Jag är inte jätte insatt i allt vad AS innebär, mycket är främmande för mig men en del känns bekant då ibland lampan tänds ovanför mitt huvud att "Ja men det där är ju jag på pricken.."

I många situationer senast det som hände igårkväll har fått mig att bli fundersam, jag förstår inte alltid varför jag reagerar som jag gör.. Varför blev jag arg/ledsen/glad osv när..

Det som hände igårkväll var att min Mamma blev irriterad och arg över att jag fortfarande inte har organiserat allt på mitt rum.. Jag har svårt med att strukturera vad som behövs ta tag i först, vart ska jag börja? Och när hon då konfronterade mig och ställde frågan rätt ut i en arg ton "NÄÄÄR har du tänkt göra klart? jag har tjatat länge nu.." så blev det blankt i mitt huvud..

Inte så att jag inte städar, eller är dålig på att hålla rent, men att organisera är inte min starkaste sida.. För en utomstående uppfattas mitt rum som kaos men för mig själv så har jag full kontroll och frågar någon efter "vart har du den filmen eller den pennan" så vet jag exakt i all röra vart den ligger..

Iaf så när hon frågade mig så blev min första reaktion att hjärnan började låsa sig, "Vad ska jag säga nu, vad gör jag?" Och det som kom fram ur min mun var ett "JAAAG VEEET!" jätte argt tillsammans med världens blick som hade fått vem som helst att bli nervös..

Varför reagerade jag så med att bli arg? Varför blir jag stressad i många situationer och inte vet vad jag ska göra.. Hur kommer det sig att hjärnan bara låser sig och även ibland stänger ner helt? Oftast så har jag ingen förklaring till varför jag beter mig som jag gör och jag blir förvånad och tänker varför gjorde jag så?

Lite läskigt när jag inte vet varför jag är som jag är emellanåt..

Precis så kan jag bli, arg på en sekund när jag blir ställd. Det känns som om folk klagar och det gör mig nervös. Då är den reaktionen naturlig för mig i vart fall.

Samtidigt svarar jag ofta, -Jag vet inte.

Och jag vet faktiskt inte varför jag gör som jag gör alltid.

Goran_81 skrev:Precis så kan jag bli, arg på en sekund när jag blir ställd. Det känns som om folk klagar och det gör mig nervös. Då är den reaktionen naturlig för mig i vart fall.

Samtidigt svarar jag ofta, -Jag vet inte.

Och jag vet faktiskt inte varför jag gör som jag gör alltid.

Ja men precis, jag tar det direkt som att någon klagar på mig eller tycker att jag är knäpp som inte förstår direkt vad dom menar med det dom säger.. Så reagerar man med att bli arg..

EmsAnnorlunda skrev:Jag är inte jätte insatt i allt vad AS innebär, mycket är främmande för mig men en del känns bekant då ibland lampan tänds ovanför mitt huvud att "Ja men det där är ju jag på pricken.."

Innan skrev du att du är helt övertygad om att du har AS (hur man nu kan vara det utan att först ha fått AS-diagnos). Om man är helt övertygad om en sådan sak bör man rimligen ha läst mycket om AS och helt enkelt blivit insatt i vad AS innebär. Så jag förstår inte... Är du helt övertygad om att du har AS?

Efter att jag nyss läst att du inte är insatt i allt vad AS innebär kan jag inte förstå hur du kan känna dig övertygad om att du har AS. Dessutom skrev du "mycket är främmande för mig men en del känns bekant". 75% främmande och 25% bekant? (Ungefär så tolkade jag det)

Det finns nog många människor som kan tycka att en del av diagnoskriterierna känns bekanta. Men för att kunna få en diagnos räcker det inte med att uppfylla exempelvis 50% av diagnoskriterierna.

Detta inlägg är inte menat som någonting elakt. Jag försöker bara förstå vad du menar, då det verkar som att du uttrycker dig otydligt i skrift.

Jag kan väl säga så här istället, Det har varit fram och tillbaka med allt.. Har läst och läst lite överallt men blir inte klok på mig själv och på det jag läser..

Ena stunden är jag helt övertygad nästa stund tvekar jag.. Allt som jag läser eller har läst är både förvirrande men ändå lite förståelse om varför jag varit/är som jag är..

