Förra sommaren, det vill säga sommaren år 2010 - så fick jag ett svar, ett konstaterande, en sanning som jag längtat efter under hela mitt 28 år gamla liv. Jag fick diagnosen asperger syndrom. Den sommaren lånade jag 13 böcker på stadsbiblioteket, biografier som återgav svaret men med ett förstärkande om att det inte bara finns vårdutbildade människor som kan ge mig denna sanning. Det var underbart att läsa dessa böcker, det var som att öppna en dörr till det hem som jag länge hade letat efter. Och än idag tänker jag tillbaka på hur den där varma känslan ingav den första trygga förnimmelsen av lugn och ro - som faktiskt gjorde mig tårögd, så kan jag inget annat än att fälla samma typ av tårar. Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag ska komma till sak.

Jag har mitt handikapp och sen så har jag min personlighet. Jag är en ganska så rolig person och har inte alls så jättesvårt för att vara en clown, bara jag känner mig trygg i rätt sällskap. Men jag möter ofta föredetta klasskamrater, släktingar, gamla pojkvänner och polare från arbeten - som inte tror mig, när jag säger att jag har asperger. Det om något är kränkande. För mig har livet vara fruktansvärt jobbigt och fortfarande är - men de tar inte min ångest på allvar. Någon som känner vid detta problem?

Enda erfarenheten att inte bli trodd, med Asperger synpunkt, är att mina föräldrar inte tror att jag klarar mig själv längre... när jag fick diagnosen ^,^''

Detta är jobbigt, därför att de letar upp mediciner "som kan underlätta" och försöker få i mig dom... och använder sig av LSS på olika sätt, när jag vill lära mig fungera i ett "normalt" samhälle helt utan stöd.


Skall inte dra upp alldeles för mycket... säkert någon som vart med om liknande.

Hmm, det där känner jag också igen. Mina föräldrar kan agera liknande.

Jag känner till det mycket väl.

Jag försöker förklara det som så att neuropsykiatriska funktionshinder inte alltid är så synliga på ytan, och att den stereotypiska bilden av en person med asperger är just väldigt stereotypisk. Stereotypen att aspergare är eremiter som enbart har tåg som hobby, ja den är totalt felaktig liksom stereotypen om autistiska. Stereotypen där är kanske den utvecklingsstörda pojken som inte ger respons på kommunikation, som är totalt i sin egen värld och som får enorma vansinnesutbrott när någon rör vid honom.

Men för att återgå till just detta med att inte bli trodd, eller att bli ifrågasatt:
Det är ju tyvärr en jävligt tråkig utveckling som vi ser: att inte bli trodd. I media talas det om att det diagnoseras "för mycket" och det kanske det gör. Skeptikerna ser det iaf som att psykiatrin har ett tvångsbehov av att kategorisera människor och att diagnoserna slängs iväg kors och tvärt pga någon dold agenda. Ingen av skeptikerna tänker ens tanken att det beror på att sjukvården kanske har blivit bättre på att upptäcka dessa diagnoser - eller helt enkelt att dessa diagnoser BLIR vanligare... som att det är en naturlig utveckling i vårat hårda samhälle. Och sen så har vi ytterligare ett tråkigt argument och det är det här med stämplar och att samhället inte ska placera folk i fack kors och tvärs, och att dessa stämplar inte ALLS behövs egentligen eftersom de inte leder till något. Det är ju också något man ofta hör från skeptikerna.

Det är iaf intressant tycker jag att när det gäller fysiska sjukdomar ja då är det okay att kategorisera och erbjuda vård och stöd utifrån vilken kategori man hamnar i. Och då är det fan ingen som ifrågasätter en diagnos. MEN när det gäller psykiatri ja då är det helt plötsligt en HELT annan fråga. Ja då handlar det om att folk bara har olika personligheter, att det diagnoseras för mycket. Och så är det helt plötsligt "dumt" att slänga in folk i asperger-fack, ADHD-fack, borderline-fack, osv.

"Ja och vad vet du egentligen? Du är ingen läkare" kanske vi ska börja säga.

Alla verkar tro mig av nån anledning. Jag är också clowntypen.

treeman skrev:Alla verkar tro mig av nån anledning. Jag är också clowntypen.

Jag va clown tills jag kraschade. Var läskigt bra på socialt skådespeleri. Idag väljer jag att ladda inför enstaka saker, att göra det hela dagarna i skolan o på jobb funkar INTE i längden.

Flinta skrev:

treeman skrev:Alla verkar tro mig av nån anledning. Jag är också clowntypen.

