Bror Duktig skrev:Ja, hurra, anlag för fixeringar ihop med bra sinne för detaljer och symmetri rockar verkligen!!!!


Och det är ju sådant som kan höra ihop med AS. Och gör så hos mig.

Jag vet hur det är, men det är också en bra sak.

Det jobbiga med fixeringen är det tvångsmässiga, det att göra något mot sin vilja för att man "måste".

Det jobbiga med fixeringar tycker jag är tiden det tar. Att det är tvångsmässigt är skönt. Men har man ingen tid är det fruktansvärt stressande... "Tyvärr ungar, det blir inga mediciner, ingen mat, ingen sjukgymnastik eller samvaro idag. Ni får byta blöja och lägga er själva"

Min fixeringar är inte sköna eller fungerar bra om jag har tid. För det handlar inte om det. Det handlar om sådant som bl.a. gav mig anorexi om och om igen under 20 år t.ex. Eller att jag fick utbrott för att håret inte var exakt lika på båda sidor. Eller att jag fastnar för olika detaljer som jag blir extremt fixerad vid, och får utbrott för. Det kan vara verkliga saker som ingen annan fastnar så för, eller att jag får för mig något som egentligen inte stämmer (eller som stämmer, om man har jäkligt konstiga ideal/idéer, så som anorexi fungerat för mig).

Jag har svårt att acceptera sådant som andra accepterar lättare. I stället för att flyta med i livet, kämpar jag emot och blir vansinnig för förändringar som kommer av t.ex. åldrande.

Jag filosoferar mycket mer kring meningen med livet, döden o.s.v. Andra säger "skit i det nu för fan, man ska bara leva och inte tänka på det där". Men sådan är inte jag. Jag kan inte bortse från saker som faktiskt finns där.

Varje sak i livet kan bli en fixering och framkalla en kris. Jag tycker att den ena krisen avlöser den andra, och oftast är det mitt sätt att bli fixerad som ställer till det, ihop med analytisk förmåga och detaljsinne (de båda förmågorna upptäcker, och fixeringsförmågan skapar ett ihållande problem).

Bror Duktig skrev:Min fixeringar är inte sköna eller fungerar bra om jag har tid. För det handlar inte om det. Det handlar om sådant som bl.a. gav mig anorexi om och om igen under 20 år t.ex. Eller att jag fick utbrott för att håret inte var exakt lika på båda sidor. Eller att jag fastnar för olika detaljer som jag blir extremt fixerad vid, och får utbrott för. Det kan vara verkliga saker som ingen annan fastnar så för, eller att jag får för mig något som egentligen inte stämmer (eller som stämmer, om man har jäkligt konstiga ideal/idéer, så som anorexi fungerat för mig).

Jag har svårt att acceptera sådant som andra accepterar lättare. I stället för att flyta med i livet, kämpar jag emot och blir vansinnig för förändringar som kommer av t.ex. åldrande.

Jag filosoferar mycket mer kring meningen med livet, döden o.s.v. Andra säger "skit i det nu för fan, man ska bara leva och inte tänka på det där". Men sådan är inte jag. Jag kan inte bortse från saker som faktiskt finns där.

Varje sak i livet kan bli en fixering och framkalla en kris. Jag tycker att den ena krisen avlöser den andra, och oftast är det mitt sätt att bli fixerad som ställer till det, ihop med analytisk förmåga och detaljsinne (de båda förmågorna upptäcker, och fixeringsförmågan skapar ett ihållande problem).

OK, skönt var förmodligen att ta i (dåligt ordval), men det är oftast tiden som gör att jag får ubrott inte känslan eller fixeringen i sig.

Jag har precis som du fixeringar kring saker som inte andra har, fixeringar som gör att jag får utbrott flera gånger om dagen.
Jag känner igen fixeringarna som du skriver om, men inte "känslan" kring dem. Skulle du vilja förklara?

Vad menar du med: "Varje sak i livet kan bli en fixering och framkalla en kris. Jag tycker att den ena krisen avlöser den andra, och oftast är det mitt sätt att bli fixerad som ställer till det, ihop med analytisk förmåga och detaljsinne (de båda förmågorna upptäcker, och fixeringsförmågan skapar ett ihållande problem).

Truly, är det det fetstilta undrar över även när det gäller "känslan kring dem"?

