Hej! Bestämde mig för att göra ett konto här efter mycket intressant läsning
Inte hundra om om jag har asperger, inte fått det riktigt på papper men två tanter jag träffade för 1 år sedan trodde att jag hade det (som jobbade inom psyk), och det verkar inte vara helt omöjligt..

Största problemet är det sociala, kan inte komma på något annat problem direkt. Känner mig osäker konstant (har haft en rätt kaotisk uppväxt med massa flyttar och problem). Är också för feg att inleda samtal med dem få jag känner, men klart beror ju klart vem det är.

Ofta är det att jag inte 'vågar' att säga saker spontant som jag tänker på i samtal utan måste tänka innan man säger något. Speciellt med personer man inte känner så väl. Konstant orolig hur personen ska reagera/se mig, har absolut inget självförtroende.

Har också suttit isolerad i drygt 1 och 1/2 år innan 2011 då jag nu mår mycket bättre och känner av att min långa depression har gått över. Isoleringen blev mest datorspelande, vände på dygnen. Brydde mig inte om något annat, och då menar jag verkligen inget för jag mådde så dåligt. Hörde inte av mig till den lilla släkt jag har/på födelsedagar eller när dem kom och hälsade på. Satt klistrad framför skärmen..

Dessutom har jag ALDRIG haft någon riktig kompis, var rätt omöjligt för mig att träffa folk på fritiden tidigare och nu när man mår bättre/har flyttat till ett säkrare hem så känns det väldigt mycket av att man ligger så långt efter, även fast jag har bott här i 3 år. Jag är snart 19 år gammal..

Jag har försökt att göra det jag kan komma på.. dvs att sluta med allt beroendeframkallande datorspelande, sedan ett par månader tillbaka, börjat träna på gym och för två veckor sedan började jag på komvux.

Nu vet jag inte hur jag ska gå tillväga för att inte hamna helt utanför, jag kan tänka mig inleda ett samtal men jag brukar vara extremt stressad och orolig/få helt tunghäfta.. Löjligt jag vet, men vill ha bort detta på något sätt Vet inte vad man ska säga, samtalsämnen osv för att inte sabba det hela.. Överanalyserar allt, men det är den extrema ovanan som gör detta =/

Absolut inget att göra på dagarna har jag heller, komvux eller gymmet är det ändå vettiga jag gör idag. Vet inte hur jag ska kunna lära känna nya, få kontakter. Finns det något jag kan göra ensam? Menar om jag skulle åka in till stan och dra på någon slags aktivitet? Funderar en hel del på krogen men är helt enkelt för feg att göra något sånt ensam plus att jag tror knappast att det är en höjdare. Bestämt mig för att inte bry mig om hur det blir på komvux oavsett om jag hamnar utanför gruppen, utan vill bara ha mina betygen för att sedan fortsätta någon annanstans.

Kände bara för att skriva av mig lite, men hoppas att någon kanske har lite tips att ge

Edit: Ber om ursäkt för det kluddiga inlägget men fråga gärna om jag var otydlig eller glömde något.

Hej,

Jag har svårt med att "skapa" sociala kontakter via informella kanaler, t.ex. fester eller någon man råkar på när man skall fika. Så jag har sedan tidig ålder engagerat mig (på olika nivåer och med olika intensitet) i föreningar; körsång, idrott, frilufsande o.s.v. På så sätt har jag kunnat lära känna människor i min egen takt (d.v.s. långsamt) och har efterhand blivit kompis med någon som av någon anledning verkar tycka om mig också. Det är inte effektivt om jag mår dåligt, eftersom jag tenderar att dra mig undan då. Men det behövs inte mer än bara lite engagemang, så att man kan öka på efterhand som man känner sig tryggare i en viss miljö.

Darklight, det låter som du lider av social fobi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_fobi). Du kan förstås dessutom ha AS.

Om du inte klarar att övervinna din social fobi, så kan du söka hjälp hos en terapeut, ev få lämplig medicin.

Har du funderat på en utredning om du har AS?

