Är deprimerad, allt är för svårt och för mycket. Orkar inte en sekund med mina egna barn, reagerar hysteriskt eller inte alls, är en skitdålig mamma. Orkar inte med någonting. Helst skulle lägga mig och sova... Dygnet runt. Det går såklart inte. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte varför jag skriver det här... Är inte så verbal när jag mår dåligt... Det känns inte som om medicinen fungerar längre...

Har du en depression skall du i första hand vända dig till vårdcentralen. Har du djupare depression kan de ge dig remiss till psyk, men de flesta räcker med vårdcentralen. Där kan du få medicin och/eller samtalskontakt.

Tack, MsTibbs.
Jag vet, jag vet, det är svårt att svara något vettigt på sådant. Jag behövde mest någon sorts reaktion utifrån för att "vakna", ta mig ut på andra sidan. Jag tar ju Fluoxetin, det har fungerat... Men jag är bara jag. Till sist kommer det ikapp mig. Hur mycket kan jag stoppa i mig för att överhuvudtaget ha näsan över vattenytan?... Jag får ringa vårdcentralen igen, men hur mycket hjälper det?...
Jag har mått någorlunda bra och haft hopp om framtiden. Och så sket sig allt. Jag har fått svar från habiliteringen att det inte kommer att bli någon utredning eftersom "de tror inte att jag tillhör deras målgrupp"...
Jag har lagt mycket energi och förhoppningar på ett eget boende, och så visar det sig att jag inte klarar av mammarollen alls när jag är ensam, så nu flyttar jag tillbaka.
Nyss var jag tvungen att låsa in mig i sovrummet för jag känner mig mobbad av mina egna barn (så svag jag är) och blir en jävla skata till mamma.
Vill gå och gräva ner mig någonstans för att få vara ifred. Jag har inga krafter kvar.

Hm, kan det vara så att depressionen ökas av att du har det stressigt? Lugnande medicin och dela på barnen, ansvaret, om det går?

Låter som att du skulle behöva ha en psykolog att prata med bara, så ska du se att det kommer bli mycket mycket bättre.

Just nu är det bara ett stort frågetecken i huvudet. Ringer vårdcentralen och får se... Samtalsterapeuten jag gick hos, har slutat, får börja om från början. Nu när jag flyttat, flyttar jag tillbaka till habiliteringen som ville utreda mig. Barnen ska gå till dagis igen, då får gubben åka med dem, så det blir lite "luft"... Hoppas jag.
Jag har gjort bort mig själv och flyttat för långt, så ansvaret blev för det mesta mitt.
Ja, det är alldeles rätt att stress knäcker mig... Men så seg jag är av mig själv, så behöver jag också "kickas igång". Vem vet...

flytt är en stor, stor omtällning i livet, det kan inte vara att stressen kring det har utlöst en akut stressreaktion hos dig?

jag har också ätit fluoxetin, och det slutade "plötsligt" (antagligen mer gradvis än jag själv märkte) att fungera för mig. inte heller funkade det efter doshöjning, det kan tydligen bli så ibland. jag fick byta helt enkelt!

jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer, annat än håll ut, be om hjälp varhelst du kan få den, och framförallt - jag är övertygad om att du gör så gott du kan och ingen kan någonsin begära mer av en människa. du är värdefull och viktig. ta hand om dig!

Tack snälla... Så kan det nog vara... Fluoxetin håller mig igång och min vikt i schack. Det är en fördel och jag är lite rädd att förlora det... Men jag har också funderat om den "bränner ut" mig. Får se...
Mår lite bättre av att skriva med er. Tack.

Bytt medicin. Skitsamma. Är bara lite lugnare. Skulle kunna sova dygnet runt. Orkar ingenting. Vill ingenting. All aktivitet gör ont i mig. Känner för att ta långledigt ifrån livet. Tänker inte skada mig, bara så att ni vet.

Är jag deprimerad egentligen?...Jag är inte ledsen. Jag vill bara undan. Allt och alla.

Jag är rena giftet för mina barn. Det bästa vare att vara långt ifrån dem just nu.

Varje minsta aktivitetsförsök drar mig till bristningsgränsen.