Jag var hos en socionom på öppenpsyk i onsdags som jag har gått till i flera år och som jag träffar med 1-3 månaders mellanrum.

Jag berättade om mina självmordstankar och om vilket helvete jag tycker mitt liv är.
Jag sa att mitt liv hade varit åt helvete i 20 års tid och jag har inte längre något hopp om att framtiden kommer bli bättre.
Då sa hon typ - ja det är ju som du säger ditt liv har varit dåligt och att framtiden kommer bli bättre är ju inte realistisk, (jag kommer inte ihåg vad hon sa ordagrannt men det var innebörden i det) Är inte det en idiotisk sak att säga till någon som ser allt hopplöst och mörkt, att faktiskt bekräfta att det är så ?

(Sen så följde givetvis det obligatoriska dravlet när man går i självmordstankar...kontakta mig om du då överväger att göra det etc bla bla)

Jag vill jättegärna ha ärliga åsikter om vad hon sa är ok eller inte?

Är jag överkänslig eller är det en olämplig sak att säga ?

Vad ville du att hon skulle säga?

Det måste ju rimligen ingå i en professionell stödpersons jobb att vara ställföreträdande optimist när inte klienten orkar. Ärlighet och realism får man väl ställa i den inställningens tjänst, inte i uppgivenhetens. Så ja, som du framställer det tycker jag det verkar oproffsigt.

Sedan vet ju inte jag vad för mänskliga missbedömningar som möjligen kan ha spelat in, från ömse håll. Men efter så lång kontakt bör ni ju känna varandra en del.

Parvlon skrev:Vad ville du att hon skulle säga?

Det handlar inte i första sak om vad jag vill hon ska säga, utan om vad hon bör/inte bör säga.

Zombie skrev:Det måste ju rimligen ingå i en professionell stödpersons jobb att vara ställföreträdande optimist när inte klienten orkar. Ärlighet och realism får man väl ställa i den inställningens tjänst, inte i uppgivenhetens. Så ja, som du framställer det tycker jag det verkar oproffsigt.

Sedan vet ju inte jag vad för mänskliga missbedömningar som möjligen kan ha spelat in, från ömse håll. Men efter så lång kontakt bör ni ju känna varandra en del.

Jag tycker som du.

(Jag får ibland uppfattningen att hon tycker jag är besvärlig, att hon bara vill att de 40 minutrarna ska gå.

Ibland är hon bra och engagerad och ibland bara

Hon verkar påverkas mycket av det humör hon är på för tillfället, de andra kuratorerna jag haft har varit mer jämna ..jämndåliga..)

snuggelhund skrev:Det handlar inte i första sak om vad jag vill hon ska säga, utan om vad hon bör/inte bör säga.

Är inte det ungefär samma sak?

Tur att man lever så kort och är död så länge...

AAA skrev:Tur att man lever så kort och är död så länge...

?

Är inte standardåtgärden att patient ska läggas in på psyket när det handlar om självmordstankar? Står det inte så på socialstyrelsens sida?

Pratar du med någon mer än kuratorn? Psykolog eller psykiatriker. Kuratorer är elaka/onda miffon som inte fattar något (enligt egen erfarenhet).

Det verkar vara en typisk sån där idiot som inte orkar sätta sig in i vad man säger och sen säger nåt skit med myndig ton, och så är man tvingad att hålla med, annars tycker de man bara är jobbig
det är bara att försöka hålla sig borta från såna idioter så mycket som möjligt

Nikolaus skrev:Det verkar vara en typisk sån där idiot som inte orkar sätta sig in i vad man säger och sen säger nåt skit med myndig ton, och så är man tvingad att hålla med, annars tycker de man bara är jobbig
det är bara att försöka hålla sig borta från såna idioter så mycket som möjligt

Japp det låter precis som en sådan typ. Jag har själv en sådan surkärring till kurator vid habiliteringen. Hon är allmänt sur, och uselt insatt i vad Asperger innebär. T.ex. har hon sagt åt mig att ta ett McDonalds-jobb eftersom jag går på försörjningsstöd och ja - socialbidrag är "fult" helt enkelt. Spelar ingen roll hur duktig jag är med att söka jobb och sträva efter att bli självständig: jag är en dålig människa i hennes ägon. Att personer med AS har problem med översociala jobb (eller situationer överhuvudtaget) det har hon antingen ingen förståelse om eller ingen respekt åt. Troligen det senare eftersom jag ändå försöker inbilla mig själv att läkare/socialarbetare har kompetens...

Så när sedan boendestödjaren och specialist-på-NPF-skit -snubbe på arbetsförmedlingen håller med mig och tycker att kuratorn inte fattar något (samt skattar åt mina kommentarer ang. henne), ja då blir man bara besviken över att sådana där människor faktiskt jobbar inom psykiatrin/habiliteringen. Oempatiska och insiktslösa jävlar som älskar systemet och hatar samhällets svaga.

Tack och lov är min psykolog toppen iaf...

Deadly_Nightshade skrev:Är inte standardåtgärden att patient ska läggas in på psyket när det handlar om självmordstankar? Står det inte så på socialstyrelsens sida?

Pratar du med någon mer än kuratorn? Psykolog eller psykiatriker. Kuratorer är elaka/onda miffon som inte fattar något (enligt egen erfarenhet).

Det krävs mer än självmordtankar för att man ska bli inlagd (tack och lov), då ska man nog starkt överväga att ta livet av sig och/eller ha självmordsimpulser.

