Det finns ju mer än en handfull olika "problem" som man stöter på med AS.
Men det finns en grej jag har tänkt på mer en hel del, bara i helgen tog det upp en stor del i vad jag tänkte.

Jag var i ett sammanhang där det var jag och ett 20tal andra. Problemet var inte någonting nytt utan bara något återkommande. Jag känner att jag var tvungen att förstå andra och ändra mitt beteende och bemötande till dem för att de inte har/hade förmågan att göra tvärtom mot mig.
Anledningen är nog att minska missförstånd. Jag anpassar mig till dem men om jag blir den som folk ska anpassa till blir det oftast missförstånd och gärna en släng av hån för att de inte förstår. Jag förstår inte vad eller varför de inte förstår mig.

Någon som känner igen sig? Varför är det så?
Behöver reflektera hög och få lite input...

Är det jag som är dum som inte blir förstodd, som inte passar in eller är de dumma som inte kan anpassa sig...

Det har inte med dumhet att göra. Att de inte anpassar sig efter dig/oss beror på att de är i majoritet (aka "normala"). Det är vår sak att anpassa oss efter dem, vare sig vi kan el inte. Eller så struntar man i det. Men det kan man inte göra om man måste arbeta.

Visserligen sägs det att arbetsgivaren ska anpassa arbetsuppgifterna efter arbetstagarna, iaf om de är funktionshindrade. Men det gör de inte, om de inte får betalt för det (lönebidrag).

hej tinii!

du är absolut inte dum, men jag känner igen den där känslan av att inte förstå varför man inte gör sig förstådd...
jag tror att jag brukar försöka förklara att nu har vi inte förstått varann (för missförstånd är alltid ömsesidiga, vill jag hävda!), och om det av någon anledning är motiverat - ryta ifrån att det inte är okej att göra sig lustig över att människor tänker och fungerar olika.

fast då gäller det att man fattar att det blev knasigt och dessutom befinner sig i en situation där man vågar (= tycker sig ha rätten att) höja sin röst, och det är kanske inte alltid man gör.

jag undrar om du kanske kan ge något mer konkret exempel på en situation där det här händer dig, för jag tycker det är svårt att bena i det annars.

Jag känner väl att jag som individ inte passar in någonstans. Känner mig helt vilsen och det känns som att jag inte förstår någon oavsett vad det är för en person. Och jag får gensvar som är likvärdigt från folk. Så jag är helt lost.

Jo.. När jag arbetade på ett ställe förut var det skitsvårt. Saken var där att jag försökte förklara/förmedla vad jag har blivit tilldela för jobb från chefen var skit. Trodde också på det sättet jag ville göra, men inte fick. Vissade sig sen när en annan tog över mitt jobb att jag hade rätt helt tiden hur det skulle göras.

LostInAForest skrev:du är absolut inte dum, men jag känner igen den där känslan av att inte förstå varför man inte gör sig förstådd...
jag tror att jag brukar försöka förklara att nu har vi inte förstått varann (för missförstånd är alltid ömsesidiga, vill jag hävda!), och om det av någon anledning är motiverat - ryta ifrån att det inte är okej att göra sig lustig över att människor tänker och fungerar olika.

fast då gäller det att man fattar att det blev knasigt och dessutom befinner sig i en situation där man vågar (= tycker sig ha rätten att) höja sin röst, och det är kanske inte alltid man gör.

jag undrar om du kanske kan ge något mer konkret exempel på en situation där det här händer dig, för jag tycker det är svårt att bena i det annars.

Jag försöker, försöker och försöker men det är mission impossible. När jag försöker hundra gånger och inte lyckas förmedla blir jag sårad och känner mig dum, fast den sitter jag och undrar vem som är inte lyckas q:

Jag tänker och tänker och jag vet att det finns situationer som gå att förklara, just nu är det tydligen svårt att komma på.
En situation som kanske inte är lika glasklar är bara att förklara något som en annan inte har så mycket koll på, kan vara vad som helst. Beroende på vem det är så slutar det oftast med att de står och skrattar för jag verkar tappat tråden efter 30 gången av förklaring på samma sak eller så står det bara där och är helt tom. Folk fattar väl att jag känner att jag misslyckas och höjer sig själva genom hån.

