Jag har barn ihop med en kvinna som har trolig AS. Vet inte om hon har fått diagnos. Vi har avverkat ca 40 samarbetssamtal i tre år om vår gemensamme son - han fyller tre i början av nästa år. Vi var inte sambo när han föddes och hon gjorde klart från början att jag inte skulle lägga mig i sonens uppväxt - den skulle hon ta hand om själv med sina vänner. Men jag skulle få träffa honom när det passade. Hon har oerhört svårt att prata med mig och all kommunkation sker via SMS. När vi hämtar och lämnar blir det bara prat om mat, bajs och lek. Inga viktiga frågor klarar hon av att diskutera. Brusar lätt upp om jag försöker med något viktigt. Hon bestämmer reglerna för allt inklusive pyttesmå, löjliga detaljer.

Hon går i terapi men jag vet inte vad syftet är. Hennes vänner och familj har koll på att hon är ovanlig och udda, men vet inte heller om de har funderat i AS-termer.

Jag har skaplig relation med mormor och morfar, men har ännu inte tagit upp frågan om de vet om hennes problem. Hon är oerhört viljestark och jag tror hennes föräldrar låter henne vara som hon är - lättast så.

Hur sjutton får man henne att söka hjälp?

Men om hon går i terapi så får du kanske lita på och hoppas att det blir bättre. Så länge du inte tror att barnet far illa så är det nog bara att gå vidare och låta henne sköta sitt liv och ev diagnos. Om du är orolig för barnet får du kontakta soc. Du kan nog inte i din situation påverka henne på något bra sätt, med tanke på att ni haft 40 samtal redan så känns det väl som att er kommunikation inte är den bästa till att börja med.

Om hon nu går i terapi så finns chansen att en eventuell asperger diagnos, eller någon annan diagnos, kommer konstateras (om nu detta inte redan gjorts).

Det är nog däremot svårt från din sida att övertyga henne om att söka hjälp för just detta, med tanke på er ansträngda relation.

Det som kanske är viktigare är att er son får chans att ha en bra relation med er, var och en, för sig. Nu verkar det vara DU och HAN som behöver hjälp med detta.
Hon har ju vårdnaden, antar jag. Därav har hon makten att vara en "egocentrisk" förälder.
Och detta är antagligen inte så svårt när hon antagligen inte vill ha med dig att göra. (vilket man får intrycket av).

Mitt tips är att helt enkelt se till vilka rättigheter du har som pappa.
Det kan behövas ett juridiskt etablerat vårdnadsavtal för detta.
Då blir reglerna mer "jämna" då en juridiskt etablerad delad vårdnad innebär att det etableras regler för umgängesrätt även om barnet bor hos ena föräldern mer officiellt.

Det är beklagligt att behöva ta det till den nivån men det låter som det kanske skulle behövas.
Jag vill dock påpeka att det inte nödvändigtvis behöver vara en AS diagnos som gör att hon inte vill samarbeta med dig. Det är tyvärr vanligt med infekterade relationer och att inte komma överens om vårdnad.

Jag hoppas det löser sig.

Om du vill diskutera lite närmre kan du skicka mig ett PM.

Hej bägge föräldrarna har automatiskt delad vårdnad utav barnet. Om inte ena föräldern förlorar vårdnaden genom en vårdnadstvist. Kanske går att lösa sådant genom att man säger upp vårdnaden frivilligt.

Men något som är väldigt svårt att bli av med är umgängesrätten. så om hon skulle ha vårdnaden om ert barn så har hon ingen som helst rätt att bestämma över hur mycket umgänge du ska ha över barnet du har rätt att ha barnet hos dej på halvtid.

Så vad jag tycker att du ska göra är att sätta ner foten och säga ifrån. Om hon tror på fullaste alvar att hon kan ta ifrån dej ditt barn och bestämma själv över barnets uppfostran. Tycker jag att du ska vidta rättsliga åtgärder och anmäla henne.

slackern skrev: Om hon tror på fullaste alvar att hon kan ta ifrån dej ditt barn och bestämma själv över barnets uppfostran. Tycker jag att du ska vidta rättsliga åtgärder och anmäla henne.

Anmäla för vadå och till vem? De är ju redan i vårdnadstvist.

Det normala och önskvärda är att föräldrarna har gemensam (inte delad) vårdnad. Kan de komma överens så behöver det inte betyda att barnet vistas 50% hos vardera föräldern, men de bestämmer gemensamt var barnet ska bo, gå i skola etc.

Har hon ensam vårdnaden om er son och det är det ni har vårdnadstvist om? Eller har ni gemensam vårdnad, och du vill ha ensam vårdnad?

Det är nog svårt att få henne att genomgå en utredning när hon inte själv inser att något är "fel", annorlunda whatever, och ni två inte kan prata med varandra. Det du kan göra är att säga till hennes föräldrar att du funderar på om hon har AS och fråga om de någonsin tänkt på det?

