Har det just nu riktigt jävligt med min sambo, vi har hamnat i ett riktigt dödläge, där han tycker att det är så jobbigt att jag hela tiden ska prata om "ointressanta saker", "tråkiga saker", att jag "tjatar" och alltid ska "analysera sönder allt", fast jag tycker att jag bara skrapar på ytan.
När jag försöker göra rätt blir det bara ännu mer fel, eftersom jag inte förstår vad som ska göras, och då måste jag fråga en massa saker, och det är inte så populärt att hela tiden fråga om allting.

Han tycker även att jag sysslar med hårklyverier, när jag inte förstår vad han menar, när han menar någonting annat än det han säger, och jag påskiner att det han sade inte betyder det han menar. (Oj vad krångligt det såg ut)

Det är helt jävla hopplöst, för när jag väl lyckas att inte fråga saker för att förstå vad som händer och vad som menas, så får hjärnan vansinnesutbrott, och jag blir helt hysterisk.

Vad fan ska man göra?

Är så vansinnigt trött på att alltid vara så jävla fel. Som det alltid har varit i hela mitt liv. Och aldrig har jag fattat vad jag gör för fel.
Hur får man någon att förstå att man faktiskt är autist, att Asperger inte bara är ett ord på ett papper i en journalanteckning...?
Jag går fan isönder...

Jag känner igen mig i de gräl min fru och jag hade i somras, annars brukar vi ytterst sällan gräla, framför allt inte högljutt som det blev de här gångerna. Det fanns iofs orsaker till varför det blev så här men i stridens hetta försvinner ju all rim, reson och logik tämligen fort när båda sidor känner sig angripna, kränkta, påhoppade, hånade, och allt vad gräl för med sig.

Vi håller just nu faktiskt på med att "slicka såren" och försöka analysera vad som egentligen triggade de där grälen för att kunna dra lärdomar, om det var viktiga saker eller (som ibland) rena nonsenssaker eller missförstånd. Vi mådde båda dåligt av att gräla på detta intensiva sättet vilket i vårt fall beror på chock eftersom våra gräl förr aldrig varit så intensiva, vilket också påverkade; vi är helt enkelt inte tränade på att gräla på det starka sättet. Om det är bra eller dåligt håller vi just på att försöka analysera; å ena sidan kan det vara bra att kunna gräla (man vet aldrig i vilka situationer man kan hamna), å andra sidan sliter det väldigt mentalt och på relationen. Men jag är inte helt säker på det sista eftersom jag tror att man i viss mån överdriver slitageaspekten i dagens vadderade samhälle.

Jag tror inte att autism och asperger har speciellt mycket med det att göra. Inte heller könsaspekten. För jag tror att autistiska personer och aspergare, i grälsituationer, kan bli lika känslostyrda och ologiska som NT, även om de kanske behåller sin logik något längre, vilket iofs sällan spelar någon roll eftersom den andre för länge sedan är oredig..

Och jag tror detsamma gäller män lika mycket som kvinnor; även män kan väldigt fort bli känslostyrda och ologiska.

OBS jag menar inte att alla känslor eller känslor i allmänhet är ologiska. Jag säger bara att vissa känslor är ologiska, och att de tenderar att bli fler i en hetsig grälsituation med den stress, rädsla, förvirring, misstro och de upplevda - obs upplevda - kränkningar som då finns.

En annan sak jag märkte förvärrade våra gräl ytterligare var kroppspråket, dvs gester, blick, röst, tonfall osv. förutom själva formuleringarna. Jag har själv förändrat mitt eget kroppsspråk på senare tid till att bli mer yvigt och utåtagerat vilket förvirrar både mig själv och omgivningen, och alla typer av förändringar är svåra och potentiellt förvirrande.

Gräl kan vara förlösande och släppa upp problem till ytan som man behöver bearbeta men de kan även vara destruktiva och skada förhållandet vilket i längden kan innebära att situationen blir ohållbar och man tvingas separera.

barracuber: Detta har absolut med autism/Asperger att göra, eftersom det som utlöser de (i stort sett ständiga, skall påpekas) "grälen" är just att jag inte förstår saker som "vanligt folk" förstår, och att jag vill veta vad som försiggår, när andra bara rycker på axlarna och tänker på något annat.
Jävla människor som kan bestämma vad de ska tänka på! Jag fattar inte hur man gör detta, då skulle jag ju definitivt ha bättre saker för mig än att irritera andra.

