Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav Gargamell85 » 2011-11-29 1:17:41

Sedan avgör ju aspektter vilken grund du står på vid tillfället idag när jag är mentalt realtivt stark hade jag nog spottat efter utfrysare och tungviktare men när jag mått som sämst kan det minsta lilla rubba mitt fort .. oftast då de slår till ochså dragits med mobbing under hela grundskolan och som sagt även på en praktikplats i vuxen ålder..
Gargamell85
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2011-11-28

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav MolkomAnnor » 2011-11-29 2:05:40

imperativ skrev:
MolkomAnnor skrev:
Gargamell85 skrev:Den stora skillnaden mellan mig och "normalt" folk är att jag inte bryr mig ett skvatt om hur jag uppfattas i sociala sammanhang .Det Pendlar mellan folkskyggt reserverad till överdivet socialt , men ju äldre jag blir desto mindre börjar bry mig , köper det inte hela konceptet med mig kan de lika gärna försvinna ur mitt liv :-)Happy


+1, me like.

Men det finns tyvärr markanta avigsidor med den metoden, det värsta scenariot är nog när vuxenmobbning tar form. Det kan verkligen få en att känna sig alienerad.

Mobbning funkar bara om offret går med på motståndarens villkor. Tålamod, illvilja och kunskap om mekanismerna bakom retandet kan knäcka vilka mobbare som helst. Det är vad jag lärt mig. Tålamod och opåverkan inför mobbarna gör dom som inte mobbar uppmärksamma. Då kan allt slå tillbaka på mobbarna.


Jag tror dig, men jag tror likväl att det är få som känner till de mekanismer som du säger skall motverka. Själv har jag läst en del om mobbningens psykologi/gruppsykologi. Men jag anser nog att det är svårt att värja sig trots det. Vi människor är ju trots allt sociala varelser, därmed beroende av att andra bekräftar vår existens positivt.
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav wuwei » 2011-11-29 8:23:47

Jag känner igen mig, och jag har ändå ingen fullständig Aspergerdiagnos utan "drag". Varje nytt jobb, varje ny utbildning går att likna vid en intensiv förälskelse, jag går helt upp i det, försöker visa att jag är DUKTIG. Efter ett tag orkar jag inte, mina prestationer blir mer ojämna och då kommer det negativ kritik och jag faller ned i något sorts värdelöshetshål.

Förutom att jag är känslig för negativ kritik för egen del så är jag också väldigt känslig för om någon annan far illa, så finns det orättvis negativ kritik, vuxenmobbing eller liknande riktat mot någon annan så påverkas även jag av det.
Max två år har jag klarat på samma ställe, vare sig det gällt utbildning eller jobb. Det låter kanske som om jag är väldigt svartvit och borderlineaktig, men jag är inte särskilt dramatisk av mig utan jag mest bara glider undan, tystnar och försvinner.

Genom att ta sabbatsår så har jag ändå lyckats skrapa ihop en kandidatexamen, gick två år, tog ledigt ett år och gick sedan sista året. Så det kan vara ett tips, om man har svårt att ta sig igenom en utbildning.
wuwei
 
Inlägg: 1473
Anslöt: 2010-09-08

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav Gargamell85 » 2011-11-29 10:01:30

ju äldre man blir desto , svårare blir det och hitta nya social kotakter iochmed större delen av min bekantskrets tidigare bestog av missbrukare , halvkrimnella typer .. som jag idag bryitit med lever jag i nuläget ett ganska socialt isolerat liv , hur finnner man nya vänner? inte för jag känner abstinens eller behov av 155 vänner mer en allmän fråga , ofta har jag märkt om jag går till mig själv dör det hela ut innan de ens påbörjats man träffs nånstans samtalar några gånger och pratar om att ses bla bla .. men därefter stannar det.
Gargamell85
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2011-11-28

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav Solitaria » 2011-11-30 14:19:54

MolkomAnnor skrev:Jag har också alltid gått runt och förundrats över hur samspelet mellan individer med tiden förändras, och fördjupas, för mig på ett märkligt sätt. Det är som att de bygger upp ett osynligt band, som kräver vissa beståndsdelar jag inte känner till.


Jag känner igen mig väldigt mycket i detta. Har alltid sett hur andra omkring mig, antingen på en utbildning där alla är nya för varandra efter bara en kort tid har bildat kompispar eller grupper, eller på arbetsplater där det kommer in någon ny som blir kompis med kollegor på ett sätt som jag inte blivit trots att jag varit där mycket längre. Jag vet inte hur det går till, eller hur de bär sig åt för att välja ut just de personerna som de sedan hänger ihop med.

