Jag har haft det mindre trevliga "beteendet" så länge jag kan minnas...
Numera försöker jag hålla bättre kontroll på det med tanke på infektionsrisk och utseende, framförallt för att jag faktiskt är MAMMMA.
Men det är jäkligt svårt
Är ni självskadare eller varit
Är det ett tvångsbeteende? Dum fråga antar det...
Varför mår man bättre efteråt???
HUR slutar man med det EGENTLIGEN...

Alyana skrev:Numera försöker jag hålla bättre kontroll på det med tanke på infektionsrisk och utseende, framförallt för att jag faktiskt är MAMMMA.

Bra idé. Då är det verkligen på tiden att sluta upp med sådant. Inte för att jag vill predika eller är Guds bästa barn själv, men vad tror du att du ger ditt barn för signaler om du har sönderskurna handleder? Och hur skulle du förklara det för ditt barn när h*n blir äldre?

missbutterfly skrev:

Alyana skrev:Numera försöker jag hålla bättre kontroll på det med tanke på infektionsrisk och utseende, framförallt för att jag faktiskt är MAMMMA.

Bra idé. Då är det verkligen på tiden att sluta upp med sådant. Inte för att jag vill predika eller är Guds bästa barn själv, men vad tror du att du ger ditt barn för signaler om du har sönderskurna handleder? Och hur skulle du förklara det för ditt barn när h*n blir äldre?

Jag skär mig inte...
Det finns andra sätt, tyvärr...
Och jag visar ALDRIG mina barn såklart!!
Tänkte mer om det finns ngn som har ngt tips eller erfarenhet att delge...
För jag vill ju verkligen sluta helt.

Alyana skrev:Jag har haft det mindre trevliga "beteendet" så länge jag kan minnas...
Numera försöker jag hålla bättre kontroll på det med tanke på infektionsrisk och utseende, framförallt för att jag faktiskt är MAMMMA.
Men det är jäkligt svårt
Är ni självskadare eller varit
Är det ett tvångsbeteende? Dum fråga antar det...
Varför mår man bättre efteråt???
HUR slutar man med det EGENTLIGEN...

Jag är självskadare, det kanske kan räknas som ett tvångsbeteende, jag vet inte, men jag har inte OCD, snarare beror det nog på att jag ofta har ångest. När man skär kommer det bedövningssaker farandes som gör att man känner sig lugnare, ungefär som när man inte känner att man fått benet avslitet. Hur man slutar har jag ingen aning om. Få bättre ångestlindrande alternativ?

Lite att läsa om självskadebeteende:

PowerPoint-presentation från en föreläsning av Sofia Åkerman (OBS! PDF). Kan kanske vara stolpig, eftersom det är en presentation, men den innehåller bra bilder.

Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation). Åkermannarna är drivande här.

Psykologiguiden över ämnet självskadebeteende. Mycket bra sajt för oss som är lekmän och har egna erfarenheter av saker och ting.

Allas vårt Wikipedia med en artikel över ämnet.

Bra tips, Lakrits!
Ett tips till: Sofia Åkermans bok "För att överleva - om självskadebeteende". Mycket värdefulla tankar och tips om vad man kan göra.

Alyana: har du pratat om det med någon som kan vara vid din sida medan du försöker sluta?

Jag vet ganska lite om självskadebeteende men misstänker att det finns många olika anledningar till det, där tvångsbeteende bara är en.

Jag har haft vissa tendenser till självskadebeteende (eller något åt det hållet; jag misstänker att självskadebeteende definieras på ett sätt som skiljer sig från mina egna erfarenheter) vid tillfällen, och detta har haft att göra med ren och skär frustration. Mina problem är i första hand igångsättningsproblem, och när dessa vid specifika tillfällen blivit tillräckligt extrema har jag blivit så arg på mig själv och frustrerad över situationen att jag mer eller mindre gått "Fight Club" på mig själv. Jag har upptäckt att det hela är helt meningslöst dock, så det har inte hänt på ett tag.

För att kunna sluta med ett destruktivt beteende så måste du givetvis finna grundproblemet till det och lösa det. Och hitta nya strategier för att lindra ångestströmmarna.

Jag fick diagnosen asbergers förra sommaren. Innan jag visste det så hade jag ett kanske kallat tvångsbeteende. Jag har skurit mig aktivt i 9år. Jag tror smärtan skickar signaler till hjärna om att det gör ont och då kopplar inte hjärnan att man har ångest. Jag vet inte hur man ska kunna sluta, det måste jag erkänna, men jag tycker inte det är bra att mitt liv är styrt av mitt självskadebeteende. Jag skäms för alla mina ärr. Ett gott tips sluta medans ni kan, tillslut bli ni besatta av det och vill bara djupare och djupare för nerverna förstörs och man känner ingen smärta förrens man är för djupt...