Jag nöjer mig med att prata med kuratorn, psykiatrikern som jag träffar typ max en gång per år är en gammal tant som nog snart kommer gå i pension,och hennes engagemang är därefter..

Kuratorn är ingen surkärring och en helt igenom dålig kurator.
Av de som jag har haft som samtalskontakter så är hon tyvärr ändå den bästa (vilket nog säger mer om hur usla de har varit än hur bra hon är, så därför ser jag inget alternativ att byta.)

Problemet med henne att hennes engagemang och attityd mot mig verkar mycket bero hur hon själv mår för tillfället. Ibland är hon på gott humör och bra, och ibland är hon uttråkad och jag bara upplever att hon vill att timmen ska gå fort. Som förra onsdagen då hon sa en sådan idiotisk sak, och förbaskat oproffessionell.

Deadly_Nightshade skrev:Är inte standardåtgärden att patient ska läggas in på psyket när det handlar om självmordstankar?

Då skulle jag ha varit inskriven sedan sjuårsåldern och sedan vara inskriven resten av mitt liv. De gör en samlad bedömning vid varje kontakt och brukar ge mig rådet att åka in till psykakuten när de tycker att det vore bäst.

Zombie skrev:Det måste ju rimligen ingå i en professionell stödpersons jobb att vara ställföreträdande optimist när inte klienten orkar. Ärlighet och realism får man väl ställa i den inställningens tjänst, inte i uppgivenhetens.

Jag funderar som så att det kanske var ett försök att bekräfta Snuggelhunds erfarenheter, men att det gick snett? Tänker på hur jag använder mina stödkontakter. Det är ofta som jag gnäller och gnyr, men ändå inte vill höra att det blir bättre, för jag vet med mig att vissa saker är per definition svåra. Då vill jag istället höra att ja, det är svårt, och ja, det är OK att det gör ont, men vet du vad, vi tar oss igenom det med, ännu en gång. För mig är det optimism.

Men alla som jobbar med människor är ju också människor själva. Ibland snubblar man över orden, som i det här fallet. Jag har ingen aning om vilken utbildning Snuggelhunds kurator har, eller vilka yrkeserfarenheter eller karaktärsdrag, så jag vågar inte säga något om det. Men det kan ju vara så att kuratorn inte riktigt orkar med sitt jobb, helst ska ju någon i en terapeutisk roll "lämna sig utanför rummet", men jag antar att det är upp till Snuggelhund att känna efter, hur mycket missar klarar hen att tolerera? Då kan man ta det som en saklig diskussion med kuratorn, säga att "jag upplever si när du gör så. Jag skulle hellre vilja sä. Vad tänker du?"

Deadly_Nightshade skrev:Är inte standardåtgärden att patient ska läggas in på psyket när det handlar om självmordstankar? Står det inte så på socialstyrelsens sida?

Nej det är det inte. Dessutom finns det inte plats för alla som har självmordstankar...

Var en rätt korkad kommentar.

Varför tycker du livet är så dåligt då?

Oprofessionell kurator.

Mitt enda råd till dig; byt.

Då vill jag istället höra att ja, det är svårt, och ja, det är OK att det gör ont, men vet du vad, vi tar oss igenom det med, ännu en gång. För mig är det optimism.

Jag kan hålla med dig om detta. Men då är "vi tar oss igenom detta" helt avgörande, då finns det ändå ett visst hopp och optimism från samtalskontaktens.

Något sådant var det inte från min kurator, alls. Utan det var bara ett uppgivet kontasterande från henne.

Hundralappen skrev:Var en rätt korkad kommentar.

Varför tycker du livet är så dåligt då?

Orkar inte gå in på detaljer. Men snart 20 års elände, där åren bara rinner iväg utan ork och motivation att göra något åt det är en stor orsak. Även min usla boendesituation.

sanny skrev:Oprofessionell kurator.

Mitt enda råd till dig; byt.

Tror tyvärr inte det går att byta till någon bättre....haft ett flertal innan som varit ännu uslare.

Skulle egentligen gärna skita samtalskontakten men känner att jag måste fortsätta pga min sjukskrivning. Måste ju ha någon fortsatt kontakt med psykiatrin här i kommunen.

snuggelhund skrev:Något sådant var det inte från min kurator, alls. Utan det var bara ett uppgivet kontasterande från henne.

Ouch. Inte så bra, om man säger så.

snuggelhund skrev:Skulle egentligen gärna skita samtalskontakten men känner att jag måste fortsätta pga min sjukskrivning. Måste ju ha någon fortsatt kontakt med psykiatrin här i kommunen.

Ingen kräver att du tar emot given behandling från vårdens sida, däremot kan FK ha synpunkter på det. Annars kanske det finns någon annan mottagning, vårdcentral med psykolog etc. Värt att kolla upp, eventuellt.

sirap skrev:Ingen kräver att du tar emot given behandling från vårdens sida, däremot kan FK ha synpunkter på det.

Nä man måste inte ha behandling men för att få sjukintyg måste man ha någon kontakt och det är bäst med en långvarig eftersom intygen blir "bättre" då.

Zima33 skrev:

sirap skrev:Ingen kräver att du tar emot given behandling från vårdens sida, däremot kan FK ha synpunkter på det.

Nä man måste inte ha behandling men för att få sjukintyg måste man ha någon kontakt och det är bäst med en långvarig eftersom intygen blir "bättre" då.

Jo, det är så jag tänker. Vill inte riskera att få onödigt krångel med FK längre fram...