23årig flickatjejmammakvinnatant, diagnosticerades hösten -04 (världen, omfånget, allt jag lärt mig föll ihop). Ett tydligt fall av AS enligt utredningspsykologen på Järvsö Ungdomshem, tvärtemot enligt psykiatriker/kuratorer/terapueter/samordnare på Älvgårdens HVB där jag under mina 2 år tappade vartenda dugg jag trott på och stått för och samtidigt blev kallad "hon med Asperger Light"

Gick ur gymnasiet med toppbetyg men skippade studenten då jag kände mig otillräcklig och inkompetent. Mina hobbys och sporter trappades ned en efter en då jag inte fann energi eller inspiration till att utföra dem. Fanns inte längre någon poäng.
Startade på Komvux i hopp om att ha en tillfällig inkomst, pluggade allt som kom i min väg under 2 års tid innan jag insåg att chansen till jobb var obefintlig och att jag således inte skulle ha någon möjlighet till att betala tillbaka de lån jag tagit. Har därefter dragit på mig skulder värda hundratusentals kronor.
Levde av Socialtjänsten fram till -09 då min dotter föddes. Har sedan dess klarat mig på nollad ersättning från Försäkringskassan, inget därutöver.

Träffade under mina 9 månader på Järvsö han som skulle komma att bli min sambo och pappa till mitt barn. Han var skadad och nedbruten, ett tomt skal jag kunde bygga upp något i. Har jag någonsin haft ett specialintresse så är han det, något som kunde bryta min fokus och få mig att känna motivation. Jag filade på hans kanter i takt med att det andra livet, det vanliga livet, blev allt mer diffust och till slut försvann.
Var villkorslöst, passionerat kär i honom under det första året - nu hänger vi ihop enbart för dotterns skull. Känner mig som en skurk som månadsvis måste inkräkta på hans ekonomi, vad jag har in på kontot täcker inte ens halva vår hyra.
Har pga detta i stort sett utplånat mitt sociala nätverk medan jag intalat mig att ingen skulle ha tid över eller ens vilja umgås med mig i vilket fall.

Startade i april förra året en "arbetsförberedande utbildning för personer med Asperger syndrom" via Iris Hadar (mest för att ha en fortsatt ersättning från F-kassan) som har tagit mig tillbaka till samma ruta jag stod på, dvs ingenstans. Blev prislovad guld och gröna ängar då min sociala kompetens inte påverkas alls av min diagnos och att ett jobb för min räkning skulle gå att ordna på nolltid. De satte min potential på piedestal och började slussa ut mig på diverse praktikplatser. Till synes har ingen av dem fungerat, än mindre lett till arbete, och hela 12 av dem utlovade fick jag inte ens göra studiebesök på.

Så ännu ett år bortkastat och jag har inte tjänat något, varken emotionellt, psykiskt eller fysiskt på det. 3 veckor kvar av kontraktet, sedan står jag där utblottad med endast 1050 kr i barnbidrag. Socialtjänsten är inte längre ett alternativ då sambon tjänar för mycket vilket de högre makterna anses ska gå till att försörja oss båda, plus dottern.

Ingen, och då menar jag ingen på den här motherfuckingäckel jorden, har förstått vilket raseri som vrakar inuti mig och slår omkull all vett och sans. Jag är utåt sett en fullt fungerade homosapien som har alla förutsättningar i världen till att lyckas förträffligt bra. Jag är praktiskt lagd, kan uttrycka mig väl i tal och skrift, är driftig och påhittig, kan hantera nya intryck och nya människor, vet hur man för sig socialt, klarar av handkraftigt arbete likaväl som noggrant och jag avslutar det jag företagit mig. Folk förvånas över att jag inte kommit längre, att jag bara står still, för "henne är det väl inget fel på?"
Utåt sett.

Inåt brinner det av olustighet, obekvämlighet, frustration, en känsla av inte nå fram, att inte kunna, att inte vilja, att inte passa in hur satansjävlaskitmycket jag än försöker.

Men fungerar jag bra inför allmänheten skall jag tjäna den som man förmodas göra. Oavsett om jag inte klarar av det.
Oavsett om jag fanimig dör på kuppen.
Är det såhär det ska sluta? Då vill jag inte vara med längre.

Livet är över när man själv väljer det, läste inte hela texten men det låter som att du är väldigt deprimerad just nu, låter även som att Habiliteringen/handikapcentrum skulle passa dig bra
Å detdär med att folk tycker man mår bra å att det inte är några fel på en är nog knappast nytt, är väll i det stadiet själv egentligen.

Nädu Jagers, måste jag ju tala om för TS' skull, att livet väljer man då inte. Man driver, de flesta halvlyckligt - men visst kan man ge upp, om det är det du syftar på. Men det får vi väl inte hoppas.

Vart vill du driva, Dehydration? Om du får önska, eller; vart verkar du driva? Man får en otydlig bild, så det är svårt att veta vad man ska skriva till dig.

