Ja, Rdos - Dubbeldiagnosterade människor har missbruksproblem i kombination med npf.problematik eller psykiska/känslomässoga besvär. Det är det som är dubbeldiagnos.
Denna slags människor får i princip ingen hjälp idag - missbruksvården tar inte in dem pga. npf/psykiska/känslomässiga besvär. Psykiatrin tar inte in dem pga missbruksproblem.
Hur Npf kom in i diskussionen får väl din rubrik till denna tråd ge dig en hint om - det var du som skrev den...

Socialtjänsten, som jag känner den, har inga problem med att identifiera missbruk - de har däremot inga medel att hjälpa dem med längre.
Förr, när det fanns pengar till detta, hade de väldigt liten kunskap - nu, när pengarna inte finns, har de kunskap men inget att erbjuda...
Om du som 22-årig missbrukare ber soc. om hjälp idag, är sannolikheten stor att du blir nekad, fram tills dess att du är så nedgången att enda sättet att rädda livet på dig är att sätta LVM.
När sedan de sex månaderna gått, slänger de ut dig på gatan - utan någon som helst hjälp att falla tillbaka på...Då är det många som väljer att ta livet av sig - men de hamnar utanför statistiken om själmord i vården. Om dem skapas inga svarta rubriker i kvällspressen.

Jag tycker inte att detta är humant - tvärtom, det är vansinnigt.

Panika skrev:Socialtjänsten, som jag känner den, har inga problem med att identifiera missbruk - de har däremot inga medel att hjälpa dem med längre.

Sådant är bara skitsnack. Har man råd att ha 24.000 barn familjehemsplacerade, varav minst hälften sannolikt inte behövt placeras utanför hemmet ö.h.t., så har man råd att hjälpa missbrukare. Alltihop är en prioriteringsfråga och ingen ekonomisk fråga. Om man skrotar dagens LVU-lag, och fortsätter med att bara <b>adoptera bort</b> barn som misshandlats eller utsatts för sexuella övergrepp, så blir det massor av medel över för att hjälpa gruppen missbrukare, såväl barn & ungdomar som vuxna.

Panika skrev:Förr, när det fanns pengar till detta, hade de väldigt liten kunskap - nu, när pengarna inte finns, har de kunskap men inget att erbjuda...
Om du som 22-årig missbrukare ber soc. om hjälp idag, är sannolikheten stor att du blir nekad, fram tills dess att du är så nedgången att enda sättet att rädda livet på dig är att sätta LVM.
När sedan de sex månaderna gått, slänger de ut dig på gatan - utan någon som helst hjälp att falla tillbaka på...Då är det många som väljer att ta livet av sig - men de hamnar utanför statistiken om själmord i vården. Om dem skapas inga svarta rubriker i kvällspressen.

Jag tycker inte att detta är humant - tvärtom, det är vansinnigt.

Som sagt, det handlar om dåliga prioriteringar och inte resursbrist. Dessa dåliga prioriteringar leder dessutom till ökande kostnader även i nästa generation när alla dessa LVU-vårdade barn antingen begår självmord, blir kriminella eller får bestående psykiska men.

Mellan stolarna!

Mellan psykiatrins stol och socialtjänstens stol.
Mellen missbruksstolen och NPF-stolen.
Skolstolen och soc-stolen och BUP-stolen.

Men som du säger rdos, så måste man hitta dom först. Och det är svårt. Det är ju inte så att missbrukande ungdomar annonserar sitt missbruk. På ett likartat sätt så sker mobbing oftast när vuxna inte ser. Utan föräldrarnas hjälp blir det svårt.

Hur svårt är det att behandla unga missbrukare? Mycket, mycket svårt.
Det gäller kanske ännu mer personer med dubbeldiagnoser.

Ganesh skrev:Mellan stolarna!

Mellan psykiatrins stol och socialtjänstens stol.
Mellen missbruksstolen och NPF-stolen.
Skolstolen och soc-stolen och BUP-stolen.

Jo, jag förstår precis problemet. Jag kan väl säga att vi (och säkert många andra) oftast hamnat mellan helt andra stolar, t.ex. mellan NPF-stolen och den uråldriga psykolog-stolen. Där hamnar man som odiagnosticerad NPF-are.

