En sak jag funderat på sedan jag påbörjade min utredning nu under hösten. Jag känner att jag har mer kunskaper om vad som är bra och dåligt beteende än de flesta NTare i min omgivning. Jag har typ blivit taktisk och "beräknande" och undviker allt som kan skapa missförstånd. Detta måste såklart bero på att jag under alla år, jag är 40+, så har jag ägnat så mkt tid åt att studera andra och lära om och lära rätt, så jag är typ fullärd.

Så många runt omkring mig som säger knasiga saker och sårande saker. Jag väger varje ord på våg numera. Jag överväger alla viktiga beslut noggrant.

Det enda som är mina problem nu är den tunga ryggsäcken från alla tidigare år när jag varit klumpig och ovetande som fortfarande ställer till det för mig idag, som efterdyningar. Jag VET vad som förväntas av mig och jag VET vad som är rätt och fel. Jag kanske faller för impulser, men inte så det skadar mig eller andra nämnvärt, mer som en vanlig mänsklig brist som finns hos alla.

Ok, en annat problem är att jag blir TRÖTT av att vara så här hela tiden. Det är nackdelen.

Känner ni äldre aspisar igen er?

Moderator: Kompletterade rubriken för större tydlighet.

Menade inte att låta förmer eller så (undviker missförstånd!), bara att vi aspisar anstränger oss så mkt för att passa in och kanske till slut går om NT i social skills. Jag menar såklart "bättre" i rubriken, inte bättre. Hade jag varit bättre hade jag inte haft misären till liv jag har idag.

Mja, jag skulle visst tro att det är vanligare bland aspisar än bland entisar att vara mänskligt sett maximalt taktfull och omdömesgill, i andelar räknat. Men nog finns det massvis med entisar som är maximalt taktfulla och omdömesgilla.

Det är dem jag kallar "enter"!

/ J

Jag har haft samma funderingar som du HappyChic. Ganska intressant faktiskt!

HappyChic skrev:Känner ni äldre aspisar igen er?

Jo, nog har du rätt (själv är jag 50+), jag har hittat mig själv ordentligt efter separationen i februari och efter att jag återhämtat mig.

Nästa steg är att ta sig ur misären (dvs skulderna) och skapa mig ett liv vilket får ta den tid det tar samt förhoppningsvis återetablera kontakten med min son.

Mitt värsta problem har varit den frustration jag hamnat i när jag inte klarat av att kommunicera, vilket inneburit massor av missförstånd med många gräl som följd och aggressioner (som gått ut över saker, men även kontakten med sonen).

Jag har alltid varit överförsiktig. Ett kroniskt tillstånd... Det har besparat mig en del missförstånd men bara en del och skapat andra (orsakade av min överförsiktighet) och dessutom tagit massor av energi. Nu på senare år (är fortfarande 40- ) har jag faktiskt lärt mig att släppa lite på min försiktighet och så får det kosta vad det kosta vill.

Nej, äldre autister i gemen är varken bättre eller sämre än andra. Varför skulle vi vara det?

Miche skrev:Jo, nog har du rätt (själv är jag 50+), jag har hittat mig själv ordentligt efter separationen i februari och efter att jag återhämtat mig.

Grattis till ditt nya liv! Det blir ju snart ett år. Och avis... Vet att det låter dumt i sammanhanget men jag avundas styrkan. Efter Jul tänker jag... Inte ska jag vänta över 10 år till...

Joakoni skrev:Grattis till ditt nya liv!

Tack(?) Jag saknar en del av det gamla, framför allt närhet (fast det var inte mycket av det den senaste tiden, vilket nog var det som gjorde att jag tog steget), dock får jag en del kramar av min dotter då hon är här.

Jag ser åtminstone framåt numera, vilket är ett stort steg och jag är inte så värst deprimerad över att gå på soc och vara arbetslös (hellre det än FAS1, 2 och förnedringFAS3). Däremot hade det varit trevligare med ett bra arbete och börja få ordning på ekonomin m.m.