Tackar för svaren @Alien. Jag har såklart läst om social fobi men jag har frågat runt dom jag träffat plus en doktor. Dem trodde att jag inte hade socialfobi. Jag vill prata men måste känna mig tillräcklig säker/vara tillfälle eller vad man ska säga. Skulle inte kunna gå fram och leda ett samtal helt spontant sådär men om någon tar kontakt så gör jag allt i min väg för att göra det bästa utav det även om jag inte riktigt vet hur jag gör. Dem tyckte det var konstigt att jag hade så bra ögonkontakt med tanterna jag träffade, tydligen är det helt mot socialfobi/aspie? Tror det var så dem sa. Jag har egentligen lite problem med ögonkontakten kan jag medge men mest pratet och kontakten som jag ser som det största problemet.

Ställer motfrågor och försöker prata men det är inte lätt. Tyvärr har det inte varit många sånna tillfällen ännu, håller mig ju undan som en vana =/

Japp, funderat på en utredning men om det skulle visa sig att jag inte har det så förlorar jag kanske en värdefull 'inkomst' Så har valt att vänta och göra det längre fram istället.

Under min depression/isolering fick jag även antidespressiv utskrivet och testade en tablett, vilket enligt doktorn inte skulle ha det ha någon effekt alls. Det hela slutade att jag fick åka till akuten för jag fick kontant blodtrycksfall även när jag låg ner och kände mig svag & allt gungade. Efter den händelsen avrådde han mig från alla antidespressiva tabletter. Vägrade själv att ta tabletten innan jag blev övertygad/bestämde mig för att testa när man läste om biverkningar

Hejsan Darklight!

Jag känner igen en del av det som du skriver. Jag har diagnosen asperger och har varit väldigt ensam periodvis eftersom jag mått så dåligt att jag inte orkat med sociala kontakter.

Nu mår jag mycket bättre sedan ca två år tillbaka, men det känns fortfarande som jag ligger "efter" på det sociala området. Jag tycker fortfarande att det känns nervöst att ta initiativ till kontakter.

Nu ska jag verkligen inte låtsas som att jag är expert men här är mina bästa tips på sånt som har funkat för mig:

a) Nappa på sånt som andra föreslår. Det är alltid enklare att låta någon annan styra än att ta initiativ själv.

b) Var dig själv (lättare sagt än gjort - jag vet!). Förut var jag väldigt mån om att inte göra bort mig eller framstå som "dum" eller "konstig" men nu struntar jag i det. Och det häftiga är, att eftersom andra märker att jag inte själv tycker att det är så förskräckligt när jag gör bort mig, så tycker inte de heller det! Jag tänker som så att social kompetens kommer aldrig att bli min starka sida. Om jag ska kunna umgås med andra så måste jag kunna bjuda på mig själv. Jag kan inte välja att vara supercool för det finns inte en chans att jag klarar det. Däremot kan jag vara juste, hjälpsam, smart och rolig - och det är ju faktiskt egenskaper som folk uppskattar mera hos andra!

c) Välj aktiviteter som du gillar och låt det sociala komma "på köpet". Själv har jag t.ex. engagerat mig i en förening och därigenom lärt känna en massa människor. Då får jag både göra sånt som jag tycker är roligt och engagerande och samtidigt lära känna nya människor utan att behöva ta jobbiga sociala initiativ!

d) Våga göra saker ensam! När jag gör saker ensam (som att gå på konsert eller så) så brukar jag tänka att folk runtom vet ju inte varför jag är där själv. Kanske min kompis bara är på toa, eller har blivit sjuk. Och faktum är att andra oftast verkar tycka att det är modigt om man gör saker på egen hand. (just krogen verkar inte så kul ensam, men mycket annat kan man mycket väl göra själv).

e) Människor som gör saker framstår som intressanta och spännande. Ju roligare man har desto roligare blir man som person. Att sitta hemma och ha tråkigt förvandlar en till en tråkmåns. Sen spelar det väldigt liten roll VAD man gör: åk till gymmet, börja orientera, lär dig virka, gå med i Röda Korset eller börja spela klarinett. Det är mycket lättare att prata med människor som gör saker (man kan ju alltid fråga dem om deras hobbies)! Tänk på att alla är nervösa i sociala sammanhang (mer eller mindre) och ju mera du framstår som lätt att prata med, desto mera uppskattad kommer du att bli.