Värst är det nog när jag ska ge respons tillbaka, inte fattar och då ger ett helt annat svar. Jag brukar använda mig av metaforer för att göra det enklare för vissa eller säga att "menar du så här..." och det funkar ibland, alla är inte lika öppna med att få till det rätt. Det sista jag annars brukar vara är att svara kort och koncist och då är jag istället otrevlig eller varkar sur. Det händer så klart inte att jag alltid blir missuppfattad eller missuppfattar men det känns att det sker mer än generellt hos människor. Blir ju även sårad då folk väljer att fråga andra för att jag är sämre på att förklara eller svara.

Jag tränar yngre kids i en idrottsklubb, där är jag rätt uppskattad då jag ger feedback på ett rakt och kort sätt och det brukar gå in. Dessutom om jag är kort så brukar det ge utrymme för kidsen att vara lite mer kreativa om det inte har hela lösningen. De vet inte ens om att jag har AS.

Oj.. det blev ett långt inlägg

När jag är bland fel sorts människor blir det ofta så så ja, jag känner igen det.

KrigarSjäl skrev:När jag är bland fel sorts människor blir det ofta så så ja, jag känner igen det.

Hate when that happends, önska att jag hade verktyg för det

Man lär sig hantera eller förhålla sig till sånt med tiden.

Tinii skrev:Jo.. När jag arbetade på ett ställe förut var det skitsvårt. Saken var där att jag försökte förklara/förmedla vad jag har blivit tilldela för jobb från chefen var skit. Trodde också på det sättet jag ville göra, men inte fick. Vissade sig sen när en annan tog över mitt jobb att jag hade rätt helt tiden hur det skulle göras.

Var det så att du var tvungen att göra på chefens sätt, medan den andra hade större frihet att göra på sitt eget sätt? Eller hade du också kunnat göra på ditt eget sätt, om du vågat?

Tinii skrev:En situation som kanske inte är lika glasklar är bara att förklara något som en annan inte har så mycket kolla på, kan vara vad som helst. Beroende på vem det är så slutar det oftast med att de står och skrattar för jag verkar tappat tråden efter 30 gången av förklaring på samma sak eller så står det bara där och är helt tom. Folk fattar väl att jag känner att jag misslyckas och höjer sig själva genom hån.

Om du håller en lång föreläsning, och går in på en massa detaljer (som jag kunde göra förut), så orkar folk inte höra. Det blir för mycket info. som bara går runt i huvudet. Bättre att börja med att berätta väldigt kortfattat, och låta dem fråga om de vill veta mer.

Det är inte säkert att de "höjer sig själva genom hån", det kan också vara så att de skrattar för att de får kortslutning i huvudet av all info som bara går runt runt... Det har i alla fall hänt ibland när jag försökt förklara saker.

Tinii skrev:Blir ju även sårad då folk väljer att fråga andra för att jag är sämre på att förklara eller svara.

Varför blir du det? Det är väl självklart att man hellre frågar en som kan förklara på ett sätt man förstår.


Förut var jag väldigt osäker i kontakt med andra, och då ansträngde jag mig enormt mycket för att anpassa mig efter andra, och försöka förstå dem, men det funkade aldrig. Nu har jag slutat med det, och är sån som jag trivs med att vara. Resultatet av det är att det sociala funkar mycket bättre nu. Jag brukade ofta tänka att jag bara spelade en biroll i andra människors liv. Nu spelar jag huvudrollen i mitt eget.

Kimmelie skrev:Jag brukade ofta tänka att jag bara spelade en biroll i andra människors liv. Nu spelar jag huvudrollen i mitt eget.

Nja.. Saken var den att chefen satt på sitt kontor i en annan byggnad medans jag och min arbetsgrupp satt i en annan. Där fanns det en självutnämnd ledare. Hon styrde och ställde en del , chefen var inte direkt aktiv och hade då inte insyn hur vidare jag gjorde det som stod på pappret eller inte. fick inte så mycket uppbackning från resterade i gruppen. Då min brist i kommunikation och förståelse finns där var det svårt att göra det jag trodde på. Så 50/50 skulle jag slänga till med. 50% att jag inte vågade (med det diverse anledningar och ursäkter) och 50% att jag inte lyckades i kommunikation från mig och ta emot från dem. Jag bruka ju hitta olika sätt att förhåll mig till människor... Synd bara att det blir klienter som blir lidande.

