Hej! Vill egentligen bara skriva av mig lite för jag bär på lite frustration

Jag har egentligen inte misstänkt att något var lite annorlunda innan. Det är nu de senaste tio åren som jag känt ett större utanförskap samt en känsla av att vara lite annorlunda. Jag har sökt mig till läkaren och forslats runt lite. Den första psykologen kom jag ingenstans med - i vårt sista samtal ryckte hon på axlarna och sa "Du är alldeles normal". Några år senare blev mitt liv återigen lite väl svårt och jag sökte hjälp igen. Nu hade saker och ting blivit värre och den nya psykologen konstaterade att jag har social fobi och agorafobi (torgskräck). Men jag ska inte gå in på de två symptomen mer än så.

Nu känns det som om bitar börjar falla på plats. Hon bekräftade för mig att "Du har ju många drag åt asperger, men jag gillar ändå inte att placera personer i fack". Efter hon sa det så började jag läsa runt här bland de olika diskussionstrådarna, gjorde några av internettesterna för att se vilken typ av frågor som var relevanta för att ge diagnosen (även om inte ett internettest kan ge mig svaret på om jag har det eller inte).

Socialt så fungerar jag ganska bra. Ibland är jag lite översocial (trots min socialafobi, men det beror på sammanhang). Mitt problem kan t.o.m. vara att jag öppnar mig för mycket, att jag inte gör skillnad på nära vän och t.ex. arbetskamrat. Däremot kan jag bli väldigt trött efter att ha vistats bland folk och kan behöva alltifrån ett par timmar till ett par dagar för mig själv i tystnad. Jag trivs mest med en till en. I en grupp så drar jag mig tillbaka och vill helst hem många gånger. Jag tror inte att jag är "dålig" på att läsa av människors ansiktsuttryck, men jag kan känna en stor osäkerhet över människors intentioner ibland. Är de arga på mig nu? Tycker denna person om mig, eller avskyr hon mig?

Jag är väldigt stressad om dagarna. Inte bara över min osäkerhet i vissa situationer som jag ställs inför, utan t.ex. att när jag ska resa från punkt A till punkt B så blir även det ett stressmoment. Om jag promenerar så nästan springer jag, om jag cyklar så går det snabbt så jag får duscha när jag kommer hem. Avskyr att ha någonting bakom mig (bilar i trafiken, forgängare, cyklister osv). Jag har haft körkort i tio år, men gillar ju inte att köra bil överhuvudtaget. Vågar inte ens köra inne i Göteborg.

Har lite barnsliga saker för mig, som jag liksom inte vuxit ur från. Jag kan arrangera "fighting-matcher" mellan pennorna på skrivbordet om jag är uttråkad, har en ovana av att "snutta" på täcket eftersom jag gillar att gnida något längst in mellan fingrarna. Minns också som liten att mamma alltid tjatade på mig över att jag inte skulle gå på tå (vet inte om det har något med Asperger att göra, men har sett det ofta hos personer med autism), och jag får fortfarande påminna mig själv ibland om att gå på hälen.

Jag har också olika tvångstankar som att jag inte får gå på "A-brunnar", eller att jag inte får gå i skarvarna på gatustenar.

Relationsmässigt så har jag lite erfarenhet. Jag är snart 29 år och har haft två korta förhållanden. Tror den första varade i två veckor och den andra kanske i en månad. Det skall tilläggas att dessa två tjejer var udda och har diagnoser själva så jag lägger inte skulden enbart på mig själv där. Men jag är en dagdrömmare, jag fantiserar hellre än att konfrontera verkligheten. Jag lever i min bubbla av intressen som jag kommer till lite längre ner. Jag känner mig lite som i Amelie i "Amelie från Montmartre" om någon sett den filmen. Jag kan höja en person till höjderna och jag tänker lite svart-vitt ibland, men jag vågar inte ta någon kontakt.

Jag har återkommande ångestattacker som ibland kan paralysera mig till att bara ligga i sängen en dag. Ångesten i kombination med mycket stress, och att jag ofta oroar mig för mycket över vad människor tycker, vad de menar, eller inför vardagsaktiviteter gjorde att jag började "självmedicinera" cannabis. Jag har rökt till och från i ca 7 år. Nu däremot i sammanband med att jag träffade psykologen så har jag slutat helt, och det känns skrämmande att lära känna sig själv.

Jag flyter ofta bort i egna tankar och har svåra koncentrationssvårighet beroende på dagsformen. Ibland kan jag inte följa samtal, eller ta instruktioner för jag missar alltid vad personer säger. Ibland kan jag inte följa handlingen i filmer och missa väldigt grundläggande och viktiga delar.