Jag menade bara mitt sätt jämfört med normala människor tror jag. Jag vill inte gå in på detaljer om nuläget, men ingen annan blir så fixerad vid att håret eller annat inte är 100 % symmetriskt, som jag. Folk rycker på axlarna och säger "jaha". Jag hade en period då jag betedde mig helt sjukt p.g.a. detta med håret. Vissa sådana fixeringar utlöser eller hör ihop med kriser (existensiella kriser av olika slag i olika skeden av livet). Det där med håret blev ju som en ren symmetrifixering, men viktfixering och detaljfixering kring enstaka kroppsdelar, ledde ju nästan till att jag dog (anorexin).

Jag vet inte om det förklarar känslan, men jag känner nog ungefär samma som en vanlig anorektiker kring viktuppgång eller ilska över en kroppsdel som inte är tillräckligt smal. Det är väl liknande den känslan kring en massa saker. Hänger säkert ihop med vanliga tvångssyndrom, så då kanske känslan även liknar den som en med tvättvång känner om den inte får tvätta sig. För att inte tala om den hopplösa känslan man får när man inte kan göra sig av med fixeringen, men är väl medveten om att det är sjukt. Sådant insåg jag inte från början, men det kom i samband med att jag valde att försöka göra mig fri från anorexin (det tog många år).

Ibland blir det tillfälliga fixeringar, som i sin mildaste form kan handla om att "hinna över tröskeln innan den där låten som spelar nu, och håller på att sluta, slutar". Då känner jag frustration och ilska om låten hinner sluta, men det är inte så farligt. Det är värre när det blir långvariga saker som blir destruktiva och framkallar som psykisk sjukdom.

Fontex har effektivt tagit udden av sådant här (utom ätstörningen, som inget utom jag själv kan påverka), men jag vill ju inte gå på medicin hela livet.

EDIT: Fy fan vad knäpp och sjuk i huvudet jag måste verka när jag beskriver sådant här skit.

Bror Duktig skrev:EDIT: Fy fan vad knäpp och sjuk i huvudet jag måste verka när jag beskriver sådant här skit.

Då är det de som inte har varit med. Vi är nog också en del som har fått försöka överleva utan oerfarenhetens räkmacka eller vet närstående som har.

Bror Duktig, jag svarar mer ingående ikväll. Nu är det fullt upp här hemma. Ville bara skriva något om det sista.
NEJ du verkar inte knäpp och sjuk i huvudet. Jag känner igen mig i mycket du skriver, både om de lätta fixeringarna och de svåra.

Men jag återkommer. Ville fråga dig om fixeringar eftersom jag blev nyfiken på det du beskrev. Kanske tror jag bara att det är tiden det handlar om, det var därför jag ville att du skulle beskriva "känslan". Men känslan är nog inte rätt ord. Jag är så slut i huvudet just nu (och har varit ett bra tag) att jag inte hittar rätt ord. Jag letar efter dem men de kommer inte fram. Ibland får jag beskriva ordet jag söker efter, vilket är lätt om det är ett substantiv (ex. blomkruka = en sån där rund sak som man planterar blommor i).

Som sagt jag återkommer...

Jag har en del fixeringar jag hellre skulle vara utan. Mina specialintressen räknar jag inte in för de är luststyrda. Mina fixeringar styrs av känslan att något är fel och det enda positiva är lättnaden när jag lyckas rätta till det.

När jag var sju-åtta år gammal hade jag en intensiv fixering vid min bena. Jag kunde kamma den om och om igen för att få den perfekt. Jag kunde inte ha håret uppsatt för att det kändes fel, eller ojämnt, eller assymetriskt.

Numera hakar jag upp mig på nagellacket, eller ojämnheter i huden eller ojämnheter i saker. Jag tål inte oregelbundenheter och kan fastna på att fila ner eller peta bort, men lyckas aldrig styra upp den stora oredan, bara fixera mig på små saker, som vinkeln på persiennerna eller hur gardinerna hänger. Det stjäl en massa tid och ger mig ingen glädje men jag fastnar och kan inte avbryta. OM jag avbryter ligger tankarna och impulserna ändå där och mal tills jag ger efter.

Jag har en sån dag idag, där jag bara fastnar, fastän jag borde vara nyttig. Varje gång jag tvingar mig att göra något produktiv känns fötterna som bly. Om det gick skulle jag sitta och stimma hela dagen.

barracuber skrev:Tyvärr utan att komma ihåg allt om dig i detalj, Kaosprincessa, och med förhoppningen om att du inte tar illa upp över att jag skriver det, så låter det lite som ADHD.