Kroppsspråk är ju också något som verkligen står ivägen för saker och ting, eftersom mitt tonläge och mina gester helt uppenbart signalerar saker som jag absolut inte menar.

Det måste väl finnas någon här som har upplevt samma sak? Har haft det såhär hela livet, men det funkar liksom inte att tjafsa fyra dagar i veckan när man har ett litet barn att värna om...

Visst fan har jag haft det så. Och när jag någotsånär hade lärt mig undvika de där situationerna var orken att leva slut. Så min slutsats blir att man i den situationen måste ta sig själv på djupt allvar, lära sig de sociala färdigheterna samt ransonera användningen av dem för sitt eget nöjes och nyttas skull och inte för någon annans, lyssna noga på sina krafter och vara mycket rädd om dem, kanske rata de personer som inte kan acceptera en rätt hårt.

Dock lätt att säga när man inte har barn...

Hur lär man sig sociala färdigheter som alltid ändras, p.g.a. "omständigheter", som jag inte ens kan se ändras?

Jag vet inte när jag ska göra vad-jag-nu-ska-göra (vet inte ens vad det är jag ska göra/inte göra!), och jag förstår verkligen inte varför jag ska lära mig detta "normala" sätt att agera på, då det är helt ologiskt. Människor talar till varandra med Ord, det kan väl inte vara så svårt att bara lyssna och strunta i tonläge/gester/tillfälle/vad-det-nu-må-vara?
Måste vara oändligt mycket svårare för mig att stelt lära mig ett ologiskt system av decibel- och frekvenshöjningar, samt tankeläsning och exakt utläsning av andras rörelser...

Det tycks mig helt omöjligt.

Tycktes det mig också i många år. Det gick till slut, men till ett för högt pris som sagt. Utan någon mer än mig själv att ta hand om. Å andra sidan fanns det ingen som helst aspergermedvetenhet på den tiden.

Men sedan har vi väl också alla olika personliga förutsättningar för det där, och olika i olika faser av livet...

Det praktiska är inte min starka sida, men har du talat med sådana som kanske vuxenhab, LSS, familjerådgivningen, och känt deras NPF-förståelse på pulsen? Och/eller boendestöd, kanske avlastningsfamilj, för att frigöra litet nödvändig energi?

Zic skrev:Hur lär man sig sociala färdigheter som alltid ändras, p.g.a. "omständigheter", som jag inte ens kan se ändras?

Jag vet inte när jag ska göra vad-jag-nu-ska-göra (vet inte ens vad det är jag ska göra/inte göra!), och jag förstår verkligen inte varför jag ska lära mig detta "normala" sätt att agera på, då det är helt ologiskt. Människor talar till varandra med Ord, det kan väl inte vara så svårt att bara lyssna och strunta i tonläge/gester/tillfälle/vad-det-nu-må-vara?
Måste vara oändligt mycket svårare för mig att stelt lära mig ett ologiskt system av decibel- och frekvenshöjningar, samt tankeläsning och exakt utläsning av andras rörelser...

Det tycks mig helt omöjligt.

Det är så möjligt som det är. Jag trodde länge att jag kunde lära mig det - och jag hade ganska rätt. Jag träffade ett gäng mycket toleranta individer, som alltså översett med alla "konstigheter" tills jag tränat upp förmågan att vara "vanlig" så långt jag kan. Och därmed går umgänge lättare - inte så mycket med "mitt" gäng som med alla andra här i världen.

Zic, din pojkvän verkar inte vara världens bästa lärare i konsten att bete sig "vanligt". Inte vet jag hur "vanlig" du kan bli men vill du försöka, så leta tålmodigt efter en grupp tålmodiga lärare, det är tyvärr det enda konkreta råd jag kan ge. Om du tycker att smidigt umgänge (ex.-vis med pojkvännen) är värd besväret.

/ J

Alltså.....
Din pojkvän är tillsammans med en person som har AS. Vet han om det?

Gnäll och gräl som går in på själva karaktären på en annan människa är inte respektfullt.
Du har ett funktionshinder som du själv kan jobba med om du vill och orkar, men han kan inte kräva nånting i den vägen av dig.
Vill han inte ha dig som du är så är det inte dig han vill ha.