Men skulle inte detta problem faktiskt vara enklare att lösa om man fick in de med dubbeldiagnoser under LSS-lagen istället? Fast då kanske man missar möjligheten att tvångsvårda dem, men hur effektiv är egentligen tvångsvård av missbruk? Är det inte lite samma sak som att försöka få folk som inte vill sluta röka eller supa att sluta röka eller supa?

Jag tror att problemet "mellan stolarna" är jättestort.

(Mellen NPF-stolen och psykolog-stolen är bara ytterligare ett exempel. För det är fortfarande och återigen så att psykodynamisk Freud-terapi inte hjälper på NPF.)

Vård-haverier för NPF-are tror jag mycket ofta beror på att människor hamnar mellan stolar. Och att istället för att de skall hamna på BÅDAS bord (dvs leda till samarbete) så hamnar man på INGENS bord.

Kan bero på att missbruksexperterna inget vet om NPF. Och NPFexperterna inget vet om missbruk. Men att man inget vet betyder inte att man är vare sig ond eller korkad.

Ganesh skrev:Jag tror att problemet "mellan stolarna" är jättestort.

(Mellen NPF-stolen och psykolog-stolen är bara ytterligare ett exempel. För det är fortfarande och återigen så att psykodynamisk Freud-terapi inte hjälper på NPF.)

Vård-haverier för NPF-are tror jag mycket ofta beror på att människor hamnar mellan stolar. Och att istället för att de skall hamna på BÅDAS bord (dvs leda till samarbete) så hamnar man på INGENS bord.

Kan bero på att missbruksexperterna inget vet om NPF. Och NPFexperterna inget vet om missbruk. Men att man inget vet betyder inte att man är vare sig ond eller korkad.

För min del är det förödande just i detta nu...och detta för att npf-experten läst i mina journaler att jag missbrukade för 23 år sedan...
Jag har väldigt svårt att se det goda i hennes avsikter att avbryta min utredning pga hennes syn på missbruk...
För mig är det förödande.
Jag har aldrig fått känna hur det känns att sitta på någon stol...

Ganesh skrev:Kan bero på att missbruksexperterna inget vet om NPF. Och NPFexperterna inget vet om missbruk. Men att man inget vet betyder inte att man är vare sig ond eller korkad.

Njääe, jag vill nog vara ännu mera kategorisk här. En stor del av problematiken ligger i att man ö.h.t. inte vill veta av varandra. Mest är det väl så att många psykologer inte vill veta av npf, och då använder sina eget begrepp typ "utvecklingsstörning" och "barn med dåliga hemförhållanden". Det finns ju t.o.m. diagnoser med stor överlappning med npf som t.ex. social fobi och selektiv mutism som anses kunna behandlas med "Frediansk" terapi

Dessvärre finns det nog en viss ovilja även ifrån npf-hållet att acceptera vanlig psykologi och kanske framförallt att acceptera hur mijlö och npf kan samspela. Detta kunde man kanske mer se för några år sedan då man helst sökte medfödda förklaringar till allting från npf-hållet, även t.ex. depression och sådant som rimligen måste vara miljörelaterat.

Panika skrev:För min del är det förödande just i detta nu...och detta för att npf-experten läst i mina journaler att jag missbrukade för 23 år sedan...
Jag har väldigt svårt att se det goda i hennes avsikter att avbryta min utredning pga hennes syn på missbruk...
För mig är det förödande.

Det är väl just sådant jag menade när jag påpekade att även npf-sidan har svårt för att integrera sig med vanliga psykologin, vilket kan vara precis lika förödande som när psykologtanter bedömer ett barn som "stökigt p.g.a. hemförhållande" istället för att utreda npf.

rdos skrev:Njääe, jag vill nog vara ännu mera kategorisk här. En stor del av problematiken ligger i att man ö.h.t. inte vill veta av varandra. Mest är det väl så att många psykologer inte vill veta av npf, och då använder sina eget begrepp typ "utvecklingsstörning" och "barn med dåliga hemförhållanden".