Får helt enkelt se vad utredningen ger..

EmsAnnorlunda skrev:Jag kan väl säga så här istället, Det har varit fram och tillbaka med allt.. Har läst och läst lite överallt men blir inte klok på mig själv och på det jag läser..

Ena stunden är jag helt övertygad nästa stund tvekar jag.. Allt som jag läser eller har läst är både förvirrande men ändå lite förståelse om varför jag varit/är som jag är..

Får helt enkelt se vad utredningen ger..

Problemet är att du egentligen inte kan vara övertygad om att du har AS förrän efter att du har fått ett besked från psykolog om att du har det. Bättre är det att skriva att du misstänker att du har AS (på så vis undviker du eventuella missförstånd kring ämnet ifråga). Det ordvalet verkar vara sanningsenligt med din situation.

När ska du genomgå en AS-utredning?

Sheyen skrev:

EmsAnnorlunda skrev:Jag kan väl säga så här istället, Det har varit fram och tillbaka med allt.. Har läst och läst lite överallt men blir inte klok på mig själv och på det jag läser..

Ena stunden är jag helt övertygad nästa stund tvekar jag.. Allt som jag läser eller har läst är både förvirrande men ändå lite förståelse om varför jag varit/är som jag är..

Får helt enkelt se vad utredningen ger..

Problemet är att du egentligen inte kan vara övertygad om att du har AS förrän efter att du har fått ett besked från psykolog om att du har det. Bättre är det att skriva att du misstänker att du har AS (på så vis undviker du eventuella missförstånd kring ämnet ifråga). Det ordvalet verkar vara sanningsenligt med din situation.

När ska du genomgå en AS-utredning?

Försöker få tid till en Remiss men har inte fått tid förens den 16:e januari sen vet jag inte hur snabbt det går tills att man får komma på utredning..

Även om jag har genomgått en utredning och fått diagnosen Asperger så finns det vissa delar jag tvekar på. Jag känner inte igen mig på alla kriterier direkt och vissa som nästa är typfall finns inte ens hos mig. men iställe har jag grava problem med sånt som vissa gör med en klackspark. Så det kan nog som helhet stämma att min diagnos är Asperger. Men jag förstår dina tvivel. Lycka till med utredningen.

kullan skrev:Även om jag har genomgått en utredning och fått diagnosen Asperger så finns det vissa delar jag tvekar på. Jag känner inte igen mig på alla kriterier direkt och vissa som nästa är typfall finns inte ens hos mig. men iställe har jag grava problem med sånt som vissa gör med en klackspark. Så det kan nog som helhet stämma att min diagnos är Asperger. Men jag förstår dina tvivel. Lycka till med utredningen.

Ja alltså det jag tänker på är dom här självklara Aspie grejjerna som jag inte redigt känner stämmer in på mig eller som jag kan relatera till.. Men vet ju flera som har fått diagnosen och dom är inte alls som den typiske Aspergaren..

Det är nog väldigt individuellt hur man är.. Hmm..

Själv låg jag väldigt högt på asperger när jag påörjade min utredning men inte tillräckligt för att det skulle utredas. Jag nådde inte upp till den lindrigaste formen. Ja dragen är indivduella och varierar oerhört från en person till en annan. Personligen har jag många fler personlighetsdrag än en del som utreds. Men de som får diagnosen har varierande drag, men en stor mängd av dem. "Typiskt" är enligt mig att det syns på dem exempelvis att de blir blanka under samtal, jag brukar tänka att de antingen bearbetar det som sagts eller inte har orden för att svara. Det syns i regel när det blir svårt att fatta beslut mm. Om man har ett uttrycksfullt språk, självkännedom med förmågan att sätta sig in i andras tankar och känslor plus en levande ansikts mimik samt kroppsspråk faller man inte inom kategorin och lider inte av AS. Åtminstonde inte som jag uppfattar det.

InteAS skrev:Om man har ett uttrycksfullt språk, självkännedom med förmågan att sätta sig in i andras tankar och känslor plus en levande ansikts mimik samt kroppsspråk faller man inte inom kategorin och lider inte av AS. Åtminstonde inte som jag uppfattar det.

Stämmer väl inte helt ...

