När jag är deprimerad eller arg så gillar inte jag när folk är glada. Varför det är på det viset det vet jag inte.

Man söker väl resonans, antar jag. Som att man väljer musik efter humör.

Jag vill inte heller få någon glättig hurtbulle i nyllet (eller örat) när jag är på dåligt humör, då blir jag på ännu sämre humör. Nu händer det inte så ofta tack och lov (varken det ena eller det andra).

Jag är likadan. När jag mår skit vill jag skjuta ner alla pussande par, lyckliga latteföräldrar, alla jävla hurtbullar, jag vill att det skall REGNA och ÅSKA och ALLA skall må SKIIIIIT!
Nu vet ni hur hemsk jag är.

Du jämför din dåvarande situation med omgivningen. Jag blir likadan.

Kahlokatt skrev:Jag är likadan. När jag mår skit vill jag skjuta ner alla pussande par, lyckliga latteföräldrar, alla jävla hurtbullar, jag vill att det skall REGNA och ÅSKA och ALLA skall må SKIIIIIT!
Nu vet ni hur hemsk jag är.

Det du skriver är inte så ovanligt. Så har jag tänkt minst en gång också kan jag avslöja.

Latteföräldrar, haha.

För mig ligger irritationen på orättvisan: att vissa har det så jävla bra och enkelt i livet medans jag är - och har varit - nedstämd och deprimerad nästan halva livet.

Gillar inte när folk kräver att jag ska vara glad.

Världen måste följa ens synapser. Är andra glada blir jag bara mer depp.

Jag bryr mig inte om att folk är glada när jag inte kan vara det själv, däremot så stör det mig när de försöker få med mig i det glada.
Glada personer vill oftast prata mycket och ställa frågor, dra skämt och göra onödiga saker. Därför irriterar jag mig. Men låter de mig vara ifred bryr jag mig inte och kan snarare tycka om det, att stämningen inte blir alltför tung.

Kahlokatt skrev:Jag är likadan. När jag mår skit vill jag skjuta ner alla pussande par, lyckliga latteföräldrar, alla jävla hurtbullar, jag vill att det skall REGNA och ÅSKA och ALLA skall må SKIIIIIT!
Nu vet ni hur hemsk jag är.

Det är väl inte hemskt, det är ganska naturligt. Man orkar inte med dem. Men så länge man faktiskt inte börjar skjuta ner folk är det ingen fara.

Jag hatar alla lyckliga lyckade djävlar, särskilt när dom envisas med det. Blä!

En tröstande aspekt: många människor gör allt för att ge sken av att vara lyckliga och lyckade, oavsett verkligheten. Ta inte folk på orden. De skryter, skrävlar och dövar sig med lådvin framför skval-TV i villan.

Så kan man se på det. Var glad om du har pejl på vad som är viktigt och väsentligt för ditt eget välmående. Många har ingen aning. De famlar sig fram genom livet i en evig hetsjakt på förgängliga kickar och att se sin egen svettiga glans reflekteras i andras ögon som ett kvitto på att de duger.

nallen skrev:Jag hatar alla lyckliga lyckade djävlar, särskilt när dom envisas med det. Blä!

Ett rakt och ärligt svar det.

Jovars kan tycka det är irriterande när folk varit elaka mot nån oskyldig, och sen går de vidare och är på gott humör och är glada psykopater

Och elaka jävlar som det gått bra för i livet, och bra människor som jag som aldrig är elak mot oskyldiga har det gått åt helvete för
Fyfan för samhället där man inte får hjälp när folk förstör för en
Det är en jävla mardröm

Nikolaus skrev:Jovars kan tycka det är irriterande när folk varit elaka mot nån oskyldig, och sen går de vidare och är på gott humör och är glada psykopater

Då är 90% av alla jag träffat psykopater. Alltid misstänkt det. Hmm.

Ja så länge dom inte ber mig bli glad på order så skiter jag i vad folk är på för humör runt mig. Men ber dom mig se glad och nöjd ut fast jag håller på att gå i bitar då jävlar smäller det.

Det är jobbigt när folk är glada och förväntar sig att man ska bli glad bara för att de är glada. Det jobbigaste är nog när man är grinig och frågar om det är och kräver ett svar. Jag tycker de borde förstå att man inte vill prata om man inte svarar. Blir väldigt förbannad när folk håller på så.

Jag känner mig frustrerad och pressad om jag själv är deppig och någon annan basunerar ut sin lycka. Har inte förmågan att glädjas åt andras glädje. Att jag är en självisk människa vet jag. Vill förstås inte förstöra de andras glädje, de får vara som de vill bara de lämnar mig i fred. Jag brukar nog visa ganska öppet om jag själv är glad. Men jag förväntar mig absolut inte att de andra också skulle bli glada då.

totizedger skrev:När jag är deprimerad eller arg så gillar inte jag när folk är glada. Varför det är på det viset det vet jag inte.

Antagligen därför att du inte känner någon gemenskap med dem. Du har behov utav det som alla andra och blir därför sårbar och därmed kanske du till och med känner dig avundsjuk på deras gemenskap och känsla av samhörighet.

Jag känner mig helt o hållet i det du beskriver, jag är precis sådär

Men att vara nedstämd påverkar mig på andra sätt också i mitt samspel med andra, tex ogillar jag att ens vara med människor som verkar generellt lyckliga o framgångsrika

Jag klarar inte ens av att titta på filmer för det känns obehagligt. Antingen står jag inte ut med eländet o misären de visar i handlingen, eller så är det karaktärerna som verkar vara duktigare än jag och klara sig bättre än jag som jag stör mig på

Om jag får citera det charmigt fåniga bandet WilmerX:

"Mannen på TV han log
Han pekade på en sol (...)
och alla mina vänner
har planer nu när året vän'er
....
..
Men när man har förlorat allt, då kan just mörkret va en vän det är därför jag hoppas på regn

Det är därför jag hoppas på regn
"

Jag saknar förmågan att bli glad med andra eller åt andra. Inte ens om mina närmaste vänner är glada för att det hänt dem något bra, kan jag bli glad för deras skull. Jag låtsas bara.