Ja, alla dessa Miltonmiljoner skulle ju gå till att samverkan skulle öka - och de pengarna hamnade också mellan stolarna...

Själv gick jag hos en psykolog i fem år, som kallade npf bekvämlighetsdiagnoser, och var kopplad till en läkare med samma inställning. Inte förräns läkaren fick sparken och den nya kom, fick jag göra några som helst tester. Och fick rätt.
Jag har i höst, när jag mådde dåligt, hänvisats till denna psykolog igen. Nej tack. Hon har i flera år visat total ignorans över för min problematik, och i stället velat "bota" mig med EMDR och en massa andra experiment.

Då jag var barn, 11 år, och satt och rökte hasch i rökrummet på BUP (Nej, dom fattade ingenting, utan trodde på allvar att vi köpt dansk tobak på båtarna!), kunde dom efter 13 månaders "behandling" endast konstatera att de inte hade någon hjälp att erbjuda mig - mina föräldrar var ju trevliga och mina hemförhållanden bra (Vi bodde ju i villa?) - Jag var bara egensinnig och det kunde dom inte göra något åt.

Jag hoppas innerligt att de har mer kunskap på BUP vad gäller barn idag.

Snarare säger väl Panikas exempel att det är idiotiskt att bry sig om något som hände för 23 år sedan och inte har någon betydelse för dagens situation.

Kvasir skrev:Snarare säger väl Panikas exempel att det är idiotiskt att bry sig om något som hände för 23 år sedan och inte har någon betydelse för dagens situation.

Hur så idiotiskt? Alla npf-diagnoser bygger ju på att man rotar i barndomen. Du vet det där med "kliniska symptom före xx års ålder"?

Jag tror inte det är idiotiskt att bry sig om missbruksproblem i npf-utredningar, det är bara idiotiskt att inte fatta att npf och missbruk ofta hör ihop.

Kvasir skrev:Snarare säger väl Panikas exempel att det är idiotiskt att bry sig om något som hände för 23 år sedan och inte har någon betydelse för dagens situation.

Ja, i mina ögon är det helt horribelt och visar hur experter ibland gör det omöjligt att få hjälp...
Hon är den enda människan på denna planeten, som anser att det finns en stor risk att jag missbrukar nu - för det står i mina journaler att det gjorde jag ju för 23 år sedan
Att bli så dömd av en människa som aldrig träffat mig - och som jag ska ha förtroende nog för att utreda mina npf-problem...Jag är helt usel på matte - men jag tror inte matematikern finns som kan få det att gå ihop...

Jag tror inte att jag började ta droger för att jag har de problem jag har - jag ville vara med i gemenskapen med de andra barnen, som satt inspärrade - jag gjorde som dem...Det var inget jag sökte i självmedicinerande syfte, och jag kan inte säga att jag mådde varken bättre eller sämre av det - men för några år var jag med i en gemenskap.

rdos skrev:
Hur så idiotiskt? Alla npf-diagnoser bygger ju på att man rotar i barndomen. Du vet det där med "kliniska symptom före xx års ålder"?

Jag tror inte det är idiotiskt att bry sig om missbruksproblem i npf-utredningar, det är bara idiotiskt att inte fatta att npf och missbruk ofta hör ihop.

Jag tror du missförstod Panika, och därmed även mig. Det var ju så att man inte ville göra utredning pga. något som hände för 23 år sedan. Att sedan ta eventuell hänsyn till det i den utredning som görs, om den görs, är en helt annan sak. Oavsett vad det gällde för utredning, npf, schizofreni, sneda fötter, klaffel eller vad farao som helst, så verkar det idiotiskt att inte göra utredningen med motiveringen att det fanns ett missbruk för 23 år sedan.

rdos, "rota i barndomen" - ja för att man vill veta sådana saker som när problemmen upptäcktes. Just för att kunna konstatera att det äre medfött. Inte som i den freudianska varianten. Det är en himmelsvid skillnad.

Varför har många med NPF också missbruk? Mobbing, utanförskap, vara missförstådd etc. eller som för Panika. Men att missbruk för årtionden sen skulle kunna påverka ens NPF-status är inte trovärdigt. Möjligen skulle man kunna tänka sig att en person som har ett omfattande pågående missbruk blir svår att diagnosticera, vad vet jag.