f) tänk "baby-steps"! Det är inte så troligt att du ska förvandlas från tillbakadragen och ensam till superutåtriktad partyanimal med massor av kompisar över en natt. Till att börja med kanske det är en tillräcklig utmaning att se glad ut och säga hej till folk på Komvux eller gymmet. Men det är ändå ett steg i rätt riktning! Man behöver inte prata så himla mycket eller vara spirituell. Kommer du på något annat att säga så är det jättebra men tänk inte att du måste! Tänk på att det mesta folk säger är rätt poänglöst. Typ "usch vilket väder!" (fast se glad ut när du klagar, annars tycker folk att du är deprimerande), eller "vad fin du är i håret" eller "jag fattar inte hur man ska göra med den här maskinen, kan du visa mig?" (på gymmet). Det är otroligt sällan man säger något direkt meningsfullt.

g) erkänn när du inte fattar, eller inte orkar, eller i största allmänhet känner att du blir överväldigad av samspelet med andra. Gör man det på ett positivt sätt så är det inte ett problem. Rätt ofta när jag frågar saker så svarar de andra med alldeles för mycket information. Förut försökte jag alltid att låtsas som jag förstod vad de menade, med massor av trista missförstånd som följd. Nu frågar jag ifall jag inte fattar, eller säger att "OK, nu måste jag sätta mig och försöka förstå det som du har sagt, jag kommer tillbaka och frågar mera sen" eller så.

h) inse att det är inte alltid ditt fel när det blir fel. Även folk utan asperger missförstår varandra ofta!

Darklight, verkar inte som vanliga tabletter är något för dig då. Kanske hellre nässprej med oxytocin: kan-det-vara-nat-oxytocinspray-mot-social-fobi-t5967.html

Även om det är vanligt med ögonkontaktsproblem för aspergare, så gäller det inte alla. Jag har t ex inga problem med det, och har ändå AS-diagnos.

Japp, funderat på en utredning men om det skulle visa sig att jag inte har det så förlorar jag kanske en värdefull 'inkomst'

Menar du att du inte skulle kunna gå på komvux pga en ev utredning?

I övrigt har du fått bra tips av Lakrits och Gafsan, de verkar veta vad de talar om.

Till Darklight.

Jag skulle kunna träffa dig om du tror att det är till nån hjälp. Jag finns på Kungsgatan 28 2tr i Uppsala. Jag är van vid rätt egendomliga personer.

I det här forumet tillhör jag nog nån minoritet. Jag är 67 år, arbetsgivare och har aldrig tagit psykmedicin. Jag har liksom löst mina problem på egen hand, och tvingat andra att anpassa sig, eftersom jag bestämmer.

Jag är mkt tolerant mot människor som det objektivt är synd om. Att hjälpa människor som det objektivt är synd om gör att jag förtjänar att finnas till.

Sen är jag den enda jocken här som använder sitt eget namn. Det är nån sorts berättelse.

Det tillhör min sort att man i huvudsak tittar på. Och vad andra förstår är deras problem. Ungefär så.

Lennart Frimodig

@ Gafsan. Tack för alla tips! Försöker jobba på en hel del saker på den listan. Det där att man ska framstå som dum eller konstig är därför jag är blyg mest. Hejar redan på folk, men inte riktigt mer än det. Kan säga något spontant ibland, någon kommentar men brukar bara leda till att personen säga någon mening tillbaka inte att vi börjar prata :& Men har bara gått en vecka, och av vi åtta som går där så är det bara tre som är ett gäng egentligen, som man ser har en bra relation på fritiden och känt varandra från innan.

Det där med att göra saker själv, försöker jag också. Svåra är bara att komma på vad för något som inte är för konstigt (ops, nu är vi där igen =). Är nog väldigt fantasilös dock, kan bara komma på aktiviteter som Liseberg och bio vilket känns som om det skulle vara helt onödigt och meningslöst att göra själv? Svårt =/ Bio och gå runt i affärer på stan/köpcentrum är det enda jag egentligen har gjort hittills själv.

Kommer inte på något annat.. Inte att det gav mig så mycket, men tror att det kan vara bra att vänja sig vid folkmassor oavsett om jag pratar med någon eller inte. Växlar bara ett par meningar med dem i kassan, ibland så har dom frågat mig spontana grejer och då får jag lite panik innombords, haha. Kommer helt oväntat för mig.

