Borde egentligen sova men har planerat att skriva om det här ett tag men inte kommit mig för.
Hur har ni det med aggressioner?

Jag har ruskigt kort stubintråd och det exploderar rejält för minsta lilla. Pga att min käre far har samma hummör som jag och jag alltid varit rädd för hans hummör (nej han har aldrig skadat mig eller någon annan) så har jag lärt mig kontrollera utbrotten (oftast). Det är här problemet kommer. Jag kan kontrollera utbrotten men ilskan och frustrationen är exakt lika stor. Den ilskan och frustrationen riktar jag innåt och det gör jag i alla situationer oavsett om jag blir lite lagom arg eller fly förbannad. Jag låser även in känslan även om någon kränker mig krafftigt och jag borde släppa ut den.
Givetvis ger ovanstående endel problem iom att ilskan äter upp mig innifrån och får mig att må dåligt och gör mig därmed ännu mer irritabel.
Att släppa loss det hela är ingen bra ide. En gång hann jag inte med och det resulterade i något som inte är att rekomendera i sociala sammanhang.

Hur gör ni? Kan man på något sätt sänka den här nivån för jag mår inte bra av den och den är ofta en mycket stor orsak när jag mår dåligt numera.

Mina aggressioner (eller som jag kallar det, frustration) brukar yttra sig över saker, jag skriker och kastar gärna något som helst låter mycket (men förhoppningsvis slår jag inte sönder något som är för dyrt, vilket dock har hänt som den gången jag kastade musen rakt in i skärmen på bärbara datorn).

Sen jag separerade så mår jag bättre och har sluppit ifrån det, så ett miljöombyte fungerade för mig. Att bo i en rörig miljö gjorde att jag inte kunde kontrollera mina känslor, nu har jag mycket mer ordning och reda omkring mig och slipper ifrån problemen.

Jag har haft lite problem med aggressioner sen jag var 22-23 år, (nu 36 år).

När jag var yngre brukade jag skrika "fan" eller ibland slå knytnäven i betongvägg. Fast jag har lärt mig kontrollera mig bättre nu som äldre.

Just nu har jag lite aggressioner som jag bearbetar, antar de har med frustration att göra över saker jag inte vill ta upp.

Helst styrketränar jag så jag nästan får hjärnblödning för att bli lugnare.

Ja nog kan jag koka så jag exploderar i nån muntlig ramsa. Får ibland höra av min mor att jag är elak.

Kan du visa att du är arg/kränkt/besviken utan att explodera? Jag tycker man har rätt till det, men blir man för arg, så blir folk rädda el anser att man är galen och oberäknelig och inte att räkna med.

Kan du inför vissa du känner väl säga att du får autistiska utbrott så att de är beredda och förstår att du helt enkelt reagerar starkare än andra?

Funkar det att gå ifrån och ta en lång uttröttande promenad?

Själv har jag helt enkelt blivit äldre och tröttare så jag får sällan utbrott numera. Det tar för mycket på krafterna.

Var längesedan jag fick ett utbrott. Minns att det var idrotten någon gång under högstadiet. Körde rugby. Så tacklar en kille mig. Blev ursinnig eftersom han gick bara på mig så fort jag hade 'bollen'. Efter det sket jag i allt och sprang över hela planen med full kraft så fort jag fick tag i bollen utan att bry mig om personerna framför som försökte ta den ifrån mig. Ramlade i marken flera gånger då vissa killar inte ville vika undan, de "tuffa", men jag släppte inte bollen.

Alla drog och slet i den när jag föll till marken. Han blev blev hur arg som helst, och sprang in i full kraft mot mig. Slutade att vi båda ramlade i marken och läraren fick bryta. Hörde massa prat om "shit vad gör han" när jag fick mitt utbrott. Var alltid tystlåten och tillbakadragen men det där kunde jag inte hålla mig helt enkelt Men det var faktiskt skönt att ge ut min illska där kan jag minnas. Även om man var lite mobbad. Han var lite av en av huvudpersonerna som mobbade mig.

Blir sällan arg, kan inte minnas något sedan just denna händelsen. Kanske hänt att jag har smällt igen en dörr hårt när jag har varit lite sur..

Jag blir oftare ledsen eller ängslig än arg, men när jag väl blir arg så är det en riktig explosion och oftast kastar jag saker eller skadar mig själv då. Ibland kan jag säga dumma saker, men det har bara hänt mot mamma ett par gånger.
Fast jag är mkt mindre lättirriterad nu sen jag fick Voxra.

Zyprexa blev min räddning. Jag blev så arg att jag skadade mig själv.

Blir väl sällan så arg längre men att slå på döda ting skadar sällan mer än sina egna knogar och man lär sig att det inte är värt. Fast det kanske tar ett par gånger.. Har slått rakt på betong, glas och trä när jag varit förbannad. När jag slog sönder en tjockare glasruta, som jag f.ö tror var första gången jag riktade min aggression så, då forsade blodet men betong är inte roligt heller. Bråkat med människor har jag gjort men aldrig behövt slå så, varken före eller efter.

