jag har en teori jag går runt och tänker på hela tiden som jag inte får ur hjärnan:

Anta att tre barn, trillingar, provrörsbarn, föds och överges av sin biologiska far.

Anta att modern har schizofreni.

Anta att barnen 1 ½ år gamla hamnar på ett jourhem och 2 ½ år gamla lämnar jourhemmet, ganska undernärda, de kan inte ens gå, fast de kunde det vid 1 års ålder alla tre.

Anta att barnen växer upp i en familj som inte är så bra eftersom det sker ett maktspel där våld och förnedring, fraser som de tvingas upprepa tillslut sätter sig som t ex "jag är dum i huvudet"

Anta att barnen börjar skolan, undernärda och svaga varelser och försöker anpassa sig.

Anta att två av barnen anpassar sig ganska bra, även om en av dem har ett hyperaktivt beteende.

Anta att det tredje barnet inte lyckas anpassa sig och blir ofrivilligt utfryst av de andra barnen. varför vet man inte men det bara blir så, det barnet räknas som "udda"

Anta att barnen växer upp, går i skola, de ganska bra anpassade barnen får vänner, men ganska dåliga resultat i skolan.

Anta att det tredje barnet får ganska bra resultat men är alltid ensam, alltid plågad av klasskamraterna och hemma.

Anta att det tredje barnet får anorexi, får ångestattacker, depression och har noll kontakt med en person som faktiskt bryr sig om barnet.

Anta att alla tre barnen på ett eller annat sätt har ADHD eller AS liknande symtom. (det hyperaktiva barnet får en diagnos: ADHD)

Har det då genetiskt satt spår eller är barnen bara skadade psykiskt?

lhollo skrev:Anta att barnen 1 ½ år gamla hamnar på ett jourhem och 2 ½ år gamla lämnar jourhemmet, ganska undernärda, de kan inte ens gå, fast de kunde det vid 1 års ålder alla tre.

Det här låter varken som genetisk eller psykologisk skada, utan snarare som att hjärnan inte utvecklats som den skall pga undernäring.

Vildsvin skrev:

lhollo skrev:Anta att barnen 1 ½ år gamla hamnar på ett jourhem och 2 ½ år gamla lämnar jourhemmet, ganska undernärda, de kan inte ens gå, fast de kunde det vid 1 års ålder alla tre.

Det här låter varken som genetisk eller psykologisk skada, utan snarare som att hjärnan inte utvecklats som den skall pga undernäring.

så det tredje barnet passar inte in p g a undernärning?

Det vet jag inte, jag tog upp det bara för att peka på att undernäring som barn kan ge effekter senare i livet.

hur mycket spelar miljö, kost och tillvaro roll?

Fråga 1: Är det här enbart en teori eller är det baserat på ett autentisk fall?
Fråga 2: Vad är faderns bakgrund?

Jag tror att när föräldrarna har psykiska besvär och när detta leder till social misär för barnen så spelar allt in i barnens utveckling, att det knappast går urskilja vilket som föranlett vad.
En kombination av genetiska, fysiologiska såsom sociala faktorer blir till en enda stor härva där de olika beståndsdelarna samverkar och drar åt tåtarna tills det inte går att reda ut längre. Varken i meningen vad som orsakat vad eller att reda ut det som trasslat in sig.

Men det går alltid att börja från den utgångspunkten där man står just idag och ändå uppnå en klar förbättring.

Det känns som att jag skriver i gåtor som jag inte själv ens förstår just nu. Får återkomma och försöka trassla ur mig senare...


Väldigt intressant frågeställning.

Edit: Jaha - provrörsbarn! Antar att min första fråga fått ett svar redan. Ett icke autentiskt fall.

Det här har jag funderat en hel del över. Medberoende t ex kan ge liknande svårigheter socialt. Hur skiljer man på vad som är vad? Om barnen växt upp med t ex en missbrukande förälder och en psykiskt nedsatt förälder är det då så konstigt att de inte är med så bra rent socialt?

Men sedan har jag resonerat som så att det är nuläget som är viktigt. Orsaken kanske inte är så viktig. Det är ju inte som att hitta orsaken löser allt på något slags mirakulöst sätt. Problemen kvarstår oavsett om de kommer sig av medberoende eller genetiska faktorer eller något annat. Stöd och förståelse NU fungerar troligen för alla tillstånden. Då är det viktigare att ge det som fungerar i nuläget för den personen än att leta orsaker. Det finns ju inte bara en metod som fungerar för den som fått diagnos inom t ex autismspektrum, man måste anpassa efter personen, lyssna på vad de säger/uttrycker etc.