Men som sagt att ta steget från många med NPF missbrukar till att säga att NPF och missbruk hör ihop. Det håller inte.

Ganesh skrev:rdos, "rota i barndomen" - ja för att man vill veta sådana saker som när problemmen upptäcktes. Just för att kunna konstatera att det äre medfött. Inte som i den freudianska varianten. Det är en himmelsvid skillnad.

Jag håller inte med om detta alls. Som jag tolkar det så är det här "rotandet" bara avsett för att kunna hålla "täta skott" mellan freudiander och npf-psykiatrin. Dragen är inte på ett sätt om man haft en sorts barndom och på ett annat sätt om man haft en annan typ av barndom. Just detta att samma drag betyder samma sak oavsett vilken diagnos det är kopplat till eller vilken förklaringsmodell som används, har varit en central uppgift att visa i Aspie-quiz. Om en person har en viss typ av sociala svårigheter så är det ingen skillnad i behandlingsbarhet om denna person har en npf-diagnos eller inte, och inte heller spelar det någon roll om föräldrarna observerat drag x före ålder y.

Ganesh skrev:Varför har många med NPF också missbruk? Mobbing, utanförskap, vara missförstådd etc. eller som för Panika. Men att missbruk för årtionden sen skulle kunna påverka ens NPF-status är inte trovärdigt.

Självklart inte

Kvasir skrev:Oavsett vad det gällde för utredning, npf, schizofreni, sneda fötter, klaffel eller vad farao som helst, så verkar det idiotiskt att inte göra utredningen med motiveringen att det fanns ett missbruk för 23 år sedan.

Håller med. Visst är det idiotiskt.

Vi borde utrotas, det skulle göra saken mycket bättre.

rdos skrev:Problemet är bara att hon aldrig fått någon dyslexidiagnos utan hab. har hela tiden låst fast sig vid att hon skulle ha en utvecklingsstörning.

Har man utrett detta.

Eftersom du hela tiden utgår från att vad som hänt dig är helheten så tar jag mig friheten att göra det hela mer privat.

Nu är jag så naivt realistisk att jag är orealistisk intill OT.

Men när jag, som inte ens som NPF:are har deltagit i något normalt liv där man möter mycket sådant här och inte är expert på någonting av det, har överblick nog att se hur sammanflätade olika faktorer är - såsom arv (NPF mm.), miljö (psykologi mm.), överlevnadsstrategier (t.ex. missbruk), sånt-som-kan-hända-i-ett-liv (dito, mobbning mm.) - och hur (i princip) enkelt det är att trots det få överblick nog också till hjälpplaner åt dessa människor som lider av den konstiga egenheten att finnas i verkligheten - om man bara är såpass ödmjuk och pragmatisk som många av oss ändå brukar vara mot våra vänner (det där med "individen i centrum" va - bara det att jag vet hur man gör det också! Och om jag vet det så bör flera veta det...)
- så undrar jag varför alla som sitter på professionella eller förtroendevalda stolar ska ha så svårt för så enkla saker. Eller vad stolarna innehåller för gift. Akademisk fackidioti är det inte, så mycket akademiker är jag själv att jag vet att man inte måste ådra sig den här dysfunktionen av det. Byråkrati, politisk ideologisk eller annan blindhet och blockering, olika budgetar - ingenting räcker som förklaring till en så här allmän oförmåga att vara litet normalt ödmjuk, prestigefri och sant professionell.

Vad jag nu har sagt för nyttigt med det. Konstigt att jag fick några ord alls igenom sorgen och vreden.

Fan, lycka till både Panika och rdos!

Kristofer skrev:

rdos skrev:Problemet är bara att hon aldrig fått någon dyslexidiagnos utan hab. har hela tiden låst fast sig vid att hon skulle ha en utvecklingsstörning.

Har man utrett detta.

Utvecklingsstörning utreder man inte. Det kan vilken 5-öres-psykolog som helst ställa med godtycklig IK-test.

Rädsla för personligt delansvar för sina patienters/klienters situation, är det vår sista teori?

