Jag har skaffat två vänner i min kurs. Vi grupparbetar tillsammans och (kors i taket!) de driver mig inte till vansinne så som grupparbetpartners brukar göra.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en vän som senare blev min mobbare. Senare hade jag en nära vän men hon var psykotisk, elak mot mig och tog livet av sig. På gymnasiet hade jag också en vän men umgicks varken med henne eller någon annan på fritiden. Vi hade inte så mycket gemensamt. För några år sedan hade jag en annan vän men han valde alltid bort mig när någon coolare ville umgås med honom.

Det här med vänskap är alltså väldigt komplicerat för mig. Nu börjar jag bli nervös för jag umgås mycket med de här kursarna. Idag gav de mig födelsedagsmuffins och jag tycker jättemycket om dem. Vi drack öl efter skolan idag och det var väldigt trevligt. Men jag vet liksom inte vad okomplicerad vänskap är. Ibland blir jag nervös och vill bara lägga ner hela det här projektet för att jag inte känner igen mig själv i en vänskapssituation. Jag vet typ inte vad jag ska säga eller göra och jag blir nervös för att jag ska skrämma bort dem med alla mina konstigheter.

Är vänskap okomplicerat för er?

Nej. Vänskap är en gåta för mig, jag förstår inte riktigt vad det är. I skolan var det jag och en tjej till som umgicks för vi "blev över", ingen annan ville ha oss med. En annan kompis umgicks med mig så länge jag lät henne låna min lägenhet, när jag sa ifrån om det pratade hon inte med mig längre. Sedan har jag i perioder umgåtts med personer, vet inte om det varit vänskap, men det har runnit ut i sanden sedan. Ytterligare andra har jag trott vara mina vänner, men det har bara varit ett socialt spel och de har försvunnit sedan. Så jag har tyvärr inget råd att ge dig, men det låter trevligt med dina kurskompisar, jag är glad för din skull !

Jag har alltid sagt till alla att "Man ska omge sig med folk som får en att må bra.." Det har jag försökt leva efter nu dom senaste 2åren iaf.. Tar dom energi så bara bort med dom direkt..

Jag hade en nära tjejkompis som jag blev lite chaufför åt då det var bekvämt att jag hade körkort så fick hämta och köra lite överallt, till slut sa jag ifrån då hon inte alltid betalade bensinpengar.. Gissa vem som blev sur? Jo hon blev det, och då kände jag bara näe det är inte värt det.. Så just nu har jag två stycken som jag vet att jag kan lita på men det räcker..

Är det inga ärliga människor som kan umgås med en kravlöst eller för att dom tycker så mycket om en då får det vara.. Jag tänker inte anpassa mig efter alla andras villkor..

Egentligen finns det inga problem med den här vänskapssituationen. Det enda problemet är att jag inte är van vid oproblematisk vänskap och därför vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Det känns som om alla förutsätter att alla vet hur man gör med vänner och att alla liksom kan det här med att veta hur ofta man ska höra av sig, vad man ska säga och så vidare. Det är kanske därför jag har undvikit vänner ibland. För att jag inte fattar riktigt.

Förtydligande:
"Idag gav de mig födelsedagsmuffins och jag tycker jättemycket om dem." Med "dem" menar jag i det här sammanhanget inte muffinsen utan vännerna. Jag hade visst bråttom när jag skrev. Men muffinsen tycker jag för all del också om.

jag tycker det låter som att du skött dig bra hittills - små saker som att överraska med muffins på födelsedagen är väl ett typiskt tecken på att man gillar någon, och dessutom vill visa det.

det kan hända att de uppfattat att du har lite svårt med hur man "ska" göra med själva vara kompis-biten, och inte bryr sig för att de tycker att du har andra, sköna kvalitéer?
jag tänker på en vän till mig som är väldigt udda (och då är jag juh inte riktigt som de andra barnen jag heller skall sägas... ) och var ganska pushig då vi började umgås. bland annat kom hon med en bukett blommor till mig då jag bjudit över henne på fika första gången, dessutom glatt skanderandes att de varit på extrapris.
jag tyckte det var skitknasigt men fantastiskt roligt och omtänksamt!
en av de saker jag gillade mest med henne var hennes nästan totala oförmåga att göra saker på det sätt man "ska", man behöver aldrig känna sig obekväm i en sån persons sällskap.

nu kanske du inte alls verkar märklig utan passerar som "helt normal" (vad det nu är...) men det jag vill ha sagt är att jag inte tror att man ska vara så rädd för att vara lite udda, alla gånger. det finns personer som kommer att gilla en ändå.