Tyvärr verkar det idag viktigt att ha en diagnos att peka på innan man kan få det som egentligen borde vara självklart, som respekt, förståelse, acceptans, självbestämmande etc eftersom det är sådant vi alla har behov av. Inte ens med en diagnos är det säkert att man får detta, eftersom då kommer det en massa förstå-sig-påare och vet bättre vad man behöver än vad man själv vet.

LILITH_ skrev:Fråga 1: Är det här enbart en teori eller är det baserat på ett autentisk fall?
Fråga 2: Vad är faderns bakgrund?

Jag tror att när föräldrarna har psykiska besvär och när detta leder till social misär för barnen så spelar allt in i barnens utveckling, att det knappast går urskilja vilket som föranlett vad.
En kombination av genetiska, fysiologiska såsom sociala faktorer blir till en enda stor härva där de olika beståndsdelarna samverkar och drar åt tåtarna tills det inte går att reda ut längre. Varken i meningen vad som orsakat vad eller att reda ut det som trasslat in sig.

Men det går alltid att börja från den utgångspunkten där man står just idag och ändå uppnå en klar förbättring.

Det känns som att jag skriver i gåtor som jag inte själv ens förstår just nu. Får återkomma och försöka trassla ur mig senare...


Väldigt intressant frågeställning.

Edit: Jaha - provrörsbarn! Antar att min första fråga fått ett svar redan. Ett icke autentiskt fall.

ärligt talat så är det jag som är det tredje barnet. faderns bakgrund är okänd tyvärr, men han verkar sakna samvete...

wuwei skrev:Det här har jag funderat en hel del över. Medberoende t ex kan ge liknande svårigheter socialt. Hur skiljer man på vad som är vad? Om barnen växt upp med t ex en missbrukande förälder och en psykiskt nedsatt förälder är det då så konstigt att de inte är med så bra rent socialt?

Men sedan har jag resonerat som så att det är nuläget som är viktigt. Orsaken kanske inte är så viktig. Det är ju inte som att hitta orsaken löser allt på något slags mirakulöst sätt. Problemen kvarstår oavsett om de kommer sig av medberoende eller genetiska faktorer eller något annat. Stöd och förståelse NU fungerar troligen för alla tillstånden. Då är det viktigare att ge det som fungerar i nuläget för den personen än att leta orsaker. Det finns ju inte bara en metod som fungerar för den som fått diagnos inom t ex autismspektrum, man måste anpassa efter personen, lyssna på vad de säger/uttrycker etc.

Tyvärr verkar det idag viktigt att ha en diagnos att peka på innan man kan få det som egentligen borde vara självklart, som respekt, förståelse, acceptans, självbestämmande etc eftersom det är sådant vi alla har behov av. Inte ens med en diagnos är det säkert att man får detta, eftersom då kommer det en massa förstå-sig-påare och vet bättre vad man behöver än vad man själv vet.

jo visst, men jag vill ju fortfarande veta varför

lhollo skrev:jo visst, men jag vill ju fortfarande veta varför

Det är fullt förståeligt. Jag är ju mamman i mitt exempel, så för mig har det viktiga blivit att bemöta mina barn här och nu. Men vi har pratat om både autismspektrum och medberoende. Det ena behöver inte utesluta det andra. Miljö, gener och den egna upplevelsen och tolkningen/förståelsen av det man är med om samverkar.

mor min vet inte ens vem jag är...
men nu gled jag iväg från ämnet!

lhollo skrev:jo visst, men jag vill ju fortfarande veta varför

Man kan jämföra en människa med en maträtt eller ett hus. Alla tre är tillverkade enligt förutbestämda instruktioner, instruktionerna kallas i människans fall gener, i maträttens fall recept och i husets fall ritning. Att instruktionerna är någorlunda korrekta är en förutsättning för att människan skall kunna leva, maten vara ätlig och huset inte rasa ihop.

Men det krävs också resurser för att att kunna genomföra instruktionerna, människan behöver näring för cellerna skall kunna genomföra det som står i generna, det behövs rätt ingridienser för att kunna följa recept och det behövs lämpligt byggmaterial för att att följa en ritning.

Låt oss säga att en maträtt saknar en viktig ingridiens, orsaken till detta kan antingen vara att ingridiensen inte fanns tillgänglig under tillagningsprocessen eller att det stod fel i receptet. Har man bara den färdiga produkten går det inte att avgöra vilket fel det var. För det krävs tillgång till receptet och att man vet vilka ingridienser som var tillgängliga under tillagningen.