Cizzikarlsson skrev:Jag fick diagnosen asbergers förra sommaren.

Berätta mer, är det ett tillstånd som är besläktat med aspergers på något sätt?

Altus, reta henne inte.

Det var ett lättsamt sätt att påpeka att hon stavar fel. Det skadar inte att påpeka, vi kommer ändå inte ge oss förrän hon stavar rätt.

Altus skrev:

Cizzikarlsson skrev:Jag fick diagnosen asbergers förra sommaren.

Berätta mer, är det ett tillstånd som är besläktat med aspergers på något sätt?

ursäkta att det blev lite fel, alla kan väl göra fel Tydligen passa jag inte jag in här heller

Cizzikarlsson skrev:

Altus skrev:

Cizzikarlsson skrev:Jag fick diagnosen asbergers förra sommaren.

Berätta mer, är det ett tillstånd som är besläktat med aspergers på något sätt?

ursäkta att det blev lite fel, alla kan väl göra fel

Visst. Inte påstått att det var en stor sak.

Tydligen passa jag inte jag in här heller

Jag tycker att din reaktion är lite överdriven.

Edit: Välkommen, förresten.

Altus skrev:Jag tycker att din reaktion är lite överdriven.

Edit: Välkommen, förresten.

Sorry, är nere i down period tål inte så mkt, ha blivit sviken så mkt nu. Jag överagerade som vanligt...

Tack

Jag är glad att det ordnade sig så snabbt. Vill helst inte vara någon som jagar bort nya medlemmar med mitt första inlägg till dem (inte med senare inlägg heller för den delen).

Altus skrev:Jag är glad att det ordnade sig så snabbt. Vill helst inte vara någon som jagar bort nya medlemmar med mitt första inlägg till dem.

Det är lugnt är ny så vet inte hur allt funkar än

Här är några orsaker som jag fick fram när jag frågade folk (stämde rätt bra med min intuition): http://www.creative-minds.info/index_fi ... juring.htm

Har dock aldrig gjort det själv så vad man gör åt det vet jag inte. Om det är endorfinerna man är ute efter kanske man kan få det via hård träning?

Jag har samma problem, men det har minskat. Det hänger mkt samman med hur jag mår i övrigt, mkt negativ stress i livet, ja då ökar mitt självskadande. Försöker därför att anpassa livet till mig istället för mig till livet. Försök o hitta DIN väg gebom detta liv.

mvh, kattpappa

Visst är smärta ett utlopp för mig, men det är döda tings förstörelse som lugnar mig. Som tur är, när jag var yngre körde jag med folk. Man blir ingen trevlig människa av det insåg jag dock runt 16-17årsåldern. Skära sig kan ju inte vara optimalt, dem få gångerna jag har medvetet skadat mig själv har jag alltid bränt mig, mycket mindre kladd.

Undrar hur andra här har det med själv skadebeteende?
Jag började som 6-åring med detta, fysiskt och sedan mest psykiskt.
Dock på senare tid börjat igen och undrar hur ni andra har det.
Hur fungerar det hos läkare, psykolog osv, hur blir man bemöt när man kommer till vanliga vc
och ska ta blodprover osv.

Jag vet bara hur läkaren, skötare, sjuksköterskan reagerade nu då, och hur läkaren reagerade som opererade mig för något år sedan efter att jag skurit sönder vissa delar som 6-åring.
Jag förstår att detta är lite känsligt, för mig med, men jag vill försöka få svar på min gåta om hur allt hänger ihop. Livet är inte så långt och jag är redan 35 år och vill komma vidare i livet....

Hoppas på lite svar....


Moderator atoms - tråden är flyttad från avdelningen Övriga Aspergerfrågor.

Moderator mnordgren: Slog ihop med en liknande tråd.

Terapi?

Har aldrig skadat mig (nämvärt) medvetet. Däremot kunde jag tycka det var skönt med elektriska stötar när jag var yngre.

Parvlon skrev:Terapi?

Har aldrig skadat mig (nämvärt) medvetet. Däremot kunde jag tycka det var skönt med elektriska stötar när jag var yngre.

Terapi för vem, mig? Det har jag redan en gång i veckan, de ska även göra en grundlig utredning vilket de dragit ut på tiden med. Jag funderar mest på alla andra, hur har ni gjort för att komma vidare osv....

psykiskt självskadebeteende?