Fick nyligen diagnos, AS, och det har gått bra med familjen men jag berättar inte för alla. Min man stöttar mig helt och funderar, halvt på skämt halvt på allvar, vad han själv skulle få för diagnos om han utredde sig. Med min mamma har det också gått mycket bra, döremot berättar jag inget för min syster, ännu, tror inte hon skulle fixa det, hon och hennes man är perfektionister. Får se om jag berättar för släktingar på min mans sida, förmodligen inte.

Jag väntade med att få min diagnos tills jag hade fyllt 18 år, just för att min familj inte behövde bli inblandade. Enligt mamma så har jag ju bara en diagnos enligt "egen utsago" eftersom hon inte sett något papper på det.
Hon får väl tro vad hon vill...

Fick min diagnos i februari i år. Har berättat för min familj och närmaste arbetskolleger.
Har bara fått ett stort "jaha" från de flesta. Det är bara mamma som har kommenterat det och läst på vad det handlar om. Annars är det ingen som har frågat eller undrat något (jag har fyra syskon).

Jag upplever det lite som om ingen riktigt tar det på allvar och därför säger de inget.