Hur tillverkningen genomförts spelar också en viktig roll, människan måste växa upp i en någorlunda sund miljö, den som lagar mat måste vara någorlunda ostörd för att kunna följa receptet och byggarbetarna måste vara någorlunda ostörda för att inte slarva.

Min poäng är att det ofta i efterhand inte går att utreda vad som orsakas av skillnader i instruktioner, vad som orsakas av skillnader i resurser och vad som orsakas av skillnader i tillverkningsarbetets genomförande.

lhollo skrev:

Vildsvin skrev:

lhollo skrev:Anta att barnen 1 ½ år gamla hamnar på ett jourhem och 2 ½ år gamla lämnar jourhemmet, ganska undernärda, de kan inte ens gå, fast de kunde det vid 1 års ålder alla tre.

Det här låter varken som genetisk eller psykologisk skada, utan snarare som att hjärnan inte utvecklats som den skall pga undernäring.

så det tredje barnet passar inte in p g a undernärning?

Jag har svårt att tro att barnen (så det är ett autentiskt fall - anade det ) fått adhd eller npf-drag på grund av undernäring. Hjärnan ser till att få den näring den behöver, även om övriga kroppen inte riktigt får det. För bestående hjärnskador eller förändringar i hjärnans funktioner krävs en grav och långvarig undernäring, tror jag.
Rätta mig om jag har fel, dock.

Jag har ytterligare en fråga, angående mamman denna gång:
Hade/har hon npf-drag?
Jag har träffat rätt många människor med diagnosen schizofreni som dock i mina ögon haft en hel del npf-drag för att inte påstå en klar autismproblematik i grunden som dock helt förbisetts då man (speciellt förr) haft så liten (eller felaktig) kunskap om npf-spektrumet och därmed feldiagnostiserat många.
(Dessutom vill jag ibland gå så långt som att se många fall av det som kallas schizofreni som ett resultat av en livslång kamp att leva med ett annorlundaskap (npf) och alla dess följeslagare (ångest, depressioner, social misär, uppväxttrauman, missbruk, utanförskap, isolering, paranoia osv.))

Jag tror alltså inte att näringsbristen spelat en sådan roll att det gett men för livet.
Mest troligt är en kombination av genetik (ärftlighet) och därmed en sårbarhet inför livets påfrestningar, dvs. den sociala uppväxtmiljön som en sekundär komponent.
Att även om man fötts in i en välfungerande familj så hade npf-dragen funnits där men kanske inte tagit så omfattande uttryck som de kan göra när man dessutom växer upp under svåra förhållanden.

En sak som påverkar utvecklingen väldigt mycket är bakteriefloran som man har i kroppen. Genetiskt identiska tvillingar/trillingar (osv) kan utvecklas väldigt olika beroende på att de av någon orsak har olika uppsättningar bakterier (man har påbörjat vetenskapliga projekt för att kartlägga bakteriestammar och deras inverkan på kroppen).

lhollo skrev:mor min vet inte ens vem jag är...
men nu gled jag iväg från ämnet!

Eller så gjorde du inte alls det. Gled ifrån ämnet alltså.

Det du skrivit här om din uppväxt, hur illa utsatt och övergiven du varit, skär rakt in i hjärtat.

Jag hoppas att du hittar acceptala svar på dina frågor så småningom.
Även om svaren kanske inte förklarar allt så kan själva sökandet efter svar vara en hjälp på vägen till att kunna lägga det som varit bakom dig samt att gå vidare med utgångspunkt från den plats du befinner dig i livet, just nu.

Jag känner igen det här dissikerandet av det förflutna, i perioder har det varit den enda livlinan som lett mig vidare. Men mitt livsdissikerande har ägt rum mestadels i vuxen ålder.
Du är fortfarande i mångt och mycket, till åldern sett, ett barn.
Gå varsamt fram med dig själv.

Jag hoppas att du har någon i din närhet som kan ge dig stöd när du behöver det.

Ursäkta om det här blev offtopic, hoppas att du inte tar illa upp.
Din frågeställning är väldigt intressant även ur en helt teoretisk synpunkt, som jag skrev tidigare.

LILITH_ skrev:Jag känner igen det här dissikerandet av det förflutna, i perioder har det varit den enda livlinan som lett mig vidare. Men mitt livsdissikerande har ägt rum mestadels i vuxen ålder.
Du är fortfarande i mångt och mycket, till åldern sett, ett barn.
Gå varsamt fram med dig själv.

jag har inte fått vara barn både för mig själv, jag skulle inte ha överlevt då, och för mina så kallade föräldrar. jag blev "vuxen" när jag var 7 år gammal, då jag förstod att något var fel. så jag har varken tid eller råd att vara försiktig, det här är mitt sätt att försöka överleva EFTERSOM jag fortfarande lever i den här situationen.