Jag va clown tills jag kraschade. Var läskigt bra på socialt skådespeleri. Idag väljer jag att ladda inför enstaka saker, att göra det hela dagarna i skolan o på jobb funkar INTE i längden.

Nej det funkar inte i längden för mig heller. Jag blir totalt utmattad då.

Tack för alla ord, jag orkar heller inte vara clown alltför mycket längre - jag mår skit av det. Och skådespeleriet har satt käppar i hjulet för mig, eftersom folk oftast inte tror mig.
Och vad Deadly_Nightshade skriver, det är så sant!!!
Det som irriterar mig ständigt är när "normal-störda" människor tror att diagnoserna ställs för att det ska gynna läkarna och för de anhöriga till oss med npf-problematik, varför kan de inte vara så att de ser till vårat behov? Vi om några behöver få svar.

Jag blir trodd förutom när jag överdriver på skojs skull så folk tappar hakan, sällan jag smyger in lögner någonstans dock.
Sen är det väl pga att jag inte berättar för någon på arbetsplatsen, vänner osv att jag just har autism/asperger, de jag gjort det för tappar snabbt allt förtroende för min kapacitet och då blir jag inte trodd lika väl alternativt att de avfärdar allt jag säger pga att jag säger så eller är så pga min störning.
Fördomar hatar jag så fruktansvärt mycket att jag när jag märker av det känner att jag kan explodera, men så länge jag inte nämner diagnoser hit och dit så har jag hittills inte behövt uppleva ens något liknande, förutom när jag talar om kontroversiella ämnen för jag är frispråkig och pratar med logik medan andra pratar med känslor.

kitsove skrev:Jag blir trodd förutom när jag överdriver på skojs skull så folk tappar hakan, sällan jag smyger in lögner någonstans dock.
Sen är det väl pga att jag inte berättar för någon på arbetsplatsen, vänner osv att jag just har autism/asperger, de jag gjort det för tappar snabbt allt förtroende för min kapacitet och då blir jag inte trodd lika väl alternativt att de avfärdar allt jag säger pga att jag säger så eller är så pga min störning.
Fördomar hatar jag så fruktansvärt mycket att jag när jag märker av det känner att jag kan explodera, men så länge jag inte nämner diagnoser hit och dit så har jag hittills inte behövt uppleva ens något liknande, förutom när jag talar om kontroversiella ämnen för jag är frispråkig och pratar med logik medan andra pratar med känslor.

Men jag har svårt att inte berätta vad som är fel när jag mår dåligt och folk undrar vad det beror på. Säger jag bara att jag är orolig inför exempelvis ett möte, eller fikat på jobbet - så säger jag som det är, att jag har asperger. Säger jag bara att jag tycker att det är jobbigt med träffa människor så får man oftast höra "Nä det är väl ingen fara, du är ju vuxen". Då känner jag mig kränkt. Om jag berättar att jag att asperger så blir folk eftertänksamma. Fast o andra sidan så kan det likväl leda åt fel håll det med. Hur som helst så blir det jobbigt och fel. Det där med kapaciteten kan jag hålla med om. Min arbetsplats är anpassad efter min förmåga, så de kände till mitt handikapp innan jag kom dit. Men ibland så tycker jag att de "daddar" för mycket. Det finns ingen balans. Jag tycker att det är svårt, när ska man vara tydlig med att man har asperger?

Det är svårt när det inte syns utanpå... Mina vänner säger typ att "nejmen inte kan DU ha en autismspektrumstörning" när de får veta. Men de upplever ju inte världen genom mina ögon. De vet inte vilket helvete jag har emellanåt. Eller, det vet de, men inte vidden av det. Jag tycker det är svårt att förklara mig, för jag förstår inte helt själv vad min diagnos innebär för mig än. Det är liksom för nytt.

Nja folk brukar tro på mig när jag säger att jag har HFA/AS men där emot kan de ibland ha svårt att förstå hur stora mina problem är inom viss områden (det gäller de som inte varit med mig en längre tid). Men när det gäller ADHDn är det där emot en hel del som inte tror på mig eftersom jag inte "klättrar på väggarna".

Cheynas skrev:Enda erfarenheten att inte bli trodd, med Asperger synpunkt, är att mina föräldrar inte tror att jag klarar mig själv längre... när jag fick diagnosen ^,^''

Detta är jobbigt, därför att de letar upp mediciner "som kan underlätta" och försöker få i mig dom... och använder sig av LSS på olika sätt, när jag vill lära mig fungera i ett "normalt" samhälle helt utan stöd.

Detta är bekant, och faktiskt inte något unikt för aspergerdiagnosticerade. Jag har samma problem efter diagnos av as-liknande typ. Vet människor med neurologiska diagnoser som har samma problem med sina föräldrar,samt en i övrigt överbeskyddande omgivning.