Jag är verbalt högt begåvad (enligt flera tester), har god självkännedom (enligt min psykolog), har förmåga att sätta mig in andras tankar och känslor (säger folk i allafall) samt har både bra mimik och kroppsspråk.
Och har "uttalad störning inom autismspektrat (AS)".

Jag tror inte längre att det finns så mycket "typiskt aspigt". Problemen är individuella. Att flertalet har problem med exv social interaktion och gränssättningkan yttra sig på olika sätt.
En person kan vara översocial och märker inte när han/hon gör intrång på andras integritet, en annan blir överstressad i grupper på fler än tre personer och kan inte sätta gränser gentemot andra.

Jag tror att det ligger en fara i att prata om "typiskt aspigt". Min son har HFA och faller ofta helt utanför den mall skola/vård använder för det som anses "typiskt". Och det har skapat problem, ofta.

Jag själv följer inte heller "mallen" bla för att jag inte har några som helst problem med att uttrycka mig verbalt, jag vet alltid vad jag tycker och tar snabba beslut.

InteAS skrev:Själv låg jag väldigt högt på asperger när jag påörjade min utredning men inte tillräckligt för att det skulle utredas. Jag nådde inte upp till den lindrigaste formen.

Det där låter extremt motsägelsefullt och som om bedömaren har en alltför enkelspårig syn på Aspergers syndrom.

Miche skrev:

InteAS skrev:Själv låg jag väldigt högt på asperger när jag påörjade min utredning men inte tillräckligt för att det skulle utredas. Jag nådde inte upp till den lindrigaste formen.

Det där låter extremt motsägelsefullt och som om bedömaren har en alltför enkelspårig syn på Aspergers syndrom.

Ja alltså jag håller med dig.

Calima: Jag är duktig på att uttrycka mig i skrift men i många situationer när jag ska prata så blir jag ofta tyst och vågar inte alltid säga det jag skulle vilja.. Hjärnan har en tendens att låsa sig med jämna mellanrum vilket jag inte kan styra över.. Den går ner för shutdown på två röda så står jag där helt paralyserad och "vad sjutton gör jag nu.."

Ibland kan jag bara frysa till om jag märker att något i hemmet inte står där det brukar,
eller om jag är ute nånstans och ser hur mycket folk det är så säger hjärnan direkt att "det här går inte vi vänder".. Jag har alltid varit blyg och tillbakadragen sen jag var liten, alltid varit i min egna värld eller flytt till den när jag inte vetat hur jag skulle ta konfrontationer eller svara på nåt som nån fråga mig..

Lärarna sa alltid att jag var en redig drömmare, jag hade svårt att fokusera och vara uppmärksam på lektionerna, noll koncentrationsförmåga och väldigt lång startsträcka innan jag satte igång med saker.. Behövde få allt förklarat säkert 3-4gånger och kanske visat för mig för att jag skulle förstå en uppgift..

Lekte mycket för mig själv och hade aldrig direkt några vänner.. Trivdes med att vara själv som jag gör nu med.. Kan umgås med en vän nån gång ibland när jag känner för det på mina villkor.. Jag tänker väldigt mycket min hjärna går på högvarv hela tiden.. Det ser ofta ut som att jag är helt tom i blicken eller frånvarande fast jag egentligen när jag exempelvis sitter och äter Pannkakor så kan jag tänka på "Undra hur väggen skulle se ut om den var röd.." "Tänk om man skulle göra det här.. "nu är det så många dagar kvar tills Fredag.." och tusen tankar till..

Jag vet inte varför jag faller in i min egen värld, mina egna tankar eller blir lite borta men har alltid varit sån.. Lärarna sa alltid att "nu måste hon skynda sig med sina skolarbeten hon ligger efter som sjutton, förstår inte varför hon är så lat.." När jag i själva verket inte visste hur jag skulle strukturera allt och vad som vad viktigast eller ens hur jag skulle lösa vissa arbeten då jag i princip inte förstod ens en tiondel av vad jag läste..