Jag har egentligen inte svårt med föreläsningar utan mer i sociala sammanhang där det inte finns riktlinjer. Det är kanske därför som det går bra när jag tränar, just för att det finns saker att förhålla sig till och riktlinjer att följa. "gör så här", "prova det här" jag vet hur saker och ting ska vara.
I sociala sammanhang tex kallprat med föräldrarna, andra människor och vissa kompisar blir det svårt. Jobbigaste är när det är ett specifikt möte där vi ska prata om specifika saker och det blir kallprat, jag blir grymt frustrerad, eftersom jag kan förhålla mig till sakliga sakerna men inte de sociala. Men gå in på detaljer vågar jag inte, vet inte hur man gör och då undviker jag det. Kort och koncist från min sida.

Jag tror inte det gör så, "höjer" sig själv medvetet utan jag tror det är mänskligt bara det att vissa är mer medvetna över det än andra, därav kan ha mer förståelse.

Jag blir sårad och ledsen för att jag vill så himla mycket tror jag. Jag vet att jag kan men får inte chansen att bevisa det. Jag kan köra bil men för att jag inte kan förklara/få fram en viss grej gör att jag inte får köra bilen, vilket jag vill.

Jag hopas vi menar samma sak. Jag har ställt mig i bak och observerat den där gruppen och ser hur andra gör tex för att passa in i en viss grupp och att det egentligen är obekvämt och ansträngande. Det är inte det jag gör. Jag tycker det känns falsk, från min sida för mig själv. Jag spelar huvudrollen i mitt liv, men jag får inte med mig någon annan, så känns det. Problemet är att jag vill vara jag och accepterad, inte falla in i gruppen (som jag observerar och ser om osäkra) för att bli accepterad.


Som sagt, det blir långt när jag ksa förklara saker...

Kimmelie skrev:

Tinii skrev:En situation som kanske inte är lika glasklar är bara att förklara något som en annan inte har så mycket koll på, kan vara vad som helst. Beroende på vem det är så slutar det oftast med att de står och skrattar för jag verkar tappat tråden efter 30 gången av förklaring på samma sak eller så står det bara där och är helt tom. Folk fattar väl att jag känner att jag misslyckas och höjer sig själva genom hån.

Om du håller en lång föreläsning, och går in på en massa detaljer (som jag kunde göra förut), så orkar folk inte höra. Det blir för mycket info. som bara går runt i huvudet. Bättre att börja med att berätta väldigt kortfattat, och låta dem fråga om de vill veta mer.

Det är inte säkert att de "höjer sig själva genom hån", det kan också vara så att de skrattar för att de får kortslutning i huvudet av all info som bara går runt runt... Det har i alla fall hänt ibland när jag försökt förklara saker.

Tinii skrev:Jag har egentligen inte svårt med föreläsningar utan mer i sociala sammanhang där det inte finns riktlinjer.

Jag menade inte bokstavligt föreläsningar...

Nja.. tänkte väl det^^ Ville bara klargör, finns ju andra som läser här också

Jag tror att det är en del av theori of mind. Det är så jävla svårt att förstå att NT inte kan fatta självklara sammanhang, har själv ofta råkat ut för folk som inte vill förstå, för att det inte passar deras av bild av hur världen är beskaffad.

lasseivägen skrev:Jag tror att det är en del av theori of mind. Det är så jävla svårt att förstå att NT inte kan fatta självklara sammanhang, har själv ofta råkat ut för folk som inte vill förstå, för att det inte passar deras av bild av hur världen är beskaffad.

Jag tror att ditt svar har en poäng, men det är för invecklat skrivet för att jag ska förstå. Hur menar du?

jag har också svårt för komplicerade svar!

ropena skalla - enade vi stå - söndrade vi falla!

men iofs mina inlägg kan va rätt subtila, men dem fattar jag

Javisst för att jag har just asperger.
Jag brukar då ibland ta mod till mig säga att jag har asperger och ber folk att förklarar mera konkret.
Innan diagnosen frågade jag flera gånger om en förklaring, eller låtsades förstå.
Mitt beteende ansågs udda då jag inte tog i hand eller inte sade hej utan började direkt prata för att sedan sluta i sociala sammanhang.
Betedde mig udda vid fester hos vänner med deras vänner fick sedan höra att jag var en konstig person.
Inte hån för min del men fått höra sedan vilken konstig figur jag varit.
Ibland i bästa fall, vilken charmig prick han var med sitt konstiga sätt.
Har svårt med blickar ögonkontakt samt för mycket intryck. Intrycksmätt.
Förstår inte varför man ska dansa på fester.