En i kassan på stadium började fråga var jag bodde/gjorde på fritiden och så efter jag hade svarat på hans "oj, jag ser att du har storhandlat" kommentar =P En annan sak som hände för ett par månader sedan var att en frisör frågade ut mig massvis och jag förklarade min bakgrund och sa att jag är extremt blyg och så. Hon bara "det ser inte ut så". Blev bara en pinsam tystnad av det hela och sedan frågar hon mig om jag har lust att följa med och ta en öl någon gång eftersom hon kände många? Jag var bara tyst, och efter ett tag svarade jag "Vet inte, är nog för blyg för det". Efter det så sa hon att jag kunde komma in till henne när jag vill om jag bara vill prata med någon eftersom hon ändå har tråkigt på dagarna?? Jag förstår fortfarande inte det hela, efter flera månader.. Menar hon jobbar ju och klipper folk, då kan ju inte jag komma och prata om jag äns skulle våga att gå dit. Tror att hon bara ville bara snäll antagligen men fortfarande paff, synd att man är som man är och inte vågar säga ja och att blygheten ska förstöra allt Jag visste inte hur jag skulle reagera på det hon sa.


Nu skrev jag sådär mycket igen, ville bara förklara lite mera. Händer med automatik

Frimodig skrev:Jag skulle kunna träffa dig om du tror att det är till nån hjälp. Jag finns på Kungsgatan 28 2tr i Uppsala. Jag är van vid rätt egendomliga personer.

Jag bor tyvärr ett par mil utanför Göteborg så lite långt borta - Men tack så mycket ändå

Alien skrev:Menar du att du inte skulle kunna gå på komvux pga en ev utredning?

Nej, jag får aktivitetsersättning efter en långtids kämpande för det. Surt att förlora den om nu diagnoserna skrevs av, så valt bort att göra en undersökning. Fick panikångest plus något mer satt med misstanke på aspergers, kanske det var nu när jag försöker minnas.

Till Darklight.

Jag tror mycket i din framtid handlar om att hitta nån jocke som jag. Du behöver nån sån här effektiv coach. Nån som fattar spelreglerna och som står på din sida.

De flesta utnämnda coacher fattar inte spelreglerna, de har aldrig varit arbetsgivare. De förstår inte hur man skall tänka.

Lennart Frimodig

@Darklight
Kan faktiskt vara så att hon var intresserad av dig, skulle tro att hon uppfattade dig som en ärlig och rättfram person, bakom din blyghet. Framför allt för att du sa vad som var ditt problem. Den typen av människor börjar bli sällsynta i dagens samhälle. Skulle tro att hon blir glad om du dyker upp igen.

Jag har nog haft ungefär din typ av problem under stor del av mitt 64-åriga liv.
Det som har fungerat bäst är när jag varit i sammanhang där jag känner att jag är intresserad av det som händer.
Alltså i föreningar där något av mina intressen, kan göra att jag glömmer bort mig själv, för att det är så intressant.
Men det kan hända att jag blir medveten om mig själv även i sådana sammanhang, och känner att jag inte hör dit, men det brukar gå över. Väldigt viktigt att inte ge upp och återfalla i sina gamla invanda gängor.

Frimodig skrev:Jag tror mycket i din framtid handlar om att hitta nån jocke som jag. Du behöver nån sån här effektiv coach. Nån som fattar spelreglerna och som står på din sida.

Jo, det hade nog inte varit helt fel.. Blir att försöka stå ut ändå och inte ge upp, har faktiskt inte äns försökt för att vara helt ärlig. Är för feg för det, allt måste tänkas ut i minsta detailj innan. Har iallafall en psykolog jag träffar ibland och en annan kontakt som jobbar inom kommunen med ungdomar med olika problem. Bättre än inget, men det känns omöjligt att släppa tankarna även när jag träffar dem. Är dock mindre nervös och kan prata (med psykologen/personen från kommunen).. Värsta är folksamlingar eller när jag "halvkänner" en person som pratar med någon annan och man inte vet om man vågar gå fram/vad man ska säga. Socialicera i allmänhet..