Jo det gör det. Har aldrig "känt" mig själv som aspig eller autistisk, inte ADHD heller förens jag för ca 1 år sedan råkade läsa en artikel om en kvinna med ADHD och det blev liksom "shit det där är ju jag" (andra har tidigare påpekat att jag är lik nån de känner med adhd och i vissa fall även AS). För att ta det hela kort. FK ville att jag skulle göra en npf utredning då deras läkare tyckte att mina problem tydde på något sådant. Jag sa såklart ja. Under utredningen får jag en konstig psykolog som efter att ha träffat mig ett par gånger tyckte att en npf utredning vore bortkastat då jag uppenbarligen har borderline och schizotyp ps med schizoida drag. Men jag hade redan blivit lovad en utredning så den blev gjord. Jag har läst kriterierna om AS men aldrig riktigt tyckt att de passar (läst fakta med men allt sånt där tråkar ut mig och jag varken minns eller förstår det jag läser). I slutet av april får jag träffa npf läkaren för då är alla test klar och han tycker att det är solklart att jag har HFA/AS, så jag får den diagnosen (vi snackade i drygt 2 timmar). När det gäller ADHDn har jag inte fått svar än för han skulle ha semester, den 20 juli får jag veta mer om det.
Men nu när jag har umgåtts mer med folk som har adhd och/eller as så tycker både de och jag att det är självklart att jag har ADHD, men frågan är vad psyk säger. Iof är läkaren jättebra, men jag blir nervös ändå.
Oj vad mkt text det blev Känner mig lite speedad nu så jag bara skrev på

Känner igen mig precis Angelic F.

Fast för mig hänger specialintressen, tvång och fixeringar ihop. Det händer nämligen att det ena övergår i det andra. Då oftast ett lustfyllt specialintresse som övergår till tvång. Jag hatar när det blir så.

Så det är som att det är samma funktion som styr både intressen och fixeringar, med den skillnaden att lusten driver det ena, och obehag och ångest det andra.

Särskilt lustfyllt samlande kan övergå till tvång och att det inte går att sluta när lusten är slut eller intresset är slut. Det känns lika fel att sluta som om jag skulle sluta tvätta mig eller sluta borsta tänderna helt.

Bror Duktig skrev:Min fixeringar är inte sköna eller fungerar bra om jag har tid. För det handlar inte om det. Det handlar om sådant som bl.a. gav mig anorexi om och om igen under 20 år t.ex. Eller att jag fick utbrott för att håret inte var exakt lika på båda sidor. Eller att jag fastnar för olika detaljer som jag blir extremt fixerad vid, och får utbrott för. Det kan vara verkliga saker som ingen annan fastnar så för, eller att jag får för mig något som egentligen inte stämmer (eller som stämmer, om man har jäkligt konstiga ideal/idéer, så som anorexi fungerat för mig).

Jag har svårt att acceptera sådant som andra accepterar lättare. I stället för att flyta med i livet, kämpar jag emot och blir vansinnig för förändringar som kommer av t.ex. åldrande.

Jag filosoferar mycket mer kring meningen med livet, döden o.s.v. Andra säger "skit i det nu för fan, man ska bara leva och inte tänka på det där". Men sådan är inte jag. Jag kan inte bortse från saker som faktiskt finns där.

Varje sak i livet kan bli en fixering och framkalla en kris. Jag tycker att den ena krisen avlöser den andra, och oftast är det mitt sätt att bli fixerad som ställer till det, ihop med analytisk förmåga och detaljsinne (de båda förmågorna upptäcker, och fixeringsförmågan skapar ett ihållande problem).

Ja. På en djupare plan ser det, även för mig, så ut. Min sambo vet hur jag blir när jag t ex tycker kroppen ser asymmetrisk ut. Jag får inte utbrott, mer ett panik-liknande tillstånd.

Jag filosoferar kring meningen med livet och döden, men jag har nått en punkt där jag är tillfredsställd med slutsatsen - för NU. Det är fullt möjligt att jag återvänder till just dessa frågor om 20 år. Nu är det stundens viktigare frågor som gäller.

Jag förväntar mig att det blir naturligt när man närmar sig en känslig ålder. När man förstår att man kanske har mindre än hälften av sitt liv kvar om allting fungerar väl och kroppen orkar.

