Ibland, oftare och oftare numera, så känner jag för att disconnecta omvärlden och bara leva och umgås med min familj och mina allra närmsta vänner o släkt. Dvs dom som jag inte behöver bränna enorma mängder energi på för att umgås med.

Ta mig inte fel, jag gillar verkligen människor, jag vill vara social och umgås, dela intressen med folk, ha kul. Men med nya bekantskaper är det svårt, för det tar mer energi ju mindre jag känner en människa, att umgås. Och jag är så trött på missförstånd.......Exempelvis när jag skriver till vissa nt-människor framförallt. Jag är rakt på sak och förklarar precis, men ändå så verkar vissa inte läsa allt man skriver, eller så tolkar de in något som aldrig funnits från början ens. Grejen är ju den att jag skriver vad jag menar, jag lägger inte in underförstådda saker som folk "ska fatta". Men i nt-världen, så verkar det vara så vanligt att göra så, att nt-människor utgår från att alla menar saker de inte skriver. En ****** soppa kan det bli, jobbigt rörigt, och jag orkar inte reda i sånt. Jag orkar inte hänga med. Ska det vara så svårt, så kanske jag borde bli eremit istället.

Igenkänning på det. Man bör välja sitt umgänge med omsorg, finns mycket idioter där ute.

Ibland har jag undrat över en del människor. Varför ska det vara så svårt för vissa människor att förstå vad jag säger/skriver? Jag trodde ett tag att det berodde på att jag är kass på att uttrycka mig så folk inte förstår vad jag menar, men än så länge har de jag frågat av mina vänner o nära sagt att de tycker jag uttrycker mig bra, att de förstår vad jag menar.

Idag väljer jag med omsorg vilka jag låter stå mig nära (om de själva vill också förstås), för jag har varit alldeles för naiv och godtrogen innan.

vet du, jag har känt likadant under rätt lång tid. från att ha varit supersocial med massor av umgämge till i stort sett ingenting utöver min sambo och de absolut närmaste vännerna (men det går ibland månader mellan gångerna jag träffar dem).

det är väl egentligen inte så konstigt? den energi man har är juh den man har, och använder man slut på den så är den slut. då måste man fokusera på det mer basala - och energin kanske knappt räcker till det.

men ger man sig tid så tror jag att det kommer tillbaka. så känns det iaf för mig just nu, som att det är på väg. jag tar själv spontan kontakt med folk och känner att jag orkar och vill umgås. kanske lite mer på mina villkor, men ändå.

det är svårt. man blir trött. men jag tänker att det kanske inte är något fel att bli lite "eremitig" i perioder, för att man behöver det, för att samla kraft att orka med andra människor. för det är bara värt det om glädjen man får ut av umgänget är större än tröttheten efteråt.



(edit: stavfel)

Jag känner också igen mig. För tillfället umgås jag bara med familjen samt en handfull nära vänner, men det har gått i perioder... Under gymnasiet gjorde jag t.ex. allt för att försöka vara NT (vilket jag först nu har insett); gick på massor av fester trots att det körde slut på mig mentalt. Förstod inte hur folk kunde tycka att det var roligt, när det tog så mycket kraft. Men jag försökte passa in, vara normal. Dock; varför plåga sig när man vet att man inte mår bra av det, bara för att vara som alla andra...?

Masselito skrev:Ibland, oftare och oftare numera, så känner jag för att disconnecta omvärlden och bara leva och umgås med min familj och mina allra närmsta vänner o släkt. Dvs dom som jag inte behöver bränna enorma mängder energi på för att umgås med.

Ta mig inte fel, jag gillar verkligen människor, jag vill vara social och umgås, dela intressen med folk, ha kul. Men med nya bekantskaper är det svårt, för det tar mer energi ju mindre jag känner en människa, att umgås. Och jag är så trött på missförstånd.

Jag instämmer, men tyvärr kan jag inte ens "connecta" med min egen familj, så jag försöker ta en minut i taget, spela upp det spel som omgivningen ständigt kräver och har väl fortfarande nå´n barnslig önskan om att även jag en gång ska platsa in i världen, men det vet i fasiken.