Hej! Helt ny i forumet och vänder mig hit efter flera sökningar efter någon som redan avhandlat ämnet men har inte hittat något. Ber om ursäkt om jag postat i fel avdelning eller liknande!

Jag och min killkompis går på gymnasiet tillsammans och umgås ofta tillsammans med våra gemensamma vänner. Jag har själv inte Aspergers syndrom, vilket han har. Detta är något som förmodligen inte märks av någon som inte vet om det och står honom nära.
Han har en liten grupp närastående vänner och jag skulle säga att jag tillhör den. Han kan vara social när han är på det humöret och kan umgås med människor han inte känner så väl förutsatt att han har sina nära vänner med sig. Han har dock väldigt svårt för att träffa nya människor.

Jag har under det senaste halvåret märkt att jag har börjat tillhöra den gruppen människor han kan umgås med ensam (förutsatt att vi har en konkret aktivitet). Jag har i två år känt ett starkt intresse för honom och har under lika lång tid lärt känna honom och våra gemensamma vänner. Vi har även under dessa två år pratat intensivt över nätet och har mycket gemensamt.
Någon gång under våren fick jag för mig att han visade ett starkt intresse för mig då han var ivrig att ta kontakt och vi gjorde ibland planer för att träffas. Dessa planer genomfördes dock aldrig, på grund av något som jag uppfattade som nervositet och osäkerhet hos honom, vilket kändes smått frustrerande då mitt intresse för honom ökade, men jag känner att jag förstår honom.
Under samma period märkte jag även av ett par typiska "kärleks-beteenden", eg. han stirrade på mig mycket när vi umgicks i grupp, fokuserade mycket på mig. Detta har lett till att jag sett möjligheten att han ser mig som mer än en nära och viktig vän.
Allt detta avtog dock efter 3-4 veckor, jag vet faktiskt inte varför. Förmodligen blev möjligheterna för att faktiskt träffas färre då jag umgås i hans krets i långa perioder, sedan inte alls i några veckor.

Men nu har jag börjat känna av alla dessa saker under de senaste veckorna igen. Vi har träffats mer än vanligt och han har tagit intiativ flera gånger. Han verkar se mig som en av hans riktiga vänner då han till och med velat umgås med mig ensam. Han har även bett mig om hjälp och förståelse inför kommande sociala situationer. Han har till och med bett mig följa med honom när vi ska träffa samma vänner på kvällarna, då han inte känt att han klarat av att vara med vissa utan mig.
Även om han inte har något intresse för mig utöver vänskap så betyder detta jättemycket för mig. Jag ser honom som en otroligt speciell och viktig vän, jag känner mig nästan stolt över att vara en viktig person i hans liv.

Vi pratar sällan om väldigt personliga saker men har båda påpekat att det är underligt att vi inte gör det. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bära mig åt och jag har ingen aning om hur han ser på saken.

Det här kan ses som vanliga kärleksbekymmer men jag skulle verkligen uppskatta tips och råd från er som förhoppningsvis kan se det ur hans perspektiv! Har inte heller någon annan jag kan prata med detta om då det för mig inte känns som en vanlig kärlekssituation.

Ber om ursäkt om inlägget blev lite väl långt men jag hoppas att ni orkat läsa!

Hur tycker ni att jag ska uttrycka mig och vad hade ni velat att jag skulle göra?

Som vi sagt många gånger förut här på forumet till andra med liknande problem, var rak och ärlig med honom så att han inte misstolkar någonting, säg vad du känner för honom och sen är det bara att hoppas på det bästa. I guess...

Vi med Asperger gillar en rak kommunikation. Inget inlindat tjafs utan raka rör.

Säg vad du tycker om honom och hoppas att han inte tar avstånd av nervositet. Det kan hända att det blir så.

Lycka till.

Jag tror att det allra bästa är om du pratar med honom om det här så snart som möjligt. Det du uppfattar som kärleksbeteenden kan vara kärleksbeteenden, men de kan också vara något annat. Jag har själv en tendens att titta mycket på människor jag litar på, och när detta har varit killkompisar har folk trott att jag har varit kär, vilket jag inte har varit.

Självklart kan det också vara att han är intresserad av dig men inte vet hur han ska visa det. Att spela det där flirtspelet är svårt för de flesta, och i synnerhet för aspergare.

Gör som du brukar men räkna med att det tar längre tid för honom att fatta.

Laika skrev:Jag tror att det allra bästa är om du pratar med honom om det här så snart som möjligt. Det du uppfattar som kärleksbeteenden kan vara kärleksbeteenden, men de kan också vara något annat. Jag har själv en tendens att titta mycket på människor jag litar på, och när detta har varit killkompisar har folk trott att jag har varit kär, vilket jag inte har varit.

Självklart kan det också vara att han är intresserad av dig men inte vet hur han ska visa det. Att spela det där flirtspelet är svårt för de flesta, och i synnerhet för aspergare.

Parvlon skrev:Gör som du brukar men räkna med att det tar längre tid för honom att fatta.

Båda dessa inlägg stämmer in på mig. Jag skulle personligen också ha lättare att förstå lite mer tydliga ledtrådar, t.ex. "(vill du) gå på bio/restaurang/picknick?" istället för "(vill du) göra något någon gång?", som är tydligt för dig men alldeles för allmänt hållet för mig. Men du behöver inte vara så övertydlig så att du förklarar allting ingående (t.ex. "Hej, du är söt och jag är kär i dig. Kan jag få pussa och krama dig?". Det skulle få mig att dra öronen åt mig). Alltså, raka rör, men inte nödvändigtvis pang på.

Tack för alla svar! Ni har nämnt en hel del bra saker att tänka på.

