Jag skulle uppskatta om någon kunde delge hur en utredning går till, vad som ingår, vilken profession utför utredningen samt övrig information som du upplever kan vara till nytta. Någon som har något att skriva?

Nedan kommer jag beskriva varför jag är här och mina egna funderingar om huruvida jag skulle ha asperger syndrom. En form av presentation som jag tycker hör till när man ansluter sig till ett forum. Alltså inget som har med ämnet att göra.

Är sedan 3 år diagnostiserad manodepressiv eller bipolär som det egentligen heter men jag anser att associationerna gemene man har till manodepressiv stämmer bättre överens med verkligheten i mitt fall. Jag får ofta frågan om jag har asperger av människor jag pratar eller skriver med. Har alltid viftat bort det då jag har haft uppfattningen att det måste vara medfött eller utvecklat i barndomen vilket inte skulle vara fallet för mig om jag möjligtvis har asperger. Idag kände jag mig tvungen att kolla efter igen efter jag skrivit med en annan person. Givetvis slog jag upp DSM-IV TR och läste "Disorders Usually First Diagnosed in Infancy, Childhood, or Adolescence", vilket tvingade mig att ifrågasätta min uppfattning. Enligt definitionen i DSM-IV TR råder det inget tvivel om att jag uppfyller kriterierna för "Asperger Disorder". Jag är en bokstavstolkare, hur snävt jag än tolkar kriterierna så hamnar jag "inom ramen". Att uppfylla kriterier och faktiskt ha en diagnos är en stor skillnad. Men jag fick en tankeställare.

Har många gånger fått höra att jag snöar in på saker in i absurdum och kan ignorera allt annat. Eller som mina föräldrar sade häromdagen när jag sade att jag inte vet hur man tar hand om en hund "*namn* om du vill ha en hund då kommer du se till att du vet allt, efter en vecka kommer du veta mer än någon hundexpert". Givetvis en överdrift, men budskapet är tydligt. Mina nära vänner har uttryckt liknande åsikter i andra sammanhang. Alltså är andra människors uppfattning om mig att jag kan fokusera extremt på ett specifikt ämne. Jag kan inte förneka att det är så, jag finner det troligt.

Jag skall påbörja psykoterapi på grund av min känslokyla och oförmåga att känna med andra människor. Jag saknar totalt förståelse för att andra människor kan känna sig kränkta eller illa till mods av saker jag säger till dem. Mitt resonemang går "så länge det är sanning kan man inte ta illa upp". Inte precis så att jag springer runt och slumpmässigt slänger ur mig glåpord men jag har inget filter när det kommer till att uttrycka min åsikt. Saknar känsla för vad man kan säga och inte säga till människor. Jag kan inte heller ta illa upp av saker andra människor säger till mig. Möjligtvis dåligt exempel men om någon säger "fan vad ful du är!" då blir min tanke "jag har ett relativt genomsnittligt utseende utan några uppseendeväckande defekter. Jag är inte ful. Det är hans subjektiva åsikt som inte stämmer överens med gemene mans åsikt, därför är hans åsikt inte relevant". Säger någon att jag är dum kan jag komma fram till att jag kanske har varit dum mot just den personen och då är det en sanning då kan jag inte ta illa upp. Kommer jag fram till att jag inte varit dum konstaterar jag att personen endast försöker vara elak eller är dum själv och rycker på axlarna.

Min upplevelse är att jag totalt saknar vilja och lust att umgås med andra människor. Jag kan skaffa vänner, har inga problem med att göra mig själv omtyckt. Men jag kan inte behålla vänskapsrelationer. Alla relationer har ett bäst före datum. Jag kan inte ha en vänskapsrelation längre än uppskattningsvis ett halvår. Efter ett halvår eller kortare klipper jag relationen, fullständigt ignorerar personen. Svarar inte på sms eller telefon, blockerar på MSN. Sociala medier såsom Facebook fick jag snabbt sluta använda av just den orsaken. Finns 4 vänner som accepterar att jag "försvinner" ett par månader för att sedan komma tillbaka. Så länge jag är tvingad att träffa personerna genom jobb eller skola går det bra men så fort jag slutar och inte längre är tvingad att träffa dem så klipper jag relationen.