Jag känner igen mig...jag och min sambo grälar ofta...jag säger ofta saker och agerar på ett annat sätt säger han. Jag sänder ut en massa signaler och kroppsspråk utan att jag vet om det...problemet är bara att jag sänder ut fel saker. jag menar inte det jag sänder ut. ibland tror han att jag är elak och ond. det är jag inte. sen löser vi allt genom att prata om det sen, när vi lugnat oss...men tyvärr har allt gått så långt att han inte vet om han vill fortsätta längre. (han kan tyvärr inte glömma och förlåta gamla saker..)

Jag har gjort mycket dumma saker, utan att veta att det var dumma saker. jag har betett mig illa utan att förstå att jag har kränkt och åsidosatt honom...sen när jag försöker förklara allting, så låter jag som en lögnare, eftersom mina tankar och känslor är röriga. helst förklarar jag känslor i färger och former... Som det är nu efter allting som hänt, så kan han inte lita på mig eller tro på någonting jag säger. men jag talar sanning...och myglar inte med något. jag vill också att folk ska lyssna på orden endast, fast ibland rör jag till det extremt mycket, jag vet... och för honom är handlingar, gester, och kroppsspråk mycket viktigare än ord. För mig är ord allt...och dessvärre tror jag på alla elakheter han säger när han är arg. Men sen blir allt bra när han säger att han inte menade något av dem...och oj, vad många gånger han gjort slut...och inte menat det...

Jag vill bara att allt ska bli bra...men jag vet inte om han orkar leva med mig...jag är väldigt komplicerad säger han, jag är väldigt aspig, och vet heller inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag kan inte se samband eller känna igen liknande situationer...så gör jag om samma saker...och barnuppfostran är jag inte bra på...och jag har hela tiden känslan av att ha glömt något jag ska komma ihåg, eller att jag borde veta något som alla andra vet, och rädslan att göra fel....oj, det här blev nog rörigt och långt, förlåt...

Inte rörigare än att jag känner igen mig från yngre dagar, både i och utanför det lilla jag hade av förhållanden. Det du beskriver är väl ungefär typisk aspighet, rätt utpräglad, och med aspiga inslag av synestesi och av ADHD eller något ditåt. Som

Flia så träffande skrev:Alltså.....
Din pojkvän är tillsammans med en person som har AS. Vet han om det?

Eller Henkkalexi i en annan tråd:

Neurotyper är ju inte heller direkt kända för att vara ärliga och rättframma i sin kommunikation, och eftersom just svårigheten med flexibilitet och tolkning är en del av vårt funktionshinder så är det en ev. NT-partner som måste anpassa sitt språk, eftersom hen har bäst förutsättningar.

Det är inte konstigare än att anpassa dörrtrösklarna för en partner som sitter i rullstol.

vi har också dödläge, då han inte kan tro på mig eller lita på mig, samtidigt som jag vill förklara hur jag menat, eftersom han tror en massa felaktigheter om vad jag kände eller tänkte....han tror, och jag kan inte få chansen att förklara... Jag har visserligen ofta svårt att förklara, men ändå...

Tack Zombie... tyvärr förstår min pojkvän inte mig så bra, och tycker att jag inte förstår honom....men oj, vad jag försöker. Han försöker också, men glömmer nog att jag inte är neurotypisk..

I princip får man väl helt enkelt lov, som handikappad, att begära en del anpassning av den andra. Om inte genom medmänsklig kapacitet så kanske genom eget handikapp.

Svårare i en praktik som redan pågår...

Läste om den här tråden nu. Känner igen mig väldigt väldigt mycket i Zics och Soyagummands beskrivningar av hur kommunikationen med närstående kan vara. Mitt eget referensfall är min fru och mycket närmare än så kommer man nästan inte.

Jag har också en egen teori att kommunikationen blir svårare ju närmare man står varandra. Jämför en diskussion med en släkting/vän/arbetskollega jämfört med någon som står dig närmare, som din sambo, livspartner osv. Givetvis är det min egen lekmannateori. Som ändå stöds av ganska många repliker genom åren. Varför finns uttrycket "den man älskar den agar man?"

Får många många associationer och har många många reflektioner som vill ut. Inte minst utifrån hur sommaren såg ut för mig i form av personlig omställning, förändring, omvärdering och allt vad ni vill, inget ord är för starkt egentligen för hur omskakad jag blev efter att ha läst några (<3) böcker i juni. Går inte in här och nu på vilka dessa böcker är (och påstår inte heller att böcker enbart kan förändra världen, däremot tror jag böcker kan förändra människor, åt båda håll).