Jag har intressen, som jag alltid haft som barn. På mattelekttionerna blev jag så bestämd på att jag ville rita istället, så jag fick göra så i ett år innan mamma och pappa fick reda på det. Jag skrev låtar när jag var 4, skrev min första engelska text när jag var 9. Satte upp en tradition i mellanstadiet att varje påsk så skulle jag skriva tre verser på en påskdikt. Det gjorde jag i tre år innan jag kom upp i högstadiet. Jag har alltid älskat att skriva - skriver dikter, har försökt med roman, film-manus m.m. Spelar även instrument och har en liten hemmastudio.
Jag har fått höra att jag tänker väldigt annorlunda och unikt i allt kreativt som jag företar mig. Jag lägger också ner oerhört mycket tid och fastnar i detaljer. Jag har skrivit på en låt i sex år (!), senaste målning jag gjorde tror jag inte att 50 timmar räcker i tid som jag lade ner på den (A3 storlek).

Detta är utdrag av problem som jag har, och får nog inte med allt.

MEN, det här kommer det intressanta. Trots att jag känner mig annorlunda så ser ingen annan det. Jag sa till en av mina bästa vänner att jag misstänkte att jag hade drag av Asperger, och han skrattade och sa att han läst lite om det och kunde säga att jag absolut inte hade det. Tror inte någon skulle förstå ens att jag har tankar om Asperger. Jag jobbar med barn med speciella behov på en särskola och innan det med andra typer av diagnoser, och det fungerar och har fungerat ganska bra. Så jag är van vid autism, lite Asperger och ADHD för att nämna några. För samtidigt så finns det saker inom Asperger som jag inte kan relatera till. Jag har inga motoriska svårigheter (hmmm, förutom att jag har en underlig tendens att ofta missbedöma avståndet och var jag har mig själv så jag slår ofta axeln i dörrkarmar när jag går igenom dörrposter), och jag tror som sagt att jag är ganska duktig på att läsa av vad folk vill och känner. Jag kanske har lite bristande empati ibland, men vet inte riktigt.

Detta tycker jag är värst av allt. Jag verkar vara i ett "gränsland", där jag kanske fungerar tillräckligt bra för att få en diagnos, men samtidigt kommer jag alltid att vara lite annorlunda och få kämpa för allt, utan någon större förståelse från personer i min närhet. Jag hade hellre haft grövre drag av Asperger, än att gränsa till Asperger.

Nu har jag fått skriva av mig, och mycket text blev det

Testa att ha ordentlig styckeindelning så blir det lättare att läsa, och du får flera svar.

Okej tack för tipset ska redigera det genast. Jag har liksom fastnat i den traditionella litterära styckeindelningen där man gör radbyte och indrag istället för att lämna en helt tom rad. Det du ser ovan är en korrekt indelning så att säga, men de är klart jag kan göra mer luft i texten om så önskas

Winterblues, jag har blivit bemött ungefär så där, men det verkar vara så att problemen inte syns på ytan på mig men har visat sig mer och mer i faktiska tester.

Jag ska besvara din post ordentligt, förhoppningsvis får jag en del mer konkreta svar i morgon som gör att jag kan vägleda bättre.

Okej tack så jätte mycket Jag uppskattar tankar, åsikter, tips och erfarenheter m.m.

Jag skulle säga att du verkar vara minst lika aspig som jag men jag håller helt med psykologen - låt inte indela dig i fack, inte med mig, av mig eller med eller av eller med någon annan!

För så pass vanlig som du är så finns det mig veterligt inte tillstymmelse till professionell hjälp för dig (annat än med sånt som agorofobi då).

Du verkar faktiskt ha haft det gladare än jag hittills, och att ha alla chanser att ha det framöver också! Om jag får vara påflugen nog att skriva så.

Fortsätt gärna att hänga här! En trevlig själ till gör alla glada och igenkännandets fröjd kanske du får några duschar av. Och jag kanske har helt fel; du kanske kan hitta allt möjligt matnyttigt annat också här.

/ J

Tack jonsch! Nejdå, jag är likadan själv och jag gillar när man är öppen och säger det rakt ut. Öppna kort och raka rör med andra ord. Fast jag förstår inte riktigt vad du menar med att jag "verkar vara minst lika aspig som du" och sedan att det nog inte finns tillstymmelse till hjälp. Har du suttit i samma sits som jag då och aldrig fått hjälp?

Jo jag behöver kanske inte ha haft det lika jobbigt som du, vad vet jag. Men samtidigt så får jag ju heller inte plats att skriva om precis allt, utan jag nämner ju bara saker som ångest attacker, panik-ångest, depressioner, utanförskap, mobbad i tonåren (lägger jag till), lite missbruk.

Däremot så hoppas jag ändå på hjälp, men jag tror ändå att du har en poäng i det du säger.

Jag hänger gärna här

Väl du tog väl upp!

Nej, hjälp har jag aldrig fått. Och bortsett från droger och från att du lyckats bättre socialt och jag snarare säger att jag varit svårt nedstämd än sjukligt nedstämd d.v.s. deprimerad, så känner jag igen allt.

Ett gäng psykologer, psykiatriker och ett par andra har nog pratat men aldrig hjälpt. Skolans stödinsatser var inte annorlunda de. Ordentliga kurser i social samvaro är väl vad som kunde hjälpt mig, innan jag hittat kompisar som klarade den saken men sådana kurser har ingen utvecklat.