Vid hyresgästföreningens sammankomster frågar jag om konkreta saker som faller utanför ämnet, folk blir lite brydda då.
Pratade ofta om mina intressen och förstod inte att jag tröttade ut folk när jag pratade om mina cyklar eller om kor vid träffar.
Idag tar jag reda på vad andra gillar att göra samt försöker lista ut om folk är så roade av att höra om mina cyklar ,koprat eller prat om äppelplockning.
Hade svårt att läsa av folk är bättre på det nu.
Du tycks ju ha kommit på en hel del saker som fungera för dig.
Även jag fick rätt vid jobb till slut då jag kom på enklare effektivare lösningar.

ja, att säga att man inte förstår är en bra strategi. men det är så jäkla svårt ibland för om man har gått runt halva livet och försökt låtsas att man förstår fast man inte gör det och därför sedan blivit hånad/utstött/konstigt tittad på så känns det så blottande liksom. att bara rakt upp och ner erkänna att nä, jag fattar inte.

fast egentligen är det juh inte så. det är bara praktiskt att säga till, så den man talar med kan få möjlighet att förklara bättre - för det är juh dens ansvar faktiskt!

jag tycker att din strategi Tinii, att använda "menar du så här...?" också är supersmart, om inte annat så för att dubbelkolla att man är överens om vad som menas.

LostInAForest skrev:ja, att säga att man inte förstår är en bra strategi. men det är så jäkla svårt ibland för om man har gått runt halva livet och försökt låtsas att man förstår fast man inte gör det och därför sedan blivit hånad/utstött/konstigt tittad på så känns det så blottande liksom. att bara rakt upp och ner erkänna att nä, jag fattar inte.

fast egentligen är det juh inte så. det är bara praktiskt att säga till, så den man talar med kan få möjlighet att förklara bättre - för det är juh dens ansvar faktiskt!

jag tycker att din strategi Tinii, att använda "menar du så här...?" också är supersmart, om inte annat så för att dubbelkolla att man är överens om vad som menas.

Riktigt bra tips

Issa Jesus skrev:men iofs mina inlägg kan va rätt subtila, men dem fattar jag

HaHa.. smart där!

mikael skrev:Jag brukar då ibland ta mod till mig säga att jag har asperger och ber folk att förklarar mera konkret.
Innan diagnosen frågade jag flera gånger om en förklaring, eller låtsades förstå.
Mitt beteende ansågs udda då jag inte tog i hand eller inte sade hej utan började direkt prata för att sedan sluta i sociala sammanhang.

Shit!! Jag tänkt att jag skulle fråga men gjorde det inte.. Det syns inte på mig och jag berättar inte för någon om det. Men när jag träffar människor så är det antligen att jag är tyst och observerar eller så pratar jag massor.. Shit, skönt att höra att jag inte är ensam och att AS människor inte bara är tysta. Folk brukar bli förlämpade när det inte får kramar eller om jag undviker ta i hand.

mikael skrev:Ibland i bästa fall, vilken charmig prick han var med sitt konstiga sätt

Det kan vara lite lustigt kan jag känna med det kan ifs också bli påfrestande om det är det ända men blir identifierad med.

Jag tror det handlar om att hitta en bra balans, men jag tycker det är svårt eftersom jag inte känner mig "äkta" när jag måste låssas att bry mig om ett ämne när jag verkligen inte gör det.
Fortsätt prata du! Intressangt att höra hur mycket det finns att prata om äppleplockning, antagligen mer än vad jag alla fall tror.

LostInAForest skrev:ja, att säga att man inte förstår är en bra strategi. men det är så jäkla svårt ibland för om man har gått runt halva livet och försökt låtsas att man förstår fast man inte gör det och därför sedan blivit hånad/utstött/konstigt tittad på så känns det så blottande liksom. att bara rakt upp och ner erkänna att nä, jag fattar inte.

Så jäkla bra beskrivet!

Nja.. jag vet inte, jag tror att jag tror att det är bådas men det drabbar mest, nästan bara, mig om den andra inte ta det ansvaret.

Jag tycker att jag och alla andra ska bli accepterade utan att använda AS som en ursäkt...