med något sådant? Det låter som att du ringde på hos nå'n eho och bara "Hej, ska vi bo ihop?" "Javisst." Det kanske är värt ett försök

underjord skrev:

tahlia skrev:Jag bara ramlade in i ett samboförhållande och bara fick mina barn sådär

Hur lyckas man med något sådant? Det låter som att du ringde på hos nå'n eho och bara "Hej, ska vi bo ihop?" "Javisst." Det kanske är värt ett försök

Hehe.. Ser nu att det lätt kan tolkas så!
Nej, det jag menade var att jag inte på något vis sökte partner, utan bara ramlade över honom (eller han ramlade över mig) på bussen till och från skolan. (Kan nämnas att det är mitt ute i urskogen, så det var egentligen väldigt skickligt att hitta varandra). Efter tre år så "vips" var jag gravid. Andra dottern blev jag gravid med trots att jag åt minipiller, något jag fick börja med när jag ammade äldsta dottern, för att vanliga "starka" p-piller påverkar det ammade barnet.

Så det liksom bara hände.