Jag undrar om det finns någon chans att han tar ytterligare initiativ? Om ni var i hans sits, förutsatt att han faktiskt har något större intresse för mig, vad skulle ni göra? Skulle ni göra något alls?

Svårt. Du säger att han stirrar mycket på dig och jag kan inte säga att jag haft mycket känslor för alla människor jag stirrat mycket på och jag måste ha fattat något helt fel om det är så att andra fungerar så. Däremot har det visat sig att jag haft mer än ingen kroppskontakt med dem jag dem jag faktiskt knullat efteråt. Säkert inte särskilt omedvetet från min sida.

Tjejer som uppskattar eller visar att de bryr sig om ifall de blir sedda har jag många gånger lagt märke till, och pratat särskilt mycket med tjejer övht brukar jag inte göra annat än för pratandets skull. Har inte så mycket med känslor att göra, (tyvärr oftast inte mer än att jag lättare blir en mes som inte har något att säga). Kärleken har ju inget språk sägs det så jag ser inte att det skulle vara onormalt eller särskilt stört i detta syfte.

Planer som aldrig genomförts skulle nog gjort mig mer och mer osäker dock. Sånt är knappast bra för framtiden om man vill ha saker gjort.

Och eftersom ni haft kontakt innan så skulle jag uppskattat chansen för vidare iniativ från honom till 31.5 %. Det är upp till dig om du vill ta den risken.

411hej skrev:Jag undrar om det finns någon chans att han tar ytterligare initiativ? Om ni var i hans sits, förutsatt att han faktiskt har något större intresse för mig, vad skulle ni göra? Skulle ni göra något alls?

Jag hade varit uppmärksam på om han styr in era konversationer på förhållanden, kärlek och liknande. Många aspergare har svårt för icke-verbal kommunikation och vet inte hur de ska göra. Därför, i alla fall när det gäller mig, blir allt mycket enklare om folk lyssnar på det jag faktiskt säger i stället för att gå efter kroppsspråk och liknande. Mitt kroppsspråk är ofta inte relevant och jag kan inte riktigt styra det.

Om du säger rakt ut till honom att du är intresserad tror jag att risken för missförstånd är hyfsat liten. Han uppskattar säkert att få höra det på det sättet i stället för genom hintar. Själv har jag fått eller mindre panik när folk har visat sig intresserade av mig, för oavsett om jag själv är intresserad eller inte vet jag inte hur jag ska besvara sådana hintar och vinkar.

Hur som helst, lycka till.

Aspig vänskap kan lätt sluta med en relation. Det är bara att köra på och se vad som händer.

Laika skrev:Jag hade varit uppmärksam på om han styr in era konversationer på förhållanden, kärlek och liknande. Många aspergare har svårt för icke-verbal kommunikation och vet inte hur de ska göra. Därför, i alla fall när det gäller mig, blir allt mycket enklare om folk lyssnar på det jag faktiskt säger i stället för att gå efter kroppsspråk och liknande. Mitt kroppsspråk är ofta inte relevant och jag kan inte riktigt styra det.

TS skrev om urtypiskt, aspigt, kroppsspråk relaterat till romantiskt intresse. Att stirra på någon.


Alla tolkningar utifrån NT perspektiv skulle jag lätt släppa, men just att stirra på någon är en signal man ska vara uppmärksam på om man vill veta vad de vill.

Jag tror att jag skulle bli livrädd om nån gav mig sådan invit. Om nån skulle va romantiskt intresserad av mig så skulle jag nog bli så nervös att jag av den orsaken skulle missa chansen.

När det gäller kroppspråket och att man inte kan styra det så är det väl det som gör att det är mest tillförlitligt. Man kan inte ljuga där utan att ta i. Försöker man så ser det oftast fejkat ut och hur stora svårigheter man än har så tror jag det är väldigt svårt att missa när något är uppenbart fejkat. Kanske ännu svårare att missa när något är genuint äkta och "knullsignaler". Sen att man inte har något kroppspråk att tala om gör inte att andra saknar den vid "kommunikation" faktiskt, fast ju mer man analyserar det i realtid desto osäkrare kan den andre människan bli och man kan då tolka det som fejkat pga. att den andre försöker "realisera" sina känslor. Alltså inte värt att tänka på, misstänker jag.

För att stirra på någon krävs ju oftast att man på något sätt vänder sig åt människan i fråga så håller nog med om att det är säkert ändå.

Parvlon skrev:När det gäller kroppspråket och att man inte kan styra det så är det väl det som gör att det är mest tillförlitligt. Man kan inte ljuga där utan att ta i.

Som aspie kan man välja att dölja sina känslor genom att "stänga av" mimiken. Det kan vara användbart och kan i kombination med ord användas för att ljuga.

rdos skrev:Som aspie kan man välja att dölja sina känslor genom att "stänga av" mimiken. Det kan vara användbart och kan i kombination med ord användas för att ljuga.

Det kan säkert feltolkas oxå så att den andre tror något helt annat. Vet inte om det är värt risken särskilt ofta, sen brukar det sällan bli bara en lögn. Har märkt att många trasslar in sig i sina berättelser automatiskt. Tycker du att följande klipp är särskilt troingivande? http://www.youtube.com/watch?v=GXAxGOKn ... re=related

Jag tänkte på hur man ljög bäst (fråga mig inte varför, kommer inte ihåg) när jag var yngre och kom fram till att det var bäst att låta folk lura sig själva. Var inte särskilt gammal och det har fungerat hela livet.

Jösses, killen i videoklippet är ju inte riktigt frisk.

Tror han sade det som någon form av försvar, tror han trodde att de killarna ville honom något illa.