Inger skrev:Risken att detta skulle hända dig är väl tämligen mikroskopisk?

Det är inte en skräck som specifikt gäller mig. Jag blir fysiskt illamående av blotta tanken att det kan drabba någon öht.

OK. Simson, typ.

Jag läste om en i Indien som satt i meditation typ hela tiden och lät håret växa fritt. Till slut blev hans familj orolig och tog honom till sjukhuset, där man klippte av honom håret. Han dog av chocken.

Inger skrev:OK. Simson, typ.

Jag läste om en i Indien som satt i meditation typ hela tiden och lät håret växa fritt. Till slut blev hans familj orolig och tog honom till sjukhuset, där man klippte av honom håret. Han dog av chocken.

Uuuusch! DET var ondskefullt

kullan skrev:

Miche skrev:Varför skulle man vilja bli av med just rädslan för krig?

En väldigt bra fråga. Krig är väl en av sakerna man bör vara rädd för eller?

Det beror väl på hur och hur starkt. Är man rädd för krig så att rädslan jämt finns där och gnager, tar tankekraft från saker som ger mera tillbaka och kanske inkräktar på ens handlingsfrihet så är det knappast rimligt.

Zombie skrev:Är man rädd för krig så att rädslan jämt finns där och gnager, tar tankekraft från saker som ger mera tillbaka och kanske inkräktar på ens handlingsfrihet så är det knappast rimligt.

Det är väl då knappast konstruktivt att vänja sig vid tanken på krig, atombomber osv...

Det måste helt enkelt finnas andra angreppssätt!

Men det är väl en ovanlig och hyfsat naturlig rädsla och inte det som trådfrågan gäller?

Sen vill jag ifrågasätta om homofobi hör hemma i den här tråden. Det är väl bara att man inte gillar homosexuella, inte att man drabbas av panikångest när man kommer i kontakt med en? Samma med t ex fotofobi som bara betyder ljuskänslighet. Alla ord som slutar på -fobi är alltså inte riktiga fobier.

Skulle underlätta om trådskaparen ville berätta vilken fobi det handlar om.

Miche, jag vet inte om du förstår vad jag menar. Är det inte självklart att krigsrädsla kan gå överstyr precis som all annan rädsla som har någon aldrig så förnuftig orsak i botten? Har du aldrig upplevt hur förnimmelsen av en rädsla (eller annan känsla som vållar obehag) tar över en och går bortom alla rimliga gränser, inklusive att hindra en från att på något balanserat sätt ta itu med den eventuella verkliga faran (eller vad det nu är)? Det är ett kroniskt sådant tillstånd jag menar. I högre eller lägre grad.

Ni pratar förbi varandra. Visst finns det irrationell rädsla för krig som ställer till det i vardagen (som när jag var liten och trodde att passagerarplan var bombplan som jag sett på TV), men Miche menade nog att det är naturligt att vara rädd för krig. Båda har förstås rätt. Kan vi vidare nu?

Men kan du inte ta semester från ditt FN-uppdrag ibland och bara vara du med? På det här inlägget:

kullan skrev:

Miche skrev:Varför skulle man vilja bli av med just rädslan för krig?

En väldigt bra fråga. Krig är väl en av sakerna man bör vara rädd för eller?

kunde jag inte se annat än att det kanske inte hade fallit Miche eller kullan in. Och vem vet hur många fler? Var inte det värt att ta reda på, i en tråd som handlar om fobi, och kan inte Miche få svara för sig själv?

Jag ska sluta skriva på detta forumet. Ni hoppar ju på mig hela tiden. Snart bygger jag upp en fobi för forumet.

Det var nog riktat till mig, Kullan. Så ingen anledning att börja säga att du ska lämna forumet igen.

Ok. Men då skulle han inte citerat mig heller. Snart vet jag inte vad jag ska tro.

Inger skrev:Ni pratar förbi varandra.

Faktiskt inte, jag håller fullständigt med Zombie om att förlamande skräck för krig (eller något annat som man bör vara naturligt rädd för) naturligtvis inte är bra, min följdfråga är då naturlig, hur bearbetar man en sådan skräck?

Att vänja sig vid tanken på krig är knappast ett förnuftigt angreppssätt.

Inger skrev:Började förresten tillvänjningen redan på 80-talet med att ha en stor spindelring. Den fascinerade och skrämde på samma gång men den levde åtminstone inte. Så, jo det funkar.

Men det måste gå extremt långsamt för att inte få motsatt effekt. Parvlons ide om att stänga in någon i ett rum med hundra getingar eller motsvarande är direkt kontraproduktivt och kan snarare befästa en fobi. Ingen seriös terapeut skulle drömma om att göra något sådant!

Min psykolog säger att bästa effekten får man när man utsätter sig för obehaget och stannar kvar i den för kroppen klarar inte att ha orosmaskineriet igång hur länge som helst, det minskar automatiskt o för varje gång blir känslan mindre om man stannar kvar.
Han vill att man gärna gör saker som är de som är jobbiga men att man ändå inte går åt av det och att det är olika hur mycket obehag man kan lägga på sig.