Aldrig fått den hjälp jag hade behövt i skolan då dom skyllde på min "lathet".. Jag vet inte om det var lättare att blunda och ignorera än att göra nåt åt det.. Jag blir lätt stressad av att inte ha rutiner, att inte veta att klockan bla bla ska jag.. Osv..
Får panik när saker flyttas i hemmet utan min vetskap.. Jag vet vart varenda liten makaron ligger i skåpet och exakt vart allt annat är.. Kan störa mig på att något står någon millimeter snett, att nåt inte står i ordning om det är numrerat, om det är färger kan jag organisera dom så som det är tänkt i mitt huvud att det ska se ut..

Jag lägger alltid min tvätt/mina kläder i garderoben på ett speciellt vis samma som när jag viker tvätten.. Igår hade jag panik och jag frös till i kroppen och bara stod och stirrade i hallen då det brukar stå en liten fårskinnspall mot ena väggen där jag alltid lägger hundens koppel.. Pallen var borta och paniken spred sig och hjärnan låste sig direkt "Vad gör jag nu? Vart ska jag lägga kopplet, det här går inte.." Hjärtat slog i 280 för en grej som kanske egentligen för en normal person är en fis i rymden men för mig en jätte big deal..

Så här är det att vara jag..

EmsAnnorlunda skrev:Jag kan väl säga så här istället, Det har varit fram och tillbaka med allt.. Har läst och läst lite överallt men blir inte klok på mig själv och på det jag läser..

Ena stunden är jag helt övertygad nästa stund tvekar jag.. Allt som jag läser eller har läst är både förvirrande men ändå lite förståelse om varför jag varit/är som jag är..

Får helt enkelt se vad utredningen ger..

Precis så är det för mig också. Och sedan tycker jag olika sypmtomlistor skiljer sig åt, på vissa prickar jag in nästan allt medan jag på andra prickar in bara drygt hälften. Mest rätt blir det när jag läser hur folk här på forumet med konstaterad asperger fungerar

Huggorm skrev:

EmsAnnorlunda skrev:Jag kan väl säga så här istället, Det har varit fram och tillbaka med allt.. Har läst och läst lite överallt men blir inte klok på mig själv och på det jag läser..

Ena stunden är jag helt övertygad nästa stund tvekar jag.. Allt som jag läser eller har läst är både förvirrande men ändå lite förståelse om varför jag varit/är som jag är..

Får helt enkelt se vad utredningen ger..

Precis så är det för mig också. Och sedan tycker jag olika sypmtomlistor skiljer sig åt, på vissa prickar jag in nästan allt medan jag på andra prickar in bara drygt hälften. Mest rätt blir det när jag läser hur folk här på forumet med konstaterad asperger fungerar

Ja lite så jag känner också..

Någon inom Arbetsförmedlingen sa en gång att mina skolproblem lät som neurologiska, därför startade de en utredning angående mig. ADHD låg jag extremt högt vid.Jag har inte AS, det var inom självskattnings formulären jag låg högt, när jag gjorde min ADHD utredning. Där man gick igenom barndomen bla. Jag blev mycket förvirrad vid exempelvis frågan; Går du helst på fest eller till biblioteket? Jag tyckerr om att umgås med människor men de stökar ner min hjärna. Biblioteket är en närapå livs nödvändighet, vart annars skulle jag finna information om mina varierande intressen som totalt uppslukar mig emellanåt? Han som gjorde testen sa åt mig att jag låg högt vid AS. En mycket sympatisk man som sa åt mig att jag skulle räkna med att ha drag av asperger. Jag blev remiterades till en överläkare som rakt av såg mig som ADHD, skippade den psykiatriska utredningen. Jag hamnade hos den neurologiska delen, fick samtidigt depression, de skickade tillaka mig tll psyk där jag utvärderades. De sa att den enda störningen jag lutade åt var tvångsmässig personlighets störning. Inga paranoida eller psykotiska drag även om jag kunde nå upp till visa drag beroende på händelser som utlöst beteenden. Exempelvs självskade beteende.(efter våldtäkt)Gjorde nya tester, efter att inte ha sovit och var depressiv, då sa de att jag hade ADD. Sedan levde jag extremt stressad och förvirrad. Blev LPTad för utvärdering av psykos. Det var trevligt att slippa människor, en slags semester men patienterna var lite annorlunda och inget vidare socialt umgänge. Skulle ha stannat om det inte varit så oerhört långtråkigt. Inga böcker, stimulans eller umgänge. Utsläppt, medicinerad av mediciner (zyprexa) som en läkare bla. senare sa att mina reaktioner var något han aldrig hört talas om. Att få förvirrringstillstånd, hallucinationer, minnesförlust och blanda ord, saker ihop samt närapå bipolära reaktioner. Vädret påverkade mig exempelvs extremt under medicinering, blev självmordbenägen, vilket jag tidigare inte varit, om vädret kanske var dåligt. Nu har jag enligt visa papper inte ens ADD, bara psykos. Trots att jag inte känner mig särskilt psykotisk, bara ensam. Och mina extrema sömn svårigheter medicinerades vilket gav mig uppvaknanden med hallucinationer och konstiga raseri uttbrott, därför ville de ge mig starkt anti psykotiska mediciner vilket jag inte ville ta eftersom jag reagerar oerhört dåligt på medicinerrna de vill ge mig och bemöts av nonchalans när jag försöker förklara hur dålig jag blir. Jag räknas som psykotsk för jag är ensam. Frågorna jag får handlar alltid om att utvärdera min psykiska status efter min så kallade psykos och jag glömmerr alltid bort att formulera mig annorlunda. För de frågar aldrig om sådant som är viktigt för mig. De bara läser DSM och har någon slags bild om vem jag är. Men varför såg de inte isådant fall hur galen jag är redan som barn??? Jag var fel redan då men psykos de påstog de inte förens något år sedan. Och då är jag ordentligt utredd och "friad" från sådant