@lesseivägen, Vet faktiskt inte. Har funderat på det där ett bra tag, bestämt mig för att avvakta och se om man stöter på henne nästa gång eller på ett annat ställe.Så löjlig man är. =/ Det känns en aning bättre för varje dag jag är ute iallafall, men inte tillräckligt för att jag ska våga 'vara mig själv' eller kunna släppa tankarna. Lite svårt bara då jag inte är jätte intresserad av något speciellt.Kan inte komma på något vettigt, eller vad man kan göra en helg ensam för att utmana sig själv/kanske lyckas få kontakter. Japp, det hände mig efter jag misslyckades på gymnasiet. Fall tillbaka och isolerade mig i ett år till men aldrig att jag ger upp nu. Men hur går man tillväga Är så mycket lättare för mig om någon börjar, fråga mig något eller vad som helst. Då svarar jag och kan oftast komma på något tillbaka men därefter blir det jobbigt.

Till Darklight.

Du måste lära dig förklara dina behov för myndighetspersoner.
Det är där nån dumjävel som jag passar in.

Du behöver lära dig lss.

Men, vad som är huvudsaken. Du behöver nån individ som står på din sida i den här sörjan.

Normala människor fattar inte sånt här.

Ditt problem är att du inte kan hävda dig själv. Du kan inte hävda dig själv på de där andras villkor.

Lennart Frimodig

Jag har AS men misstänker ADD. Jag bor i Romelanda inte långt från kungälv. Skulle kunna hjälpa dig om du vill. Bor du i närheten av mig så skulle vi kunna träffas.

Hej Darklight! Känner igen mig i mycket av vad du skriver, framförallt i min tonår mellan 13-18 ungefär.

Jag vill bara kalla det för socialfobi så länge för att namnge det. Men jag tror just att den socialafobin (tunghäfta, spända samtal i möten med andra människor, olustiga känslor, osäkerhet mm) blir så mycket värre och mer uppenbar när du inte har kompisar och så. Jag tycker precis som du att det kan vara svårt i mötet med människor, det blir en utmaning att hålla samtalet levande och man fruktar att orden tar slut och en pinsam tystnad uppstår. Med någon man känner väl uppstår inte det. Man är ju förhoppningsvis lika bekväm med tystnaden eftersom man är bekväm och man vet var man har varandra.
Som värst spelade jag datorspel 17 timmar om dagen, nu ingenting. Förutom Super Mario som jag nötar ibland! xD Jag hade inte heller några vänner och hade precis slutat gymnasiet och det enda jag fick ut av det var att jag blev mobbad. Jag var osäker och satte upp en hård fasad, ett sätt att försvara mig eftersom jag var rädd för att ge någon mitt lillfinger och sedan få det avbitet. Vad jag vill komma med detta är att man på olika sätt kan riskera att falla in i dåliga cirklar som bara gör saker värre och späder på ens sociala fobi ännu mer.
Jag kan också tänka mig att det är lätt att ställa lite för höga krav på sig. Om man är ovan vid social interaktion så blir det lätt en prestation att tala med någon, och därav kommer säkert en del av nervositeten. Ha inga förväntningar på ett samtal eller en person, så kan det gå lättare. Med förväntningar menar jag inte t.e.x. en potentiell fru eller kamrat bara, utan så länge en osäkerhet uppstår hos en själv så har man indirekt någon typ av förväntning, kanske ofta på sig själv. Problemet är att jag vet att det är lättare sagt än gjort, jag misslyckas även jag ibland. Gjorde det senast idag när kassörskan talade med mig. Hon såg efter mig när jag gick och jag tror jag gjorde ett intryck på henne, ett sådant som man inte kan sätta fingret på, men att hon fick en underlig känsla för att min osäkerhet lös igenom.
I grund och botten så blir det så mycket lättare för dig om du hittar någon att umgås med, helst en person som är lite socialare än du, men inte tvunget. Det är alltid svårt att hitta nya vänner. Jag hade nog lite tur.

Jo jag befinner mig också i en liknande situation, för mig är det som om jag vore en eremit, den enda kontakt jag har är att jag en gång i månaden träffar min kamaratstödjare, jo sen förstås min kurator och psykolog, men dom räknar jag inte. Annars så är det helt dött,kan gå många dagar då jag inte pratar med någon alls.Så har det varit sen jag var liten. Är man dessutom blyg och har urdåligt självförtroende så går det inte. Jag har alltid varit ensam och känner också att jag kommer att få vara det resten av mitt liv.

Japp, precis som ni skrev.
Har inga problem med att hälsa på folk jag inte känner väl men sedan efter det, eller efter någon enkel fråga så vet jag verkligen inte vad jag ska säga om det inte är uppenbart just då.