Fantasy

Moderator: Reparerade citatet.

Jag känner mig kränkt av att människor (speciellt de i min närhet som vägrar tro på mig när jag säger att jag har problem med saker som för andra är de enklaste sakerna i världen), hemskast är nog dock att inte ens bli trodd av sina egna föräldrar.

Om jag säger att jag har problem med att fylla i blanketter eller ringa och prata med myndigheter osv, problem med att uttrycka mig och kommunicera, och att jag är deprimerad. Det enda min mamma säger är att jag ska växa upp och ta ansvar. Men det är inte så himla lätt, det är inte bara att växa upp. Hela mitt liv blir lidande för att ingen tror på mig, och sen blir det värre för då vågar jag inte yttra mig om det för att de tror att jag ljuger om mina svårigheter, så jag måste hålla upp en fasad om att jag klarar allt lika bra som alla andra fastän jag inte gör det, och det tar jätte mycket energi att hålla upp något sådant. Jag har aldrig energi över till något annat.

Jag vill heller inte berätta på t ex högskolan, till mina lärare, för jag vill inte skylla mina svårigheter på en diagnos (inte för att jag har fått något officiellt än, men jag hade den där AHA! känslan), jag vill tro att jag kan göra jobben vi får lika bra som alla andra, ha samma förutsättningar osv, vill inte bli särbehandlad. Men det tar mig extremt mycket energi, vilket går utöver allt annat i min vardag.

chibibotto skrev:Hela mitt liv blir lidande för att ingen tror på mig, och sen blir det värre för då vågar jag inte yttra mig om det för att de tror att jag ljuger om mina svårigheter, så jag måste hålla upp en fasad om att jag klarar allt lika bra som alla andra fastän jag inte gör det, och det tar jätte mycket energi att hålla upp något sådant. Jag har aldrig energi över till något annat.

Det där känner jag väldigt mycket igen. Jag försöker alltid spela normal och hålla uppe en fasad (och ändå verkar jag udda) och det tar mycket energi. Så jag förstår dig en del.

Augusta_83 skrev:Men jag har svårt att inte berätta vad som är fel när jag mår dåligt och folk undrar vad det beror på. Säger jag bara att jag är orolig inför exempelvis ett möte, eller fikat på jobbet - så säger jag som det är, att jag har asperger. Säger jag bara att jag tycker att det är jobbigt med träffa människor så får man oftast höra "Nä det är väl ingen fara, du är ju vuxen". Då känner jag mig kränkt. Om jag berättar att jag att asperger så blir folk eftertänksamma. Fast o andra sidan så kan det likväl leda åt fel håll det med. Hur som helst så blir det jobbigt och fel. Det där med kapaciteten kan jag hålla med om. Min arbetsplats är anpassad efter min förmåga, så de kände till mitt handikapp innan jag kom dit. Men ibland så tycker jag att de "daddar" för mycket. Det finns ingen balans. Jag tycker att det är svårt, när ska man vara tydlig med att man har asperger?

Ja det är en svår balansgång att få människor att förstå, jag själv skulle ju skylla på att jag är nervös, trött, handlingsförlamad, inte vet i vilken ände man ska börja i ett projekt men då får jag istället ta deras uppfattningar såsom att jag är larvig för att jag är nervös, latmask för man är trött, psykopat för man är deprimerad osv, istället för att berätta att jag har en diagnos.
Ja du förstår, hur man än gör blir man särbehandlad, folk verkar inte kunna acceptera vissa människor hur de än beter sig eller vad de än säger.

Hittills har jag bara låtit det passera och vara den jag är utan att berätta något, de riktiga vännerna dyker då snabbt upp som kan acceptera och uppskatta den man är än att man ska hålla på ödsla energi på några typer man aldrig kommer finna lugn tillsammans med ändå.

chibibotto skrev:Hela mitt liv blir lidande för att ingen tror på mig, och sen blir det värre för då vågar jag inte yttra mig om det för att de tror att jag ljuger om mina svårigheter, så jag måste hålla upp en fasad om att jag klarar allt lika bra som alla andra fastän jag inte gör det, och det tar jätte mycket energi att hålla upp något sådant. Jag har aldrig energi över till något annat.

Åh exakt samma här
Sätter så mycket käppar i hjulen.
Nej nej du har inga problem, nej det är bara bita ihop och klart du klarar det bara du vill så.
Klarar inte alls av att ta emot hjälp nu, kan inte det går bara inte, för jag har ju inga problem. Hrm.