Zic skrev:Människor talar till varandra med Ord, det kan väl inte vara så svårt att bara lyssna och strunta i tonläge/gester/tillfälle/vad-det-nu-må-vara?

Tror du på fullaste allvar att någon människa verkligen kan - bara så där - koppla bort kroppspråket som en noice maker i mänsklig kommunikation? Och ställer du verkligen det kravet på någon (oavsett om du eller den andre är normal eller funktionshindrad eller i gränslandet, vilket jag ofta tror högfungerande aspergares problem handlar om)? Om du gör det så klart att det blir problem.

För jag anser att det är ett orimligt krav du ställer på någon människa, inklusive dig själv. Kroppsspråket - vilket jag hoppas man lär sig i lågstadiet - står ju enligt hundratals år av erfarenhet och visdom för uppåt 70-80 % av de signaler vi sänder ut när vi kommunicerar. Så att, oavsett anledning, ignorera eller bortse från - eller vad det nu handlar om - en sådan sak som kroppsspråket känns för mig ungefär som att kräva att "du, idag mår jag så dåligt och orkar inte städa toaletten så du kan väl låta bli att uträtta dina behov idag, ok, annars vet jag inte om jag orkar leva mera?".

Soyagumman låter i frågan om ord kontra kroppsspråk betydligt mer nyanserad:

Soyagumman skrev:jag vill också att folk ska lyssna på orden endast, fast ibland rör jag till det extremt mycket, jag vet

Vilket jag känner igen rejält, liksom hela Soyagummans sammanhållna och talande inlägg.

Men för den sakens skull så säger jag inte: "Men för fan, kan du ta och stänga av det där jävla kroppspråket ett tag så vi äntligen kan börja kommunicera med enbart orden - vilket är det enda förmåga JAG är född med!"

Zombie till Zic skrev:Tycktes det mig också i många år. Det gick till slut, men till ett för högt pris som sagt. Utan någon mer än mig själv att ta hand om. Å andra sidan fanns det ingen som helst aspergermedvetenhet på den tiden.

Zombie,

Då hade du ingen att ta hand om, men det har du nu. Då hade du ingen aspergermedvetenhet men det har du nu. Om du nu då - enligt ett flertal inlägg - lidit ett så högt "pris" - för att ha asperger utan att veta om det, borde då inte medvetenheten om asperger, när den kom, gett dig förnyad styrka?

Eller tror du bokstavligen på begreppet "utbränd" - dvs en människa verkligen kan brännas ut eller t.o.m. brännas ned till sista veken, i princip ned till askan typ? Jag tror mig ana och även ha läst att vetenskapen inte håller med dig i det fallet. Till och med människor som befunnit sig i exempelvis rena krig - vilket troligen ytterst få nu levande svenskar att föreställa sig hur det kan vara - kan återhämta sig och gör det också. Hur? Helt enkelt genom att "gå vidare". Inte älta, inte fundera, inte känna, inte ångra, inte bli bitter, misstänksam, misstrogen, rädd.

Se och därmed anta konspirationer, människodjävlar och ondskefullhet överallt. Allt är egentligen tolkningar. Hela tillvaron skapas av våra hjärnors tolkningar av tillvaron.

Genom att gå vidare i livet. Men det kräver att man är rustad för livets realiteter. Att ingenting är gratis, att livet inte alltid är rättvist, inte alltid lätt, snällt, omhändertagande, varmt, vänligt. Att livet även kan vara precis tvärtom allt det där som vi egentligen vill det ska vara hela tiden men som man måste inse att det aldrig kan vara om man inte vill gå under. Nämligen tråkigt, meningslöst, grymt, brutalt, vidrigt, kallt, tomt. PLUS att inte glömma av motsatserna - naturen, skönheten, värmen, samarbete, vänskap, kärlek, mat, vila, njutning, sex, lek, ...Lär man sig inse att livet är allt detta (antingen via uppfostran eller - den hårda vägen: själv) blir man realist och tränad i att hantera de motgångar som förr eller senare kommer.