Men utöver det som finns, det säger liksom stopp och allt som man egentligen vill säga eller ibland tänker på vågar man inte säga. Är rädd att personen ska ta illa upp om jag ställer den och den frågan.. om jag säger det osv, kan inte heller släppa tanken.

Försöker tänka att vem bryr sig om jag gör bort mig, men går bara inte. Så fort man går ut för att handla eller för att göra vad som helst så brukar nerverna komma, speciellt om det är runt där man kan tänkas "känna igen" någon man halvkänner men inte umgås med.. Om jag då ser personen så vet jag inte om jag ska gå fram (vilket jag egentligen vill såklart), eller om jag ska ignorera vilket jag gör om personen inte ser mig klart och tydligt. Skulle faktiskt våga gå fram men det stora problemet är vad jag ska säga för att inte göra bort mig eller verka dum.

Inte haft någon som helst kontakt med jämnåriga på år.. 2-3år, vilket är total katastrof.. Har väl bytt ett par meningar men någon man inte träffar eller ser längre. Försöker att inte ha några förväntingar som du skrev Winterblues, men det är inte lätt att släppa tankarna speciellt inte då man har varit ensam hur länge som helst.. Jag känner att jag kan bli social men vågar inte "vara mig själv" på något sätt, och jag vet inte varför det känns såhär. Allt ska tänkas ut innan man säger det eller så kortfattat som möjligt när jag träffar något. För det mesta som jag skrev vågar jag aldrig ta kontakt, förutom med 1-3 personer som jag känner väl som då är vuxna. Men syftar med jämnåriga.

Vill utmana mig själv för jag känner att jag börjar må bra nog.. Vet bara inte hur, och vad man ska göra.

Funderar på att flytta någonstans nästa år, antagligen folkhögsskola som jag kommer bo på. Tror det är en av dem bättre lösningarna för mig. Jag känner mig mer pressad och tillbakadragen på något sätt här hemma, mest att jag tänker och fokuserar att jag ska träffa på massa gamla klasskompisar som jag inte haft någon kontakt med. Löjligt nog har dem inte gjort något dumt emot mig.

Men då gäller det att jag är välförberedd på att kunna socialiera när det är aktuellt med att flytta tänker jag, blir gärna normal redan nu =(. Men jag måste träna mer och utmana mig själv nu. Men svårt att komma på något man kan göra som ensam. Kommer verkligen satsa allt på att få detta att funka även om det känns hopplöst, men om man tänker efter så har man inget riktigt annat handikapp som många andra har men ändå har vänner. Skulle hellre vilja sitta i rullstol med kompisar än att vara ensam med "socialfobi/kanske AS" (inte säker på vad jag har). Får försöka tänka positivt, men det är inte lätt när jag väl är bland folk.

Men hur gör jag för att träna upp mig alternativt försöka träffa någon trevligt person innan det, att åka iväg till stan (Göteborg), är något jag definitivt vill/kan göra men den stora frågan är vad man ska göra där inne som ensam och vart man hittar jämnåriga som inte fasta vid sina vänner. Hade en tanke om att åka in till Liseberg ensam i somras men blev aldrig av då det inte kändes värt att åka ensam. Tror inte heller det är ett bra ställe att 'försöka utmana sig själv på'

Hej, nu när jag läser det du skriver känner jag igen mig. Har en 3-4 nära kompisar som jag umgås med ibland men utöver det har jag väldigt svårt att skaffa nya kontakter. Har gått i högskolan nu i 1 år och har i princip inte lärt känna en enda i klassen. På gymnasiet hade jag ett gäng som jag umgicks med, vi spelade mycket dataspel och dylikt. Resultatet av detta blev väl mest att jag fastnade för mycket i spelen och studerade sämre. Lyckades ändå gå ut med ganska bra betyg. Problemen i högskolan beror nog mest på att jag har svårt att närma mig folk, kan ha ett släng av social fobi där. Har nu på sista tiden försökt umgås med några personer som har samma intressen som jag. Mitt råd till dig är att hitta något intresse och gå med i någon förening där du kan ge uttryck där detta intresse. Bor du i en större stad borde detta inte vara ett problem. Tycker också du borde skaffa en positivare inställning.