Det som jag på rak arm kan säga att jag inte uppfyller i DSM-IV TR är upprepade rörelser och "apparently inflexible adherence to specific, nonfunctional routines or rituals" även om jag föredrar rutiner. "marked impairment in the use of multiple nonverbal behaviors" tycker jag är diffust och vågar inte avgöra själv men jag är hyfsat säker på att det inte stämmer. Möjligt att APA:s manual är totalt värdelös när det kommer till att identifiera asperger syndrom, det har jag ingen uppfattning om. Gjorde givetvis ett test på psykologitest.se, jag anser att de är totalt värdelösa och i princip inte säger något alls men inte det här fallet kunde jag inte låta bli.

Ett långt inlägg, jag har en tendens att skriva långa inlägg även om jag inte alltid gör det. Nu har jag i alla fall givit en beskrivning om varför jag registrerade mig på det här forumet trots att jag inte har en diagnos. Samt att jag föredrar att ha något att referera till om frågor uppstår. Om någon orkat läsa och vill ge synpunkter på det jag skrivit så "go ahead". Jag är vilsen i den här frågan och behöver mothugg.

Men trådens syfte är egentligen hur en utredning går till. Allt efter de två första meningarna kan ses som egocentriskt dravel.

Edit: Får väl säga att detta endast är mina egna bedömningar och mina egna åsikter. Även om jag anser att jag kan vara objektiv när det handlar om mig själv så är jag troligtvis inte tillräckligt objektiv för att kunna ge en helt opartisk bild.

Det är olika från landsting och utredare hur de väljer att lägga upp utredningen.

På ett ungefär;
Man träffar vanligtvis en psykolog som är specialiserad på NPF. Om man tagit sig så långt som till utredning får man ofta göra WAIS, ett sorts intelligenstest med begåvningsprofil, samt andra tester som utredaren tycker är nödvändigt. Psykologen observerar också ditt beteende under tiden.
Psykologen vill gärna träffa föräldrar eller andra närstående också som kan berätta hur du var som liten, en så kallad anamnes.
Eventuellt får du fylla i några självskattningsformulär.
Beroende på hur omfattande utredningen är får du även träffa andra proffessioner som t ex arbetsterapeut.
Det är mer regel än undantag också att man först genomgår en fysisk undersökning med bland annat röntgen på hjärna för att utesluta fysisk orsak.
Frågor?

Några tidigare trådar om utredning:

neuropsykiatrisk-utredning-t5301.html

hur-lang-tid-tar-utredningen-t19469.html

hur-ska-jag-ga-tillvaga-for-att-fa-en-utredning-t19435.html

fraga-om-utredning-t19645.html

Ägnade nog inte mer än 20 sekunder åt att söka. Borde har kollat bättre.

Få saker man kan kolla på egen hand med andra ord. Irriterande. Ska till psykiatriska måttagningen den 8:e, vill inte hamna i situationen där jag inte har något som styrker min åsikt eller krav på utredning. Är WAIS-III testet för att se om man har specifika styrkor och svagheter? Själv brukar jag hamna strax utanför standardmarginalen beroende på hur testerna är utformade. Är det symboler eller mönster man skall följa brukar jag klara det galant men är det bredare tester så hamnar jag på ungefär medel.

Avskyr skattningsskalor, de är inte direkt precisa. Men de AQ och EQ tester gjort visar att jag faller utanför standardavvikelsen. Inte mycket, betyder kanske inget alls. Testet på psykologitest.se antydde att jag kan hamna inom ramen. Men som sagt förmodligen inte kliniskt vetenskapligt beprövade skattningsformulär. Något annat man kan kolla för att få en fingervisning? Vill som sagt inte sitta och kräva en utredning utan att tydligt kunna motivera varför. Antydningar på ett fåtal tester betyder ingenting och min subjektiva bedömning att jag faller inom DSM definition kan man inte heller kalla direkt vetenskaplig.

Hade helt fel tanke från början. Verkar skilja sig betydligt mellan att få en npf-diagnos och en psykiatrisk.

shibedibato skrev:Det är mer regel än undantag också att man först genomgår en fysisk undersökning med bland annat röntgen på hjärna för att utesluta fysisk orsak.