En AS påstås inte känna empati, men känner människor verkligen empati för de som fungerar annorlunda? Eller dömer de inte bara efter sig själva (sympati) och de böcker de läser. För JAG har ALDRIG mött någon som försöker sätta sig in i min situation utan personlig vinning. Vilken positiv vändning har mitt liv tagit av andras så kallade; Jag vet vart problemet ligger...

Fördelen är att jag iallafall får pengar varenda månad. Efter trettio år av att bli plågad (torterad) så anser jag mig ha förtjänat dessa sjukpengar. Trettio år av att tvingas anpassas efter dessa "normala" individer som jag föraktar och inte vill ha med att göra. Jag ser ut som vem som helst, beter mig som vilken individ som helst. Så assimilerad man kan bli, men ändå. Hellre halvt galen än komplett idiot och hellre en ojämn begåvnings profil, än en vandrande reptil. Så till alla annorlunda människor kan jag bara säga en sak; De är de som ska anpassa sig, inte du. Det är de som ska LÄRA sig hur man uppträder, om de nu tillhör de "bättre" "normala" och "vanliga"

Att spontant reagera med ilska när en gnällig förälder ställer krav på att man ska städa sitt rum och gör det på ett inte alltför diplomatiskt sätt har du nog gemensamt med de flesta tonåringar, det är helt normalt. Däremot att bli helt låst när man får krav på sig, det kanske inte alla blir, eller att ha så svårt att organisera. Har du drag av ADHD?

Personligen tycker jag inte din mamma har med att göra hur du har det på ditt rum så länge det inte utgör en sanitär olägenhet eller att du stökar till i gemensamma utrymmen. Men om du själv vill få det organiserat och har svårt för just det kanske du kan be om hjälp? Eller i alla fall förklara för din mamma att du inte vet hur du ska göra.

InteAS skrev:Om man har ett uttrycksfullt språk, självkännedom med förmågan att sätta sig in i andras tankar och känslor plus en levande ansikts mimik samt kroppsspråk faller man inte inom kategorin och lider inte av AS. Åtminstonde inte som jag uppfattar det.

Fel. Vi är många levande bevis mot det, och då talar jag inte om några diagnosusurpatorer utan om folk som har lidit på de typiska sätten. Om det här är vad utredarna säger så kan de inte sitt jobb. Du är i så fall långtifrån den första som råkar ut för sådana, asperger har inte kommit in i det allmänna psykiatrikermedvetandet.

Ett tips i all välmening: dela in längre texter, som den här, i korta stycken. De flesta har mycket svårare att läsa på skärm än på papper och sådana här textmassor är vi nog många som inte tar oss igenom. Synd när det kanske inte är innehållet det är fel på.