När jag var 14 år var det en kille som tyckte att jag borde träna mina bröstmuskler. Att jag var stor i övrigt, men hade inte riktigt tillräckligt stora bröstmuskler. Det har jag tänkt på i ~12 år och nu har jag tagit tag i det och puffat upp mig något faktiskt. I övrigt har jag alltid haft extra lätt för att bygga muskler och bli av med fett - så det är inte så jobbigt. Men jag har jobbigt med kroppen jag med. Bara psykologiskt, dock. "Fastnar på detaljer", "fixering" etc = Psykologiskt.

Jag fick en protes till en tand jag "tuggat på". Den var inte symmetrisk och jag försökte rätta till den varje dag i över 1½ år. Det kändes som att den lossnat och inte satt fast. Nu, flera år efteråt, är den fortfarande kvar.

Det finns ingen acceptans som sådan att man säger "skit i det". Jag försöker komma på nya lösningar hela tiden, men det är ett psykologiskt dilemma. Förstår du? Det handlar inte om att skriva om och förfina en text. Det är djupa, otroligt djupa problem. Det tar flera år om man haft problem med-vad-det-nu-kan-vara under hela sitt liv.

Vissa problem blir man aldrig av med. Däremot kan man försöka anpassa det runt omkring problemet. Kan man inte lösa problemet, då får man gör det bästa av situationen. Och ja, det är svårt som fan - ibland känns det omöjligt. Men vad ska man göra? Hur mycket bättre blir det av att jag blir ledsen över det i hela mitt liv? Man måste börja någonstans. När ingenting fungerar så är alla lösningar välkommen, men det gäller att kunna se långsiktigt.

Det finns många problem jag måste tackla genom att aktivt tänka på lösningen även om jag inte står inför problemet i den stunden.

Haft en riktigt dålig vecka ENBART för att de meterologiska prognoserna inte stämde överens med hur vädret blev. Kan du tänka dig? Har väntat på åskan, och imorse när jag befann mig i möte på sjunde våningen slog blixten ner på parkeringen utanför. Small högt, byggnaden skakade och billarm sattes igång. Efter det var jag tillfredsställd och kunde fortsätta med livet. Så kan något så litet påverka hela mitt vardagsliv.

Det är inte ovanligt. Du är inte ensam, kanske med en del specifika omständigheter - men inte själva grunden. Jag totalt suger på att tackla förändringar. Jag försöker inte bagatellisera dina problem, Bror Duktig - jag försöker komma med något som du kanske, på ens en liten nivå, kan relatera till. IBLAND kan det göra något.

Det är viktigt att påpeka att jag aldrig varit så deprimerad så jag planerat självmord. Jag har aldrig haft ätstörningar, inte mer än ofrivilliga. Däremot har jag reagerat att jag sagt att jag vill dö när det inte gått som jag velat. Läste att sådana uttalanden - på ett ungefär - kunde vara en reaktion på en känsla jag inte riktigt förstod. Lät inte helt dumt. Men det är allt.

Poängen är att det ser olika ut för andra, men problemen kan vara detsamma och självfallet i varierande intensitet.

Det är svårt att säga vad som är asperger och vad som är något annat - särskilt om problemen går in i varandra. Jag tror det är möjligt dock, och inte väldigt svårt om man tar sig enormt mycket tid till att kartlägga in i detalj - men att orka komma så långt kräver en del fokus.

Jag tror dock att ju mer problem man har med andra funktionshinder - desto svårare blir asperger att ha och
göra med. Men om man inte har andra funktionshinder och aspergern suger - då kanske man har en grövre form av asperger och jättestora problem med t ex det sociala. Men det behöver inte vara så, det kan vara att det bara är jobbigt att ha asperger, vara nära att klara av lite extra - men tvivla och tycka sig misslyckas i sista sekund.

Suger Asperger? Nej, det tycker jag inte. Det är en åsiktsfråga - inte absolut fakta.

Om det är AS fel att jag ibland blir hysterisk, pratar konstigt, hamnar i destruktiva känslolägen jag inte vet hur jag ska ta mig ur, misslyckas med saker ibland och är "fruktansvärt lat" enligt mig själv - ja, då hatar jag asperger. Om det inte är på grund av asperger, så borde jag nog inte ha någon diagnos heller.

Early: du beskriver liknande saker som jag tänker på.

Jag är ju äldre än du, och närmar mig just "en känslig ålder". Och, det är ju inte utan att jag inser saker jag inte tänkte på förr. Det blir verkligare. Särskilt efter i somras när mammas faster flyttade in på hem. Hon är fortfarande helt förstörd och gråter varje dag åt sitt elände och av vetskapen att hon flyttat för att vänta på döden.