Alltså har du någon källa på det? Jag gjorde ingen röntgen, EEG eller MR och tror att det görs nog bara om de misstänker hjärnskada.

Jag gjorde ingen hjärnröntgen heller men fick först gå till vårdcentralen och genomgå en vanlig fysisk undersökning.

Skrev i början att det är olika hur olika landsting lägger upp utredningen.

Azo85 skrev:Är WAIS-III testet för att se om man har specifika styrkor och svagheter?

Något annat man kan kolla för att få en fingervisning?

Hade helt fel tanke från början. Verkar skilja sig betydligt mellan att få en npf-diagnos och en psykiatrisk.

Dels för att se svagheter och styrkor, dels för att ge en överblick hur begåvad man är. Intelligenskvot. Har du redan gjort det behövs ingen ny testning. Det vanliga för människor med autismspektrumtillstånd är att begåvningsprofilen är ojämn eller väldigt ojämn.

Om du vill få en utredning för Asperger tycker jag bara att du säger vad du tänkt kring det, låt sedan din kontakt i så fall remittera dig till ett utredningsteam om den anser att det är nödvändigt.

Internettester ska du inte förlita dig på överhuvudtaget.

Jag fick inte göra fysiska tester, EEG och MR/CT. Däremot fick jag göra EEG och CT senare på grund utav hallucinationer.

Kräva en utredning på lösa grunder. Det verkar som att jag får ta det som det blir. Kanske är en fördel att jag redan är en patient inom psykiatrin. Får helt enkelt fortsätta läsa och sätta mig in i hur en utredning går till och hur mallen för asperger ser ut och hoppas att jag kan vara objektiv och avgöra vad som stämmer och inte stämmer.

Hittade vad jag tycker verkar vara en bra överblick över hur en neuropsykiatrisk utredning går till skriven av Neuropsykiatriska enheten Psykiatri Nordväst Karolinska.

http://www.slso.sll.se/upload/CePF/Neur ... dad%5D.pdf

Jag har nu asperger syndrom. Min frågeställning var asperger syndrom eller schizoid personlighetsstörning utifrån att mitt sociala beteende ligger långt utanför vad som kan anses vara normalt. Utredning bestod i ett par(?) frågeformulär, ett samtal med psykolog, genomgång av journaler, ett anhörigsamtal mellan psykolog och min mor samt ett möte mellan psykolog och neuropsykiatrin i Borås. Enligt mig har ett alltför tunt material samlats in för att möjliggöra en korrekt bedömning som slutar i en kronisk diagnos. Motiveringen till att det rörde sig om AS och inte schizoid personlighetsstörning var att jag som barn hade ett beteende som ligget inom ramen för AS, vilket jag kan godta.

Själv är jag övertygad om att jag uppfyller kriterierna för AS i DSM annars hade det varit idiotiskt av mig att efterfråga en utredning. Men jag kan omöjligt vara objektiv när det rör sig om mig själv och att man uppfyller kriterier behöver inte betyda att man har en diagnos då kriterierna är mycket godtyckliga. Därför blir en second opinion meningslös eftersom jag inte är missnöjd med resultatet utan med utredningen och i sådant fall bör jag höra av mig till patientnämnden.

Tvivlar inte på att jag har ett beteende som faller inom ramen för Asperger syndrom. Jag var ute efter att en kompetent person skulle göra en professionell bedömning för att klargöra huruvida jag har det eller inte. Jag ifrågasatte utredningsarbetet och fick till svar att psykologen endast bedömer sannolikheten för en diagnos och att hon (psykologen) inte ansåg att det var befogat att lägga ner mer tid och energi då psykologen hade åsikten att det är mycket sannolikt och inte kunde se något som tyder på annat.

Jag tycker att det är fullständigt orimligt att sjukvården kastar ur sig diagnoser på mycket svaga grunder. Jag är inte förvånad eller besviken men anser att psykiatrin är väldigt oprofessionell och att de personer inblandad i min utredning bör förlora jobbet då de uppenbarligen inte sköter sitt jobb professionellt.