Tror det är viktigt att på något sätt "släppa ut ilskan" om man har den, helst ska det väl vara nån sport där man kan ta i så man nästan spyr, men speciellt boxning har varit effektivt fast jag tränade inte särskilt länge. Att rikta den åt människor eller djur, verbalt eller fysiskt har sällan lett till något positivt när jag iakttagit sådant beteende.

Aldrig våldsam, tror att jag bygger upp inre ilska i stället när jag inte vet hur jag ska hantera det verbalt. Försöker hålla mig från att bli Heligt Upprörd, vilket händer om man retar mig på specifika sätt. Det är inte så mycket som gör mig arg och folk har uttryckt förvåning över vilka saker som faktiskt får mig att höja rösten. Det är företrädesvis sånt som går emot mina innersta värderingar... och det är svårt att sammanfatta.

Brukade vara permanent rasande, på allt. Det tog sig uttryck i svordomar, våld och lite annat sånt. Men sen jag fick Fluanxol, så har vreden tonat bort. Mycket skönt.

Låter lite svenskt tycker jag att inte få visa sin ilska, allt ska vara så lagom.

Tack för era svar. Jag har alltid kunnat leva ut min ilska verbalt när det rör sig om saker jag blir arg på. Problemet uppkommer när det gäller människor. Jag blir väldigt lätt väldigt arg och då kan jag inte ens säga att jag blir arg utan jag blir helt tyst alternativt bara jamsar med. Den här ilskan riktar jag innåt istället och det är inte konstruktivt men samtidigt kan jag ju inte direkt ge ”idioten” en fet smäll på käften. Tyvärr så känns det som om det bara finns de två lägena, stäng in känslan totalt eller däng till ”idioten” för om jag släpper det minsta illla på kontrollen så tappar jag den fullständigt (tror jag och jag är inte beredd att prova).

Tyvärr är det endel som vet om mitt humör och tycker det är kul att retas med mig just för det. Frågan är bara hur man får dessa elaka jävlar att fatta att det inte rä det mista lilla kul utan att de är en stor del av problemet när det gäller att starta depressionsproblem hos mig.

@jakaranda, i vilka miljöer (skola, arbetsplats, boende) håller dessa individer på att retas?

Om det är i skolan (eller utanför skoltid men andra elever) ska du gå till kuratorn och prata om det.

Tyvärr det är mina så kallade vuxna kollegor ålder runt 45 och över 65. Den över 65 är värst men det är ingen ide att ta det med chefen. Den andra är hopplös men den är så korkad så bara att veta det lättar på trycket.

Har du möjlighet att undvika dessa två så gör det! Den över 65 går väl i pension snart och då lugnar det väl förhoppningsvis ner sig, han kanske triggar den(de) yngre!

Tiblan skrev:Låter lite svenskt tycker jag att inte få visa sin ilska, allt ska vara så lagom.

Hehe. Sverige är det enda landet jag kan komma på där lite ilska gör omgivningen bajsnödig.

Jag tror det kan ha att göra med att Sverige inte varit i krig på ungefär 200 år. Det ligger i folksjälen att vara "neutral" och gömma sig om nån blir "arg".

Sen anser jag att Sverige har tagit efter USA lite för mycket med sin fejkade léende stil som syns på TV-program från USA.

Lite heta känslor är bra tycker jag! Annars håller man ju inne med sanningen och är halvt en lögnare. Hehe

Hej, jag har på äldre dar fått fler diagnoser Asperger och ADD. Har även borderline, svår pms, OCD, är överviktig, har diverse magtrassel och magsmärtor m.m Har lite svårt att reda ut vad som är vad när det gäller psykdiagnoserna, orkar inte läsa på dagarna i ändå. Men alltihop tar på krafterna. Att leva på en pension som egentligen inte går att leva på innebär ännu mer stress och frustration.

Själv har jag ofta svårt att säga ifrån direkt när jag blir kränkt och kan ringa upp t.ex en läkare 2-3 dagar senare och vara väldigt upprörd och ta i så att jag nästan skrämmer folk. Ungdomar på stan tycker ofta att det är roligt att reta och kränka en person som ser trött, ledsen eller udda ut. Mitt sätt att hantera det är att ständigt ha lurar i öronen och låtsas att jag inte hör. Funkar ofta hyfsat men ibland är jag så trött och less på alla glåpord så jag känner att nästa person som säger nåt elakt slår jag ihjäl. Det verkar som att det då syns hur förbannad jag är så då vågar dom inte ge sej på mej.

I vår familj har inget velat prata känslor eller reda ut saker så allt gammalt tjafs går jag och bär på och biter ihop. Blir på nåt sätt tröttare och argare för varje år som går. Försöker le och vara artig men känner mej falsk. Verkar nästan som att det bästa är att försöka se elak, arg och bestämd ut i förebyggande syfte så att ingen vågar ge sig på en. Men det blir ju också jobbigt, konstigt och "fel"./georgina

Aggression är nåt naturligt och min erfarenhet är att det inte kan dämpas bort utan bör kanaliseras. Helst på nåt konstruktivt vettigt sätt.