Miche skrev:En sak som påverkar utvecklingen väldigt mycket är bakteriefloran som man har i kroppen. Genetiskt identiska tvillingar/trillingar (osv) kan utvecklas väldigt olika beroende på att de av någon orsak har olika uppsättningar bakterier (man har påbörjat vetenskapliga projekt för att kartlägga bakteriestammar och deras inverkan på kroppen).

vi är inte identiska, provrörsbarn

LILITH_ skrev:Jag har svårt att tro att barnen (så det är ett autentiskt fall - anade det ) fått adhd eller npf-drag på grund av undernäring. Hjärnan ser till att få den näring den behöver, även om övriga kroppen inte riktigt får det. För bestående hjärnskador eller förändringar i hjärnans funktioner krävs en grav och långvarig undernäring, tror jag.
Rätta mig om jag har fel, dock.

Jag har ytterligare en fråga, angående mamman denna gång:
Hade/har hon npf-drag?
Jag har träffat rätt många människor med diagnosen schizofreni som dock i mina ögon haft en hel del npf-drag för att inte påstå en klar autismproblematik i grunden som dock helt förbisetts då man (speciellt förr) haft så liten (eller felaktig) kunskap om npf-spektrumet och därmed feldiagnostiserat många.
(Dessutom vill jag ibland gå så långt som att se många fall av det som kallas schizofreni som ett resultat av en livslång kamp att leva med ett annorlundaskap (npf) och alla dess följeslagare (ångest, depressioner, social misär, uppväxttrauman, missbruk, utanförskap, isolering, paranoia osv.))

Jag tror alltså inte att näringsbristen spelat en sådan roll att det gett men för livet.
Mest troligt är en kombination av genetik (ärftlighet) och därmed en sårbarhet inför livets påfrestningar, dvs. den sociala uppväxtmiljön som en sekundär komponent.
Att även om man fötts in i en välfungerande familj så hade npf-dragen funnits där men kanske inte tagit så omfattande uttryck som de kan göra när man dessutom växer upp under svåra förhållanden.

jovisst, men jag har alltid varit undernärd, har alltid haft ett BMI genomsnitt på 15, vid ett tillfälle 12 (hade anorexi då )
jag har ärligt talat ingen aning, men hon tycker inte om beröring, gillar inte att vara social, men det kan också bero på min biologiska pappa som håller henne fången i hans lägenhet i stan, de träffar inga, går aldrig ut...och gud vet vad han gör mot henne.

Det du skrev i första inlägget låter som ett recept för att få stora bekymmer.
Frågan är om det är oförmåga eller elakhet eller okunskap.

Sammantaget efter att ha läst det du skrivit, Ihollo, tror jag att näringsbristen kanske har gjort sitt till men att den ärftliga belastningen ändå är det som ger grundsymtomen.

Just anorexi är tyvärr rätt vanligt hos flickor med AS för att inte tala om ångestproblematik och depressioner som ofta kommer som brev på posten.
Dels pga. själva npf-problematiken men även för att uppväxtmiljön inte är den bästa då ärftligheten gör att föräldrarna ofta själva har svårt med livet och misslyckas därmed att ge sina barn en tillräckligt bra uppväxt.
Det sociala arvet parat ihop med det genetiska arvet.

Det är känslan jag får när du beskriver dina föräldrar och din och dina syskons uppväxt.
Jag kan ha fel dock, det är bra att du ifrågasätter och söker efter svar som känns rätt för just dig.


Du skriver att du inte fått vara barn och att du fortfarande lever i situationen du beskriver.

Att du förmår sätta ord på det som varit och speciellt det som är, vända och vrida på det för att se det ur olika infallsvinklar, tycker jag är ett mycket gott tecken på att du borde vara på väg ut ur det.
För detta kommer inte vara för evigt, livet förändras och din livssituation med den.

Många av dem som på olika sätt haft det svårt under uppväxten, blommar upp senare i livet.
Man får inte en annan bättre barndom (även om en del går att ta igen på andra sätt) men man kan växa upp till en ganska så lycklig individ ändå och leva ett tillfredställande liv, trots omständigheterna livet började under.
Detta genom det du gör just nu, bearbetning och ifrågasättande.

Du är oändligt stark som orkar vidare och oändligt modig som vågar ifrågasätta.
Försök att hitta någon att få stöd av, det finns människor som går att lita på.

det här är bara en del av mitt liv, och att sätta ord på saker och ting är lätt, men tack några av mina frågor och teorier har blivit bekräftade.