*Beundrar*

imperativ skrev:Under omplåstring av ett par decimeterlånga rivsår på ena armen:

- Jo, min hand... *pekar* det benet i handen känns inget bra alls. Kan ni röntga den?
- Ok? Gör det ont om jag... *tar handen och "masserar till den"*
- Ja... jo, det gör det väl... lite.
- Hrmf... *trycker till riktigt hårt på benet*
- Aj?!
- Jaja, vi kan väl röntga då. Den ser ju lite svullen och blå ut. *suuuuuck, jag tror inte ett ögonblick på dig!*

Mitt antagande var rätt, benet i handen var brutet. Fick en gipsskena och en misströstande blick.

Inte lätt när patienten inte reagerar som man "ska".

Känner igen mig precis i imperativs beskrivning. Har varit med om nästan exakt samma sak vad gäller brutna fingrar. De har svårt att fatta när man bara uttrycker sig med ord. Likadant när jag hade buksmärtor. Då upplevde jag det som att det faktiskt gjorde väldigt ont och sa det också, men det var först när jag fick fler fysiska symtom som de började förstå att något var riktigt fel. Då blev det fart på dem och de sa, men det måste ha gjort jätteont. Ja, jag sa ju det! Men du såg inte ut att ha ont. Kan vara ganska opraktiskt att vara sådan...

Jag har hittat detta, kolla länken.
Efter mitt stångande med "NT" världen kan jag nu andas ut.
TRE finns på hemsidan: http://www.emir.se/start.htm

En intressant länk: http://www.consciousmedianetwork.com/me ... erceli.htm

Jag har ända sen jag varit liten varit väldigt känslig för smärta, en anledning är för att jag är förtidigt född (3 månader, gammal artikel om mig:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/minsta-flickan-har-blivit-stor_161483.svd
och har små ärr på händer och fötter efter nålar som jag fick näring ifrån etc) och min AS.

Jag får lite problem på morgnarna när jag borstar håret, då jag är fruktansvärt hår-öm.
Tog även blodprov i foten för några veckor sen och även fast jag tog bedövningsplåster gjorde det jätteont.


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Vi är många med AS som har svårt för olika sinnesintryck. Kan vara smärta eller annat. Jag känner smärta av lös beröring och kittlingar, och som liten var jag väldigt mager och klumpig så jag lyckades konstant med att få fotbollar i ansiktet, ramla på cyklar och snubbla i trappan... Inte grinade jag heller, blev bara förbannad och gick sedan runt och hade ont och fräste åt allt och alla.

Hatade också att få håret kammat, så jag snaggade mig själv som sexåring till min mors förfäran och jag hatade duschen för det gjorde ont på huden.

Har ganska hög smärttröskel vid skador eller t.ex. tandläkare. Men beröring kan vara väldigt irriterande.

Jag är tvärtom har väldigt hög smärttröskel och har tom sytt ihop sår på mig själv (hundbett) och liknande. Men tandläkaren måste använda bedövning om det ska borras i en levande tandrot det grejar jag inte au natural.

Jag upplever att jag har hög gräns för smärta.
Kan lätt gå med tandvärk t ex utan att störas särskilt.

Jag har väldigt låg smärttröskel, framförallt viss beröring gör väldigt ont och slår på fullt försvar direkt.
Att slå i tår, armbågar och liknande gör väldigt ont också. Duscha eller tvätta händerna måste jag göra ganska kallt annars bränns vattnet för mej.