/ J

jonsch skrev:Nädu Jagers, måste jag ju tala om för TS' skull, att livet väljer man då inte. Man driver, de flesta halvlyckligt - men visst kan man ge upp, om det är det du syftar på. Men det får vi väl inte hoppas.

Näe det är ingenting jag heller skulle rekomendera eller hoppas på, livet kan ändra sig väldigt snabbt både till det sämre, och det bättre... men jag tror det är viktigt att veta och förstå att man själv väljer när livet är över, oavsett vad alla andra säger.

Det låter som den praktik du fick hos Iris Hadar inte funkat vidare bra, minst sagt. På vilket sätt har det misslyckats? Har du utsatts för för stora krav? Har de inte anpassat arbetsplatserna alls efter dig och dina förutsättningar? Ena ytterligheten är att man inte klara någonting när man har autism/AS, den andra att man klarar allt lika bra som en vanlig NT, bara man anstränger sig.

Du kanske är för duktig att "spela normal" för ditt eget bästa?

Vad du skulle behöva är sjukersättning. Har du en formell AS-diagnos? Har du haft kontakt med Habiliteringen? Kan ni inte få bostadsbidrag? Skulle du föredra att få Daglig verksamhet via LSS? Ingen lön, men om du vill komma ut och träffa folk och göra något som du kan och är intresserad av. Eller föredrar att stanna hemma i lugn och ro men med bättre ekonomi?

Jag hoppas någon annan kan råda dig i byråkratidjungeln. Ge inte upp, du har ju din dotter att leva för.

Edit: Har du läst i denna avdelning? studier-och-arbetsliv-f32.html Kanske finns något tips, iaf finns det fler som haft/har det kämpigt.

Tack Alien, det var såna konkreta frågor jag ville ställa men inte fick ur mig ikväll!

/ J

Låter för jävligt. Låter som ditt förhållande är destruktivt men du är ekonomiskt beroende av honom och som du har hoppat på alldeles för många olika saker bara för att få ekonomin att gå runt när du skulle behövt något mer långsiktigt. Jag vet inte vad du ska göra men däremot är du ju inte särskilt gammal än och det borde väl ändå finnas någon möjlighet att du hittar rätt så småningom. Det låter som du behöver lugn och ro och hitta tillbaka till en del av dina intressen men hur det ska gå till vet jag inte.

Du har rätt till habilitering, skriv en egenremiss dit, de kan sen hjälpa dig vidare i ditt sökande efter dig själv och en förbättrad ekonomi i form av aktivitetsersättning mm.

Klarar du inte av att skriva remissen finns det säkerligen någon som mer än gärna hjälper dig.

It ain't over 'til the Fat Lady sings.

Mitt råd är att du först och främst vänder dej till habiliteringen eller psykiatrin och talar om att du mår skit och behöver prata med någon psykolog eller kurator.
Någon mildare antidepressiv medicin kanske är nödvändig i ditt fall då det verkar som att du mår så pass dåligt att det föreligger fara för ditt liv (är anti mediciner då dom ofta används för att passivisera aspies men då jag tolkar ditt inlägg som att du har tankar på självmord så tror jag t.ex Sertralin kan vara ett nödvändigt ont i det här fallet).

Att ansöka om aktivitetsersättning på Försäkringskassan kan nog också vara en bra idé i ditt fall, och om och när du får den ska du ta dej ur din relation om det är så illa som du beskriver att det inte finns någon kärlek mellan dej och din sambo.
När du sen mår bättre kan det vara idé att på allvar börja fundera över vad du vill jobba med och gå någon högskole- eller KY-utbildning inom ditt intresseområde.
Den lilla erfarenhet jag har av speciallösningar av typen daglig verksamhet, aspergerkurser och liknande är att det inte leder någonstans.

Kämpa på och ge inte upp, du har ändå din lilla dotter att ta hand om.

Nejdå inte alls!!Kämpa på hang in there som man säger.Har själv många gånger varit nära att avsluta mitt liv har för längesedan räknat ut både begravning och musik.Mitt liv har varit kantat av skit rent ut sagt men lever och andas gör jag fortfarande.För två veckor sedan stog jag på randen till stupet och tänkte nu orkar jag inte längre det är här det slutar.

Men i det ögonblicket kände jag att jag måste kämpa på om inte annat så för mina barns skull.Idag är jag nyseparerad från min man bor i egen lägemhet och kommit ut till allmänheten om mina funktionshinder.Vet du att nu mår jag jättebra har faktiskt aldrig förut mått så bra i mitt 33 åriga liv.

Jag har inte heller alltid så mycket pengar ingångslön på 11600 alltså drar de skatt på det så ca 8000 ut i månaden efter skatt 5300 kronor i hyra.Sedan har jag lite bidrag tex vårdnadsbidrag.Så på något vis går det ihop.Men visst finns det dagar då det enda som står på min meny är Havregrynsgröt.Ger hellre mina barn bra mat kött,fisk och annan bra mat.Gladeligen lever jag då själv på gröt bara mina barn får ha det bra den veckan de är hosa mej.

Gör ditt liv till något bra endast du vet vad som är bra för dej ta det viktiga steget och tillverka ett bra liv åt dej.