Men jag är inte nån jädra hittepåcoach så jag ska inte sitta här och ge förnumstiga råd.

Ja du, aggression aggression aggression - det lider jag av! BIG TIME! Har stora problem med aggressioner som jag känner det. Har alltid sedan barnsben varit väldigt arg, ilsk, grinig och sur vilket mina "vänner" ofta påpekade för mig som liten (låg- och mellanstadiet).

Du är alltid så sur J, varför är du så sur?

HATAR den frågan eller ja hatade den då åtminstone! Är känslomänniska och har tyvärr "ärvt" ett hett humör av både mor och far.

När jag var liten kändes det ibland som om jag skulle explodera av ilska och att jag skulle tappa kontrollen över mig själv. Fick ibland raseriutbrott men lyckligtvis inte så ofta. Höll oftast känslorna inom mig, det vill säga uttryckte inte mina känslor utåt inför folk utan tänkte svordomar inne i mitt huvud och skrek på folk inne i mitt huvud - det vill säga i fantasin. Kunde ibland ställa mig framför en spegel och föreställa mig att min spegelbild var den person som jag just då var arg eller förbannad på och mimade då eller sa/skrek det rätt ut vad jag tyckte/tänkte/kände. Det vill säga jag skällde ut min egen spegelbild som jag låtsades var någon annan. Var rätt skönt att göra så ibland. Ofta använder jag mig av musiken för att "få ur" mig känslor. Det vill säga jag sjunger med högt i någon låt som antingen representerar den känslan jag känner, exempelvis ilska, eller bara lyssnar och skriker inom mig istället.

Har än idag som vuxen (27) svårt med ilskan och blir ständigt irriterad, frustrerad, galen och förbannad på saker och ting men framförallt på människor. Känner vissa gånger, vissa dagar, vissa perioder att jag HATAR människor för att de är totala jävla idioter som inte fattar någonting/kan någonting eller vad helst jag nu kan tänka just då. Uttryckte senast igår inför min släkt att jag hatar människor vilket kanske var lite klumpigt av mig, men men..

Till saken hör vad gäller min aggressioner som det ju helt enkelt handlar om är att det bara verkar bli värre och värre för mig; med andra ord jag har nästan börja agera aggressiv och provocerar nästan ibland/muckar nästan gräl för att jag helt enkelt inte kan hålla tillbaka mina känslor eller helt enkelt inte kan hålla käft! Hasplar oftare och oftare ur mig "svar på tal", kommentarer eller ren ilska i form av verbal spya vilket nästan fått mig att hamna i bråk nu bara under de senaste 2 månaderna. Vet inte vad jag ska ta mig till faktiskt!! Har precis ansökt till Habiliteringscenter Sollentuna för att få lite hjälp med diverse saker och en sak jag bad om hjälp med är just mina aggressioner. Behöver hjälp och det snabbt för det börjar bli otäckt nu. Kan knappt kontrollera varken ilskan eller mig själv när jag blir riktigt förbannad, vilket är ofta. Har ett arbete också där det INTE passar sig att få raseriutbrott och bli ruskigt förbannad som jag blir. Så ja, så var det med mig. Skönt att få skriva ur sig lite frustration kring detta stora problem jag har!

Funkar det inte att kanalisera vreden på nåt sätt?

Little J är du diagnostiserad med "bara" Aspergers syndrom? Nu vill jag inte påstå att det du säger nödvändigtvis inte hör hemma inom AS-gruppen och jag kan omöjligt veta mer än vad jag läser dig beskriva och vad jag själv erfarit. Baserat på det känner jag dock att jag vill dela med mig av det faktum att det du säger påminner extremt mycket om min yngsta dotter, hon utreds för närvarande och huvudfokus tycks ligga på ADD (även om jag själv inte skulle bli förvånad om hon föräras med diagnosen AS/ADD innan det är klart).

Aggressionsproblem och impulskontroll (vilket i det här fallet är nära sammankopplade) är ju inte sällan följden av en ADD/ADHD problematik och om så är fallet så finns hjälp att få, inte minst i form av medicinering som hjälper till att få ordning på det smärre kaoset av tankar och känslor som virvlar runt - var lite därför jag kände mig manad att ta upp det hela.

tahlia, jag har AS med drag av ADHD - det vill säga uppfyllde inte kriterierna tillräckligt för att få diagnosen ADHD men har ändå några kriterier som uppfylls helt enkelt drag av.

Jag kontaktade habiliteringscenter förra veckan och ansökte om att få komma dit och få lite hjälp. Skulle få en kallelse inom 1 månad från dem sa de för att få komma och göra en kartläggning över vad jag behöver hjälp med och hur de kan hjälpa mig. Och när jag lämnade ansök berättade jag kort om det faktum att jag har aggressionsproblem och kanske behöver hjälp med det med, så får väl se vad de säger efter att vi har gjort en kartläggning. Får jag inte hjälp hos dem så tänker jag söka mig vidare angående mina aggressionsproblem för det funkar inte längre för mig. Och är det medicin som jag behöver så provar jag gärna det.

Men din dotter, har hon alltså också aggressionsproblem?