Usch vad mycket jag känner ingen mig i din beskrivning av dig själv. Kan hitta bara en sak som inte passar i mig och det är att jag kan ta illa upp vad folk säger till mig. Beror mycket på tonen som används och gäller det fel ton (dvs orespekt) då mönstrar jag upp en god kampvilja som inte går förbi obemärkt.
Ah nu hittade jag en till .... jag är inte depressiv men starka känslor har jag som kan slår frivolt.

Jag delar också din tvekan angående pålitligheten av Aspergerutredning. Vet det fan om jag kan lita på resultatet. Högst troligt inte.
Jag ville komma fram till sanningen, men dit kommer jag inte.

Jag har bara en deltest kvar av utredningen och sedan träffa psykiatrikern.

Jag kommer komma ut med Aspergerdiagnos. Det finns inte en möjlighet i världskartan att jag inte får AS-diagnosen, men jag är miltsagt skeptiskt för hur utredningen är upplagt och hur man kommer till slutresultatet. Jag helt enkelt tror inte på NP-utredningen.

Själva utredningen har varit Iofs väldig positiv erfarenhet och jag har träffat trevliga professionella och kunniga människor, jag bara inte tror på själva utredningen.

Det kan Iofs påverka att jag själv upplever mig som ett 150% Aspie. Det är möjligt att min egen övertygelse har påverkat själva utredningen.

Jag upplever tyvärr själva utredningen som fullständig ologisk, ytlig och totalt opålitlig.

AS-diagnos kommer jag få men tyvärr så kommer jag ha tvivlan kvar precis på samma sätt som innan utredning. Jag ville ha fakta utav utredningen.
Det får jag glömma.
Fakta kommer jag aldrig få.
Mina förväntningar var för höga.

AS har jag men vad är hela bilden? Vad annat har jag?
ADD högst troligen också, men sedan? Mildare OCD som slår som betongvägg ibland.
Någonting saknas ändå. En eller två pusselbitar. Tvivlar att jag någonsin kommer att veta.

Dock är jag ytterst tacksam för utredning, det har bidragit till ökad kunskap om mig själv, har tagit många steg framåt tack vare att jag har fått träffa psykologen under hela hösten och fått prata ut. Mycket nyttig upplevelse, men som sagt NP-utredning ( dvs resulat och hur det tas fram) imponerar inte mig.

Den är vit och har äckliga små svarta krumelurer på sig. Man kan bläddra i den vita skiten eftersom den är skiktad. Äckligt.

"Har alltid viftat bort det då jag har haft uppfattningen att det måste vara medfött eller utvecklat i barndomen vilket inte skulle vara fallet för mig om jag möjligtvis har asperger."


Kanske för sent att fråga nu, men varför skulle du inte kunna ha AS menar du(apropå det som jag citerat ovan)?
Vad jag vet är det väldigt många som får sin diagnos när de når tonåren för att det är då problem och avvikelser blir extra tydliga. Okunskapen om asperger har också varit väldigt stor, men nu får fler och fler kunskapen om den och därför är det fler som får diagnos när de är små barn då folk i barnets närhet snappar upp det lättare(samt vuxna som känt sig annorlunda "hela livet" och därför på eget initiativ påbörjar en utredning).

--
För något år sedan följde jag en blogg skriven av en kille som skrev att han hade http://sv.wikipedia.org/wiki/Antisocial ... C3%B6rning och på det sättet du beskriver dig själv och hur du är gentemot andra människor fick mig att tänka på honom. Du kanske redan har kollat upp den här personlighetsstörningen, men det var bara något som slog mig och behöver självfallet inte betyda någonting.

Exploitbat skrev:Kanske för sent att fråga nu, men varför skulle du inte kunna ha AS menar du(apropå det som jag citerat ovan)?

Jag har uppfattningen att asperger är ett strukturfel i hjärnan som man antingen föds med eller som uppstår vid våld mot huvudet. Samt att asperger syndrom är en diagnos som vanligtvis ställs innan man vuxit klart.

Exploitbat skrev:Du kanske redan har kollat upp den här personlighetsstörningen, men det var bara något som slog mig och behöver självfallet inte betyda någonting.

Av det som står i DSM-IV-TR om antisocial personlighetsstörning är det mycket som inte stämmer på mig.