Jag tror att AS innebär förutsättningarna för att utveckla fixerings- och tvångssjukdomar. I ännu högre grad än att det även innebär högre risk för depression. Depression kommer indirekt, medan tvång och fixeringar framkallas direkt av AS-dragen "detaljseende", viss typ av analysförmåga och AS-kriteriet "rutiner m.m."

Sedan har väl alla olika grader av olika drag.

För mig blir fixeringsgrejerna så starka och jobbiga när de blossar upp, att mitt vanliga gnäll över en kass social situation/förmåga, bleknar.

Kanske är det enklare för folk som har en bättre situation, att utveckla bra saker av de där dragen som kan ge fixeringar och tvång? Att de blir konstruktiva och tar sig framåt och mår bra istället. Jag tror att jag kan se ett samband där för mig. Samt att det samverkar så att det går att få en nedåtgående eller uppåtgående spiral (men inte uppåtgående om ens situation riktigt dålig, det är väldigt svårt att skapa - t.ex. vara nöjd socialt när man har ett socialt behov och inte träffar någon utanför närmaste familjen).

uniqueNr5 skrev:aj som fan? och beklaga?
Nu hänger jag inte med.

Jag uppfattade det som att Zombie bad om ursäkt för sina formuleringar tidigare nu när han fick en mer nyanserad bild av hur du tänker, samtidigt som han också står för sitt perspektiv. Själv varierar jag mig på en skala från övermod till desperation, ungefär. Jag håller med er båda - båda förhållningssätten är viktiga för mig. Och din slutpoäng tycker jag var väldigt klatschigt formulerad.

barracuber skrev:Att - vid både AS och ADHD - både vara aspig och "hyper" på samma gång kan bli väldigt svårt att förstå och hantera både för personen själv och omgivningen. Eftersom aspig och "hyper" (ibland? ofta?) är motpoler blir helheten utblandad till ett osynligt svårfångat annorlundaskap....

TACK!!! För att inte tala om hur kluven man kan känna sig, och hur de olika polerna ibland kan hata varandra.

Tintomara Ariadne skrev:TACK!!! För att inte tala om hur kluven man kan känna sig, och hur de olika polerna ibland kan hata varandra.

Är det vanligt att känna sig kluven om man har både ADHD och AS? För jag känner mig kluven (och extremt förvirrad och en del andra mindre trevliga saker) typ hela tiden, och har alltid gjort det... fast mer med tiden dock.

Tintomara Ariadne skrev:barracuber skrev:
Att - vid både AS och ADHD - både vara aspig och "hyper" på samma gång kan bli väldigt svårt att förstå och hantera både för personen själv och omgivningen. Eftersom aspig och "hyper" (ibland? ofta?) är motpoler blir helheten utblandad till ett osynligt svårfångat annorlundaskap....

TACK!!! För att inte tala om hur kluven man kan känna sig, och hur de olika polerna ibland kan hata varandra.

Jag höll på att redigera detta när forumet pausade. Följande skulle jag lägga till:

barracuber skrev:ibland? ofta?)

Det känns för mig som att det varierar mellan flera olika lägen:
- motpoler som ger motsägelser
- tar ut varandra (sällan, men gör att man kan passera som NT ibland när nöden kräver det)
- sammanfaller
- förstärker varandra

Jag blir inte inte klok på hur fördelningen mellan de olika lägena ser ut. Så smidigt det vore att kontrollerat kunna växla mellan de olika lägena!

---

Kanske är det lite svar på din undran, KaosPrinsessa? Hur vanligt det sedan är, det vet jag inte. När jag började fundera på olika diagnioser sökte jag massor av info, och jag läste en blogg som tog upp just det här med att vara två olika poler (utan att vara bipolär), att ha olika "modes". Det var verkligen en aha-känsla för mig.

KaosPrinsessa skrev:

Tintomara Ariadne skrev:TACK!!! För att inte tala om hur kluven man kan känna sig, och hur de olika polerna ibland kan hata varandra.

Är det vanligt att känna sig kluven om man har både ADHD och AS?

Det är knappast en orsak att räknas med.

Hur menar du nu, Parvlon? Jag förstår inte riktigt. Jag menar ju inte att det orsakar multipel personlighet, bara att det får en del att känna sig kluvna. Sedan kan det förstås finnas annat som gör att man känner sig kluven också.