En undersökning i Östtimor efter kriget där visade att över 30 % av befolkningen led av PTSD. Vilket lär vara en normal siffra bland befolkningar generellt som befunnit sig i krigssituationer. Nu kommer det intressanta. Efter ett år undersökte man på nytt befolkningen i Östtimor och deras mående. Resultatet blev att fallen av PTSD hade sjunkit till under 1 %. Varför undrade forskarna? Svaret var att befolkningen var fullt upptagen med att bygga upp sitt land, sin demokrati, sitt modersland. Bostäder, avlopp, vägar, skolor, kyrkor, bibliotek, bagerier.

Jag faller för frestelsen att göra en stereotypisk - och i värsta fall helt inkorrekt - sammanfattning:

Aspisar undgår de signaler andra sänder ut och råkar också "säga" kroppsspråks-"ord" utan avsikt. Kan ha svårt att begripa vikten av att lära sig förstå och rätt "tala" så mycket kroppsspråk som möjligt. Detsamma gäller f.ö. "underförstådda" betydelser som läggs in i det talade språket men "mellan" de mest konkreta budskapen.

Entisar riskerar att tolka in kroppsspråks-"ord" och "underförstådda" betydelser som aldrig avsetts. Kan ha svårt att inse att det ibland faktiskt aldrig fanns någon avsikt bakom.

....

Sådär, *slår dammet av händerna" stereotyperna avklarade för detta inlägg. Då kan jag tillfoga motexemplet att jag under tonåren ofta klagade på en viss, (minst) lika aspig familjemedlem, för att den inte stod för de underförstådda betydelserna i vad den sade, eller för sina ansiktsuttryck...

jonsch skrev:Då kan jag tillfoga motexemplet att jag under tonåren ofta klagade på en viss, (minst) lika aspig familjemedlem, för att den inte stod för de underförstådda betydelserna i vad den sade, eller för sina ansiktsuttryck...

Ja, även det har jag upplevt. I olika både felaktiga och (med tiden alltmer) rätta varianter under mitt självskolande i att försöka vinna plats i mänskligheten. Så åtminstone jag påstår inte att det skulle vara enkelt eller åt samma håll. Jag vill poängtera att mina svar i tråden har gällt mitt intryck av de inlägg jag har svarat på.

Och Barracuber, i den korthet jag orkar på en intressant och nyanserad utläggning: hade du läst ännu mer av mig kanske du hade sett att jag inte alls har någon enkelt defaitistisk syn på sådant du tar upp heller, och verkligen inte den där depressiva oförmågan att hämta kraft i saker och så vidare. Det jag syftar på är något annat. Även om där hos mig som hos många andra av oss också finns psykiska skador av det slag du tar upp, som inte gör det bättre. Här finns en del trådar om kroniskt trötthetssyndrom, sköldkörtelproblem, binjurebarkinsufficiens och andra mer ohärledda sega trötthets- och utmattningsproblem, som åtminstone för mig dessutom tycks visa på ett mönster av skörhet som verkar ha med asperger att göra, och som vården av både brist på forskning och kriminell vårdslöshet inte försöker göra mycket åt, om något alls. Och ansvar för någon annan? Nej och skulle aldrig klara det heller, har som sagt inte så att det räcker till mig själv.

Jonsch, det var en bra sammanfattning...

Säger du det så var det väl det!

Ja. På pricken. kom gärna med fler kloka ord och bra sammanfattningar...

Zombie skrev:Här finns en del trådar om kroniskt trötthetssyndrom, sköldkörtelproblem, binjurebarkinsufficiens och andra mer ohärledda sega trötthets- och utmattningsproblem, som åtminstone för mig dessutom tycks visa på ett mönster av skörhet som verkar ha med asperger att göra, och som vården av både brist på forskning och kriminell vårdslöshet inte försöker göra mycket åt, om något alls.

Glömde nämna de överkänslighetssymptom som också verkar typiska, som försvårad hösnuva, glutenintolerans och liknande, ökade sensoriska känsligheter, sänkt stresströskel ända till direkt stressallergi, galopperande återhämtningsbehov från allt möjligt. Även där verkar det vanligt att vi aspergare har svaga områden som lätt skadas ännu värre av extra stress.

Zombie skrev:Även om där hos mig som hos många andra av oss också finns psykiska skador av det slag du tar upp, som inte gör det bättre.

Men som inte heller blir bättre av total oförståelse och att få höra allmänna livsvisdomar som man lika gärna kan veta bättre som sämre än den som säger dem. Inte menat som personligt angrepp, men man blir så ofta bemött med just sådant och då blir det nerbrytande.