HappyChic skrev:En sak jag funderat på sedan jag påbörjade min utredning nu under hösten. Jag känner att jag har mer kunskaper om vad som är bra och dåligt beteende än de flesta NTare i min omgivning. Jag har typ blivit taktisk och "beräknande" och undviker allt som kan skapa missförstånd. Detta måste såklart bero på att jag under alla år, jag är 40+, så har jag ägnat så mkt tid åt att studera andra och lära om och lära rätt, så jag är typ fullärd.

Så många runt omkring mig som säger knasiga saker och sårande saker. Jag väger varje ord på våg numera. Jag överväger alla viktiga beslut noggrant.

Det enda som är mina problem nu är den tunga ryggsäcken från alla tidigare år när jag varit klumpig och ovetande som fortfarande ställer till det för mig idag, som efterdyningar. Jag VET vad som förväntas av mig och jag VET vad som är rätt och fel. Jag kanske faller för impulser, men inte så det skadar mig eller andra nämnvärt, mer som en vanlig mänsklig brist som finns hos alla.

Ok, en annat problem är att jag blir TRÖTT av att vara så här hela tiden. Det är nackdelen.

Känner ni äldre aspisar igen er?

O ja. På alla punkter, i stort sett.

Ämnet har också varit uppe förut, så kanske det finns mer igenkänning bara man kommer på lämpligt sökord.

Visst känner jag igen mig, men det gör mig inte bättre eller sämre än någon annan med eller utan en AST-diagnos.

Miche skrev:[…] gå på soc och vara arbetslös (hellre det än FAS1, 2 och förnedringFAS3).

Är vi sjukpensionärer i FASS3, eller?

Lakrits skrev:Visst känner jag igen mig, men det gör mig inte bättre eller sämre än någon annan med eller utan en AST-diagnos.

Aj fan. Missade det där med "bättre" och "typ fullärd". Nej, det känner jag inte igen, om vinklingen är arrogant. Däremot snudd på, om det menas som TS verkar inne på "har gjort sig mer medveten om diverse socialt och personligt som andra oftast är omedvetna om, eftersom de ändå så mycket mer sällan gör fel på det".

Miche skrev:Tack(?) Jag saknar en del av det gamla, framför allt närhet (fast det var inte mycket av det den senaste tiden, vilket nog var det som gjorde att jag tog steget), dock får jag en del kramar av min dotter då hon är här.

Jag hoppas att du inte tog illa upp... Känner mig dum, men just nu är jag "ämnesfixerad" så att säga... Men om valet var så enkelt, skulle jag inte sitta här och fundera... Förlåt, bättre jag håller käften.

Joakoni skrev:Jag hoppas att du inte tog illa upp...

Nejdå, inte alls (du behöver absolut inte känna dig dum för min skull).

På många sätt är det befriande av att ha gått vidare från allt det destruktiva, men utan det förhållandet (som varade i 16 år) så hade jag inte varit den mogna människa jag är nu. Jag har lärt mig mycket om livet.

Diagnosen samt närvaron här har lärt mig ännu mer och jag tror att jag är mer kompetent än många NT's på hur man lever livet ansvarsfullt, gentemot medmänniskor, miljön, djur osv.

Det jag ser är att aspisar ofta har en mycket högre självmedvetenhets-grad än NT-människor. Man blir liksom tvungen att vara självmedveten för att fungera, NT gör det per automatik och slipper fundera. Ingen nyhet egentligen...

Är själv 70-, tycker också att jag lärt mycket de senaste 6 åren sedan jag fick arslet ur vagn å skiljde mig.

Jag börjar förstå hur svårt det varit att tolka andra. Även förstår hur man blivit missuppfattad, oftast mest besvärande för dom som missuppfattat. Insikterna gör att det blir väldigt ansträngande att umgås med andra, måste tänka efter så jag inte uttrycker mig otydligt, för att undvika missförstånd.

Efter jag träffat folk, mest ute i naturen, får jag ändå dåligt samvete, behöver några veckor för att återhämta mig.
Men jag tycker det är trevligt att träffa folk ibland.