Det där med att fadern inte får lägga sig i barnets fostran är förlegat tänkande; barnet har rätt till båda sina föräldrar.

Zima33 skrev:

slackern skrev: Om hon tror på fullaste alvar att hon kan ta ifrån dej ditt barn och bestämma själv över barnets uppfostran. Tycker jag att du ska vidta rättsliga åtgärder och anmäla henne.

Anmäla för vadå och till vem? De är ju redan i vårdnadstvist.

Jag såg fel, sorry.

slackern skrev:Men något som är väldigt svårt att bli av med är umgängesrätten. så om hon skulle ha vårdnaden om ert barn så har hon ingen som helst rätt att bestämma över hur mycket umgänge du ska ha över barnet du har rätt att ha barnet hos dej på halvtid.

Det är riktigt, hon kan aldrig ta ifrån pappan umgängesrätt. Vanligtvis kommer man överrens om umgänget. Gör man inte det kan man gå via familjerätten på socialförvaltningen:
"Familjerätten upprättar skriftligt juridiskt bindande avtal mellan föräldrar om vårdnad, boende och umgänge."

Om mamman trots det fortsätter att sabotera umgänget kan hon förlora vårdnaden helt.

Hej,

Tusen tack för alla responser - de i sig ger underbart stöd

I och med att vi inte var sambo när prinsen föddes så blev hon ensam vårdnadshavare. Vilket jag fick henne att ändra på när jag hotade med tingsrätt. Så nu är vi vårdnadshavare tillsammans. Tråkigt nog har hot om domstol varit enda metoden för mig att få utökat umgänge vilket hon motsatt sig hela tiden.

Trots alla våra samarbetssamtal så har inte någonting hänt med hennes inställning om att hon är "föräldern" som betyder något och jag ska hålla mig i bakgrunden och inte lägga mig i. Ett exempel är hur hon berättat att vår son bara har ett hem - hennes. Och att barn ska ha endast ha ett hem som ska utgöra bas för trygghet och omvårdnad. Stolligt enligt min mening.

En av många misstankar om AS är just våra långa samtal med familjeterapeuter, psykologer och familjerätt. Hon pratar och pratar och lägger ut texten om hur man ska uppfostra barn och hur samarbete bör organiseras. Innan jag hinner gå i svaromål träder terapeuten in och ber henne förstå att "det finns ett annat perspektiv" eller "man kan tänka på ett annat sätt också". Men trots att hon nickar instämmande ofta händer inget med hennes uppfattning i grunden.


Nu ska hon ha barn igen - inseminerad. Undrar hur hon tänkte när hon åkte till Danmark mitt i en vårdnadstvist för att skaffa ett syskon till vår kille...

Hon låter inte helt frisk om allt är som du säger. Dock vill jag säga till hennes försvar att det finns en bra synpunkt med att ett barn har en fast punkt som räknas som "hem". Att hatta mellan föräldrar varannan vecka är bara för föräldrarnas skull. Jag har tre barn och alla har haft sitt hem hos mig och hälsar på hos pappa. Det är inte din sons fel att ni inte kunde hålla ihop.

Det är inte alla barn som tycker att flytta mellan två hem är det värsta som finns. Det värsta är att inte få träffa bägge föräldrarna lika mycket.

Men i det här fallet gäller det ju ett barn som aldrig bott ihop med sin far utan enbart med sin mor, så det blir en annan sak. Barnets bästa gäller i alla fall.

Jag hoppas din son får träffa sina farföräldrar och andra släktingar på sin fars sida också. Det låter som han behöver allt stöd han få, om man går efter din beskrivning av hans mor. Synd om det inseminerade barnet som inte får stöd av någon far. Det låter som hon saknar förmågan att sätta sig in i andras situation och byte perspektiv, dvs bristande Theory of Mind/mentaliseringsförmåga. Hon tror antagligen att hon vet bäst och att det är till hennes sons bästa att förhindra umgänget med dig.

Så tvisten är om att du vill ha utökat umgänge med sonen? Hur mycket umgänge har du nu?

Som ett barn vars föräldrar aldrig haft en bra relation med varandra så undrar jag om din sons inställning till dig.

För om nu mamman verkligen inte gillar dig så kan det hända att hon (medvetet eller omedvetet) överför detta ogillande till honom.

Angående vem man ska vara hos mest. Tja det har nog å göra med hur bra förälder man är. Själv hatade jag den veckan man var tvungen att stå ut med pappa.
Men det var ju för att han hade världens kortaste stubin och höll på med psykisk misshandel.

Det bästa är nog om ni slutar tvista om det här så snart som möjligt. Jag tror att det kan skitas i vilken förälder han är hos mest eller hur många hem han byter mellan. Så länge inga stora förändringar händer alltför ofta medan han är så liten.

En fast punkt behövs. Men det behöver inte vara ett "hem" eller en specifik "förälder" utan mer en stadig tillvaro i stort.

Tack för mig.