Fast det är just det att det ska inte gå så långt att man inte mår bra, vad som händer då har han iofs inte sagt men antar att det inte är bra.

kullan skrev:Ok. Men då skulle han inte citerat mig heller. Snart vet jag inte vad jag ska tro.

Stämmer som Inger säger. Jag bad henne låta mig och Miche sköta vår dialog själva, och i samband med det citerade jag samma inlägg som jag redan hade citerat när jag inledde den. Där säger du och Miche en sak som jag svarar på, och du är naturligtvis lika välkommen som Miche att svara på mitt svar. Men inte heller där hade jag någon avsikt att hoppa på dig.

Miche skrev:

Inger skrev:Ni pratar förbi varandra.

Faktiskt inte, jag håller fullständigt med Zombie om att förlamande skräck för krig (eller något annat som man bör vara naturligt rädd för) naturligtvis inte är bra, min följdfråga är då naturlig, hur bearbetar man en sådan skräck?

Att vänja sig vid tanken på krig är knappast ett förnuftigt angreppssätt.

Det har jag inte heller sagt. Men jag vidhåller att precis som för bilar eller flygresor (för att ta ett par exempel som borde vara rätt tydliga) finns det både förnuftig, icke handikappande, och överdriven, handikappande, fobisk rädsla också för krig. Och bearbetningen av respektive slags rädsla måste därmed också vara olika. Den förra kan man kanalisera i att arbeta aktivt för fred, den andra får man nog behandla mera som andra fobier. Vilket inte innebär att slå ut den förnuftiga rädslan för krig, lika litet som man skulle bota bilfobi med att lära någon gå ut i gatan utan att se sig för. Det är det jag undrar om du håller med mig om. Och sedan är inte jag någon expert på KBT-metoder, men L'inimitable kom ju med några idéer ovan.

Miche skrev:

Inger skrev:Ni pratar förbi varandra.

Faktiskt inte, jag håller fullständigt med Zombie om att förlamande skräck för krig (eller något annat som man bör vara naturligt rädd för) naturligtvis inte är bra, min följdfråga är då naturlig, hur bearbetar man en sådan skräck?

Att vänja sig vid tanken på krig är knappast ett förnuftigt angreppssätt.

OK, ursäkta att jag la mig i då. Har för lite att göra idag.

Antar att det i sådana fall inte handlar om att vänja sig vid krig utan att få ett mer rationellt förhållningssätt till risken). Precis som man inte botar ormskräck eller bakteriefobi genom att vänja sig vid giftormar eller farliga bakterier utan om att skilja mellan farliga och harmlösa, och få en mer realistisk uppfattning om vad som utgör en risk.

Det säger väl sig självt att tillvänjningsterapi bara är lämplig för saker som är objektivt ofarliga?

Inger skrev:OK, ursäkta att jag la mig i då.

Det är bara bra om fler lägger sig i, för det mesta innebär det att jag slipper skriva så mycket...

Nu tycker jag att det framförts så många bra åsikter i den här tråden så jag kan hålla mig mig mer i bakgrunden och slipper anstränga min hjärna med annat än det jag måste göra ikväll!

Är det någon mer här än jag som har seriös clownfobi utan att ens ha sett hela "Det"? Råkade få syn på en clown i tv-serien Millennium igår och höll på att bryta ihop. Jag var tvungen att försöka googla efteråt på Det-clownen för att "se skräcken i vitögat", men var tvungen att blunda när jag fick upp en närbild...

Hur sjuttsingen blir man av med detta? Funkar det att plåga sig själv med filmer och bilder?

Bara man inte går för högt i oron så man flyr o avbryter i förtid, tydligen klarar inte kroppen att vara orolig länge o därför avtar oron o nästa gång är oron mindre.
Personligen tror jag det finns fler sätt att göra.

Läste precis den här och blev alldeles kallsvettig

Vid tillfället för klippningen ska en medbesökare ha "skojhållit" mannen och sagt att "nu kan ni klippa honom" varpå en ur personalen tog fram en sax och klippte av en tuss och sedan hela håret.

Klippningen ska ha chockat mannen, som senare lämnade stället för att inte komma tillbaka mer. Han återföll sedan i sitt missbruk.

http://www.folkbladet.se/nyheter/finspa ... id=5830122

Henkkalexi skrev:Läste precis den här och blev alldeles kallsvettig

Jag blir inte kallsvettig, jag blir förbannad. Vad är det för skitbeteende?

wuwei skrev:

Henkkalexi skrev:Läste precis den här och blev alldeles kallsvettig

Jag blir inte kallsvettig, jag blir förbannad. Vad är det för skitbeteende?

Det är övergrepp, misshandel och jag vet inte allt...

Denne kan ju ta o stämma dem för det som det kostat honom.
De har ju gjort honom så illa att han inte orkade hålla emot och han har säkert förlorat massor med tid på detta återfall.
Han kan ju inte veta av sig själv hur han ska göra när något sådant här hänt, det var ju något som visade honom att det inte gick att lita på dem som var menade att hjälpa, då finns ju inget sätt att veta hur man ska göra för o få riktig hjälp.