Har direkt inga vänner och det är självvalt, trivs bra som det är i mitt liv just nu. Hade massor av vänner när jag var yngre men tycker inte att jag behöver det nu. Skulle vara om jag hittade nån som hade samma intressen som mig själv, men eftersom jag byter intressen rätt ofta så gissar jag på att nån sån inte finns, så det får nog vara som det är nu, har mina gammla vänner på fb, tycker att det räcker bra så!

Fast när jag skrev i chatten att jag inte hade några vänner så var Kullan snabbt framme och påstog att det var för att jag röstade på sd som inga ville umgås med mig, om det vore så att mitt liv gick ut på bara politik och då just sd så skulle jag nog umgås med människor som röstade på just sd. Men ej heller dom duger till mig

Har aldrig haft svårt att få vänner, men svårt att upprätthålla kontakten. Just nu har jag en nära väninna (som går mej på nerverna), men det är alltid hon som ringer, och det är alltid hon som får komma till mej. Mej kvittar det liksom. Jag upplever henne mest som världens största energitjuv, men vill ha henne kvar för att "eeen vän MÅSTE man väl ändå kunna ha". Blir oftast helt slut och på dåligt humör efter att vi har träffats

gapata skrev:Har aldrig haft svårt att få vänner, men svårt att upprätthålla kontakten. Just nu har jag en nära väninna (som går mej på nerverna), men det är alltid hon som ringer, och det är alltid hon som får komma till mej. Mej kvittar det liksom. Jag upplever henne mest som världens största energitjuv, men vill ha henne kvar för att "eeen vän MÅSTE man väl ändå kunna ha". Blir oftast helt slut och på dåligt humör efter att vi har träffats

Inte för att vara sådan, men är det värt det? Jag "dumpade" en av mina vänner som var en energitjuv och då hade jag hela två stycken (vänner alltså, inte energitjuvar)... Jag ansåg det inte vara värt att behålla den ena vännen då jag endast blev arg, förolämpad och mentalt slutkörd efter att ha umgåtts med NN.

Banzai- jag vet inte om det är värt det, kanske. Jag tror jag upplever alla som energitjuvar om jag inte har fullständig kontroll på när vi ska träffas eller prata i telefon, t o m min man

gapata skrev:Banzai- jag vet inte om det är värt det, kanske. Jag tror jag upplever alla som energitjuvar om jag inte har fullständig kontroll på när vi ska träffas eller prata i telefon, t o m min man

Det låter ju en smula problematiskt iofs.

Då kanske det är bäst att behålla väninnan ändå då.

Jag överdrev lite, det är inte ofta min man är energitjuv. Det är nog dom tillfällen då jag redan blivit slutkörd av typ min väninna, då kan det räcka med att han säger pip, så bryter jag ihop. Helt galet

Nej, det är inte galet. Befinner man sig på gränsen kan bägaren rinna över av en enda droppe!

Jag har haft ett par vänner och ännu fler som velat bli min vän.

Men jag gillar inte det alls, folk är hemska, det är bättre att vara själv. Jag hade vänner tills jag var 13 sen kastade jag alla i sopkorgen och har sedan dess varit själv. Det var det absolut bästa jag kunde göra. Störde mig enormt på deras beteende.

En vän för mig det är någon man kan dö för, någon man känner stor samhörighet med. Finns det ingen sådan vän behöver man inte massa små "låtsas" vänner som bara ställer till besvär. Nej, det är skillnad på folk och folk.

Folk verkar i allmänhet tycka rätt bra om mig, det är väl för att jag alltid gör mitt bästa för att vara trevlig osv. Och om det tex är på fester så hjälper ju alkohol till att få snacket att flöda.

Men det jobbigaste är när jag är nykter och folk vill göra saker. De måste alltid ta kontakt med mig pga att... jag känner att jag vill göra nåt med nån, jag känner att jag borde men orkar liksom inte ta tag i det och ringa någon.

Att hitta nya vänner är lätt för mig (det har inte alltid varit så dock) så på så vis är vänskap okomplicerat. Däremot har jag svårt att veta vilken "nivå" relationen med respektive vän ligger på. Hur privat förväntas jag vara? Hur ytlig förväntas jag vara? Hur ofta förväntas jag höra av mig? Osv. De frågorna grubblar jag mycket på och finner sällan svar, så på så vis är vänskap samtidigt något ganska komplicerat.