På en högskoleutbildning där vi var jämnt antal personer på kursen lyckades jag till och med att bli över när vi skulle skriva c-uppsats två och två. Det berodde på att några slog sig ihop tre istället. Man gjorde kompisval, medan jag mer ville utgå från ämnet jag var intresserad av att skriva om.
Solitaria
 
Inlägg: 106
Anslöt: 2010-11-05

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav MolkomAnnor » 2011-12-02 5:20:03

Solitaria skrev:
MolkomAnnor skrev:Jag har också alltid gått runt och förundrats över hur samspelet mellan individer med tiden förändras, och fördjupas, för mig på ett märkligt sätt. Det är som att de bygger upp ett osynligt band, som kräver vissa beståndsdelar jag inte känner till.


Jag känner igen mig väldigt mycket i detta. Har alltid sett hur andra omkring mig, antingen på en utbildning där alla är nya för varandra efter bara en kort tid har bildat kompispar eller grupper, eller på arbetsplater där det kommer in någon ny som blir kompis med kollegor på ett sätt som jag inte blivit trots att jag varit där mycket längre. Jag vet inte hur det går till, eller hur de bär sig åt för att välja ut just de personerna som de sedan hänger ihop med.

På en högskoleutbildning där vi var jämnt antal personer på kursen lyckades jag till och med att bli över när vi skulle skriva c-uppsats två och två. Det berodde på att några slog sig ihop tre istället. Man gjorde kompisval, medan jag mer ville utgå från ämnet jag var intresserad av att skriva om.



Ja. För mig är det där osynliga bandet så gåtfullt, och jag önskar att jag förstod det. Det måste finnas någon typ av specifika ritualer eller koder som man borde kunna lära sig.

Men när det kommer till kritan så är det bäst att bara försöka leva ut den man är, kanske?!
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav Solitaria » 2011-12-02 12:37:18

MolkomAnnor skrev:
Solitaria skrev:
MolkomAnnor skrev:Jag har också alltid gått runt och förundrats över hur samspelet mellan individer med tiden förändras, och fördjupas, för mig på ett märkligt sätt. Det är som att de bygger upp ett osynligt band, som kräver vissa beståndsdelar jag inte känner till.


Jag känner igen mig väldigt mycket i detta. Har alltid sett hur andra omkring mig, antingen på en utbildning där alla är nya för varandra efter bara en kort tid har bildat kompispar eller grupper, eller på arbetsplater där det kommer in någon ny som blir kompis med kollegor på ett sätt som jag inte blivit trots att jag varit där mycket längre. Jag vet inte hur det går till, eller hur de bär sig åt för att välja ut just de personerna som de sedan hänger ihop med.

På en högskoleutbildning där vi var jämnt antal personer på kursen lyckades jag till och med att bli över när vi skulle skriva c-uppsats två och två. Det berodde på att några slog sig ihop tre istället. Man gjorde kompisval, medan jag mer ville utgå från ämnet jag var intresserad av att skriva om.



Ja. För mig är det där osynliga bandet så gåtfullt, och jag önskar att jag förstod det. Det måste finnas någon typ av specifika ritualer eller koder som man borde kunna lära sig.

Men när det kommer till kritan så är det bäst att bara försöka leva ut den man är, kanske?!


Nja, det där med att "vara sig själv" låter ju bra, men de gånger jag lever ut den jag är är också de gånger jag trampar i flest klaver, sårar, irriterar och, ibland skrämmer folk.
Solitaria
 
Inlägg: 106
Anslöt: 2010-11-05

Re: Liknande erfarenheter i socialt misslyckande?

Inläggav MolkomAnnor » 2011-12-02 17:58:29

Solitaria skrev:Nja, det där med att "vara sig själv" låter ju bra, men de gånger jag lever ut den jag är är också de gånger jag trampar i flest klaver, sårar, irriterar och, ibland skrämmer folk.


Jo jag vet, jag irriterar och skrämmer människor för jämnan (då jag är mig själv). Detta sårar mig givetvis, det är faktiskt nästan mer kränkande när människor blir rädda för mig än när de irriterar sig.

Det händer relativt ofta att jag även säger saker som människor blir sårade över. Detta är däremot någonting jag tycker är larvigt, för ofta är det inte alls allvarligt och jag kan därav anse att människor är lite väl känsliga och saknar självdistans.
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in