Fast det gäller förstås mig. Jag kanske ser likheter bara i det du skriver, som du skriver, du kanske skulle ha hjälp av saker som finns att hämta i vård och annorstädes.

/ J

Ok då förstår jag Det som oroar mig mest är två saker.

Det första är att jag inte vet om jag har kvar min anställning till nästa sommar. Jag har svårt för att jobba, och det känns att det tar tid innan jag kommer in i det och förstår vad som ska göras. Sedan har jag oerhört svårt för att hitta något jag kan jobba med. Verkstäder och övriga praktiska yrken är absolut ingenting för mig, inte försäljning heller (för mkt folk och enligt min erfarenhet krävs det för mkt eget initiativ).

Det andra är att ses som en enstöring med åren, en person som aldrig kan slå sig ner och bilda familj eller satsa på karriär. Det låter kanske lite löjligt, men det blir så på en ort där alla känner alla. I städer är detta betydligt vanligare. Min faster frågade t.o.m. när hon fått lite för mycket alkohol i sig om jag var "bög". Uhm, nej, men samtidigt var det ju svårt att förklara och man tvingas ju öppna sig så mycket när man egentligen kanske inte har lust.

Winterblues skrev:Hon bekräftade för mig att "Du har ju många drag åt asperger, men jag gillar ändå inte att placera personer i fack".

Det har jag fått intryck av är en inställning många psykologer/psykoterapeuter och en del läkare håller sig med. Rätt bort- eller oförskämt, tycks mig, när man låter den väga tyngre än att försöka sätta sig in i någons behov av hjälp.

Tycker du själv att du har "signifikanta problem i vardagen" (eller, om du är en självförringare, skulle du tycka att någon annan med dina problem hade det) så tycker jag gott du kan söka utredning. För AS eller vad som annars är din bästa misstanke. Försök bara se till att få utredare som är kompetenta, vidsynta och väl uppdaterade. Det finns tyvärr många som inte är det.

Winterblues skrev:För samtidigt så finns det saker inom Asperger som jag inte kan relatera till. Jag har inga motoriska svårigheter (hmmm, förutom att jag har en underlig tendens att ofta missbedöma avståndet och var jag har mig själv så jag slår ofta axeln i dörrkarmar när jag går igenom dörrposter), och jag tror som sagt att jag är ganska duktig på att läsa av vad folk vill och känner. Jag kanske har lite bristande empati ibland, men vet inte riktigt.

Ungefär så skriver "alla", om du ursäktar. Ifall man helt utesluter AS på grund av sådant så bottnar det nog i en schablonmässig bild av AS eller erfarenhet av bara svårare fall. Många av oss till exempel härinne, som uppfyller diagnoskriterierna, kan inte heller "relatera till" den ena och den femtioelfte av sådana saker.

Så du kanske ska ta Zombies råd och passa på att se dig om efter bostad när du väl besöker en stad med ett bra AS-utredningsteam, om jag får fantisera litet.

/ J

Okej, tack Zombie för dina åsikter! Jag tar inte illa vid att man säger "jag gillar inte att placera personer i fack". Jag kan hålla med lite, men samtidigt så skulle jag känna att det var skönt att greppa mina problem. Det skulle vara en oerhörd lättnad för mig. Det glädjer mig också att alla känner att de inte kan relatera till hela Asperger-spektrumet. Du har nog helt rätt i att jag har en lite väl teoretisk bild av Asperger = snedvriden. Jag ser fram emot mitt nästa möte med psykologen och jag ska ta upp mina problem och ge henne ett uppspaltat brev av olika besvär eller allmänna udda vanor jag har

Haha! Okej jonsch, Först trodde man jag hade bi-polär och fick en remiss till en specialistenhet i gbg. Men innan det gick dit så hann jag upptäcka att det inte var det. Jag är nog fast här just nu så jag har inte så mycket val när det gäller utredare. Men som tur var tycker jag hon är bra.....Bara jag får henne att ta det på allvar och att starta en utredning om så behövs.

Förtydligar: Jodå, idealet även för mig vore naturligtvis att se sju miljarder människor i stället för några tusen fack med en klon i varje, och jag försöker leva efter det i den mån jag kan. Men för vissa praktiska ändamål måste man facka in. Det behovet blir inte mindre av fördomar; men dels kommer ett visst infackningsbehov att kvarstå även i en helt fördomsfri värld, dels är det som det är där folk lever och kan behöva hjälp här och nu. Så det var det jag syftade på.

Roligt att du verkar optimistisk.

Håller helt med dig Zombie Jo men jag håller lågan uppe. Tänker att det kan ju inte gå annat än åt helvete haha. Jag är väldigt mycket i nuet så att säga, och tar det som det kommer. Det är för att jag har en förvånansvärt lindrig söndagsångest idag tror jag haha. Hatar annars söndagar!