Tintomara Ariadne skrev:Hur menar du nu, Parvlon? Jag förstår inte riktigt. Jag menar ju inte att det orsakar multipel personlighet, bara att det får en del att känna sig kluvna. Sedan kan det förstås finnas annat som gör att man känner sig kluven också.

Efter att man blivit utredd så är det dock säkerligen större risk att man känner sig kluven om man fick två psykiatriska diagnoset. Däremot anser jag inte att man måste vara kluven bara för att man känner sig det.

Nej, OK. Fast jag har alltid känt mig kluven, eller snarare inbördes motstridig. Som att jag är alla ytterligheter men aldrig medelvärdet. Och det är den känslan jag talar om. Jag är helt säker på att jag inte har multipel personlighet.

Nog fan har jag känt mig mindre kluven eller disparat splittrad för varje ny diagnos jag har fått eller läst på om och insett eller fått veta att jag uppfyller kriterierna för. Det är ju verktyg för självförståelse att sätta istället för egna och andras oförstående anklagelser.

Att ha ren ADHD idag känns ganska accepterat. Där ser även allmänheten på vilka fördelar som kan finnas. Och det är ett stort steg framåt. Se på Michael Phelbs, Johan Stael von Holstein, Petter (rapparen) för att nämna bara några ur högen.

Att ha autism/asperger/autismdrag känns inte ok idag TOTALT SETT, även om företag som Left is Right och Specialisterne sakta börjar rucka på det. Men fortfarande, så fort man andas "autism" eller "autistisk" så tänker folk glasbubbla och Rain Main - inte ok idag. Det hjälper inte att säga "Mild autism". Nejnej. Autism är autism.

Jag har förbannat (och gör det fortfarande) NT-samhället för dess intolerans och inkränkhet emot annorlundaskap. Just när det gäller Asperger har jag dock nästan börjat utveckla en förståelse. Förståelsen grundar sig på den för - åtminstone för mig själv och många andra här uppfattar jag det som - trötta insikten att hela området är en enda "sörja". Med "hela området" syftar jag på forskningen, läkarna, utredarna och vården.

Hur ska allmänheten förväntas börja förstå detta område när vi själva och våra "företrädare" inte har någon tydlig koll?

Uttrycket "sörja" användes i veckan av en kille som har två tvillingsystrar som både har Asperger. Killen ifråga jobbar som programmerare/analytiker på ett IT-bolag som är såpass vidsynta att de vill anställa MIG! Jag kommer börja jobba där - på 2-månaders prov - i augusti! De är tillräckligt kunniga och vidsynta för att själva söka sig till den typen av kompetens/begåvningar/fördelar som vi med autism/asperger har (tack vare Left is Right kan jag lägga till)!

Slutligen. Att ha både AS och ADHD verkar ganska eller väldigt vanligt. Men något som varken forskning, läkare, utredare eller vård verkar ge någon som helst support kring.

barracuber skrev:Slutligen. Att ha både AS och ADHD verkar ganska eller väldigt vanligt. Men något som varken forskning, läkare, utredare eller vård verkar ge någon som helst support kring.

Kan det ha att göra med att hela vården bara vill ta i ett problem i taget och lämnar helheter och interagerande samsjukligheter helt på båten (säkert till lättnad för en del på rätt sida om skrivborden)?

Det tycks ju vara en allmän trend. Det sammanbrott i sjukrehabiliteringen politikerna började skylla från sig som "försäkringsfusk" lär ju ha berott på en liknande renodlingstanke för FK och AF, där alla i fortsättningen uttryckligen bara skulle syssla med sitt och ingen ta ansvar för den helhet en människa utgör; vårdens "evidens"-tänkande verkar åt samma håll, eftersom de vetenskapliga belägg man kräver nästan alltid bara gäller ett enda (föregivningsvis) väl isolerat problem i taget, ty så fungerar vetenskapen (särskilt den naturvetenskapliga, dit den medicinska, i det avseendet katastrofalt nog, räknas).

Flera här på forumet vittnar ju om att vården har gått från dålig till helt körd just för multisjuka och liknande.

Frågan är om det inte är bättre att ta bort sjukhusen helt och hållet. Jag läste i Metro idag att en gubbe fick penicillin (två ggr) efter att han brutit foten. Det fick jag med (en gång) men inte fan kom jag med i tidningen. Det har säkert med den nuvarande penicillin-politiken att göra.