Tips om bot, att framföra till de berörda:

1. Begär avsked om du inte vågar ta den del av ansvaret för patienters/klienters situation, som följer med ditt jobb. Tag sedan inget nytt jobb inom detta yrke förrän du jobbat med dig själv.

2. Tag dina patienters/klienters icke föraktliga frustration till stöd för att begära sådana resurser att du kan utföra det jobb du är satt att göra.

Å andra sidan har kanske de flesta vettiga människor i berörda branscher redan tagit till sig dessa råd. Den teorin tror jag bestämt vi tagit upp förr, den också.

Får man ändå fortsätta att hoppas att det finns små oaser av vett och resurser (de senare byråkratiska misstag, naturligtvis), därute?

rdos skrev:Utvecklingsstörning utreder man inte. Det kan vilken 5-öres-psykolog som helst ställa med godtycklig IK-test.

Var har du fått det ifrån? Diagnosen kräver ytterligare faktorer utöver låg IQ, och kräver omfattande utredning.

Edit: Vid lite googlande ser jag att det tydligen ibland förekommer att man nöjer sig med IQ-test om syftet med diagnosen enbart är administrativa skäl. Möjligen finns det lite godtycklighet i diagnosticeringarna, men om man går på t.ex. AAMR 2002 så räcker inte IQ-test.

Kvasir skrev:Var har du fått det ifrån? Diagnosen kräver ytterligare faktorer utöver låg IQ, och kräver omfattande utredning.

Vi talar inte om professionella utredningar med läkare och annat som sätter npf-diagnoser här. Det gick till precis som jag skrev. En psykolog gjorde en icke-verbal IQ test på dottern, och skrev något papper och så var hon "behörig" för särskolan. Orsaken att man valde just ett icke-verbalt test var att dottern på detta stadium i princip inte pratade med någon annan än oss + några nära anhöriga.

Vi diskuterade just detta förfarande på ett möte nyligen där en annan psykolog var med, och hon påstod då att man inte sätter några andra diagnoser om man har en utvecklingsstörning. Inte om man är freudian iaf. Enligt henne kunde dottern inte ens få autism-diagnos, men där gick vi förbi henne med en privat utredning.

Dock är det ju så att npf inte kan delas upp baserat på IQ, utan detta är en högst konstgjorde skiljelinje. Den enda diagnos som har någon signifikans på IQ är just autism (kontra AS/HFA då).

rdos skrev:Vi talar inte om professionella utredningar med läkare och annat som sätter npf-diagnoser här. Det gick till precis som jag skrev. En psykolog gjorde en icke-verbal IQ test på dottern, och skrev något papper och så var hon "behörig" för särskolan. Orsaken att man valde just ett icke-verbalt test var att dottern på detta stadium i princip inte pratade med någon annan än oss + några nära anhöriga.

Vi diskuterade just detta förfarande på ett möte nyligen där en annan psykolog var med, och hon påstod då att man inte sätter några andra diagnoser om man har en utvecklingsstörning. Inte om man är freudian iaf. Enligt henne kunde dottern inte ens få autism-diagnos, men där gick vi förbi henne med en privat utredning.

Dock är det ju så att npf inte kan delas upp baserat på IQ, utan detta är en högst konstgjorde skiljelinje. Den enda diagnos som har någon signifikans på IQ är just autism (kontra AS/HFA då).

Som jag skrev i tillägget så verkar det som det inte är helt ovanligt att man nöjer sig med IQ-test, när syftet är administrativt, och det ansågs det väl vara av myndigheterna i ert fall, förmodar jag. Det är väl ett sätt att göra det enkelt för sig, precis som att vissa landsting tydligen inte vill göra npf-utredningar över en viss ålder och förmodligen tycker det är enklare att bara förtidspensionera folk i den åldern utan vettig diagnos.

Privat utredning är väl fortfarande ett alternativ om ni tror på och vill ha en annan diagnos, men det kostar förstås och det finns ju ingen garanti att diagnosen bli annorlunda.

Förutsatt IQ-testet var korrekt så borde väl en eventuell alternativ npf-diagnos bli autism? Och spelar det i så fall någon roll i praktiken för hur myndigheterna hanterar det?